EN EKONOM PÅ FEL SIDA SPÅRET

De blåblodiga skiter i det blå skåpet!

2010-05-25T21:58:00.005+01:00

Kronprincipessan vill alltså bli ledd down the aisle av sin farsa. Man kan göra så. -Men det är ju inte rätt! Där satte hon klacken rakt i mitt klaver och sket i det blå skåpet. Idag är jag republikan.

Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat monarkin med unga och arga medmänniskor och obekvämt behövt konstatera att jag sitter och trängs i en ganska unken ringhörna med fosterlandsromantiker, adelsfacister och Per Bill. Men jag ser helt enkelt inte vidden av det demokratiska problemet: Kungen har vi kvar på grund av riksdagens tysta medgivande. Vi kan när vi vill flytta på pajasen. Den som hävdar att det är odemokratiskt borde rimligen stå på barrikaderna för att ändra den svenska regeringsbildningen eftersom regeringen också by default sitter kvar efter ett riksdagsval. Dessutom finns ett antal fördelar med att ha en (i modern tid) ovald statschef som vår. Denne representerar inte en väljargrupp och har därmed möjlighet att subtilt representera "alla", dvs Sverige. Att byta till en vald statschef i vårt parlamentariska system där statschefen inte har någon makt skulle ge en ickefigur till president. -Vem fan vet vem den tyske presidenten är? Jag tillåter mig också att tro att det är en positiv affär rent pekuniärt.

Men detta resonemang bygger på att hovet håller sig jäkligt mesigt och anstränger sig för att vara någon sorts minsta gemensamma nämnare för det land de ska representera. -Och däri ingår inte att inför hela världen överträffa Anna Anka i att pissa på allt anständigt vi har hajat om mäns och kvinnors lika värde och ställning. Men nu blir det offentligt: Kronprinsessan ska överlämnas som en jävla get.

Och, please, det är inte en privat agnelägenhet. Att vara principessa är inte a la carte eller happy meal. Det är stora menyn och det är bara att tugga och svälja när någon annan står för notan.

Avoiding the guy everybody hates

2010-05-12T18:07:00.000+01:00

Still in Frankfurt. I did manage to catch up on the news here without any further misshaps. I read in the FT that the Tory-Liberal Democrat coalition is now a fact and the Lib Dems have secured a referendum on a reform of the voting system. In a previous post (Swedish, sorry) I welcomed this, mainly because I dislike the current system’s strong incentive for tactical voting which messes up the link between voters’ preferences and the actual votes cast. –Even if you look at the voting results, you don’t know what the people of the UK really wants since many votes are deemed to be tactical, i.e. not on their true favourite.

The proposed new system, which is called Alternative Votes System (AVS) is a simpler version of the AVS+ which was previously proposed by a Tony Blair commission on voting system reform. It is probably for the best because the AVS is not very simple as it stands. Coincidently the main benefits of the AVS can be seen by looking at the table I put up before, repeated in English below.

In the AVS, the voter puts a ranking number for as many candidates as she likes. For example each voter would put 1) for the “Like”-candidate and 2) for the “Ok” candidate. Then, the 1s are counted for all candidates. If someone gets a majority of the 1s, he gets elected straight away. Otherwise, the guy with fewest 1s gets eliminated. Then you move on to look who the supporters of the eliminated guy had as number 2 and add votes to this number 2 candidate to see if someone gets a majority. And so on until there is a majority winner.

Assume for example that the voting group A is only slightly larger than B which in turn is slightly larger than C, so when you count the 1s, nobody gets majority. Then, as Charles got the least number of 1s, he gets eliminated. Since the C people voted for Angus as number 2, Angus gets these votes after Charles' elimination. Angus then beats Bernie in the new count and gets elected.

Is this fair? -Or should Charles have been elected? I don't know, the answer is a matter of taste, but since all of the voters' rankings now count there is much less incentive for tactical voting and a much lower risk that a candidate who a majority actually hates is elected.

Consultants don't need vulcanoes to mess up a flight

2010-05-12T17:41:00.001+01:00

I am writing this post sitting at Frankfurt airport. Been here for five hours and counting. The original thought was to travel with my father and brother-in-law. We were to arrive in a couple of hours: A small vacation to watch a ice-hockey world championships game which is being played in Germany. Ok, the trip is mainly about beer, but we do have tickets to the game (which is also conducive for beer, btw).

Somehow I managed to book myself on the wrong flight, instead of 3.15 pm I booked 9.15 am. Discovered it when I checked in online last night. This morning, I had messed up the alarm so I woke up (or, was woken up actually) late and had to skip breakfast and half the packing to rush balls out for the underground. This is not the first time either. Any private flight I try to catch is preceded by failing alarms, booking misunderstandings, car battery failure, crazy traffic, just bad planning, or something else. And it is always my own fault. For those who don’t know, or don’t believe it – Professionally I basically get paid to be the most structured guy in the room. Strangely enough, almost everyone I know who are structured professionally are just confusion reincarnated privately. How can this be? I don’t have the answer, so please enlighten me! Until then, I will refer all travel proposals and arrangements to my fiancé.

Vad tycker egentligen en britt?

2010-05-08T23:53:00.008+01:00

Det har varit val i mitt senaste utlandshem. Det kallas nästan alltid, och var gång felaktikgt, för Storbritannien. Det har varit val i Förenade kungariket (look it up, det här ska vara ett kort inlägg, remember?).

Nåväl. Tories "vann", Liberaldeomkrater (LD) och Labour "förlorade". I skrivande stund snackar Tories och LD ihop sig för att få ihop en regering med det majoritetsstöd i parlamentet som Tories inte fick ihop självt. Trycket är hårt på LDs ledare Clegg att i dessa samtal inte släppa på kravet på att reformera landets valsystem i grunden. Det skulle inte vara en sekund försent i så fall om du frågar mig.

Idag finns alltså 650 valkretsar som sätter en ledamot vardera i parlamentet. Den med flest röster i en valkrets vinner den valkretsens plats. Second place is the first loser. Ur detta system tenderar det att trilla starka regeringar, dvs sådana som kan göra vad fan de vill utan att fråga någon annan (notera för övrigt att detta "demokratiska värde" maximeras i en diktatur). Det var därför Göran Persson såg upp till detta system där han hade kunnat låtsas att sossarna hade majoritet ett tag till. Mot detta brukar framhållas att styrkeförhållandet i parlamentet sällan speglar vad väljarna sagt på valdagen. -Man kan i teorin t ex få ALLA platser i parlamentet för 10% av rösterna.

Men det största problemet är enligt mig inte hur rösterna reflekteras i parlamentet utan hur folket åsikter avspeglas i själva rösterna. Ett exempel: Det finns tre väljargrupper som är ungefär lika stora i en valkrets där man ska rösta på kandidaterna Angus, Bernie och Charles. Gruppen C får för sig att gruppen B kommer bli större än både A och C. Då kommer grupp A och Bs hatobjekt Bernie att bli vald. Vissa i gruppen C röstar därför för säkerhets skull på Angus istället. Några i gruppen B inser detta och röstar (i sin nervositet över att deras hatobjekt Angus ska bli vald) på Charlie istället.

Und so weiter.. Vi vet alltså inte vad en britt egentligen tycker. Eller vad en Förenade kungarikian tycker heller för den delen.

Nystart utan jobb: First ammendment

2010-05-08T07:39:00.008+01:00

Dags för come back. Nästan ett år sedan bloggosfären förärades mina tyckanden.

Några kuriosagrejer att notera: Då, i Storbritannien studerande stipendieförsörjd särbo, i Sverige södermalmsbo. Nu, en filosofiexamen senare, företagskonsultande föräldraledig förortsfarsa, försäkringskasseförsörjd. Steget från Wallenberg till Försäkringskassan som sugar daddy känns helt naturligt. Först nolltaxerar man och sedan lyfter man bidrag. -Alltid provocerar det väl någon.

Med denna omvälvande förändring av min ställning i den materiella produktionsstrukuren är det på sin plats att göra ett tillägg i den konstitutionella överbyggnaden. Tillägg ett till Bloggkonstitutionen bygger på en tvehågsen opinion som samtidigt hävdar att jag skriver för långt och uttrycker stort gillande för några av de längsta inläggen. Nåja, det är ju valår, så First ammendment:

Korta inlägg och längre betraktelser. Huvudregeln ska vara korta inlägg så att den normalbegåvade kan läsa och ta till sig innehållet under ett kort okynnessurfande på jobbet. Det Luthererska dåliga samvetet ska inte utgöra ett hinder för den som vill läsa ett inlägg. I undantagsfall, när ämnet så kräver lämnar detta tillägg dock utrymme för längre utsvävningar i betraktelser för läsning under icke avlönad tid.

Nu kör vi.

Snus, statistik och etiketter

2009-09-27T00:00:00.006+01:00

Undrar hur många tvehågsna handläggare på Socialstyrelesen som just nu sitter och funderar vad det ska sitta för säljande etiketter på snusdosor. Den etikett som lockade mig att börja i unga år var ”Orsakar cancer”. Nu när jag på planet hem från London tror att jag kanske inte ska börja igen pga hälsoskäl står det ”Denna tobaksvara kan skada din hälsa och är beroendeframkallande”. Inte konstigt att man ryggar. Rökning verkar ju ge betydligt mer VPK, Vardagsedge Per Krona: ”Rökning dödar” gör att det rycker i tändartummen på alla som vill vara lite hårda.

Problemet för socialstyrelsen är som bekant att det inte finns särskilt mycket forskning att stödja sig på vad gäller snus. Men jag, efter att ha pluggat både statistik och beslutsteori tänkte jag att det skulle vara dags att ta något beslut om min framtida status som snusare. Eftersom jag har råd, det är gott, rogivande och stör ingen annan så måste man hitta ganska starka skäl som talar emot. Frågan är alltså om det är farligt och i så fall hur farligt.

Det visar sig att den bästa studien som finns på detta är en studie gjort på svenska byggknegare. De fick kliva ur blåstället för att fylla i några bögiga frågeformulär åt ett litet sillmjölke till pappersvändare varje år i tjugo års tid. På så vis kunde sillmjölket räkna på vad som hände med hälsan om folk började och slutade snusa.

Studien med byggknegarna visar att risken för att få cancer i bukspottskörteln fördubblas om man snusar (eller, förlåt, om manliga byggknegare snusar). Därav dras slutsatsen att snusande ska motverkas. Men saknas det inte en viktig informationsbit här? –Nämligen vad denna fördubbling innebär. Om fördubblingen innebär att gå från en på miljonen till två på miljonen eller från fem per 100 till tio per hundra kan väl tänkas ha viss betydelse? Den vetgirige kan gå bortom tidningarnas mediefilter som bara släpper förbi den i sig närmast irrelevanta informationen om riskfördubblingen. Det visar sig att fördubblingen vi pratar om är ungefär en tredjedels promille. Även oaktat att detta sannolikt är en ganska grov överskattning bör man nog fundera på om inte typ skidliftar, motorcyklar och bostäder i stadskärnor i konsekvensens namn borde vara föremål för socialstyrelsens etikettnissar om risker av den storleken är ett androm till varnagel...

En annan intressant fråga för snusare att filosofera över: Finns det en toleransnivå där snusande är ofarligt i små mängder eller är varje snus lika farlig? Faktum är att här kan vi nog bara gissa. För om man statistiskt kan fastställa att snusande ger ökad risk för cancer så borde det rimligen vara fallet att risken är större för den som kejdesnusar än för den som har testad under fem minuter en gång i sitt liv (samma sak gäller oavsett svaret på frågan ovan). Statistisk beräkning kommer finna att den observerade ökade risken för den som snusar mycket blir "statistiskt signifiant" (vilket betyder att det man observerat sannolikt inte är en slump) medan effekten för den som snusar lite inte blir signifkant, dvs om man ser någon ökad eller minskad risk så kan det lika gärna vara slumpen. Problemet är att vi kommer finna exakt samma sak oavsett om det finns en toleransnivå eller inte. Om det är ofarligt att snusa lite grand får vi nog inte svar på inom vår livstid, och jag själv som alltid varit en måttfull snusare står därför fortsatt utan ledning från vetenskapen inför mitt beslut.

Lögn, välsignat tillstånd och statistik

2009-08-30T08:15:00.010+01:00

Att vänta barn är kul bl a för att man får tillfälle att förundras över de statistiska samband som styr den information man tilldelas. Tyvärr har inte MVC-personalen varit särkilt entusiastisk att engagera sig i dessa bryderier så jag får uttrycka mig bloggledes istället.

Enligt consensus estimate ska jag bli far den 16e september. Dataunderlaget för denna bedömning är ett antal skelettmätningar som en något darrhänt men morsk (så klart?) barnmorska genomförde genom att placera ut några prickar på en suddig ultraljudsbild med hjälp av några snabba klick med ultraljudsdatorns mus någon gång i april. Dessa prickar jämfördes med någon standardskala som sedan extrapolerades fram till den 16e september. Resultat av den mer traditionella beräkningsmetoden (sista mens och sånt) sa något annat men den ersattes bryskt av dataålderns förmodade överlägsna precision.

Som den sanningssökare jag är påpekade jag att denna beräkning, den moderna tekniken till trots, måste utgå ifrån att alla foster är i det närmaste exakt lika stora efter arton veckor och frågade om det verkligen är så. Hon hävdade att så var fallet men jag tvivlar fortfarande. Samma barnmorska har nämligen en normaltillväxtkurva på sin dator som vi loggar oss emot och den visar ett ganska brett spann av normal vikt och längd redan i relativt tidigt stadium. Slutsatsen måste bli att de troligtvis har helt fel i sin prognos, även med eknomögon mätt. Undrar om de som sålde mätutrustingen med tillhörande beräkningsalgoritmer har kunnat bevisa sin prognosmässiga överlägsenhet över traditionella metoder eller om skattepengar har kastats i sjön när de köpte in de där grejerna? Verksamhetschefen har i alla fall ingen aning kan jag bedyra.

Sedan är det själva begreppet "beräknat datum". Vad fanken betyder det? Kan någon förklara för mig hur folk kan acceptera påståendet att "förstföderskor i genomsnitt föder åtta dagar senare än förväntat datum"? Vi kan alltså förvänta oss att barnet kommer åtta dagar efter förväntat datum!? Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att orden "förväntat" och "beräknat" otillbörligen blandas ihop av mindre statistiskt sinnade individer.

Tydligen är det så att man räknar med att en mamma bär på sitt barn i fyrtio veckor exakt. Hur vet man då det? Faktum är att det inte är vår biologi som har fått bestämma. -Det är läkarproffessionen som har bestämt att ett barn är färdigt efter fyrtio veckor. Det är därför att de har bestämt detta som de försöker räkna ut det beräknade datumet som är fyrtio veckor efter befruktning. Sedan anser läkarna att bullen är färdiggräddad och tar därmed strid mot förstföderskans natur, dvs med gud vår skapare.

Förstföderskans biologi säger nämligen att hon bär på sitt barn i drygt fyrtioen veckor! Det är detta som man kan räkna ut statistiskt genom att mäta hur lång tid det tar i genomsnitt för naturen att ha sin gilla gång. Detta genomsnitt är det "förväntade" datumet och inträffar alltså åtta dagar efter det beräknade datumet.

Tendensen att inom sjukvården förväxla "beräknat" och "förväntat", eller, vilket är samma sak, förväxla "gud" med "läkarna" har skitdåliga konsekvenser: Vi har, helt felaktigt, ställt in oss på beräknat istället för förväntat och det gör många andra också. Alla som varit där vet hur jobbigt det är att gå och vänta och att därför börja vänta en vecka för tidigt är naturligvis urdumt. Sedan bör väl kanske en ekonom fråga sig hur många färre dagar före förlossning som förstföderskor skulle vara kvar på jobbet om de inte började vänta en vecka för tidigt. Hugaligen vilket BNP-tapp!

Kass skola och omsorg

2009-06-25T00:10:00.004+01:00

Man är ganska normal ändå. Som en modern stockholmare i 30-årsåldern tillbringar jag dagarna med att förverkliga mig själv genom att välja fondtapeter och fundera på hur soffan ska stå i nya lägenheten samtidigt som jag diskuterar barnvagnsköp med närmsta vännerna. En del grava problem har uppstått, som att det hade kommit plast i vattenlåset samt att knopparna på badrumsskåpet fick sitta en centimeter lägre än planerat due to technical difficulties.

Ända djupdykningen i existentiella frågor har varit när min fästmö undrade när och varför jag kom på att jag skulle bli ekonom. Hade inget bra svar på det men kom fram till att tidpunkten var strax innan jag började plugga och anledningen var att jag hade insett att man inte fick läsa miljögrejer om man inte hade läst natur och att det enda som jag fattade vad det var av det man fick läsa var just ekonomi. För hur fan ska man veta vad sociologi eller statsvetenskap är för något om man inte kommer från en akademikerfamilj? Varför ska man plugga in vilka grupper som finns i samhället när man kan läsa det i tidningen och varför ska man plugga in vilka partier som finns i länder som man ändå inte röstar i? Ekonomi låter ju som något man kan typ försörja sig på i alla fall. Jag hade ingen koll alls. Fråga mig inte varför. Inser också att jag hajade i trean i gymnasiet att man behövde över 4,0 i betyg för att komma in på vissa högskoleutbildningar. Lät ju helt otroligt eftersom de flesta man kände inte skulle plugga och de flesta som skulle plugga kämpade häcken av sig för att få kassa betyg. Så varför skulle jag behöva tänka på att vara bättre än bäst i klassen?

Sjuka minnen inser jag. Och jag som trodde att syo-konsulenterna var där av mer symboliska skäl, typ som arbetsförmedlare. Kanske har de en funktion att fylla ändå även om den som jag snackade med i nian av någon anledning utgick ifrån att jag hade dåliga betyg och därför tyckte att det lät som en bra idé för mig att läsa yrkesförberedande handelsprogrammet, HP, (men det blev aldrig så).

Antar att jag måste skriva ner min historia om den svenska skolan i sommar. Det kanske blir mitt sommarprat. Men varför bemöda sig med att bidra till internet när det redan finns så här geniala saker att läsa out there. Sanslöst. Raj-Rajs fejjan-status: Vad gör du just nu? "För en ansvarsfull politik för Sverige och dammsuger bakom soffan". Sedan blir det bara roligare.

Sänk lönekostnaderna så vi slipper se invandrarna i landslaget?

2009-06-14T10:16:00.005+01:00

Har ni sett SVT:s filmer "10 år med Zlatan"? Jag kommer på mig själv att vara skitnervös för att Wernersson och andra ska säga något jävligt plumpt. Risken är nämligen stor för den som har tillbringat hela sitt liv i den enfaldens högborg som svensk lagidrott utgör och som sedan ska veckla in sig i definitioner av svenskheten på bästa sändingstid. Wernersson förresten, han skulle nog passa bra som ekonom eftersom han aldrig har haft ett rätt och ändå kallas för expert.

Nåallafall, programmen handlar om hur många unga spelare i allsvenskan och juniorlandslagen som numera har invandrarbakgrund, hur denna andel växer snabbt och hur positiv denna utveckling är. På något sätt verkar SVT mena att det är Zlatans förtjänst. Det tror jag inte alls. Inte heller är jag säker på att detta är positivt.

