Tågbranschen: Det kommer inte att gå som på räls

Läsåret 1998-99 läste jag mina första kurser i företagsekonomi. Balanserade styrkort hade precis varit heta och kassaflödesanalys var det nya. Men framförallt minns jag pratet om specialisering. Det vimlade av historier om företag som "diversifierat", dvs varit verksamma i vitt skilda branscher, men nu skulle företag "fokusera" och satsa på en enda kärnkompetens. Det var knappast någon tillfällighet att det var just detta år som SJ började delades upp i flera specialiserade enheter.

Idag har jag och en del andra fått distans till vad som var hippt inom företagsekonomin i slutet på nittiotalet. Jag har också haft förmånen att jobba med en rad olika projekt inom järnvägen och ska därför kosta på mig ett par besserwisserkommentarer om regeringens nya försök att skapa en ny flygmarknad på spåret. Infrastrukturminister Åsa Torstensson presenterade i torsdags slutsatserna från utredningen Konkurrens på spåret. Presskonferensen i sig gav sjukt mycket Ringholm-vibbar. Underhållande alltså, men Torstenssons obegripligt inkompetenta intryck är också oroande. Det är bra om ministrar vet vad de snackar om, men om inte ska de åtminstone kunna låtsas. Spola fram 17 min och 30 sek in i konferensen och lyssna till det bästa exemplet på nonsens och goddag yxskaft sedan Robinsson-Robban.

Nåväl... Tio år innan jag började på universitetet hade SJ skiljts från Banverket som fick hand om spåren medan SJ skötte resten. Avsikten var att förhindra att pengar avsedda för spårinvesteringar skulle gå till att reparera klantigheter inom tågverksamheten. Detta var smart. Men 1999 var det alltså specialisering som gällde: SJ delades upp i SJ AB (köra passagerare), Green Cargo (köra gods), Euromaint (underhålla persontåg), Swedmaint (underhålla godståg), Trafficare (Städa tåg), Jernhusen (järnvägsfastigheter). Var detta smart? Nja!

Det finns två problem: För det första är den populära läran om specialiseringens fördelar mycket onyanserad. I praktiken måste dessa eventuella fördelar vägas mot de fördelar som kan finnas med att inordna relaterade verksamheter under samma tak. Stordriftsfördelar känner de flesta till, men man bör också överväga hur svårt det kan vara att avtala om allt mellan företag. T ex: när ett tåg går sönder, hur vet man om det är ägarens, underhållarens eller användarens ansvar? Tror du att risken är stor för att man börjar tjäbbla om vems fel det är istället för att lösa problemet? -Givetvis, och det är också vad som har hänt i praktiken. Tanken med specialiseringen 1999 var också att öppna för tydligare konkurrens så att de olika bolagens duglighet kunde mätas mot liknande företag på marknaden. Men "konkurrens för kundens bästa" är också det en förenklad lära, framförallt om den tillämpas slarvigt inom naturliga monopol-strukturer som järnvägen. Som lök på laxen är också systemeffekterna, dvs när någon tabbar sig drabbar det alla, nästan oöverträffat stora inom järnvägen. Att ha många konflikterande intressen är då långt ifrån problemfritt. Om du orkat läsa så här långt är den enkla lärdomen att specialisering och konkurrens- och marknadslösningar inte kan vara en dogmatisk utgångspunkt inom järnvägen.

Det andra problemet är att folk tror att saker och ting löser sig om man plitar ner något på papper. Det gör de inte. När det närmar sig genomförande måste principerna ha konkretiserats och när man väl kör igång är det noggrannhet och detaljerna som gör susen. Jag frågar mig hur man tänkte på Näringsdepartementet när man sålde både underhållsföretaget Euromaint och städföretaget Trafficare till riskkapitalister medan bolagen satt på skyddade hyreskontrakt i underhållsdepåerna som gav dem monopolsituationer. Varför sköter ett städföretag ställverket i Hagalund (alltså dirigerar trafiken)? Varför sköter tågoperatören SJ utropen på Stockholms central? Hur ser myndigheternas ansvar ut för infrastruktur och gemensamma funktioner kring stationer och underhållsdepåer? Det borde finnas svar på sådana frågor, men det finns det inte. Därför att någon inte har varit noggrann. Därför att någon vänder på klacken när man beslutat att allt ska bli bra. Men frågorna kommer definitivt aktualiseras nu när nya aktörer ska in på marknaden.

Utredningen Konkurrens på spåren är inte dålig men den har mycket lull-lull i mitten, och tar inte i de stora frågorna (det första problemet) och är irriterande grumlig vad gäller genomförandet (det andra problemet). Regeringens utgångspunkt är till synes fri från insikt om järnvägens mycket speciella natur vad gäller möjligheterna för specialisering och konkurrens. Utredningens första mening lyder:

Utredningen ska föreslå hur ökad konkurrens mellan kommersiella aktörer på persontrafikmarknaden för järnväg ska kunna åstadkommas samtidigt som resenärernas önskemål om kvalitet och tillgänglighet tillgodoses.

