FRA? -Luxury!

Som vanligt när jag tillbringar en tid utomlands så kommer jag på en massa uppenbara töntgrejer om Sverige. Jag sållar mig konsekvent efter cirka två månader utomlands till alla patetiska utlandssvenskar som tycker att allt är så bra hemma. Och lika förvånad blir man varje gång...

Från Londons horisont framstår hönsgården kring Bodströmssamhällets flaggskepp FRA-lagen som obegripligt vild, och alls inget att fejka sammanbrott i Riksdagen över. FRA-lagen framstod hemmifrån som det som bekräftade att det nya millenniets första decennium går till historien som decenniet då säkerheten triumferade över integriteten, kollektivet tog makten över individen, och rädlsan vann över hoppet. Här i London skulle vi ha rykt på axlarna och gjort fish and chips-strutar av artiklar om en sådan lag. Bloody amateurs! Det första man ser när man kommer till London är övervakningskameror. När man inte ser dem ser man skyltar om att de finns. I tuben, i skolan, på gatan. På bussen är det snålt med reklam inte bara för att det är lågkonjunkturm men också för att de behöver plats med informera om alla förbud som finns och hur mycket de kommer sätta åt en om man bryter mot reglerna.

Det här finns överallt.

Men det som ändå tar priset och som verkligen får den svenska situationen att se mesig ut är att inte bara staten har koll på dig. Medborgarna förväntas också hålla ett vakande öga på varandra eftersom kamerorna inte kan förstå allt de ser. Jag trodde faktiskt att det här var ett skämt när jag såg det första gången men de har suttit i alla bussar och tunnelbanor fram tills nu. Detta måste bli en klassisk bild från vår tid.

Jag har nu i allt väsentligt vant mig vid att vara övervakad, vilket är scary i sig, men det har hänt att man tänker sig för en extra gång innan man rättar till kallingarna om man säger så.. Att MI6 och den där snuten i Midsummer lyssnar på mejl och telefoner utgår jag ifrån.

Men, frågar sig ju en vän av förnuftsbaserad sanning, vad är då det verkliga felet med all den här övervakningen? Vilka är de problem som gör att den svenska FRA-lagen nu har paketerats om till ett samelsurium av specialregler, specialdomstolar och jag vet inte hur många specialmyndigheter? Ja, med tanke på hur den lösning som håller på att växa fram ser ut så kan det inte vara lösningen på ett välformulerat problem. Men vad betyder det egentligen att ha rätt till sin integritet som remissinstanserna klagade på senast idag? Jag är osäker på om ens någon av våra beslutsfattare har någon annan definition av ordet integritet än "något som väljarna och media verkar kräva".

I ett eget försök att förstå mig på detta läste jag en artikel av den danske filosofiprofessorn Jesper Ryberg. Han hävdar, utan att propagera för kameraövervakning i sig, att just argumentet att kameror hotar den personliga integriteten är både mycket otydligt och svårt att försvara. Den svenska hönsgården ser jag som bevis för att den jäveln har rätt. Jag kan inte sammanfatta hans text här, men jag rekommenderar den starkt (och kanske också ett svar till honom från en filosof på LSE). Själv har jag inte kommit på varför Ryberg har fel än, men det kanske kommer...