Är inte risken stor att det ligger något i denna (mycket generaliserande) story: Invandrarbarn går i genomsnitt i sämre skolor, bor mer trångbott, har "sämre" sociala nätverk och har föräldrar som inte kan lotsa dem i ett samhälle de själva inte är en del av. De bor i ghetton där gårdens fotbollsplan blir minst lika mycket hem som den trånga lägenheten där varken plats eller hjälp till läxläsning finns. Varken föräldrar eller ungdomar har några jobb, åtminstone inga bra jobb. Du, ungdom i Sverige med fel bakgrund, du har nu två val: Starta en pizzeria med svart arbetskraft och jobba 24/7 eller bli fotbollsspelare.

Av hundra som vill bli fotbollsspelare lyckas en. Av 1000 000 som vill bli fotbollsspelare blir högst en Zlatan. Resten blir det inte. För varje ny spelare i allsvenskan finns det många fler som inte kom dit. Ändå är det bra att alla och envar tror att de ska lyckas? Om det är bristen på andra hopp som gör fotbollen till det enda hoppet? Utanförskap och segregation i fotbollens tjänst. Kom inte och säg att det mångkulturella franska landslaget är ett bevis på alla braiga möjligheter man har som afrikan i Marseille. NBA-basket: Titta va bra det går för ungdomarna från ghettot.

De som inte kommer lyckas kan leva länge på hoppet men förr eller senare blir de smärtsamt medvetna om att de inte kommer landa på andra sidan och att de istället befinner sig i fritt fall. Förändringen av fotbollssverige kanske är bra för fotbollen, men det är inget bra tecken för Sverige. Segregationen måste brytas. Därför ska lönekostnaderna sänkas för de i utanförskap. Borgarna har så rätt i detta! Om jag måste välja mellan invandrare i landslaget, och invandrare i samhället väljer jag lätt det senare.

Förrsten 1: jag minns en intervju med Zlatan för länge sedan innan han hade debuterat i landslaget. Det fanns då en teoretisk möjlighet att han skulle spela för Kroatien istället och reportern frågade om han kände sig som svensk eller kroat eller vad? Zlatan undvek frågan men reportern insisterade. Zlatan: (eftertänksamt) "Nääemään...", (sken upp i sitt leende) "ja e Zlatan". Så jävla förlösande! Basta! Du kan försöka trycka in mig i vilken grupp du vill för att bekräfta ditt jävla identitetssystem, men jag är en individ så fuck off!

Förresten 2: Jag tycker att vi ska byta nomenklatur för det här med svensk, invandrare etc. För att inte kontrastera "svensk" mot "invandrare", vilket insinuerar att invandraren inte är svensk, pratar den politiskt korrekte idag om "svenskar" och "nysvenskar ". Men från och med nu kommer jag försöka ta steget fullt ut och byta plats på begreppen så att det blir "svenskar" och "gammelsvenskar". Häng med!

Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

2009-06-10T13:09:00.008+01:00

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

Se hit! En ekonomiexamen on-line (Littorin-style)

2009-06-05T00:45:00.008+01:00

Det värsta är över, nu är det nedförsbacke. Ett helt års mikroekonomi och ekonometri avtenterat på tre dagar. Anfäkta och anamma vad jobbigt det var! Men förhoppningsvis lärde man sig något på vägen. Låt mig beskriva kort vad jag har fördjupat mig i och samtidigt ge en bakgrund till varför en ekonom kan bli så förbryllad av att betrakta världen på andra sidan spåret, se bl a här om sjukvård, här om klimatpolitik och här om kompispriser.

Mikroekonomi är samlingsnamnet på en mängd teorier som bygger på samma grundprincip: Först leker man att (man säger iofs "antar att" för att verka lite mallig men det är samma sak) det finns några olika aktörer i världen som gillar olika saker på olika sätt. Sedan funderar man över vad de troligen skulle göra om de fick möjlighet att frivilligt samarbeta och byta grejer med varandra. Ofta gissar man att hon som gillar något, säg en kopp kaffe, lika mycket som hon gillar tio kronor sällan betalar mer än tio kronor för en kopp kaffe. En annan vanlig gissning är att om det kostar mer än tio kronor att få fram en kopp kaffe så kommer inte så många brygga något kaffe åt den som inte betalar mer än en tia. Av detta drar man slutsatsen att om det är dyrt att brygga kaffe så blir priset högt och få köper kaffe.

Ekonometri å sin sida bygger på statistik och är samlingsnamnet för de metoder som ekonomer använder för att kolla om ens gissningslekar faktiskt stämmer med vad som händer i verkligheten. På så sätt blir ekonomin en vetenskap och inte en gissningsfilosofi: Man funderar ut en teori om att det kommer säljas färre koppar kaffe om det blir dyrare att få fram en kopp kaffe. Om det sedan plötsligt blir dyrare på riktigt att brygga en kopp kaffe så springer man ut i verkligheten och kollar med hjälp av sina ekonometriska/statiska metoder om det faktiskt är så att färre koppar kaffe köps och säljs på grund av detta.

Vi ekonomer har genom åren blivit ganska säkra på att det här med tillgång och efterfrågan faktiskt oftast funkar som med kaffet ovan, att om något kostar mer så kommer det finnas mindre av det. Vi har tydligen lyckats övertyga rätt många andra också: Det finns alkohol- och tobaksskatter, diverse dåligheter är belagda med böter och vite och miljöfarlig verksamhet beskattas mer och mer, allt med stöd av insikten om att folk gör mindre av saker som är dyra och mer av saker som är billiga. De flesta av oss använder oss dagligen av denna kunskap. För att se om du besitter den, testa att svara på följande lite kluriga frågor:

A. Om det är dyrt med kaffe så...
1) Kan alla bälga i sig hur mycket som helst
X) Kommer det köpas färre koppar kaffe
2) Vet inte

B. Om folk köper färre koppar kaffe för att det är dyrt så kan de få råd genom att
1) Man satsar några miljarder på en kaffeförmedling
X) Man hjälper dem att betala för kaffet
2) Vet inte

C. Om man hjälper någon att betala för kaffe så det blir billigare för kafégästerna så kommer priset på thé sannolikt att
1) Gå upp eftersom alla hellre vill ha thé nu när kaffet kostar mindre
X) Gå ner eftersom annars får man inget sålt nu när kaffet kostar mindre
2) Vet inte

Rätt svar på alla frågorna är X, och det tror jag att de flesta hade klurat ut. Jag tycker att det är förbryllande hur ofta folk helt bortser från det som de annars tycker är så självklart. När facket, det gamla arbetarpartiet och nu också det nya arbetarpartiet samtidigt tycker att alla ska ha hög lön och att alla ska ha ett jobb så blir jag lite fundersam. Låter det inte, om än bara lite, motsägelsefullt? Det är som att plötsligt svara 1) eller möjligen 2) på fråga A trots att man i alla andra sammanhang kan svaret. Dessutom svarar de konsekvent fel på fråga B.

Varför svarar de fel? -Därför att de faktiskt vet svaret på C. Symboliken i C avser att om man gör det billigare för företag att anställa en grupp på arbetsmarknaden, t ex ungdomar/flyktingar, ("kaffe") så kommer det att sätta press på lönerna för alla andra (priset för "thé"). Denna fråga som jag själv tycker är något svårare än de andra skulle Wanja inte missa ens i sömnen eller på språng mellan två styrelsmöten. Bravo! Men varför låtsas hon att hon inte kan svaret på A och B då? -Därför att hon tar ditt jobb på allvar och då gäller det att företräda sina medlemmar (som till allra största delen är sådana som har jobb redan). De vill ha höga löner och då skiter de visst i att det blir färre jobb och fler arbetslösa vilket man lätt inser om man kan svaret på fråga A. Och då vore det väl synd att paja det genom en effektiv arbetsmarknadspolitik, dvs genom att svara rätt på fråga B.

Det finns en tydlig motsättning mellan de i facket som har jobb och de som ännu inte har det. Man vill inte sponsra de som har det svårt på arbetsmarknaden eftersom det drabbar den stora massan som inte har det svårt. Solidaritet hette det visst.

Före valet 2006 fanns det politiker i Sverige som kunde svaret på A och B men av någon anledning svarade 1) eller 2) på C. Men eftersom svenska folket bara röstar på de som kör LALALALALALA-dövöra på A och B så är de nu så gott som utdöda.

Sådär, nu har man lagt upp smashboll för att som utlovat skriva om facket och invandrarsponsring nästa gång.

En ekonom under uppfostran

2009-05-29T00:26:00.003+01:00

En ekonom befinner sig i examinationstider. Jag skriver tentor nästa vecka och kommer därför inte att skriva några fler inlägg förrän efter det. Har dock en del rubriker färdiga som bara behöver en text under sig också. Men det får alltså bli efter nästa vecka. Några teasers dock:

Konsultblick på restaurang
En teori om handväskor
Ett idrottens försvarstal
En teori mäklarbrickor
Våga sponsra invandrare och trotsa facket!
Varför så flata om trans-europeiska bögar?
Socialstyrelsens lögner om jämställdhet
Att sänka skatter för de rika
Lyssna aldrig på myndigheter!

Någon som har åsikter om vad jag ska ta först?

Komik i valrörelsen. Jag har bestämt mig.

2009-05-23T23:53:00.013+01:00

Tänkte gå och rösta på måndag här i London och ägnar därför lite tid till att surfa runt bland kandidaternas presentationer på nätet. Det är fantastiskt underhållande att betrakta dessa tidstypiska avtryck av Obama-hausen och Timell-effekten. När våra lokala puckon ska försöka apa efter Obamas new campaigning genom hemkokt snickarkonst skapas stor samtidshumor. Några av våra snidigaste PR-konsulter i tajta braller har varit över i D.C. och gått på seminarier om Obamas banbrytande kampanjformer. Sedan har de inte mer än hunnit hem innan det är dags att sjösätta egna föredrag och uppdrag för kunderna i de trötta svenska partimaskinerierna. Eftersom de som beslutar inte hänger med i svängarna släpper de istället fram partikansliens nya fräscha mediemänniskor som fulla av energi får kasta sig över internet, mulitmedia, och direktkommunikation för att förverkliga sig själva. Det blir bara sjukt kul när denna kedja småningom omvandlas i något konkret. Kolla Obamas antites Lena Ek som ska presenteras i en levande skildring på Centerns hemsida. Det skönaste är nästan det där nya fräscha tricket att komma gående mot kameran när man börjar prata.

Och så alliansens unga affischgossar... Är det så här en valbar ung man ser ut 2009? Internatskola möter frikyrkopastor. Fine, jag är ingen renodlad pr-snubbe, det kanske funkar men det är inte svårt att haja att svenska folket tror att det här valet mest är på låtsas när man ser obama-timellmaterialet. Moderaterna är fantastiska: Det är svårt att säga vad som är roligast, Christoffer Fjellners klipp om en finning ung och extremt frånstötande überklasskilles resa från Lundsberg till praoplatsen på pappas jobb i Bryssel där han busar genom att sälja snus. Eller ChristOffer Järkeborns egenskrivna schlagerballad som blir mer osannolik för varje takt som går. Bäst är nog slutet där "Here my voooice, We can change the-e wo-orld" föregår tonartshöjningens "Trust your heaaaart, bless the staaars" i crescendo. Fredrik Malm försöker åtminstone vara seriös, men för mig som gammal kompis till Fredrik är detta ändå sjukt kul. På något sätt är det svårt att se det riktigt statsmannamässiga att lysa igenom i denna fräscha amerikanska direktkommunikation när man känner mannen som en tolvårig fotbollsspillivink.

Nåja, jag kommer att lägga min röst på Isabella Lövin, du vet hon med boken Tyst Hav. Fisket utgör ett klassiskt exempel på två fundamentala missförstånd i den socialistiska läran, nämligen att "allmänningarnas tragedi" inte existerar och att rättet till att få betalt gäller oavsett om man gör någon nytta eller inte: Fiskbestånd (allmänning) som ingen kontrollerar kommer inte att förvaltas frivilligt av någon och alltså blir allmänningen överutnyttjad till allas förtret och i det här fallet katastrof. Om man dessutom subventionerar fiskare för att man tycker synd om folk som kommer och grinar för att de blir av med jobbet när om man säger till dem att sluta paja, då barkar det riktigt åt skogen. Frågan är underprioriterad av EU och därför får Lövin min röst.

En språkpolis vaknar till liv. Fan också!

2009-05-17T20:18:00.006+01:00

Så här mitt i det svenska språkets postmoderna Lindströmska era är det kanske opassande att göra ett språkpolisiärt ingripande. Men jag känner ändå att stämningen från mitt förra inlägg kräver att jag fortsätter lite i moralkonservatismens tecken.

Vi ska tacka Fredrik Lindström för att han har lärt oss att det talade språket föregår det skrivna och därför kan inte det skrivna tjäna som mall för det talade. -Att språket är ett verktyg som vi själva skapar för vårt behov att uttrycka oss och inte en utifrån given mall som ska tillämpas. När vad vi vill uttrycka förändras så förändras också språket och det är inget ont i det, tvärtom.

Det är därför ok att den underordnande konjunktionen innan numera används som substitut för tidsprepositionen före även om det ibland kan vara bra att använda rätt variant (...eftersom Mikael redan innan/före maten kom på bordet hade...), ja, du fattar, efter konjunktionen följer en hel sats, och efter prepositionen bara ett ord. Oftast spelar det ju dock ingen roll och så länge det är tydligt vad man menar så finns ingen logik i att vara paragrafryttare. Detsamma gäller förstås mindre än mig/jag och liknande.

Så långt kan jag inta en ödmjuk hållning till normavvikelser. Men någonstans måste man dra gränsen. Det är åt helvete korkat att i sitt postmoderna rus av lättja supa bort tydligheten i språket och därmed gå miste om dess nyanser. -Och det är här mitt polisiära uppdrag kommer in. En numera för sin språkbegåvning rikskänd vän uppmärksammade mig för sju år sedan på att uttrycket även fast har börjat användas istället för fastän och även om. Sedan dess har det bara blivit värre vilket är dumt och fel. Vi går dit även om det regnar betyder att det antingen är osäkert om det faktiskt regnar och/eller så är det mindre viktigt. Byt ut även om mot fastän så blir det plötsligt säkert och viktigt att det regnar. Varför kasta bort denna del av budskapet?

Sär skrivningar. Jag vet, uttjatat, men för helvete, inte hjälper det! Det var med sorg i bröstet som jag såg skrivihop.nu lägga ner. Jag hade precis börjat engagera mig och drömde om att vi i stockholmskontingenten skulle skapa en antisärskrivningslynchmob. Vi skulle gå in på bilannonserna på Blocket (här finns bara förtappade miffon, kolla själv) och välja ut våra offer, bestämma träff, trevligt ta reda på vad de gör och jobbar med för att sedan lämna den fruktade skrivihop.nu-lappen: "Vi över vakar dig. Inga sned steg.". Men varför bryr jag mig? För att det inte går att läsa vad folk skriver och för att de inte skriver vad de menar. Gå in på fina libanesen uppe på Regeringsgatan, kolla menyn och konstatera att maten enligt deras egen utsago är "fett fattig". Eller bränn upp till Sandviken och luncha på Klaras krog. Beställ en renbögsfile med rom sås.

Problemet är att folk inte kan uttrycka sig, vilket låter som ett snobbigt problem, men det är det fan inte! Betänk vad det betyder egentligen. Det har ingenting att göra med att göra rätt eller att tillfredsställa någon fachistoid svensklärare, språkpolis eller folkpartist. Det handlar om att inte kunna sätta ord på och uttrycka sina egna tankar och känslor. När vi en gång väl har insett att alla språkliga uttryck har ett alibi i att det sätter ord på vad våra tankar, så inser vi lika lätt att tillgången till språket är den viktigaste av tillgångar för att kunna formulera, sortera och förstå nya tankar och kanske framförallt andras tankar.

Ord säger mer än tusen tankar. Jag minns särskilt första gången jag läste begreppet doing gender (vet inte vad det heter på svenska men alltså att utföra handlingar vars främsta syfte är att uttrycka ens manlighet eller kvinnlighet). Det var som en uppenbarelse. Bara genom att lära mig ett nytt ord föll plötsligt hundra tankar på plats som jag inte ens visste att jag hade och med ens fick allt från fotbollsfight till flickfniss en större mening. Det är asbra! Ok, detta exempel kanske faktiskt drar åt det snobbiga och mest tilltalar er som redan är bekanta med begreppet i fråga.

Så ta ett viktigare exemplet istället: Jag läste en essä för ett par år sedan om en stökig ung kille som i rätten skulle beskriva vad som hade hänt vid ett bråk i tunnelbanan. Killen som var 16 år beskrev att jag satt framför honom. Efter några minuters förvirring insåg åklagaren att han menade att jag satt mitt emot men killen förstod inte den språkliga skillnaden. Killen är född i Sverige. Hela vinkeln på artikeln handlade om hur ungdomars problem att uttrycka sig när de inte hade tillgång till ett rikt språk spillde över i en allmän frustration över att inte kunna förstå och ännu mindre vara en del av skeendet omkring sig. Det kallas alienation och är asdåligt.

Det faktum att språkkunskaper är viktiga för att få jobb är bara en detalj i sammanhanget. Att utveckla sitt språk är långt mycket viktigare än så. Språket bestämmer inte bara vilka tankar vi kan uttrycka utan också vilka tankar vi kan tänka. Dessutom är det en stark klassbarriär. -En klassbarriär som inte kommer att brytas av sig själv. Det gör ont för språkknoppar att brista och de kommer att undvika det tills de får hjälp med det. Eller, nej, tills de tvingas till det. Ty den enskildes incitament är alltför svagt för att skapande av möjligheter till lärande ska vara tillräckligt. Jag kan inte hjälpa det, en liberal har besegrat sig själv: Fram för hårdare språkkrav! (Vad nu det betyder i praktiken).

Golddiggers.com: När hela samtiden känns anakron

2009-05-16T12:14:00.009+01:00

Titeln på det här inlägget är möjligen contradictio in adjecto, dvs motsägelsefull i sig själv, men det känns fasen så idag. Kanske är det bara början. När man fyllt tretio börjar samtiden springa ifrån en och till slut blir man den där som man inte skulle bli. Som fåtöljsittande knyter näven i fickan och nickar så där vaggande ända nere från bröstryggen när Alf Svensson brer på om hur folk "ute i stugorna" känner inför dagens omoral.

Men med den risken i bakhuvudet frågar jag mig vad fan folk håller på med? Här i UK har det varit mediedrev kring landets högsta folkvalda (MPs) efter att journalister fått tag på kvitton som de lämnat in för att få tillbaka pengar av skattebetalarna. Och här snackar vi fan inga Toblerone. Den verkliga puckopokalen tar en pensionerad MP som tyckte att det var rimligt att tjacka på sig en bokhylla för £18 000 (~SEK 200 000 ) två veckor innan han stämplade ut för sista gången. I en radiointervju kan han inte förstå vad som skulle vara fel med det, han behövde den ju i jobbet. Att han pensionerades två veckor senare tycker han tydligen är ett arument för hans "legitimate claim" (krydda det försvarstalet med en posh british accent så klart).

Hela mediedrivet är annars uppenbarligen och som vanligt högst överdrivet om man orkar gå bakom kuliserna och kolla vad de faktiskt anklagas för. Icke desto mindre har Justitieministern tagit någon sorts time-out under pågående utredning av hans kostnader för dubbelt boende, oppositionsledaren Camerons assistent har fått foten och en annan parlamentariker verkar också sitta med skägget i skittunnan.

Riktigt så där british bizarre blir det när jag var inne på BBC och skulle kolla lite nyheter till frukosten och sätter kaffet i vrångstrupen, som man ju gör i Alf Svenssons stugsverige, när jag ser inslaget om modellen och gold-diggern Aaliyah. Unga fröken har en balanserad framtoning och gör anspråk på att vara helt normal när hon går ut med att hon är ute efter att träffa en miljonär (tänk £). Hon är en gold-digger och tillsammans med 680 andra brudar bara i London har hon en profil på golddiggers.uk.com där supposedly snygga brudar (men ack nej, vi snackar England här) kan dejta "affluent" snubbar. En rik snubbe ser till att tillgodose hennes materiella behov och hon bidrar med sin kvinnliga fägring och lite extra anchovies mellan lakanen. Men någon prostitution är det ju inte frågan om. Tjena! Klart att hon är en hora, vilket är helt ok om hon vill vara det men här ute i stugan kallar vi saker vid dess rätta namn.

Efter lite efterforskningar visar det sig att denna parodi på Kejsarens nya kläder med dubbeltydig nakenhet är allt annat än begränsad till ett bisarrt exempel. Råkade nämligen först gå till golddigger.com och hamnar då på en portal för "Sugar Daddy Dating" där diverse virtuella horhus med normaliserande täckmantel huseras. Sverige verkar inte ha något sådant ännu. Men i London finns allt. En av länkarna på denna portal påminner mig om en annons jag läste i en London-magazine i vintras: illicitencounters.com. Professionellt, seriöst och diskret kan man lägga upp en profil och nätdejta för att som stadgad boka diskreta möten med andra stadgade för att krydda vardagen. Sverige verkar inte ha något sådant ännu men här ute i stugorna fasar vi för den dagen då denna tillfällesstruktur för att hava begär till din nästas hustru når vår lilla by.

Men i Sverige har vi åtminstone Mats Blückert, elitidioten och fritidskonsulenten från Täby som ska göra gold-diggers av Täbytjejer. Han ska ju iofs bara arra ett oskyldigt Girls And the City-läger men likheterna mellan Sex And the City-idealet och gold-diggern Aaliyah är slående. Minns att hela SAtC-filmen handlar om livet för unga tjejer som kommit till storstaden för att finna "The two L:s -Love and Labels". Någon som tror att Aaliyah inte har växt upp med SAtC? Vad handlar hennes liv om? -Love and Labels!

Europa: Fråga nån som vet istället

2009-05-16T11:43:00.002+01:00

Ignorance is a bliss. Allt är så mycket enklare om man inte vet så mycket. Från denna utgångspunkt kommer jag troligen att skriva något mer om parlamentsvalet framöver. För den mer grundligt EU-intresserade kan jag rekommendera denna text på Brakblogg som fick åtminstone mig att känna mig sönderläst angående mitt förhållande till EU. Det är jobbigt med experter men ibland kan de vara bra att ha.

Skit i EMU och snacka EU istället!

2009-05-12T01:00:00.000+01:00

Jag har ändrat mig. Jag skriver inget mer om EMU just nu. Varför? -Därför att jag håller med Raj-raj om att det inte har med EU-valet att göra och då ska jag inte ryckas med av att några nervösa allianspartier med opinionsvinden i fejan börjar gripa efter röstmaximerande icke-frågor.

Det är alltid samma visa. När ekonomin går dåligt börjar de små svenskarna ogilla utlänningar. När opinionen går dåligt börjar de små partierna ogilla rim och reson och griper efter substanslösa frågor som man inte riskerar kärnväljare med men som kan vinna ett gäng röster på marginalen. KD och FP ska snacka EMU trots att vi nyss hade folkomröstning och nu ska ha debatt om vad vilka parlamentariker ska driva i Bryssel. Andra exempel är FP som av någon anledning någon gång kom på att de vill gå med i NATO, KD som inför förra valet plötsligt gläfste något om att de skulle sänka bensinskatten och inför valet före det var det FP och språktestet. Synd att det är bröllop på g, annars hade jag kunnat ge mig fasen på att V skulle rycka tag i monarkifrågan om de hamnar på gärdsgården till nästa sommar.

Men det är klart, varför skulle vi väljare förstå att EMU inte har med EU-valet att göra? Enligt moderaternas dubiösa undersökning som Per Schlugmann presenterade på DN-utspel (aka DN-Debatt, men har någon sett någon debatt där?) härom dagen så tycker vi svenskar att Margot Wallström är bäst på att företräda Sverige i EU. Ok, om det är sant borde hon nog få kicken. Hennes jobb som kommissionär är nämligen att bevaka gemensamma europeiska intressen och definitivt inte att företräda Sverige.

Ok, erkänner att min poäng om Wallströms uppdrag är något formalistisk. Som svensk är det lätt att tro att saker funkar som det är tänkt, nämligen att kommissionen är neutral gentemot EU-länderna. Men det får väl vara någon måtta på hur naiv man får bli angående det: Miljöminister Carlgren vill införa en europeisk koldioxidskatt, men tror att det är kommissionen som bestämmer hur stor den ska bli när de lägger fram sitt förslag för medlemsländerna att ta ställning till. Kom igen nu Carlgren, sätt till axeln någon gång istället för att lämna skatten som byte för äckliga franska lobbyister!

I alla fall.. Svenskarnas kunskaper om EU är vidunderligt dåliga. Men det är klart, det tar väl ett tag. Vi har ju bara varit med i snart 15 bast och på EU-nivå bestäms ju bara över Östersjöns miljö, klimatpolitiken, att vi pajar för alla fattiga länder genom jordbrukspolitik och protektionism och några saker till. Rekommenderar därför DNs crash course i EU-kunskap.

EMU revisited

2009-05-06T09:00:00.002+01:00

När jag gick på gymnasiet hade jag en "Nej till EG"-pin på min jacka. Jag fick inte rösta men fattade inte alls poängen med det där extra byråkratilagret. Idag har jag ändrat mig. Den 14e september i år är det redan sex år sedan vi sa nej till Euron och jag stod återigen på nej-sidan. Denna gång betdyligt mer insatt än de flesta, mycket p g a att debatten var så stimularnde att följa och delta i.

Kanske är jag nostaligisk, men jag kan inte minnas att jag varken förr eller senare har upplevt en debatt så öppen och fri från stela diskurser (alltså typ inte "inrutad") som den svenska EMU-debatten. Rätt och fel gick fortfarande att definera och skyttegravarna var inte så djupt nedtrampade och cementerade som de brukar vara. Dessutom trängdes folk från höger och vänster i samma läger så alla hade tillgång till fri åsiktsbildning utan att frukta de vanliga åsiktsfrändernas ostracism. Johan Ehrenberg och Sven Hagströmer sade ja medan Lars Ohly och Mats Qviberg var drivande nej-sägare. Statsvetarna var oense. Ekonomerna var oense. Och jag höll med Ohly. Har jag ändrat mig i den här frågan? Nej, det har jag inte, men det står fortfarande och väger precis som för sex år sedan.

Jag skrev på detta inlägg för en dryg månad sedan men kom mig inte för att publicera det eftersom det kändes inaktuellt trots att jag ville föregå debatten. Men oj så rätt jag hade. Se nästa stycke:

Det är idag viktigt att ha sakernas tillstånd klara för sig eftersom vi har ett val till Europaparlamentet att se fram emot i sommar. Detta bland annat för att det gamla idépartiet Folkpartiet, idag omvänt till ett "jag-fick-en-idépartiet" med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att föra upp euron på dagordningen inom kort. (Man har internt vässat argumenten för euron och Björklund var i januari ute och ljög om att finanskrisen drabbar oss extra för att vi har fel valuta).

Sedan dess har Fp:s skit hamnat i fläkten. Nu ångar man på för fullt med synnerligen tendentiösa tolkningar av omvärlden.

Därför tänker jag göra ett inlägg till om euron. I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att enkelt sammanfatta vad jag ser som de huvudsakliga argumenten för och emot EMU. Jag tycker nämligen att bristen i debatten förra gången var att den tenderade att vara antingen komplicerat akademisk (optimala valutaområden/beslutsgångar i EcoFin) eller bedragande simplistisk (slippa växla pengar på Kanariöarna/lägre räntor i Finland). Den senare tendensen verkar få komma att dominera nu eftersom ingen annan än folkpartistiska politiker deltar.

PS1 Visste du att EMU står för Ekonomisk och Monetär Union, (inte Europeiska MU)?
PS2 Jag är medveten om att jag med detta och mitt inlägg om tågbranschen nu börjar gränsa till systematiskt messerschmidtande vilket strider mot Konstitutionen, men detta får tills vidare passera så länge det inte blir en vana.

Football economics

2009-05-01T17:55:00.006+01:00

The best thing about football I think is that you can allow yourself to be just unreasonably stupid for 2x45 minutes. Without even thinking, you are an expert, you are convinced, you are true, you have the best sets of eyes and ears on the planet. -And, you always know what he should have done. Empirical evidence against any theory that you might have about the game just lacks importance since it can not measure up to the intuitive insightfulness of your genius. Look at the English for example. It is a bit depressing for me to study econometrics/statistics in this country which infallibly believes it will win the next world cup even though any statistical approach to historical data should reveal the obvious conclusion that they will not.

Since their is no game going on right now, let me seize the opportunity to dwell a bit on a few other, to an economist at least, absorbing aspects of the game:

Corners kicks: Why doesn’t the offensive team ALWAYS have two players out by the corner? The typical set-up of a corner kick is that the defending team draws back all its players except one into their own penalty box to defend. The offensive team leaves four players (including goalie) for defence, one player takes the corner and the rest are in the box. So they are outnumbered 10 to 6 in the box. If they move one player out towards the corner, the defending team should, and always does, follow with two players not to be outnumbered out there if there is a short corner pass. So the offensive team gains the possibility of a short corner and they improve their situation in the box to 8 against 5. Is this not an example of a dominant strategy that is best no matter what the other team does? So why don’t they use it?

Counting goals: During a league game, the team that scores the most goals wins three points and the other team zero points. If the score is even, they get one point each. So the rules are fair, teams are even-handed. Imagine you are offered to change the rules so that you get to play at home for the rest of the season, but you would lose if the score is even in a game. Would you accept? –No, you probably wouldn’t. So why are teams often happy about drawing 0-0 in the away games in Champions league which sets them in this position for the home game? I don’t know!

Football money 1: A friend of mine had the dubious pleasure of writing a masters thesis in Finance a couple of years ago. But he did it in an interesting way: He found that a winning result in the Sunday league game for a team that was listed on the stock exchange, on average made the team’s stock price rise on Monday. By systematically following the odds at the bookmakers, the results, and thereby the movement of the stock, could be predicted. This is the most interesting economics paper I have ever seen: You can actually make money by following football. Set up a mutual fund anyone?

Football money 2: Just a piece of advice to all the “loyal” footballers who claim publicly that they would not want to represent another club. Don’t say that until you have signed the last contract of your career! You don’t need a PhD in negotiation skills to understand that saying so will not be very helpful in wage talks. “Oh, so if we lower your wage you want to stay anyway just to be able to wear that old t-shirt a while longer?!”

P.S. My thought was actually to write about mixed strategy equilibria in penalty shoot-outs, but last time I spoke about it someone convinced me that most people did not find the topic as intriguing as I do. (See articles here and here.)

P.P.S. Watching yesterday's game between Real Madrid and Barcelona was something else. I think FIFA should impose a new rule that prohibits Iniesta and Messi to play on the same team. It is just unfair to have two extraterrestrials out there at the same time. Have you seen those two move the ball together? They make those video games retrospectively realistic. What used to be possible only in the world of computers is now available at a stadium near you. Most notably at Stamford Bridge on Tuesday. I can't wait!

Sköna maj välkommen! -En högtidsantologi

2009-04-30T20:54:00.007+01:00

I London vet jag inte om man firar första maj så mycket och valborg har de inte hört talas om så det är bara att acceptera att jag missar firandet av denna högtid i år. Mycket tråkigt eftersom jag gillar våra svenska högtider skarpt. De liksom befriar en från kristendomsarvets bojor och låter en vara hedning igen. Faktum är att oavsett vad etablisemanget har karvat in i kalendern genom århundradena så insåg jag härom året vid en närmare granskning att det finns inget kristet alls i det som min pursvenska släkt har överantvardat till mig i form av traditionalistiskt leverne under årets högtider. Inte ens på julen. Jag vet inte hur andras kalendrar ser ut, men ungefär så här ser högtidsåret ut för min del:

1. Nyårsnatten. Obligatoriska inslag: Först lite dyrare dricka, smart mat, bordsskick, vita dukar, cigarr i rockfickan, framtidsplaner. Sedan super man ner sig. Och tur är väl det eftersom man alltid ska ut och frysa fåtöljen av sig vid tolvslaget och tjoa i falsett åt att någon överförfriskad kompis riskerar livet för att bränna upp ett par tusenlappar i meningslöst pyrotekniskt industristöd.

2. (Påsk) Min sämsta högtid. Jag firar inte påsk så mycket faktiskt. Käkar typ inte godis och har aldrig fattat det där med att trycka i sig en massa ägg. Är det gott eller? Förresten, vad gör hönsen resten av året när folk äter färre ägg? Har de nån slags swat-team med hönor som bara rycker ut på påsken och som sedan går på slakt eller har andra jobb? Eller matar de hönsen med ryssfemor före påsk så att det blir en jävla ägglossning just då? Nåja, annars är det fattigmanskost som gäller. Sill, potäter. (Ingen gräslök till sillen av någon anledning vilket alltid har irriterat mig). På senare år har jag lyckats smyga in mer och mer snaps by association med sillen, men det är något skumt med påsken som gör att stämningen aldrig tillåter att man blir packad.

3. Valborg. Obligatoriska inslag: Jag höll på att säga majbrasa och hela den bagen med tombola, en desarmerad hellre-än-bra-kör och någon lokal föreningsnisse som håller vårtal genom ett felmonterat högtalarsystem i motvind. Men det är egentligen bara supandet som definierar Valborg. Även här för att klara vädret tror jag. Ingen mat hör hit konstigt nog. Man hade ju trott att någon skulle komma på att man kan grilla korv över glöden efter brasan men tydligen inte. Ibland planerar någon en picknick men sedan tappar man bort dem med korgen och slaskar istället i sig en pizza någonstans där man kan värma sig lite.

Första maj firar jag egentligen inte men förra året partajade jag lite i Humlegården genom att hamna i klinch med en fack-pajas som delade ut lappar med ett budskap som jag inte gillade och som han inte förstod sig på. Varför är det ingen som roar sig med att motdemonstrera förresten? Vore sjukt kul att glida in i ledet bakom Wanja med ett "Ropen skalla Bonus åt alla"-plakat eller liknande. Jag minns för övrigt en ganska okänd satirisk bok av Vilhelm Moberg (1953) som jag läste i svenskan i gymnasiet (valde den för att den var kort så klart) där huvudpersonen åker för att studera hur landet "Idyllien" fungerar. Han rapporterar hem att det Statsbärande partiet som hade skaffat sig monopol på makten hade inrättat en helgdag då de som hade makten skulle kunna protestera mot de som inte hade makten. (även i övrigt en mycket läsvärd bok minns jag)

4. Midsommar. Obligatoriska inslag: Landsbygd, sill (med gräslök), nypärer, nedpackade shorts, en upponervänd jättedildo, fylla och patetisk musik (Ulf Lundell, först via landställets gamla mono-stereo (öhh..) och senare via en likaledes patetisk och tillika packad trubadur, ofta jag själv). Man ska inte dricka vin på midsommar. Snaps!. Och öl: Man går in på 2,8, tar i första, höjer optimistiskt till 4,2, och river sedan ut sig i tolfte försöket på 5,0.

5. Ja, sedan är det bara mörker fram till jul. Eller midvinterbloten som man kanske borde kalla den. För min jul definieras av frosseriet. Fett, sötsaker och sprit! Och så familjemys förstås. Jag har en liten morbror som brukar läsa högt ur Röde Orm på julafton för att liksom betona och legitimera våra hedniska förehavanden. Man känner igen sig något mer i det än i något bibliskt evangelium. Gran, materialistisk köphets, tomtar, tecknad film, frosseri och snapsvisor. Undrar om ärkebiskopen skulle endorsa en sån jul i kristenhetens namn? Det enda kristna inslaget brukar vara någon tindrande julskiva med frireligiösa reko-ungar från Adolf Fredriks musikklasser.

Sedan är det bara att börja pressa på kostymen inför nyår.

Ut och demonstrera nu!

Klimatsmart III

2009-04-25T23:55:00.006+01:00

Klimatsmart I här, II här.

"Det ursprungliga förvärvet", dvs hur något kom att bli en ägodel från första början, tycker folk saker om i allehanda rättviseteorier. Inte så konstigt om man tänker efter. För om man vill bedöma om det är rättvist att någon äger något idag så frågar man väl sig hur vederbörande kommit över det. Ok, så han har köpt huset, ja då är det väl hans. Eller, vem köpte han det av förresten? Ok, hur hade hon fått tag på det då? (...) Aha, så det är egentligen indianernas mark från början? Hmm.. svårt läge. Jävligt svårt läge om du frågar mig. Jag är ofta kluven i frågor om vad man egentligen kan ha rätt till. Klimatfarliga utsläpp t ex. Kan någon ha mer rätt än någon annan till sådana?

Uppenbarligen vill fler släppa ut mer växthusgaser än vad atmosfären tål. Men det kan vi inte fortsätta med, och därför är alltså rätten att släppa ut en ändlig resurs som vi människor måste dela på. Frågan är bara hur vi ska dela upp dessa rätter. Tänk på en annan men väldigt lik frågan om vem som äger rätten till jordens yta som vi också uppenbarligen måste dela på. Om man frågade folk hur vi skulle dela upp jordens yta om vi skulle ta om det från början hoppas och tror jag att relativt få skulle säga att vi som är vita och rika ska ha mer än någon annan. Ok, nu har vi ju ett par tusen år av historia att ta hänsyn till så jag ska inte propagera för någon världsomfattande jordreform just här. Men nog vore det väl rimligt att ge alla människor en lika stor lott om vi alla damp ner på den här planeten för första gången?

Och av exakt samma skäl måste väl det vara utgångspunkten när vi nu står mitt i det nya problemet att fördela rätten till klimatpåverkande utsläpp? Här finns ingen motsvarande historia att ta hänsyn till och det kommer en ny mängd utsläpp att fördela hela tiden. Varje år begåvas vi människor med en skänk från ovan av utsläppsmöjligheter med det enda förbehållet att vi måste dela på dem. Och är vi då någorlunda hyfsade människor så hittar vi inte på några egoistiska eller rasistiska skäl till att roffa åt oss själva på någon annans bekostnad. Alltså borde varje människa i princip få typ en sexmiljarderdel av de utsläppsrätter som jorden tål.

Och ändå skickar vi västerlänningar våra politiker till FNs Stockholms-, Rio-, Kyoto- och Köpenhamnskonferenser med föresatsen att vi som redan släpper ut ska få rätt till det även fortsättningsvis i motsvarande utsträckning. Jag hade en diskussion med amerikansk republikan härom dagen i ett seminarium. Han var totalt övertygad om att Kina och Indien måste sänka sina utsläpp i minst samma proportion som USA (som minsann inte tänker "clean up the world's air" som en viss George Dub'ya sa när han dissade Kyoto). Trots att det är de som har skitat ner den. Jag menade att det var obegripligt. Vilka skäl finns över huvud taget för att dela upp kommande års utsläppsrätter per land? Varför skulle någon människa på jorden ha större rätt till dem en någon annan? Han mumlade på fullt allvar något om att kinserna hade förökat sig så mycket så de fick stå sitt kast. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att undvika att förnedra honom i den diskussion som följde eftersom han vägrade ge med sig. Jag tror dock att jag övertygade honom om skillnaden mellan utsläpp och utsläppsrätter genom att förklara att vi vita och rika (nåja, han är svart) mycket väl kan köpa utsläppsrätter av andra om vi vill och därmed fortsätta våra utsläpp, det är till och med troligt. Enda skillnaden blir att vi då får betala för det och att de sammantaget inte blir för stora.

Visst, det kan finnas skäl att göra avsteg från en sexmiljarderdel per skalle, typ enligt skiftande behov eller att vi i nord får mindre framtida rätter eftersom klimatet kommer att minnas våra tidigare utsläpp ett bra tag framöver och att vi alltså redan har använt en del av det som tillkommer oss. Men, jag kan inte se hur huvudregeln kan vara annan än lika mycket utsläppsrätt till alla. Möjligen leder detta till en ganska massiv omfördelning från oss till dem, men det har inget med saken att göra. Det är i så fall nämligen bara en konsekvens av den grundläggande anständighet som krävs när man delar upp något som ingen äger.

Klart att vi européer kan fortsätta sitta på våra höga hästar och tycka att allt är USAs fel. Men jag skulle bli oerhört mycket mer stolt över att vara svensk om vår regering tog ledningen och propagerade för en fördelning baserat på En människa, En rätt. Och definitivt mycket mera stolt än om Raj-raj och Odell beordrade Vattenfall att stå i kallduschen och riva sönder tusenlappar åt oss skattebetalare.

För att sy ihop detta med analogierna i mina tidigare inlägg: Politikerna bör sätta in lika mycket pengar (utsläppsrätter) på var och ens konto och sedan får vi göra vad vi vill med dem på marknaden. Köpa, sälja, spara, byta, whatever. Ingen behöver bry sig, ingen behöver planera åt alla, ingen behöver göra klimatsmarta beräkningar och ändå har vi stabiliserat utsläppen både rättvist och med minimalt slöseri. Går det inte att lösa? -Yes we can!

Klimatsmart II

2009-04-25T09:02:00.002+01:00

I mitt förra inlägg hävdade jag i korthet två saker: För det första menade jag att den som tror att den kan räkna ut hur man bör leva för att vara klimatsmart är rejält hybrisbefläckad och ägnar sig i grunden åt något ganska meningslöst. Som lök på laxen hade jag även mage att hävda att marknaden är ett viktigt verktyg för att nå ett klimatsmart samhälle. Efter att tacksamt ha tagit emot en del bra kommentarer ska vi se om jag kan utveckla det där om marknaden lite.

År 1991 upplöstes Sovjetunionen. Jag tror att man utan att sticka ut hakan kan hävda att ett av de starkare skälen till den slutgiltiga kollapsen var att det med tiden blev smärtsamt tydligt att det planekonomiska systemet fungerade urkasst. Jag minns TV-bilder från 80-talet där folk stod i långa köer utanför matbutiker där hyllorna gapade tomma. Om det berodde på att brödet var slut i landet eller om det bara inte nådde butiken vet inte jag. Oavsett vilket så vet vi att det problemet i grunden berodde på att någon hade planerat fel. Samtidigt gick folk i väst bekymmerslöst och handlade både grovt-, hårt- och vitt bröd utan en tanke på att någons dåliga planering skulle få hyllorna att gapa tomma. Oavsett om man var/är kommunist eller något annat så borde det vid denna tidpunkt i historien vara ställt bortom allt rimligt tvivel att spontana marknadsarrangemang är totalt överlägsna även den bästa av planerare på att fördela saker till de som kan och är villiga att betala för dem. Om du inte tycker det är uppenbart kan du nog sluta läsa nu. Du som känner att du är på väg in i en fälla genom att hålla med kan trösta dig med att jag sa kan och är villiga att betala.

Den 25e varje månad klingar det till på kontot och sedan rasslar det bara till ute i kommersen (jaja, inte i år kanske). Folk byter grejer, skakar hand och tackar och bockar åt höger och vänster utan att kräva varken femårsplaner eller någon annans välvilja för att det ska funka. Halleluja! Uppenbarligen är vi alla glada över att vi kan sätta sprätt på pengarna på marknaden när vi har fått lön (villiga att betala). Uppenbarligen är dock inte alla nöjda med mängden pengar som trillar in den 25e (kan betala). Uppenbarligen förstår alla att detta i princip är två helt olika saker.

Ok, så vad har det här med klimatsmartness att göra? -För det första var det något krystade Sovjet-exemplet avsett att belysa hur märkligt det är att både politiker och andra idag lägger ner tid på att fundera ut detaljplaner för ditt och mitt framtida klimatsmarta leverne. "Nu ska vi byta ut bilparken!" gastar Maud och bävrar till verket med sina majoritetskumpaner: Bilen ska skrotas efter hur många år? Köper man miljöbil så får man parkera gratis där, där, men inte där? Hur fan ska en miljöbil se ut egentligen? Har man SUV så får man hur mycket extra skatt? Etanol är i genomsnitt hur fossilt och ska därmed kosta hur mycket i förhållande till dieseln och jämfört med priset i Norge? Och min favorit: Regeringen satsar för att "vi ska få fram" de nya miljöbilarna som "vi behöver"genom forskningspengar som ska ställa om produktionen i Trollhättan, och om det inte funkar så kan vi bygga vindkraftverk där istället. Nej, förresten, kanske det här är min favorit: En GBG-sosse i riksdagen som har pressat sin sillahjärna till det yttersta och kommit fram till att staten bör slå ihop Volvo och SAAB. När det gäller klimatet verkar alla ha blivit skvatt galna och tronar på minnen från planekonomins fornstora dagar. Kanske beror det på att alla vill vara den politiker som gjorde något när det behövdes. Kanske är det för att det är vi fåfängt klimatsmarta medborgare som röstar på dem.

Allt detta sker trots att politikens uppgift i det här sammanhanget borde vara att göra två och bara två saker samt lämna resten till marknaden: Se för det första till att klämma ur forskarna hur mycket CO2-ekvivalenta utstläpp världen tål framöver och bestäm att vi inte ska släppa ut mer än så. Dividera sedan dessa ustläpp med antalet människor på jorden och ge var och en varsin utsläppsrätt per år. Därefter tar marknaden vid. Den som vill får sälja och den som vill får köpa. Priset blir vad det blir. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mycket skit måste köpa rätten till att göra det. Om de inte kan det får de lägga ner. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mindre behöver inte köpa den rätten. Det blir lönsamt att släppa ut mindre. SUV-ägaren får stå och svettas vid bensinpumpen och vi andra behöver inte stigmatisera henne för det. Lågenergilampefachisten behöver inte rulla ut sitt excelark utan kan bara jämföra vad som är billigast att lysa upp huset med efterom om det är dyrt så betyder det att man orsakar utsläpp och är det billigt så är man miljövänlig. Und so weiter! Och, Maria Wetterstrand, rika nordmän med rena fabriker kan strunta i att städa ännu mer och till och med tjäna pengar på att städa upp sina fattiga sydpolares skitiga fabriker och kraftverk istället. Och allt detta är jävligt bra!!

Men många har någon konstig ryggmärgsreflex som säger något annat. En reflex som grundar sig i något missförstånd: För planekonomin funkar inte. Och man ska inte låta allt det braiga som händer när vi sätter sprätt på våra pengar efter löning svärtas ner av en eventuell besvikelse över mängden pengar som kommer in på kontot. Lika lite ska man låta fördelningens skugga falla över alla goda marknadstransaktioner som sker med utsläppsrätter efter det att de har fördelats.

Det bästa vore om politikerna i Köpenhamn i december kunde enas om en total mängd utsläpp, ett sätt att fördela rätterna till utsläppen och ett bra handels- och uppföljningssystem för dessa utsläppsrätter. Men det är nog att hoppas för mycket. Fördelningsproblemet är svårt. För DET handlar om rättvisa. Nu, om än bara denna gång, måste alla hålla med om att rättvisa eller orättvisa skipas eller skapas före marknaden, och definitivt inte av marknaden!

Klimatsmart I

2009-04-16T00:23:00.009+01:00

…måste vara förra årets buzz word nummer ett. Alla ska vara med och rädda världen, och alla ska använda sin smarthet till att tänka ut hur det ska gå till. Läste häromdagen i tidningen att ägg är en mycket klimatsmart källa till protein. En höna värper tydligen en hel massa ägg under sin livstid utan att rapa, andas och fisa en massa växthusgaser. Men så bra, då kan jag få grymt bra karma av att ha tryckt i mig en massa ägg under påsken istället för att... ja, istället för vaddå? Jag vet inte. Månne är jag inte tillräckligt allmänsmart för att kunna räkna ut hur jag ska vara klimatsmart. Jag hisnar vid tanken på den excelsnurra som gemene man sitter hemma och räknar på för att få fram sin klimatsmartness.

Jag har excelsnurror till det mesta. När jag köpte lägenhet nyss så framgick det i min snurra att lägenheten jag köpte kostade 96,2% av den genomsnittliga totala månadskostnaden per kvadratmeter för fullt belånade och jämförbara lägenheter i samma område baserat på transaktioner genomförda under den senaste månaden och på en genomsnittsränta på 4% under planerad innehavandeperiod. Standardavvikelsen var 6%. Men jag har fan ingen aning om hur man räknar ut om det är klimatsmart med lågenergilampor. Hur mycket el sparar jag? Hur stora CO2-ekvivalenta utsläpp skulle ha uppkommit vid produktionen av den el jag sparar? Hur mycket mer måste jag elda på elementen hemma när huset inte värms upp av de glödlampor som jag byter ut mot lågenergilampor? Vilka utsläpp uppkommer då? Hur mycket energi går åt att tillverka lågenergilamporna? Et cetera! Jag kan inte ens gissa om det är bra eller dåligt med dessa lampor och ändå verkar varje Svensson sitta inne med det bergsäkra svaret. Man känner sig helt efterbliven.

Men faktum är att jag är tämligen ointresserad av dessa analyser som titt som tätt ska dryftas av oss medvetna människor. Hur många gånger har man inte diskuterat huruvida det "hjälper" att sopsortera, framförallt om man sköljer ur mjölkpaketet först. Missförstå mig inte, jag har alltid själv varit en nitisk sopsorterare, KRAV-hetsare och antitomgångsförespråkare. Jag är allergisk mot alla som tror att bara för att enskilda handlingarnas påverkan är marginell så är den försumbar och att man därför lika gärna kan skita i det. Man kan inte komma ifrån att en helhet är en summa av delar, om än av marginella sådana. Man kan heller inte komma ifrån att våra handlingar är politiska och att den som förespråkar handlande utifrån egenintresse när en annan värld än den som förespråkar handlande utifrån allmänintresse.

Men! Allt detta är kuriosa. Vi vardagsvarelser är inte kapabla att tänka ut vad som är klimatsmart. Och även med en aldrig så optimistisk människosyn betvivlar jag starkt att vi frivilligt skulle vara tillräckligt kollektivt klimatsmarta även om vi kunde räkna ut vad det skulle innebära att vara det. Det ligger nämligen i problemets natur att även om alla visste vad det innebär att leva klimatsmart så skulle alla även veta två andra saker: 1. Om andra lever klimatsmart så löser det sig även om inte jag gör det. 2. Om andra inte lever klimatsmart så hjälper det inte om jag gör det. Trist, men så är det. Det gäller individer och det gäller mellan länder.

Det är detta som är själva kärnan i problemet som politikerna ska försöka tackla i Köpenhamn i december. För att lyckas kommer det krävas stora politikska cojones, en allmän Yes-We-Can-stämning på mötet och en insikt om att marknaden är det enda verktyg som kan göra jobbet åt oss. Jag kommer att skriva mer om det här framöver. Bland annat därför att så många vänstermänniskor jag pratar med skjuter rygg så fort man nämner marknaden som en del av lösningen istället för som en del av problemet. Jag måste på något sätt försöka rätta till detta missförstånd. Snart.

Nöjer mig här med att poängtera att makten i normalfallet inte ska försöka berätta för oss vilken typ av bilar vi ska köra eller för den delen vilka lampor vi ska använda. Statliga byråkratnissar ska inte ta över den omöjliga uppgiften med excelsnurran och sedan försöka styra oss med den socialistiska kommandoekonomins trubbiga fjärrkontroller. Och de miljöpartistiska tendenserna att prioritera allmänt skogsmulleaktigt beteende här hemma framför att faktiskt göra nytta kommer heller inte ta oss framåt. På det här området, om någonstans får vi inte gå ner oss i en rödgrön röra.

Som sagt. Jag återkommer om detta. Lägg gärna en kommentar om ämnet så länge så att jag vet vad jag ska skriva om nästa gång.

Någon planerar vårdköerna!

2009-04-14T22:29:00.001+01:00

Vårdköerna! Den oändliga historien. Nu var det ett tag sedan ämnet var på tapeten, men nästa år är det val och då kan man ge sig fanken på att det blir en massa houllabalou igen. Innan dess vill jag lufta några saker som jag inte riktigt har hajat kring de där köerna. Jag läste det här i SvD förra året:

De längsta Stockholmsköerna finns inom gynekologin, ögonsjukvården, öron-näsa-hals och hjärtsjukvården. Kön för att komma till hudmottagningarna är också för lång, liksom till neuropsykiatriska utredningar. Men värst är det inom ortopedin, särskilt när det gäller steloperationer av ryggar där väntetiden kan vara omkring ett år.

Men vaff..! Jag är förvisso ingen expert på vårdens organisation och indelning men finns någonstans där det inte är lång kö? SvD verkar täcka in de flesta vårddiscipliner i sin problembeskrivning.

Vårdköerna är en av den svenska politiska debattens längsta följetånger. Här är en liten teori om hur det funkar i maktens korridorer: När du har förlorat valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Oppositionstid” och läser överst: ”Kritisera de som vann valet för att vårdköerna är på tok för långa. (Exemplifiera med någon oskyldig tant i Säffle som får vänta på sin starr-operation i 18+ månader och därför inte kan virka vantar till barnbarnen, det brukar ta snurr på löpen). OBS! Om du hade majoritet under förra mandatperioden, vänta i ett halvår med att kritisera”

Om du däremot har vunnit valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Majoritetstid” och läser : ”När oppositionen kritiserar de långa vårdköerna: 1. (Om möjligt) Berätta hur illa/värre det var när oppositionen var i majoritet 2. Skyll på oppositionens politiker i andra valda församlingar (Landsting/Riksdag) 3. Berätta om alla välvilliga åtgärder du har gjort trots att det inte ger resultat.

Verkligheten verkar inte förkasta denna teori i alla fall. För sådär verkar de hålla på. Men min stilla undran är varför ingen gör slag i saken och gör sig av med vårdköerna? Enligt min simpla logik borde det vara allt annat än omöjligt och inte en bråkdel så dyrt som jag tror att många föreställer sig. Det kan nämligen inte vara rimligt att det är nya sjukhus och långsiktiga budgetökningar som behövs för att få bukt med problemet.

Jag tänker så här: Anta först att kapaciteten att utföra höftledsoperationer är 4 personer om dagen. Anta samtidigt att i genomsnitt 5 nya personer blir i behov av höftledsoperationer varje dag. Vad händer då med kön till höftledsoperationerna? – Den ökar i genomsnitt med en person om dagen så länge behovstillflödet (5 pers) är större än dagskapaciteten (4 pers). Slutsats: För att kön inte ska växa i oändligheten behöver man öka kapaciteten och bygga fler sjukhus för att få bukt med växande köer (vi antar att man inte kan göra mycket åt behovet).

Men nu är det vad jag förstår inte att köerna blir längre och längre som normalt sett är problemet, utan att de köer som vi har består. Om köerna inte växer så borde väl det betyda att kapaciteten faktiskt matchar behovstillflödet från dag till dag? För om kön ska vara konstant måste ju lika många tas ur kön som kommer till densamma. Och i så fall kan man ta bort alla framtida köer i ett svep med en engångsinsats. Kön till steloperationen av rygg som enligt SvD är ett år lång skulle kunna försvinna helt om man tillfälligt hyrde in operationskapacitet för att operera de som står i kö. Sedan är saken biff. Men det kostar för mycket pengar kanske någon invänder. Kan jag inte tänka mig! Den samhällsekonomiska kalkylen är så självklart lönsam att jag tvivlar på att den ens behöver göras. Tänk vilken investering: Betala för att operera de som står i kö idag och bespara sjuklingar för all framtid en massa plågsam kötid samtidigt som deras arbetsförmåga höjs avsevärt. Inga ökade årliga kostnader, högre skatteintäkter och ingen kö. Voila!

Men kan det verkligen vara så enkelt? -Säkerligen både ja och nej. Ja, för att jag är övertygad om att många köer både kan och bör byggas bort genom sådana engångsinsatser. Nej, därför att det säkerligen är så att efterfrågan för vissa behandlingar och operationer ökar när individens kostnad för behandlingen minskar (att köa upplever nog de flesta som en ganska stor kostnad). I sådana fall kommer alltså kön att återuppstå för att det börjar flöda till fler patienter per dag när kön tas bort. Konsumtionen av vård ökar då och därmed blir de långsiktiga kostnaderna för vården högre om man försöker hålla köerna borta.

Det är därför jag tror att vårdköerna är planerade. Eftersom politiker knappast vill/kan höja avgifterna i vården särkilt mycket får de förlita sig på andra verktyg för att hålla sådana som annars anses eller anser sig vara i behov av vård borta från att tära på budgeten. Köerna kan då säkert vara ett effektivt sådant instrument. -Ett oärligt instrument ska sägas eftersom jag aldrig har hört någon beslutsfattare försvara det offentligt. Problemet är såklart att om en politiker säger att behovet ökar med kortare köer så anklagar politkern de som köar för att vara simulanter. Och det är ju dålig stil. Men den som inte tror att kötiden påverkar behovet borde alltså ha gjort något åt köerna för länge sedan. Och att inte ha gjort det är verkligen dålig stil! Tänk dig den intervjun med en ledande landstingspolitiker!

Jag kan som sagt inte mycket om vård, men min förtåelse är att vissa vårdköer torde vara både onödiga och skamliga, medan andra kanske fyller en funktion för att hålla nere kostnader. De förra, om de finns, måste tas bort snarast men den politiska följetången lär fortgå.

P.S. Det kan också vara så enkelt att vårdpolitiker inte har så god förståelse för ekonomi

A tribute: Lars Berghagen

2009-04-03T01:55:00.001+01:00

Om den svenska folksjälen, att bli folkkär och gå för långt

Lars Berhagen. Detta unikum som är “Lasse” med hela svenska folket. ”Lasse” är nästan värd sin plats i den svenska nutidshistorien. Med en dåres ihärdighet och en beundransvärd uthållighet har han med omsorg betat av alla de förnedrande skitjobb som vi svenskar kräver för att någon ska examineras som riktigt folkkär. Han har gjort allt som man överhuvudtaget kan göra för att vinna de breda folklagrens hjärtan, och han har gjort det med en långsiktighet och målmedvetenhet som inte kan lämna någon oberörd. Hans kändisskap säger lika mycket om alla som älskar honom som om honom själv.

Först rivstarten med det än idag allenarådande receptet för att komma upp på kändisradarn och bli ett namn att räkna med: På 60-talet gav han ut skivor, låg på svensktoppen, låg med kändisen Lill-Babs, var med i melodifestivalen och allt annat som hörde detta liv till. ”Lasse” blev känd på riktigt. Imponerande snart insåg dock ”Lasse” att detta med kändisskap och skvallertidningar var alltför ungdomsflyktigt. Det var blott nödvändigt men alls ej tillräckligt för att bli odödlig i hans fosterland. Här tar det stopp för de flesta kändisar och ni ska lära er av ”Lasse”.

För ”Lasse” vet hur en slipsten ska dras: Under de kommande decennierna skrev han nationalromantiska sommarvisor (för att säkra penchisar i alla tider), barnvisor, barnböcker (barnen är framtidens kulturbärare), var programledare i TV (familjens enighet i TV-soffan ska aldrig underskattas i vårt land), skrev och framträdde i revyer (gnäggig gubbhumor för att inte bara vara spela på damernas planhalva). Men än mer imponerande är ”Lasses” djupare insikter: kyrkan och nykterhetsrörelserna är viktigare än vad många tror och det finns stora stabila grupper inte låter sig imponeras av världslig underhållning. ”Lasse” blev så ordförande i FAMN - Föreningen Artister Mot Narkotika. -Tänk vilken gemenskapsvärme bara föreningens namn utstrålar. Han utvecklade starkt sin saliga sida och hans ande är idag förevigad genom hans bidrag till den svenska psalmboken. ”Då knäpper jag mina händer” heter ”Lasses” psalm. Även den mest syndfulle får något fromt i blicken bara av titeln.

Kort sagt: ”Lasse” har gjort allt rätt. Utom en sak. –Och den måste bli hans fall om den svenska folksjälens logik ska fortsätta att forma hans öde. 2004 gav han ut diktsamlingen”Dikter i mitt hjärta: Lasse Berghagen väljer ur den svenska lyriken”. Samlingen innehåller ”Lasses” svenska favoritdikter av legender som Gullberg, Boye, Ferlin, Bellman, Taube, Fröding och, givetvis, av ”Lasse” själv. Tänk: alla de stora i en och samma bok! En av ”Lasses” dikter heter "Nu" och innehåller ord som moll och dur, solnedgång, klöverängen och kvällsbris. En annan heter "All min längtan” och handlar om en igelkott som dricker dagg.

Samma år sommarpratade ”Lasse” i P1. Sommarpratare pratar om sina favoritämnen och spelar sin favoritmusik. Lasses favoritämne för prat var hans egen karriär som folkkär artist. Lasse spelade också sin favoritmusik av Sinatra, Presley, Vreeswijk, Abba och fyra låtar av “Lasse” själv. Tänk: alla de stora i ett och samma program! (Stim-pengar är inte dumt det heller)

Sedan "Lasse" slutade med det folkliga flamsandet i Allsång på Skansen, där allt var toppen, lajbans och spontant alldeles oavsett väderlek, har vi sett mindre och mindre av honom (Nåja, han gör ju comeback varje år och visar var skåpet ska stå). Men 2007 dök han upp i det folkkära programmet ”Så ska det låta” och "Lasse" trivdes som en mört i Mälaren. Hans storhet blev bekräftad när motståndarlaget framförde Teddybjörnen Fredriksson, och "Lasse" svarade med sitt patenterade händerna-på-knäna-i-tandläkarstols-skrockande. ”Lasse” vann också leken och fick som pris välja avslutningslåt. Han tvekade inte en sekund utan rev utan omsvep av den omåttligt populära ”En kväll i juni” (Du vet: Han tog av sig sin kavaj..) . Text och musik: ”Lasse" Berghagen. –Om ”Lasse” själv får välja.

Alla älskar ”Lasse”, och ”Lasse” älskar också sig själv. ”Lasses” blinda och brutala narcisism är oroväckande och ställd bortom allt rimligt tvivel. Sverige måste därför dela ut lagens strängaste straff! Detta är mitt bidrag till att förverkliga den oundvikliga detronisering som den svenska folksjäl som skapat honom till slut kommer att måsta kräva. Jantesvenskar i alla län: Förenen eder!

Tågbranschen: Det kommer inte att gå som på räls

2009-03-28T11:16:00.015Z

Läsåret 1998-99 läste jag mina första kurser i företagsekonomi. Balanserade styrkort hade precis varit heta och kassaflödesanalys var det nya. Men framförallt minns jag pratet om specialisering. Det vimlade av historier om företag som "diversifierat", dvs varit verksamma i vitt skilda branscher, men nu skulle företag "fokusera" och satsa på en enda kärnkompetens. Det var knappast någon tillfällighet att det var just detta år som SJ började delades upp i flera specialiserade enheter.

Idag har jag och en del andra fått distans till vad som var hippt inom företagsekonomin i slutet på nittiotalet. Jag har också haft förmånen att jobba med en rad olika projekt inom järnvägen och ska därför kosta på mig ett par besserwisserkommentarer om regeringens nya försök att skapa en ny flygmarknad på spåret. Infrastrukturminister Åsa Torstensson presenterade i torsdags slutsatserna från utredningen Konkurrens på spåret. Presskonferensen i sig gav sjukt mycket Ringholm-vibbar. Underhållande alltså, men Torstenssons obegripligt inkompetenta intryck är också oroande. Det är bra om ministrar vet vad de snackar om, men om inte ska de åtminstone kunna låtsas. Spola fram 17 min och 30 sek in i konferensen och lyssna till det bästa exemplet på nonsens och goddag yxskaft sedan Robinsson-Robban.

Nåväl... Tio år innan jag började på universitetet hade SJ skiljts från Banverket som fick hand om spåren medan SJ skötte resten. Avsikten var att förhindra att pengar avsedda för spårinvesteringar skulle gå till att reparera klantigheter inom tågverksamheten. Detta var smart. Men 1999 var det alltså specialisering som gällde: SJ delades upp i SJ AB (köra passagerare), Green Cargo (köra gods), Euromaint (underhålla persontåg), Swedmaint (underhålla godståg), Trafficare (Städa tåg), Jernhusen (järnvägsfastigheter). Var detta smart? Nja!

Det finns två problem: För det första är den populära läran om specialiseringens fördelar mycket onyanserad. I praktiken måste dessa eventuella fördelar vägas mot de fördelar som kan finnas med att inordna relaterade verksamheter under samma tak. Stordriftsfördelar känner de flesta till, men man bör också överväga hur svårt det kan vara att avtala om allt mellan företag. T ex: när ett tåg går sönder, hur vet man om det är ägarens, underhållarens eller användarens ansvar? Tror du att risken är stor för att man börjar tjäbbla om vems fel det är istället för att lösa problemet? -Givetvis, och det är också vad som har hänt i praktiken. Tanken med specialiseringen 1999 var också att öppna för tydligare konkurrens så att de olika bolagens duglighet kunde mätas mot liknande företag på marknaden. Men "konkurrens för kundens bästa" är också det en förenklad lära, framförallt om den tillämpas slarvigt inom naturliga monopol-strukturer som järnvägen. Som lök på laxen är också systemeffekterna, dvs när någon tabbar sig drabbar det alla, nästan oöverträffat stora inom järnvägen. Att ha många konflikterande intressen är då långt ifrån problemfritt. Om du orkat läsa så här långt är den enkla lärdomen att specialisering och konkurrens- och marknadslösningar inte kan vara en dogmatisk utgångspunkt inom järnvägen.

Det andra problemet är att folk tror att saker och ting löser sig om man plitar ner något på papper. Det gör de inte. När det närmar sig genomförande måste principerna ha konkretiserats och när man väl kör igång är det noggrannhet och detaljerna som gör susen. Jag frågar mig hur man tänkte på Näringsdepartementet när man sålde både underhållsföretaget Euromaint och städföretaget Trafficare till riskkapitalister medan bolagen satt på skyddade hyreskontrakt i underhållsdepåerna som gav dem monopolsituationer. Varför sköter ett städföretag ställverket i Hagalund (alltså dirigerar trafiken)? Varför sköter tågoperatören SJ utropen på Stockholms central? Hur ser myndigheternas ansvar ut för infrastruktur och gemensamma funktioner kring stationer och underhållsdepåer? Det borde finnas svar på sådana frågor, men det finns det inte. Därför att någon inte har varit noggrann. Därför att någon vänder på klacken när man beslutat att allt ska bli bra. Men frågorna kommer definitivt aktualiseras nu när nya aktörer ska in på marknaden.

Utredningen Konkurrens på spåren är inte dålig men den har mycket lull-lull i mitten, och tar inte i de stora frågorna (det första problemet) och är irriterande grumlig vad gäller genomförandet (det andra problemet). Regeringens utgångspunkt är till synes fri från insikt om järnvägens mycket speciella natur vad gäller möjligheterna för specialisering och konkurrens. Utredningens första mening lyder:

Utredningen ska föreslå hur ökad konkurrens mellan kommersiella aktörer på persontrafikmarknaden för järnväg ska kunna åstadkommas samtidigt som resenärernas önskemål om kvalitet och tillgänglighet tillgodoses.

Nettorördelarna av "konkurrens mellan kommersiella aktörer" tas alltså för givna. Denna utgångspunkt följer av den förra järnvägsutredningen, men problemet är att även den genomsyrades av tanken på att specialisering och konkurrens är ett universalmedel. Jag vill se en schematisk översikt över hur marknaden är tänkt att fungera och vilka roller de olika aktörerna har! Jag vet att ingen vet detta idag, varken Åsa Torstensson, utredaren Jan Brandborn, eller marknadens aktörer. Det är en katastrof att ingen orkar tänka hela vägen ut. "Ah, det löser sig..."

Jag vill också veta hur de förändringar som föreslås ska genomföras! Det finns förvisso ett kapitel i utredningen som heter "Plan för genomförande" men det måste vara ett skrivfel för någon sådan plan finns inte. Och, jag lovar: Inte heller detta löser sig! Titta hur det gick förra gången! Det enda som finns är förslag om regelförändringar och tomma formuleringar som: "Banverket bör ta initiativ till...", "Rikstrafiken bör ges i uppdrag att i samverkan med övriga intressenter... ta fram en övergripande plan..." Whatever! Vem ska ha ansvar för vad och vem kontrollerar att det är klart?!

Ingen vision och ingen plan för hur den vision som inte finns ska förverkligas. Och Åsa Torstensson är ytterst ansvarig...

En blind höna hittar ett korn

2009-03-26T23:22:00.004Z

Sossarna har svarat. -På min fråga angående Ylva Johanssons utspel i förra veckan om ny sjukvårdspolitik. Det visade sig vara en lista med problem i vården som hade skrivits om i möjlighetsform. Typ "Den administrativa bördan är sjukt stor" blir "Den administrativa bördan ska minskas". "Produktiviteten är as-kass" blir "Produktiviteten ska bli högre."

Inte så dumt! Möjligen är jag som fackman inom området Effektiva och ändamålsenliga arbetssätt jävig när jag säger att det är på tiden. Jag och många med mig har länge väntat på att få göra någon riktig nytta. På få ställen är behovet större än i vården och på få ställen skulle resultat vara mer värdefulla.

Tyvärr stannar det väl vid att hybrisbefläckade politiker som Ylva Johansson tror att hon ska kunna tänka ut hur saker ska gå till nere på golvet. Annars tjänar man ju inga politiska poäng på det. Men ändå. Bra Ylva, rätt ämnesval. En blind höna hittar ett korn. Synd bara att när du beskrev vad du skulle uppnå med programmet så kutade du rakt in i ladugårdsväggen och tappade kornet: "Om vi når målet med att 50% av vårdpersonalens tid ägnas åt patienterna så skulle det motsvara 20 000 nya jobb inom vården". Hur tänker du då? Om vi får bensinsnålare bilar så kan vi köpa fler, eller vad? Effektiviseringar sparar pengar, men fler jobb blir det bara om man skjuter till mer pengar och/eller sänker lönerna för de som ska dela på dem.

Lundby-Wedin behöver inte avgå -Hon bör få sparken!

2009-03-23T21:40:00.014Z

Wanja Lundby-Wedin har nu kommenterat det pensionsavtal med förre AMF-chefen Christer Elmehagen som hon har varit med och beslutat om. Efter att ha isolerat sig i dagarna tre tillsammans med Svenskt Näringslivsbasen Urban Bäckström och ett okänt antal pr-konsulter har de kommit fram till att de inte förstod sig på en av sina få centrala styrelseuppgifter och att ärendet ska utredas. Det är ett anmärkningsvärt besked för att uttrycka sig milt. Slutsatsen är nu enkel. Ty antingen talar hon sanning och då är hon irreparabelt inkompetent, eller så ljuger hon och då är hon en oärlig och principlös hycklare. I bägge fallen bör LO:s medlemmar avsätta henne både från AMF:s styrelse och från LO:s ordförandepost.

Förre AMF-VD:n Christer Elmehagen hade en hög lön och extremt goda pensionsvillkor. Dessa villkor hade han blivit erbjuden av sin arbetsgivare och tackat ja. Vem hade inte gjort det? På andra sidan förhandlingsbordet från Elmhagen satt AMF:s styrelse bestående av ordföranden Göran Tunhammar och fem ledamöter vardera från ägarna LO och Svenskt Näringsliv, inklusive Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström. Ingen annan än dessa kan alltså klandras för att Elmhagen har fått ett fett löneavtal som LO:s medlemmar tycker går stick i stäv med organisationens principer som ofta och ivrigt har kommunicerats av dess ordförande Lundby-Wedin. Ingen annan! LO:s distrikt och medlemmar kritiserar därför med all rätt sina styrelseledamöter för att inte representera de intressen som de är avlönade att representera.

Ändå kommer Lundby-Wedin och Bäckström fram till att de ska skylla ifrån sig och försöker sätta ljuset på en något dunkel flytt av Elmehagens pensionskapital. Men det är inte vilka vägar pengarna tar innan de hamnar i Elmhagens ficka som är frågan utan summans storlek. Och här väljer Lundy-Wedin och Bäckström (läskigt sammansvetsat men på var sitt håll) att säga att det kom som en överraskning för de båda. "Det här stämmer inte med vad jag kan minnas att jag har varit med och beslutat". Med detta är orimligt. Att besluta om ledningens ersättningsnivåer och -system är ett centralt uppdrag för styrelsen. I sin årsredovisning och på sin hemsida betonar bolaget självt att just denna uppgift är av särskild vikt. Den första av fyra punkter som beskriver styrelsens arbetsuppgifter lyder:

"Styrelsen utser inom sig en särskild ersättningskommitté. I denna ingår styrelsens ordförande och två styrelseledamöter. Ersättningskommitténs uppgift är att inför behandling i styrelsen bereda frågor om ersättningar och förmåner för vd, samt att tillsammans med vd bereda principiella frågor rörande olika former av förmåner för bolagets anställda.

Det tål att upprepas: Ingen annan än styrelsen ansvarar för detta. Därför är det lönlöst att utreda var ansvaret ligger. Om Lundby-Wedin talar sanning, och hon tillsammans med de övriga fem LO-representanterna har missat detta bör de avsättas för att grovt ha försummat sitt uppdrag. Om hon däremot ljuger sina medlemmar i ansiktet så är hon inte bara oärlig. Hon omfattar då uppenbarligen inte heller de principer hon är vald och avlönad att försvara. Det är svårt att se hur slutsatsen kan bli någon annan än att hon bör avsättas

En annan fråga som LO-medlemmarna bör fundera på är inte AMF är ett av de tydligaste exemplen vi har på den girighet och svågerpolitik som man kritiserar inom näringslivet: LO, d v s LO:s styrelse fattar beslut om att driva pensionsförvaltning i eget bolag, AMF. LO:s styrelse beslutar sedan att utse delar av sig själv till styrelsen i AMF. Ägaren LO, d v s LO:s styrelse, beslutar sedan om styrelsearvoden på 80 000 kronor till styrelseledamöterna, d v s till sig själva, utöver den lön de uppbär från den arbetsgivare som de har satt sig själva att representera.

Inte ens påven har fel när han har rätt!

2009-03-20T19:10:00.009Z

Ok, inte för att det egentligen spelar någon roll, men många verkar tydligen bry sig så det är lika bra att få det sagt: Påven är i mina ögon i bästa fall en förvirrad tomte som gillar att klä sig i lustiga hattar. Jag har inget till övers för påvens moral. Jag skulle gärna vara troende men det övergår mitt förstånd hur någon människa vid sina sinnens fulla bruk kan köpa en, från vårt jorderliga perspektiv, icke verifierbar och därmed helt godtycklig historia om sakernas tillstånd. Men därav följer inte att påven alltid har fel eller att vi bör ta avstånd från alla hans ståndpunkter.

De senaste dagarna har det varit ett jäkla liv kring påvens 'uttalande' kring HIV-bekämpning i Afrika (se t ex här här här). Kommentarer till artiklarna är minst sagt argsinta från sakralt håll. Påven lär ha sagt att avhållsamhet är viktigare än kondomanvändning och att kondomer inte kommer att lösa problemet med HIV. Vad som skrivs inom citattecknen varierar beroende på vilken tidning man läser. Jag vet faktiskt inte vad påven har sagt den här gången eftersom jag inte kan finna några ljudupptagningar på nätet. Men med tanke på hur felciterad han blev sist det begav sig (hans "hets mot homosexuella" i julas var ju en bluff) så förhåller jag mig skeptisk till alla citat. Följande vet vi dock: Kyrkan försespråkar avhållssamhet framför kondomanvändning för människor som vill skydda sig från att smittas med HIV. Varför? Två möjliga svar: 1) Därför att det är ett självändamål att man inte ska ha sex utanför föreskrivna ramar. 2) Därför att det fungerar bättre som skydd mot HIV.

Vi som är ärligt intresserade av att stoppa AIDS-epidemin bör argumentera emot kyrkan om 2) är felaktigt. Men varför ska vi i det här sammanhanget bry oss om huruvida kyrkans bevekelsegrund också inkluderar 1) ? Om det stämmer att det fungerar bättre att predika avhållsamhet än kondomanvändning så gör vi världen en rejäl björntjänst om vi avfärdar påvens åsikter bara för att de är påvens. Och faktum är att i det här fallet ligger det mycket i vad han sa (om han nu gjorde det) vare sig vi vill eller inte.

Jag ställde för ett par år sedan följande fråga till SIDAs främste expert på HIV/AIDS-bekämpning (det var på ett seminarium men vi hade en enskild diskussion): "HIV-mannen" hade i Sverige oskyddat sex med cirka 130 personer, de flesta kvinnor, och av dessa smittade han bara sin flickvän, så smittorisken vid samlag verkar mycket låg. Hur kan det då ens vara möjligt att länder som Botswana har nästan en tredjedel av sin befolkning drabbad av HIV?

Han svarade att min analys var helt riktig och min fråga berättigad: Han menade att en stor del av svaret står att finna i de i många fall, från vårt perspektiv, extrema sexualmönster som förekommer i södra Afrika. Anledningen till att detta vanligtvis inte diskuteras trodde han var att ett sådana fakta kan underblåsa rasism och göra västländer avogt inställda till att satsa pengar på HIV-bekämpning eftersom afrikanerna "får skylla sig själv" om de inte kan vara monogama som vi låtsas att vi är. (Ett annat viktigt skäl är att smittorisken vid samlag är högre i länder med sämre 'reproductive health', t ex en hög syfilisprevalens, och det är därför som bekämpning av könssjukdomar i allmänhet är en viktig del av HIV-preventivt arbete.)

På ett sätt har påven för en gångs skull logiken på sin sida. Risken att smittas av en sjukdom vid sex minskar med 100% om man inte har sex, men med mindre än 100% om man har sex och använder kondom. Detta förstår alla. Alla förstår också (hoppas jag) att HIV-preventivt arbete bör både verka för mindre riskfyllt sexuellt beteende och för ökad kondomanvändning. Detta görs också, så den omedelbara frågan i debatten är alltså om något av dessa alternativ bör få ökad vikt. Detta är givetvis en fråga som bara erfarenhet kan besvara. Så här skriver FN i sina Key findings om HIV-prevention i rapporten 2008 Report on the global AIDS epidemic:

"Prevention efforts should become more strategically focused on sexual partnerships, especially those that increase the risk of HIV exposure; these include serodiscordant relationships and multiple concurrent partners." (Seriodiscordant betyder att en partner har HIV, den andra inte)

Samma organisations Fact sheet about HIV-prevention betonar också starkt vikten av ett mer återhållsamt sexuellt beteende.

Kanske har FN och SIDA fel. Kanske har jag missförstått något. Må så vara. Men jag skjuter åtminstone inte brevbäraren innan jag öppnar brevet.

Sluta sälja grejer till kompispris!

2009-03-19T23:48:00.002Z

Håller på att sälja min lägenhet och försöker göra det inom bekanskapskretsen för att slippa home-stageande och sponsring av någon övergödd fastighetsmäklare. Men det är inte alltid lätt att göra affärer med vänner, speciellt inte om det börjar lukta kompispris för då blir jag bara förvirrad. Tyvärr delar de flesta inte min spontana känsla för ämnets bristande logik.

Men alla vet väl vad ett kompispris är!? Man har någon sorts intuitiv känsla av hur och varför ett kompispris är annorlunda från ett vanligt pris. Men sedan ett par år tillbaka fattar jag inte längre och jag antar att jag får beskylla mina ekonomistudier för det. En jag känner sålde sin cykel för 2 000 kronor förra våren. Jag tyckte det lät rätt billigt eftersom jag trodde att cykeln borde ha gått att sälja för minst 2 500. Men det visade sig att han hade sålt den till någon polare, så han fick kompispris. Jag frågade varför. Är 2 000 ett rimligare kompispris än 3 000 kronor? Han tyckte tydligen att frågan var mindre motiverad eftersom han istället för att svara tyckte att jag var "dum i huvet". Möjligen, men allvarligt, varför betyder kompispris alltid billigare?

Vi ekonomer utgår nästan alltid från marknadspriset, dvs typ det högsta pris man skulle kunna få vid en offentlig auktion. När någon säljer något billigare än marknadspriset blir vi jäkligt misstänksamma och avkräver en rationell förklaring till detta hån mot en av våra viktigaste principer. Enkla förklaringar till att sälja cykeln till något annat än marknadspris kan låta typ så här: Om jag säljer en cykel på annons får jag ut marknadspris, för annons är ju typ en offentlig aukiton. Men ibland tar det tid att hitta en köpare (”sökkostnad”) så om grannen eller en kompis vill köpa kanske man kan pruta lite på marknadspriset eftersom man sparar tid på det sättet. Å andra sidan kan köparen också ställa jobbiga krav på en i efterhand om t ex cykeln får punka eller gnisslar i bromsarna, ”kravkostnad”. Om man tror att någon köpare är speciellt kravlös kan man sälja lite billigare till den, typ om den går med på "befintligt skick". (Andra förklaringar kan säkert nämna transaktionskostnader och -risker, men jag struntar i det här eftersom vi pratar om kontantbetalning.)

För att slippa sökkostnaden fattar jag att man kan ge ett kompispris, dvs rabatt. ”Jag skulle kunna sälja den på Blocket, men orkar inte lägga in en annons och greja, så du får X kronor rabatt”. Men kravkostnaden då? Om jag sålde en cykel till någon jag inte känner skulle jag inte ha några betänkligheter kring att sälja i befintligt skick och krasst konstatera att om cykeln börjar gnissla och gnälla så är det från och med nu köparens problem. Men om det visar sig att cykeln säckar ihop när jag har sålt den til en polare är det upplagt för dåligt samvete, (underförstådda) kompensationskrav och liknande ”negativa externaliteter”(som vi kallar det) på vänskapsrelationen. Den som säljer till en kompis bör därför kräva mer än marknadspriset.

Om man på detta sätt försöker hitta kompisprisets relation till marknadspriset kommer man alltså fram till att kompispriset borde kunna ligga både högre och lägre beroende på vilken av sökkostnads- och kravkostnadsskillnaden som är störst när man säljer till en kompis jämfört med offentlig auktion på Blocket/Tradera/etc.

Men ok, kanske är jag alltför teknisk här. Typisk ekonom som alltid tror att man kan koka ner mänskliga relationer i intäkter och kostnader. Man kanske helt enkelt ger lite rabatt för att vara juste?! –Ok då, men isf undrar jag varför det alltid är den som säljer som ska vara juste. Kan inte den som köper också erbjuda ett kompispris? Du får 500 spänn extra eftersom vi är polare. Oavsett hur jag resonerar kommer jag till samma slutsats: För en cykel som är värd 2 500 kronor borde både 2 000 kronor och 3 000 vara lika rimliga kompispriser.

Ylva on the move

2009-03-16T23:22:00.005Z

Min favvopolitiker Ylva Johansson har börjat röra på sig (se tribute här). Jag såg på playrapport att Socialdemokraterna lanserar en ny vårdpolitik. Ylva gjorde bort sig totalt genom att slarva bort sossarnas förfärligt-med-privat-vårt-kortet, ge uttryck för sin egen hybris samt lansera ologiska beräkningar. Men jag ska faktiskt ta en försiktig ansats till det här för reportaget i Rapport måste vara jäkligt snedvridet. Följande gör mig misstänksam:

Jag har förvisso inga höga tankar om Ylva, men i inslaget hävdas att hon vet hur man kan effektivisera arbetet på sjukhusen. Ok, Ylva har haft hybris förr, men att tro att hon kan sånt... Jag menar, hon som är utbildad lärare och vet hur man utformar effektiva processer och arbetssätt. Jag misstänker i o f s att ett sådant synsätt, att politiker som Ylva tycker att det är deras uppgift att bestämma hur arbetet ska organiseras på golvet som är roten till mycket skit inom vården, men det här kan bara inte stämma.

Dessutom, efter att så sent som för ett år sedan ha kritiserat allt vad privat vård heter har Ylva, enligt Rapport, lärt sig något av Det Stora Multinationella Riskkapitalägda Företaget Capio. Jag antar att inslaget är ihopklippt som ett practical joke, för en gammal kommunist som Ylva kan bara inte självmant ha tagit Capios sjukhus St:Göran som exempel.

Och Socialdemokraterna verkar inte heller vilja kännas vid den nya "vårdpolitiken", åtminstone hittar jag inget om den på deras hemsida, i något pressmeddelande eller i någon tidning. Jag misstänker därför att Ylva på eget bevåg har gått till Rapport som har blåst upp det hela på ett sätt som Ylva inte hade kunnat ana. Problem för (S) som måste kunna ha ett obefläckat hat mot privat vård i nästa valrörelse. Därför ska det bli kul att se hur de svarar på denna fråga som de nyss fick av mig via sin hemsida:

Hej!
Jag bor i London och såg på Rapport på nätet att Socialdemokraterna lanserar en ny vårdpolitik som bl a fokuserar på effektivitetsförbättringar som tagits fram på St:Görans sjukhus. Jag tyckte att det lät intressant men hittade ingen mer information om detta på er hemsida. Finns det någon information som ni kan skicka till mig angående den nya vårdpolitiken?
Mvh
Mårten

Vi får väl se hur det går, men om det faktiskt visar sig att Ylva har inspirerats av Capio till att fundera ut en egen lösning på vårdorganisation som hon vill implementera då är fan måttet rågat. Då måste jag börja ägna mitt liv åt att frigöra Ylva från allt inflytande. Men låt oss hoppas att det inte är så.

Däremot: Om jag vore Mona Sahlin skulle jag vara rätt less på Ylva nu efter denna fadäs och hennes tidigare utspel om att åternationalisera Apoteken i renrasig Chavez-anda.

Äntligen Melodifestivalen!

2009-03-13T00:29:00.009Z

Det är en surrealistisk känsla för mig att skriva något om melodi-festivalen. Jag kan inte minnas när jag såg på spektaklet sist och jag har länge kämpat mot en spontan men givetvis omotiverad tendens till förakt. Äntligen har jag besegrat denna tendens tack vare att en kompis är med och tävlar och min fästmö är delaktig i hennes bidrag. Jag är ärligt entusiastisk och känner mig ungefär som när jag tittar på något engagerande sportevenemang. Heja Emilia! Jag har koll på alla låtar, jag har åsikter om deltagarnas kläder och utrstålning, jag har favoriter och vad nu motsatsen till favoriter heter. Dessutom har jag biljett och kommer att sitta på parkett imorgon. Kort sagt, jag får erkänna att jag har förfallit till att bli som vilken schlager-nörd som helst.

...förutom på ett plan: Jag har inget emot SVT:S röstningsregler. Faktum är att arrangörerna får bra betyg i social choice-teori, teorin om hur man fattar kollektiva beslut på ett bra sätt:

Avvägning mellan demokrati och teknokrati. Före 1999 hade folket inget att säga till om utan det var en expertjury som bestämde vem som vann. Det låter barockt idag och jag ser faktiskt detta som ett demokratiskt sundhetstecken att den statliga televisionen idag känner sig nödd och tvungen att lita på medborgarnas omdöme. Men även direktdemokrati har sina baksidor (tänk om skönhetsrådet var direktdemokratiskt) och därför finns expertmomentet kvar som motvikt, dels i form av en jury i finalen, dels i form av att den internationella juryn nominerar ett av finalbidragen.

Undvikande av strategiskt röstande. Ett mycket debatterat ämne inom social choice-teori är problemet med strategiskt röstande, dvs att folk ofta har incitament att rösta på en annan kandidat än den de helst vill ska vinna. Lösningar på detta ser vi t ex i det franska presidentvalet där man röstar i två omgångar. De två med flest röster går vidare från första omgången och sedan röstar man igen mellan de två. Tanken är att alla ska rösta på sin favorit i första omgången istället för att t ex rösta på sitt andraval för att undvika att någon man ogillar vinner, vilket så klart kan hända om man bara har en omgång. SVT verkar också ha förstått detta då varje delfinal har bestått av två röstningsomgångar där rösterna nollställs efter första omgången.

Undvikande av manipulation

Ett problem inför finalen är förstås att alla låtar har hörts och att det utkristalliseras favoriter påeldat av skvallertidningarnas godtycke. Detta kommer att stärka tendenser till strategiskt röstande i finalen eftersom när det väl blir vinna eller försvinna så väljer många att lägga sin röst på sin favorit bland de som man tror har en chans istället för att rösta på sin favoritlåt i hela startfältet. Tyvärr innebär nog detta att finalen redan är avgjord för flera av bidragen oavsett vad svenska folket tycker om dem. SVT har valt att inte spä på detta genom att inte berätta vilka som fått flest röster i delfinalerna.

Premierande av informerade preferenser

Det är lätt hänt när det är snabba ryck som i den här sortens tävlingar att den röst man lägger inte är helt genomtänkt, eller att man egentligen inte har kunnat känna efter vilken låt man gillar bäst. Man kanske uttrycker en mindre "välinformerad preferens" som man säger i teorin. "Andra chansen" är ett bra sätt att ge folk chansen att reparera sina misstag.

Kort sagt: Bra betyg till SVT i social choice-teori!

P.S. Rösta på Emilia imorgon! (Och absolut inte på Molly Sandén som tvingas sjunga Ingela Pling Forsmans patetiska ballad som borde hamnat på skräphögen med Forsmans övriga bidrag.) Se, jag sa ju att jag är en nörd.

Pomperipossa i Anders Borgs Sverige (Bonusar IV)

2009-03-07T22:24:00.009Z

Jag har en liten moster som heter Ingela. Hon bor i ett land som inte ligger särskilt långt härifrån. Ingela är gift och har två barn tillsammans med maken Sixten. Ingela jobbar med min mormor Eda i familjeföretaget Ordning och REda som tvättar sängkläder åt Landstinget. Sixten jobbar som lärare och barnen jobbar så lite som möjligt. De lever ett fromt liv i en liten trevlig stad.

Men under de senaste åren har varit slitiga för Eda och Ingela då Landstingen har börjat skicka sina påslakan och kuddar för tvätt i andra länder. Tydligen är tvätteriarbetarnas löner och skatter där så mycket lägre att det lönar sig att skicka sängkläderna flera hundra mil fram och tillbaka istället för att låta Ordning & REda fortsätta sitt tvättande. Eda säger att företaget går med förlust så förra året hade Ingela som är chef för verksamheten blivit tvungen att säga upp Evert och Halvar som nu går på A-kassa istället. Ingela har fått hugga i extra för att få runt verksamheten. Hon har jobbat inte mindre än 55 timmar i veckan med bibehållen lön på 41 000 kronor per månad under praktiskt taget hela året.

Eda, som var mycket tacksam för Ingelas hårda arbete sa i slutet på året till sin dotter:

-Du ska ha stort tack du Ingela för att du sliter så hårt för att vi ska överleva!

-Ja, det tror jag det, jag har ju en familj att tänka på, sa Ingela. Man får bita ihop.

-Du vet att vi egentligen inte har några resurser för att dela ut några bonusar eller så, sa Eda, men jag skulle gärna vilja ge dig pengar till att köpa något litet extra så här i slutet på året för ditt hårda slit. Finns det något du skulle vill köpa?

-Ja i så fall skulle jag vilja gå till Systembolaget och köpa en sån där flaska med whiskey till Sixten som han tycker så mycket om. Han har fått dra ett sånt stort lass hemma det senaste året så jag vill köpa något till honom.

-Visst det ska du få, vad kostar en sådan då?

-Jag tror att det kostar 300 kronor för en flaska.

-Hmm, bra då ska vi se... 300 kronor behöver du alltså i handen.. Plus inkomstskatten... Plus arbetsgivaravgiften.. och så den statliga skatten på det ja... Hmm... Då sätter jag av 975 kronor till det.

-Men vad menar du?, sa Ingela. 975 kronor till vad då?

-Jo, om jag ska ha 300 kronor i handen, så måste jag betala ut 726 kronor i bruttolön för att det ska täcka kommunalskatt och statlig inkomstskatt, och om man lägger på arbetsgivaravgifter på det så blir det 975 kronor.

-Men, men... Så kan det väl inte vara att du ska behöva betala så mycket? Hur mycket skatt blir det sammanlagt då innan Sixten får sin whiskey?

-Jag vet inte riktigt. Men först och främst är det ju 25% moms, och sedan läste jag någonstans att man betalar ungefär 180 kronor i alkoholskatt på en flaska starksprit. Så det blir väl 60 kronor i moms plus de 180, ungefär 240 kronor.

-Nej, men så kan det bara inte vara, sa Ingela. Är du säker på att du har räknat rätt? Det kan väl inte stämma att om du betalar ut 975 kronor till mig så får Sixten whiskey värt 60 kronor och resten går bort i skatt. Vi har ju faktiskt en borgerlig regering nu. Det kan bara inte stämma!

-Jo, det gör nog det, sa Eda.

Men Ingela gick och köpte en whiskey. Sixten blev jätteglad. Och så vitt jag vet så njuter han av den än idag. Och han var precis som alla andra i landet lyckligt ovetande om att det offentliga hade konfiskerat 94% ((975-60)/975) av det som var ihopjobbat av kärlek till honom.

Snipp snapp snut, så va sagan slut

P.S. Vi har en högerregering i Sverige. Som driver en borgerlig högerpolitik. Som har låga skatter för de rika. Det sa Lars Ohly på TV häromdagen. Räknas Ingela och Eda dit?

Beräkningarna baseras på siffror från 2007 men de har mig veterligen inte ändrats nämnvärt sedan dess. Om någon siffra har ändrats väsentlig blir jag gärna upplyst om det. Arbetsgivaravgifterna var år 2007 32,42 procent. Över 7,5 inkomstbasbelopp (då 344 250 kr) motsvaras inte arbetsgivaravgifterna av några förmåner utan är ren skatt. Ovanför den övre brytpunkten (488 600 kr) är den statliga inkomstskatten 25 procent. Siffrorna kommer från Ekonomisk Debatt 7 2007 i artikel av Bjuggren, du Rietz och Johannson, sid 21, fotnot 4.

Bonusar III Uppdrag gransknings program om bonusar var en journalistisk katastrof!

2009-03-04T23:40:00.009Z

Så dök det då upp. Uppdrag gransknings genomlysning av bonusfrågan. Eftersom jag redan i förra veckan hade fått nys om programmet skrev jag så här fredag 27/2: "Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av Janne Joseffssons väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik." Jag lovade också att be om ursäkt om jag hade fel. Men istället ska jag härmed be att få be om ursäkt för århundradets understatement. -Uppdrag granskning igår var en journalistisk katastrof som valde den breda vägens oorganiserade häxjakt framför att den goda granskande journalistikens sökande efter sanning. (Sedan att mina uppgifter felaktigt talade om att JJ hade med saken att göra kan spela mindre roll eftersom UG-redaktionen med den tvivelaktiga äran axlade hans mantel med bravur.)

Ändå sticker programmet knappast ut i den oändliga go'dag yxskafts-debatt som ständigt omgärdar ämnet "bonusar". Här rapporteras sådant som ger resonans åt känslofyllda rop om orättvisa och girighet från känslosamma marknadsmotståndare och någon gång kommer ett mothugg från en skygglappförsedd marknadsfundamentalist. Och begreppskontaminationen är total.

Visst, inom ramen för en nödvändig debatt om finansmarknadens regler och funktionssätt är bonusar definitivt ett ämne att ha på dagordningen. Men låt oss då ha den debatten. Låt oss också debattera höga löner och löneskillnader, men här är bonusar inte något centralt ämne. Själv är jag också, något kontroversiellt, för en etisk debatt om vad vi kan göra för att förhindra att företag och individer inom finansbranschen gör stora vinster genom att sälja dyra men värdelösa tjänster till ovetande privatpersoner. UG diskuterar allt och inget av detta utan att ens veta om det. Jag förstår faktiskt inte vad programmet handlade om men det blev tydligt att om är det någonstans löner ska sänkas så är det på UG-redaktionen.

Jag anser att en givande debatt kring bonusar måste skilja på ett antal saker. Först och främst: Låt oss enas om att vi med bonus menar rörliga löner vars storlek är kopplade till någon form av prestation. Anta t ex att en fotbollsspelare, vi kan kalla honom Zlatan, får mer betalt om han gör många mål. Syftet med detta är att uppmuntra Zlatan till att göra ett bra jobb och det låter inte så märkligt. Men det finns två problem: För det första är det inte lätt att hitta något mått att koppla bonusen till som inte beror på tur eller andras prestation. Zlatans målskörd beror ju t ex minst lika mycket på medspelarna, om han får straff, om det är medvind etc. Det andra problemet är att den som får bonus kan koncentrera sig för mycket på det som går att mäta och koppla bonus till, i Zlatans fall att han inte hjälper till i försvaret.

De som förvaltar våra pengar, dvs banker, pensions- och fondbolag, m fl är notoriskt och obegripligt dåliga på att inse skillnaden mellan tur och skicklighet. Det finns undantag, men det är detta som det stora flertalet aktörer på denna marknad förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (ung självbekräftande tendenser) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha feta bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet.

Det är en matematisk nödvändighet att den genomsnittlige investeraren på börsen kommer att få precis den börsavkastning som rapporteras i TV varje kväll. -Och ändå får alla bonus när börsen går upp. Detta är korkat och detta ska kritiseras, i synnerhet om man beter sig korkat med skattebetalarnas pengar. Men märk väl att om någon gör "rätt", dvs kopplar bonus till något som den anställde kan påverka och inte till börsens allmänna utveckling, då bör vi förvänta oss liknande utbetalningar när börsen går ner som när den går upp. Så varför hyllas inte Första AP-fonden av UG för att de gör just det? Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet

Men det är det andra problemet med att utforma bonusar, att den bonusjagande koncentrerar sig för mycket på det man har kopplat bonusen till, som har varit kopplat till finanskrisen. Här behöver man bara veta två saker: 1) I finansvärlden kan man tjäna mer pengar om man tar större risker och 2) många får bonus för att tjäna mer pengar. Detta incitament att ta på sig stora risker är ett grundläggande problem, framförallt i bankvärden, och många av de regleringar som finns är till för att stävja just detta. Det faktum att det inte har lyckats är skälet till att den viktiga frågan är hur bonusprogram ska hanteras regleringsmässigt i framtiden. Av detta hörs givetvis ingenting om i UG, utan det viktigaste är att alla bonusar avskaffas bums! Som kuriosa kan nämnas att det som nu saknas på finansmarknaden är just initiativ och risktagande, så på kort sikt talar detta för att öka bonusarna snarare än att ta bort dem.

Slutligen. UG hade några rätt: Anders Borg och Mats Odell förtjänar kritik för sitt hyckleri i media där de systematiskt försöker sätta allt fokus på den utifrån kommande finanskrisen så att de själva ska slippa ta ansvar. Och här är några frågor som jag skulle ställa till ledarna i AP-fonderna om jag arbetade på UG: "Tycker du att det är ett bra bevis på din värdefulla kompetens att svara 'Naaee, jag tror att det kan skapa mervärde' på frågan om varför ni har bonusar? (Fjärde AP-fondens VD i UG) Forskning visar att bonusar inte "skapar mervärde" vad nu denna floskel ska betyda. Och till Tredje AP-fondens styrelse som när de betalade gratifikation till Kertin Hessius visade prov på ohederlighet genom att ignorera regeringens regler, total brist på förståelse för incitament då den enligt utsago beslutades i efterhand och dåligt omdöme med tanke på den förutsägbara mediereaktionen: "När tänker ni avgå?"

Detta inlägg är också publicerat på http://newsmill.se/artikel/2009/03/06/uppdrag-gransknings-program-om-bonusar-var-en-journalistisk-katastrof

Oroande paternalistiska tendenser på Konstfack

2009-03-04T17:44:00.000Z

Konstfacks rektor Ivar Björkman meddelar på DN-debatt att han vill förtydliga de etiska regler som styr verksamheten på skolan. Det är bra med tydlighet, men det vore vägledande om vi också fick reda på något om vilken etik det är som gäller och som ska förtydligas på Konstfack. En tydlig ledtråd ger Konstfacks professor Magnus Bärtås intervju i SvD den 3/3 där ha gör klart att det är en typ av konsekvensetik som ligger till grund för skolans etiska bedömning av studenternas skapande verksamhet. Detta är också att vänta. Men Bärtås är också tydlig med vem som avgör vad som är bra och dåliga konekvenser för samhället: Det gör Konstfacks lärare och elever.

I sina kommentarer kring det examensarbete som har involverat psykiatrivården bedömer Bärtås att det finns en större nytta bortom det enskilda fallet. Under antagande att Bärtås inte avser studentens vunna uppmärksamhet och berömmelse kan vi dra slutsatsen att Bärtås avser någon form av långsiktig kollektiv samhällsnyttighet. D v s för "det allmänna bästa". Och visst är det väl det allmänna bästa som motiverar att en konstskola överhuvudtaget är offentligt finansierad. Konstens utveckling och uttryck anses vara allmännyttig på flera sätt utöver vad som fångas av de rent pekuniära intäkter som konstutövningen kan inbringa på kommersiella grunder. I detta avseende finns en tydlig samklang mellan den moral som Bärtås ger uttryck för och den "samhälliga moral" som är underförståd i Konstfacks finansiering.

Men Bärtås överskattar grovt det mandat hans institution rimligen kan anses bemyndigad med av samhället. SvD frågar:

"Du tycker inte att det ligger något i kritiken som går ut på att det är fel att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk? De närmast berörda är ju väldigt arga."

"– Jo, jag kan förstå att de känner sig lurade i sitt yrkesutövande, men jag försöker tänka i ett större perspektiv. Det här verket är så pass värdefullt att det måste lyftas över den specifika situationen. Det Anna Odell kan tillföra genom att utföra den här handlingen överväger de negativa aspekterna. "

Bärtås anser således att det ligger inom Konstfacks samhällsuppgift och -mandat att omprioritera resurser som i demokratisk ordning fördelats till psykiatrivården till att användas för Konsfacks bidrag till det allmänna bästa. Vidare uttycker Bärtås att utöver omprioriteringar av samhällets resurser kan Konstfack efter eget godtycke göra avvägningar mellan enskilda individers traumatiska upplevelser och värdet av Konstfacks samhällsnyttiga verksamhet.

Denna paternalistiska hållning där Bärtås tillskriver Konstfack rätten att sätta sig över såväl demokratiska beslut som enskilda människors rättigheter gör att den relevanta frågan att diskutera på Konstfack är vad ett konstverk "kan tillföra". Kostnaderna, brett definierat, är i bästa fall av underordnat intresse. För en politiker är förhoppningsvis ordningen den omvända, vilket Kulturminsiterns reaktion var ett utmärkt exempel på. Ändå möts Kulturminsistern av etilitiska hån, som väl speglar den paternalism som Bärtås ger uttryck för, från flera håll i konstvärden. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpte konstverket som involverade klotter och annan skadegörelse skriver på Newsmill apropå Kulturminsisterns reaktion:

"Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst."

Anhava betonar därefter återigen att den viktiga frågan är vad som är konst och inte. Själv är hon övertygad och hennes egen upplevelse är att "De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten". De negativa konsekvenserna av konstverkets skapelse nämns inte i en enda stavelse.

Anhava avslutar sin artikel med ett helt felaktigt påstående om lagens straffskalor och frågar sig varför egendomen står under statsmaktens särskilda beskydd i våra samhällen. Jag tror att det skulle vara mer fruktsamt för den konstetiska debatten om både Anhava och Bärtås istället diskuterade varför konsten står under statsmaktens särskilda beskydd. Svaret på denna fråga är långt mindre självklart.

Detta inlägg är även publicerat på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/04/oroande-paternalistiska-tendenser-pa-konstfack

A tribute: Ylva Johansson

2009-03-01T12:41:00.002Z

Konsten att göra karriär och om att bli blå när man blir gammal

(Författat den 27/12 2008)

Detta skrivs i juletid. Allmänt lugn, Karl Bertil och slapp deckarläsning väcker till eftertanke.

Du som någon gång har ströläst någon av Leif GWs romaner har säkert noterat hur han ständigt och med inlevelse ironiserar över den svenska poliskåren. Vid något tillfälle får man lära sig det både underhållande och intressanta fenomenet ”Transportvitsord”. Det är (i romanen åtminstone) en generalisering av förloppet när någon oduglig skitstövel inom polisen rekommenderas till en chefstjänst på en annan avdelning eftersom det är det enda sättet att bli av med honom (jovisst, alltid honom: hos machograbben från Fagerhult är alla skitstövlar män och alla kvinnor intelligenta hedersknyflar). Som samhällsvetare kan jag inte låta bli att forma en forskningshypotes här: Om transportvitsord faktiskt existerar inom polisen så borde det finnas även i andra organisationer där det både är svårt eller omöjligt att ”bli av med” skitsövlar och där resultat är svåra att mäta (så att vem som helst kan bli chef utan att det märks någon skillnad). Om man antar att vederbörande skitstövel inte heller faller sina nya kolleger på läppen finns det väl skäl att tro att nya transportvitsord utdelas. Den slutliga konsekvensen blir att odugliga skitstövlar hamnar i toppen av organisationen.
–Undrar om det är så...?

Men nu hamnade jag visst på villovägar. -Jag skulle ju skriva om Ylva Johansson. En gång under hennes senaste ministerperiod sökte jag efter jobb på regeringens hemsida och råkade surfa in på hennes CV som tråkigt nog inte finns kvar på nätet längre. Det var en imponerande läsning. Vilken karriär! Eftersom jag själv med både möda och stort besvär satt och sökte mitt första jobb försökte jag ta reda på mer om denna fantastiska karriärskvinna:

Hennes karriär rivstartade. Efter att ha gått på lärarlinjen i Lund blev hon som rekordung (24år) invald i riksdagen för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) i samband med att hon flyttade ihop med partibrodern, ärkekommunisten och tillika partihöjdaren Bo Hammar. I riksdagen satt hon under en mandatperiod för VPK 1988-91 tills borgarna tog makten och Sovjet föll ihop. Men av detta lät sig inte Ylva bromsas. Hon tog tillfället i akt att skaffa sig lite politisk street-cred genom att avsluta sin lärarutbildning och jobba som lärare i två år. Samtidigt skaffade hon sig en ny partibok. En rosprydd sådan. –Hon blev Sosse. Nu kanske du tillhör de som tror att alla som frivilligt utger sig för att vara kommunister faktiskt är kommunister, men så enkelt är det ju inte. Enligt den Marxistiska läran följs feodalismen av kaptialismen och efter kapitalismen följer kommunismen, och efter kommunismen följer konsultlivet. Man ska också komma ihåg att det här tilldrog sig på den tiden när en socialdemokratisk partibok och bakgrund var ett nödvändigt inslag i varje karriärists CV, så då förstår man ju att det går att ändra sig lite. Ylva blev alltså Sosse precis som så många andra karriärister före henne i Sverige. Hennes meriter tog henne rakt in i Ingvar Karlssons regering som skolminister efter valet 1994.

1998 blev hon störtförälskad i charmören Erik Åsbrink som var partibroder, finansminister och tillika partihöjdare (händelsevis precis som hennes fortfarandevarande make hade varit när de träffades). Göran Persson lät Ylva lämna regeringen för denna köttsliga synd. Men återigen lyckas Ylva manövrera om sin karriär, och det är här hon är som mest beundransvärd. Hon lyckas bli ”Investment Manager/Business Developer” på Telia. –Ett jobb som jag själv bara skulle kunnat drömma om, och Ylva fick det helt utan ekonomisk utbildning eller näringslivserfarenhet. Imponerande! Och se så lätt det kan gå i näringslivet där man inte behöver oroa sig för bångstyriga väljares gunst (kan vara värt att nämna att Telia fortfarande var ett statligt bolag 1998, och därmed styrdes av den socialdemokratiska regeringen). I ett huj följer Ylva upp sitt investeringsmanagerande på Telia med att bli både egenföretagande konsult och VD för ”e-learningföretaget” Att Veta AB. I detta kommunförbunds- och fackföreningsägda bolag rapporterar hon till fackpampor och partibröder i styrelsen. Samma fackpampor och partibröder ger henne också en blygsam lön på 116 000 kronor per månad. Ylvas ”leverans”, som det heter, under fyra år som VD är förluster på cirka 180 000 000 kronor, varav minst 8 000 000 torde ha utgjort hennes egna lönekostnader. Men eftersom Ylva bara behövde göra rätt för 116 000 i månaden hade hon också gott om tid att vara aktiv i ett antal andra bolag. Hon är styrelseledamot i Åsbrink & Far som gick med förlust på 56 000 kronor 2003 (storleken på hennes arvode är oklart). Det egna konsultföretaget som jobbar med IT-utveckling (!) backar 7 000 kronor, trots att Ylva lär ha skickat fakturor från egenföretaget för konferenser hon deltagit i i egenskap av VD för Att Veta AB. Som ledamot i tidsskriften Arena lotsar hon skutan till en vinst på hela 714 kronor samma år. –Inte så pjåkigt för en lärare med partibok.

Efter denna lättsamma svängom i gränslandet mellan socialism och näringsliv ger sig Ylva in i den renodlade politiken igen. Ordförande Persson har uppenbarligen imponerats av Ylvas framfart och hon blir 2004 vårdminister i GPs regering. Men i valet 2006 får Ylva återigen en motgång i karriären när väljarna får säga sitt. Typiskt! Borgarna tar makten och Ylva degraderas till en simpel vice ordförande i socialutskottet. Men jag tror på Ylva!! Jag väntar med spänning på hennes nästa drag för att fortsätta sin fantastiska karriär. Kanske var utspeletet i Dagens Medicin om att åternationalisera landets apotek om monopolet avskaffas ett första tecken på en back-to-the-roots-strategi för att komma i rullning igen? Svårt att veta, Ylvas vägar äro outgrundliga.

Så vad kunde nu jag som skulle ut i karriären lära mig av detta var ju frågan? Tyvärr. Som icke-sosse verkar det egentligen inte finnas någonting som jag kan ta efter, och den enda lärdomen är nog att det jag trodde skulle vara framgångsfaktorer på arbetsmarknaden är långt ifrån allmängiltiga.

Jag som trodde att det viktigaste för en politiker var att vara ideologiskt trovärdig. Men Ylva började på helt fel sida av historien, som kommunist och gift med en man som propagerade för ett närmare samarbete mellan VPK och bröderna i Sovjet. Sedan svek hon dessutom sina ideal, om hon nu hade några, mer än en gång. Först från kommunist till Sosse, sedan från Sosse till utsugande VD och kapitalistkonsult. Jag som trodde att det viktigaste i näringslivet för att få ett jobb var relevant utbildning och goda meriter. Jag som trodde att när man väl har ett jobb var det att prestera goda resultat som gällde. Men Ylva hade inga meriter för att leka affärskvinna. Ändå fick och tog hon chansen att misslyckas kapitalt med allt hon tog sig för inom ”näringslivet” (om nu de domäner hon rörde sig i kan kallas näringsliv). Slarvade bort pengar åt både höger och vänster i varenda bemärkelse man kan förstå uttrycket. Och Att Vetas störste ägares (Kommunförbundets, dvs vår, skattebetalarnas) representant (och Ylvas partibroder) Illmar Reeepalu hade trots detta ”bara gott att säga om hennes ledarskap”.

Tyvärr är det ingen lärdom, men kanske en nyttig påminnslse om, vilken kraft som finns i vad Göran Persson ofta refererat till som ”Rörelsen”, dvs det socialdemokratiska ”partit”. För vad annars i världen kan förklara att en som Ylva Johansson når dit hon gör? Transportvitsord? Istället för att lära mig något av Ylva blir jag alltså heligt förbannad på hela historien.

Men det är inte bara avundsjuka och orättvisan i det faktum att ”äras den som äras bör” har försakats som gör mig upprörd. Det är inte ens det främsta. För låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle mitt hjärta vekna om jag med egna ögon fått bevittna den misär som slöseri med skattemedel och fackavgifter bidrar till i samhällets bottenskikt? Om jag hade sett gatflickan Beda Larsson knacka på det nedlagda socialkontoret i julnatten, hade icke då mina ögon mjuknat? Hade jag kunnat framhärda i min ilska om jag fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där hans barn fick vara utan julklappar för att deras far istället för att spara hade betalt höga fackavgifter som betalat Ylvas feta julbord? Och hur skulle jag kunnat harmas i sitt innersta om jag fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade ett brev och med tårade ögon läste att hennes höftledsoperation skjutits på framtiden pga brist på resurser i vården?

Dessa frågor förblir inte obesvarade: Mitt hjärta gör allt annat än veknar över tanken på alternativanvändningen av de 100-tals miljoner som vi lägger ut på Ylvor varje år. Efter att ha skrivit detta somnar jag denna natt i vredesmod.

Flockbeteende styrt av Anders Borg

2009-02-28T13:18:00.006Z

Det finns de som försöker förklara politikers beteende genom att tänka att deras ända drivkraft är att maximera antalet röster de får i valet. Det är givetvis inte helt sant, men ibland ger det en del insikter. Ta Anders Borgs reaktion på dåliga ekonomiska siffror och hans pessimistiska prognoser om framtiden som exempel. Borg är nog tillräckligt insatt i det här för att inse att den förtroendekris som vi nu har i "det ekonomiska systemet" förstärks av pessimism och kan luckras upp av optimism om framtiden. Det gäller att vända flocken att våga tro på framtiden vilket är precis vad Obama håller på med högst medvetet. Om Borg värnade om den svenska ekonomin skulle han vara lite mindre "realistisk" som han uttrycker det. Men om han skulle försöka ingjuta hopp i Sverige med lite pep-talk om att vi har en hel del i egna händer och att vi måste våga satsa, då skulle domen mot honom bli hård i valet 2010. Bättre att lägga upp det för att vi inget kunde göra och att aliansen därmed inte har misslyckats. Tänk bara på vad McCain fick käka upp att han hade sagt att den amerikanska ekonomins fundament var starkt före kraschen. En röstmaximerande finansminister är alltså pessimistisk och en som vill få fart på hjulen antagligen mer optimistisk eller åtminstone peppande. Vi har mer av den röstmaximerande.

Samtidigt har vi tidningar som vill haka på domedagandet. "Allt är skit och det är bara början" är en skrämmande och därmed säljande nyhet. Alla gör bäst att gå i ide och hålla i sina pengar eftersom man inte vet när man får lön nästa gång. Och börsen kommer gå ner, hur man nu vet det, så det är bäst att inte satsa. Och på företagen hänvisar förståss ledningen till den rådande konjunkturen som man måste anpassa sig till. Annars är det ju chefernas fel och det vill de ju inte säga. Ingen fattar aktiva beslut, alla "anpassar sig". De anställda går hem och sparar och räknar på vad som skulle hända om man blir av med jobbet. Och för kommunerna är det fritt fram att gnälla. Det är inte mitt fel så någon måste hjälpa oss. Statsbidrag!

Till och med den fallande kronan ses som en stor problematisk nyhet. Om jag inte minns fel så har vi en nationell tradition av att devalvera oss ur kriser, dvs sänka kronans värde så att det blir billigare att köpa våra grejer. Men inte den här gången. Nu är det ännu en katastrof. "-Så drabbas du."

Tillåt mig sticka ut hakan med en profetia: Detta flockbeteende, eller "animal spirits" som J.M. Keynes kallade det (även om han avsåg tendenser till aktivitet snarare än passivitet) kommer nu att bli nästa stora forskningsområde inom nationalekonomin. Ekonomerna som har använt kognitiv psykologi i microekonomisk forskning kommer att försöka göra det även på makronivå för att förklara krisens uppkomst och spridning. Och när allmänheten får reda på hur mekanismerna fungerar, hur ska den röstmaximerande Borg bete sig då?

Försök haja det här med bonusar II

2009-02-27T00:48:00.005Z

Enligt välinformerade källor kommer nästa Uppdrag granskning att beröra bonusutbetalningar från Första AP-fonden. Ingen högoddsare, hur skulle Janne Josefsson kunna hålla sig borta från sådan mumma. Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av JJs väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik. (Inget ont om JJ i övrigt N.B.)

Till att börja med ska jag väl säga att jag själv inte är något stort fan av bonusfundamentalism, se tidigare inlägg här, men jag blir förbannat less på att de verkliga argumentet för varför det finns idiotiska inslag i finansvärlden ska skitas ner av sådan här missriktad dynga. (Jag lovar att jag ska be om ursäkt offentligt om min föregripande kritik visar sig missa målet.)

För det första: Varför är det automatiskt fel att betala ut rörlig ersättning till en del av sina anställda när AP-fonden har gått back som föreslås här, här, här och här? Svaret är klockrent att det är det inte! Om man har ingått ett avtal så ska det hållas. Om det är något fel på avtalet så ska man kritisera den som ingick avtalet för den handlingen och inte för att man i efterhand tillämter sina anställda en sådan respekt att man följer det avtal man ingått. Om jag har jobbat häcken av mig under året för att göra mig förtjänt av den extra månadslön som jag får om jag gör bra ifrån mig vore det väl jävligt nedrigt att inte betala ut den om jag faktiskt gör bra ifrån mig? Ok, kan vi då automatiskt dra slutsatsen att avtalet var dåligt och därmed kritisera ledningen för det? Eller kan vi dra slutsatsen att inga anställda har gjort bra ifrån sig? -Nej givetvis inte utan mer information, det är inte ens troligt. Man kan knappast lasta fondens anställda för att börserna har gått i krasch och förhoppningsvis var heller inte den rörliga delen av deras löner kopplade till börsens generella svängningar eftersom detta inte är något som de kan påverka. Återstår då möjligheten att kritisera fondens ledning för att det är politiskt osmidigt och begår medialt självmord genom att skriva avtal som betalar ut rörlig ersättning i kristid. Ok då, men det är väl knappast Första AP-fondens vd Johan Magnussons karrär som alla är så oroliga över?

Den här frågan gör mig upprörd! Den som kritiserar ubetalning av rörliga ersättningar med hänvisning till att det är dåliga tider missar inte bara målet som jag beskrev ovan, utan gör dessutom ett rejält självmål om man inte skulle ha varit lika kritisk i goda tider. Den lågkonjunkturbonuskritiske gör nämligen precis det tankefel som finanspatronerna förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (betyder precis vad det låter som) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha en massa bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet. Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är således detsamma som att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet. Som kuriosa kan tilläggas att detta upprätthålls av att var och en av oss svennebananas tror att just jag ska kunna hitta den bästa fondförvaltaren och därför betalar höga avgifter när jag tror mig ha hittat honom.

Och när jag ändå är i gång. Första apans ledning har sagt ifrån sig sina bonusar. Notera att detta i princip är detsamma som att erkänna att bonusarna är fel utformade och att man bara nallar av kakan när det inte märks (i högkonjunktur). Jag hajar att det är pga media och missförstånd som de gör det men poängen är viktig.

Jag får skriva mer om det här en annan gång men måste också kommentera Kertin Hessius "gratifikation" som hon fick av styrelsen. Om jag fattat saken rätt så var detta inte del av något löne-avtal utan en oanmäld klapp på axeln. Fantastiskt smart incitamentstänk isf. Ja jag säger då det...

FRA? -Luxury!

2009-02-23T23:32:00.016Z

Som vanligt när jag tillbringar en tid utomlands så kommer jag på en massa uppenbara töntgrejer om Sverige. Jag sållar mig konsekvent efter cirka två månader utomlands till alla patetiska utlandssvenskar som tycker att allt är så bra hemma. Och lika förvånad blir man varje gång...

Från Londons horisont framstår hönsgården kring Bodströmssamhällets flaggskepp FRA-lagen som obegripligt vild, och alls inget att fejka sammanbrott i Riksdagen över. FRA-lagen framstod hemmifrån som det som bekräftade att det nya millenniets första decennium går till historien som decenniet då säkerheten triumferade över integriteten, kollektivet tog makten över individen, och rädlsan vann över hoppet. Här i London skulle vi ha rykt på axlarna och gjort fish and chips-strutar av artiklar om en sådan lag. Bloody amateurs! Det första man ser när man kommer till London är övervakningskameror. När man inte ser dem ser man skyltar om att de finns. I tuben, i skolan, på gatan. På bussen är det snålt med reklam inte bara för att det är lågkonjunkturm men också för att de behöver plats med informera om alla förbud som finns och hur mycket de kommer sätta åt en om man bryter mot reglerna.

Det här finns överallt.

Men det som ändå tar priset och som verkligen får den svenska situationen att se mesig ut är att inte bara staten har koll på dig. Medborgarna förväntas också hålla ett vakande öga på varandra eftersom kamerorna inte kan förstå allt de ser. Jag trodde faktiskt att det här var ett skämt när jag såg det första gången men de har suttit i alla bussar och tunnelbanor fram tills nu. Detta måste bli en klassisk bild från vår tid.

Jag har nu i allt väsentligt vant mig vid att vara övervakad, vilket är scary i sig, men det har hänt att man tänker sig för en extra gång innan man rättar till kallingarna om man säger så.. Att MI6 och den där snuten i Midsummer lyssnar på mejl och telefoner utgår jag ifrån.

Men, frågar sig ju en vän av förnuftsbaserad sanning, vad är då det verkliga felet med all den här övervakningen? Vilka är de problem som gör att den svenska FRA-lagen nu har paketerats om till ett samelsurium av specialregler, specialdomstolar och jag vet inte hur många specialmyndigheter? Ja, med tanke på hur den lösning som håller på att växa fram ser ut så kan det inte vara lösningen på ett välformulerat problem. Men vad betyder det egentligen att ha rätt till sin integritet som remissinstanserna klagade på senast idag? Jag är osäker på om ens någon av våra beslutsfattare har någon annan definition av ordet integritet än "något som väljarna och media verkar kräva".

I ett eget försök att förstå mig på detta läste jag en artikel av den danske filosofiprofessorn Jesper Ryberg. Han hävdar, utan att propagera för kameraövervakning i sig, att just argumentet att kameror hotar den personliga integriteten är både mycket otydligt och svårt att försvara. Den svenska hönsgården ser jag som bevis för att den jäveln har rätt. Jag kan inte sammanfatta hans text här, men jag rekommenderar den starkt (och kanske också ett svar till honom från en filosof på LSE). Själv har jag inte kommit på varför Ryberg har fel än, men det kanske kommer...

2009-02-19T00:05:00.002Z

Bara en rekommendation om en bra podcast. LSE:s best and brightest om finanskrisen. Om du tycker att det är segt i början, spola fram till ~50min in i konferensen. Efter det så mycket pang-pang det kan bli med fyra professorer på scenen.

http://www.lse.ac.uk/collections/LSEPublicLecturesAndEvents/live/LSELive_previous.htm

Bonusarnas ironi

2009-02-18T00:14:00.006Z

Vi befinner oss mitt i bonusslakten och det är trängsel i biktstolarna här i London när VD:ar och andra potentater ska bära hundhuvudet. Hur mycket det är ett politiskt skådespel där ångerfulla magnater spelar med för att Gordon Brown ska kunna fortsätta pumpa in pengar i bankerna är i och för sig oklart men underhållande är det i alla fall.

Det är svårt att i efterhand fatta hur den ortodoxa bonuskulturen kom att få ett sånt fäste i näringslivet. Själv kan jag utan att bara vara efterklok säga "told'ya!" och det är med ett icke oansenligt mått av skadeglädje som jag ser elefanterna med svansen mellan benen och mössan i hand. Ok, den grundläggande idén med bonusar är inte helt uppåt väggarna. Att folk i allmänhet faktiskt påverkas av incitament är inte svårt att belägga, men det betyder inte att anything goes.
Trots de uppenbara problemen som finns med att skapa incitamentsprogram för en VD som ger en korrekt avvägning mellan olika mål och mellan kort- repektive lång sikt, och trots att inga belägg fanns för att det funkade verkade alla frälsta. Någon som minns Uppdrag gransknings program från 2006 där de granskade bonusar? Det roligaste inslaget var när de intervjuade några ledigt skjortbeklädda Handelsstudenter som vant minglade på ett föregatsevent, dvs praoade i det high-life som snart skulle bli deras. Frågan om huruvida bonusprogram för chefer fungerar eller ej tyckte de var en trivial fråga och av den löjliga invändningen att forskningen på skolan talade emot detta lät de sig inte rubbas i sin övertygelse. Undrar hur sektstämningen är på skolan idag...

I London är idag ett av de stora problemen på finansmarknaden att ingen vågar göra något. Ingen vågar ta risker och företag får inte låna pengar. Anställda får inte någon bonus om man gör något bra men man blir med säkerhet av med jobbet om man gör fel. För att få hjulen att snurra måste folk våga börja ta initiativ och risker igen. Och det är här ironin i dagens situation finns: Du som har accepterat att överdrivna incitament mot kortsiktighet och risktagande faktiskt har "fungerat", och att just detta är en av förklaringarna till finanskrisen, borde nu upp på barikaderna och kämpa för att de ska bevaras och höjas. Om du inte vill det antar jag att du har en bra ursäkt!

Fildelning som vägskäl(?)

2009-02-17T00:41:00.008Z

Så har den då dragit igång. Rättegången som folk visst har väntat på. På ena sidan pirater och ungdomliga later. På andra sidan skivbolag, stater och antipirater. Och så musiker förstås. Själv fattar jag inte vad det är som är så häftigt. Vi kommer på sin höjd få reda på vad lagstiftningen egentligen säger enligt juridisk expertis och vad som är lagens strängaste straff. Det hade ju varit jättespännande att få reda på om det handlade om naturlagar. Men de lagar vi talar om här bestämmer vi faktiskt själva över. Därför kanske det vore på tiden att vi bestämde oss för hur vi vill ha det istället för att behandla rätt och fel som något som går att upptäcka genom att tillämpa en föråldrad lagstiftning i en ny värld.

Men vem har rätt då? Det beror väl på på vilket sätt man menar. Juridiskt har jag ingen susnging, men gissar på att antipiraterna har ett ganska vattentätt case. Moraliskt sätter jag dock mina pengar på piraterna. Det borde vara ok att dela musik och därför bör det också kunna göras lagligt. Musiker, kulturarbetare och skivbolag får gärna upplysa mig om varför jag har fel men för närvarande hyser jag alltså denna åsikt baserat på följande:

Det verkar finnas goda skäl till att vi har äganderätter överhuvudtaget. Många saker förvaltas och utvecklas bättre om det finns en ägare som kan bestämma över hur något används. En färja skulle rosta sönder och sjunka ganska fort om ingen ägde den och kunde bestämma över dess användning, ta betalt, och därmed tjäna på att underhålla den så att den håller längre. Generellt verkar äganderätter uppmuntra till långsiktighet i behandlingen av saker. Dessutom uppmuntrar äganderätter till tillverkning av nya saker eftersom man vet att man själv kan dra nytta av det man skapar utan att någon tar det ifrån en så fort man har snickrat klart.

När det gäller ”immatriella” äganderätter, dvs bland annat upphovsrätter, är logiken på ett sätt liknande. De finns till för att uppmuntra folk till att komma på nya bra immatriella saker. Men immatriella saker som musik, mönster, eller smarta sätt att tillverka något på kan nyttjas av många människor samtidigt utan att den ene försämrar användningen för den andre. Det blir liksom inte trängsel som på färjan. Dessutom rostar inte immatriella saker så ingen behöver underhålla dem (ok, det finns undantag). Således kommer saken i ett lite annat läge: För innan något är uppfunnet är det bra om äganderätter finns för att uppmuntra uppfinnande, men så fort någon har uppfunnits är det bäst för flest om ingen kan hindra andra från att ytnyttja det uppfunna. Det är därför de flesta av oss inser att utan patent på läkemedel skulle vi troligen haft varken bra eller billiga mediciner, men så fort de är uppfunna tycker vi ändå att läkemedelsbolagen ska ge bort recepten till de som behöver dem. (De flesta förståsigpåare anser vad jag vet att patenten som de är idag är för starka snarare än för svaga)

Så vaddåra? Jo, anledningen till att vi har upphovsrätt för musik och viss annan konstnärlig verksamhet är för att uppmuntra till skapande. Men är det någon som på allvar tror att vi skulle lida någon brist på nyskapande musik om man inte kunde tjäna pengar på att sälja upphovsrättsskyddat material? Om det tidigare fanns ett argument för att det kostar mycket pengar att spela in en skiva av bra ljudkvalitet så har det för länge sedan försvunnit med teknologi- och prisutvecklingen inom inspelningsutrustning. Ingen kan heller invända mot att det finns en gigantisk och spirande musikscen där ingen tjänar några pengar överhuvudtaget på skivförsäljning och där det stora flertalet inte har några illusioner om att kunna göra det heller. Musik skapas och utövas så gott som alltid utifrån en drivkraft annan än pengar. (Och min högst personliga åsikt är dessutom att väldigt lite bra musik skapas i syfte att tjäna pengar, sedan får Alexander Bard säga vad han vill). Slutsatsen är alltså: logiken att patentskydd krävs för att vi långsikigt ska få bra mediciner kan inte överföras på att upphovsrätt krävs för att långsikigt utveckla och skapa bra musik. Däremot är nackdelarna med patent och upphovsrätt när medicinen är uppfunnen eller musiken väl skapad liknande. Det är bättre om alla kan ta del av någon som skulle gå att tillgå gratis för alla än om bara de som har råd ska ha tillgång till det.

Ok, men skivbolagen då? Det är väl bra om vi har livskraftiga företag som kan skapa jobb och betala skatt? Givetvis, men bara om de tillför något. I och med att skivor (vinyl, cd eller vilken typ som helst) har blivit onödiga för att överföra och lagra musik behövs inte heller skivbolagen för detta ändamål. Det kan väl någon tycka är trist, men själv tycker jag att det är en ganska attraktiv tanke att vanliga människor ska kunna utöka sin musiklyssning utan att detta nödvändigtvis ska leda till att Bert Karlsson och andra ska utöka sitt kråssmörjande i samma takt.

Men musikerna och deras rättigheter då? Upphovsrätt heter det ju. Har man inte rätt att förfoga över det man skapar, precis som han eller hon som byggde den där färjan? Hmm.. Kanske. Men jag har svårt att ta till mig det argumentet. Varför skulle jag ha en medfödd rättighet att muta in en viss sfär i skapanderymden för mig själv? Jag tycker att här ligger bevisbördan på den som eventuellt hävdar det. Dessutom vill jag påpeka: Kulturarbetare som hävdar att de bör beredas möjlighet att leva på sin konst har jag liten förståelse för. Varför skulle man ha någon slags rätt till det? Jag skulle gärna leva på att spela fotboll, men ställer inga krav på att få göra det. Bevekelsegrunden för att stödja kulturaktiviteter måste främst finnas i det allmännyttiga i kulturen, inte i att sponsra enskilda konsnärssjälars speciella drifter. Så vad gäller musik: Ta bort upphovsrättsskyddet. Det gör skada men liten eller ingen nytta.

P.S. Obs! Detta resonemang kan säkert överföras på annat än musik också, men jag är inte för avskaffandet av alla typer av upphovsrättsskydd. Jag inser att storslagna filmer som Sagan om ringen inte kan göras utan en stor budget, och att en stor budget kräver prognoser om framtida vinster som kräver upphovsrättsskydd t ex.

Bloggkonstitution

2009-02-17T00:22:00.003Z

London den 17/2 2009

Jag har efter mycket om och en hel massa men kommit fram till att jag bör börja blogga. Varför? Därför att jag är engagerad! Därför att den som är engagerad tänker mycket och därför att den som skriver konkretiserar tankar. Dessutom har tankar som kan bemötas en mycket större möjlighet att utvecklas. Detta värv har således två huvudsyften:

Att formluera för mig själv varför jag har rätt
Att möjliggöra för andra att övertyga mig om att, och varför, jag har jävligt fel

Det första syftet kräver inte att någon läser så skrivandet har ett egenvärde. Det andra kräver både att någon läser och att någon reagerar. För uppfyllande av dessa syften gäller följande grundlagar (förarbeten finns inarbetade i lagtexten och lagarna är föremål för uppdatering genom två separata beslut med nattvila emellan):

Pretto! Bloggen ska vara pretensiös och präglas av storhetsvansinne (jfr inledningen). Annars kommer man ingen vart har jag lärt mig efter 30 år.
Djävulens advokat. I bloggen är inga ståndpunkter för fula för att förfäkta. Även åsikter jag inte själv hyser förtjänar en brejk, annars blir sanningen jävligt fattig!
Patos och ratio. Blogginlägg ska möta två kriterier: De ska beröra ämnen som engagerar mig och argument ska alltid gå före åsikter. Detta för att skilja mig från det flertal som först bestämmer sig för vad de tycker och sedan trasslar ihop argument som luftas bland likasinnade.
Inget Messerschmidtfegande. Bloggen får inte specialiseras på något ämne som jag till äventyrs skulle anse mig vara expert på. Sådana ämnen existerar inte och sådana bloggar är i alla händelser tråkiga.
Inget Bengt Magnussonande. Bloggen ska varken sammanfatta eller kommentera det allmänna nyhetsflödet! Det är tråkigt både att göra och att läsa och det finns det så evinnerligt många andra som gör.
Inget hemma-hosande. Bloggen ska inte rapportera om mitt vardagliga liv och om vad jag äter till frukost! Vem bryr sig?

Pacta sund servanda, men nu kör jag ett tag så får vi se vad som händer.