Nettorördelarna av "konkurrens mellan kommersiella aktörer" tas alltså för givna. Denna utgångspunkt följer av den förra järnvägsutredningen, men problemet är att även den genomsyrades av tanken på att specialisering och konkurrens är ett universalmedel. Jag vill se en schematisk översikt över hur marknaden är tänkt att fungera och vilka roller de olika aktörerna har! Jag vet att ingen vet detta idag, varken Åsa Torstensson, utredaren Jan Brandborn, eller marknadens aktörer. Det är en katastrof att ingen orkar tänka hela vägen ut. "Ah, det löser sig..."

Jag vill också veta hur de förändringar som föreslås ska genomföras! Det finns förvisso ett kapitel i utredningen som heter "Plan för genomförande" men det måste vara ett skrivfel för någon sådan plan finns inte. Och, jag lovar: Inte heller detta löser sig! Titta hur det gick förra gången! Det enda som finns är förslag om regelförändringar och tomma formuleringar som: "Banverket bör ta initiativ till...", "Rikstrafiken bör ges i uppdrag att i samverkan med övriga intressenter... ta fram en övergripande plan..." Whatever! Vem ska ha ansvar för vad och vem kontrollerar att det är klart?!

Ingen vision och ingen plan för hur den vision som inte finns ska förverkligas. Och Åsa Torstensson är ytterst ansvarig...

En blind höna hittar ett korn

Sossarna har svarat. -På min fråga angående Ylva Johanssons utspel i förra veckan om ny sjukvårdspolitik. Det visade sig vara en lista med problem i vården som hade skrivits om i möjlighetsform. Typ "Den administrativa bördan är sjukt stor" blir "Den administrativa bördan ska minskas". "Produktiviteten är as-kass" blir "Produktiviteten ska bli högre."

Inte så dumt! Möjligen är jag som fackman inom området Effektiva och ändamålsenliga arbetssätt jävig när jag säger att det är på tiden. Jag och många med mig har länge väntat på att få göra någon riktig nytta. På få ställen är behovet större än i vården och på få ställen skulle resultat vara mer värdefulla.

Tyvärr stannar det väl vid att hybrisbefläckade politiker som Ylva Johansson tror att hon ska kunna tänka ut hur saker ska gå till nere på golvet. Annars tjänar man ju inga politiska poäng på det. Men ändå. Bra Ylva, rätt ämnesval. En blind höna hittar ett korn. Synd bara att när du beskrev vad du skulle uppnå med programmet så kutade du rakt in i ladugårdsväggen och tappade kornet: "Om vi når målet med att 50% av vårdpersonalens tid ägnas åt patienterna så skulle det motsvara 20 000 nya jobb inom vården". Hur tänker du då? Om vi får bensinsnålare bilar så kan vi köpa fler, eller vad? Effektiviseringar sparar pengar, men fler jobb blir det bara om man skjuter till mer pengar och/eller sänker lönerna för de som ska dela på dem.

Lundby-Wedin behöver inte avgå -Hon bör få sparken!

Wanja Lundby-Wedin har nu kommenterat det pensionsavtal med förre AMF-chefen Christer Elmehagen som hon har varit med och beslutat om. Efter att ha isolerat sig i dagarna tre tillsammans med Svenskt Näringslivsbasen Urban Bäckström och ett okänt antal pr-konsulter har de kommit fram till att de inte förstod sig på en av sina få centrala styrelseuppgifter och att ärendet ska utredas. Det är ett anmärkningsvärt besked för att uttrycka sig milt. Slutsatsen är nu enkel. Ty antingen talar hon sanning och då är hon irreparabelt inkompetent, eller så ljuger hon och då är hon en oärlig och principlös hycklare. I bägge fallen bör LO:s medlemmar avsätta henne både från AMF:s styrelse och från LO:s ordförandepost.

Förre AMF-VD:n Christer Elmehagen hade en hög lön och extremt goda pensionsvillkor. Dessa villkor hade han blivit erbjuden av sin arbetsgivare och tackat ja. Vem hade inte gjort det? På andra sidan förhandlingsbordet från Elmhagen satt AMF:s styrelse bestående av ordföranden Göran Tunhammar och fem ledamöter vardera från ägarna LO och Svenskt Näringsliv, inklusive Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström. Ingen annan än dessa kan alltså klandras för att Elmhagen har fått ett fett löneavtal som LO:s medlemmar tycker går stick i stäv med organisationens principer som ofta och ivrigt har kommunicerats av dess ordförande Lundby-Wedin. Ingen annan! LO:s distrikt och medlemmar kritiserar därför med all rätt sina styrelseledamöter för att inte representera de intressen som de är avlönade att representera.

Ändå kommer Lundby-Wedin och Bäckström fram till att de ska skylla ifrån sig och försöker sätta ljuset på en något dunkel flytt av Elmehagens pensionskapital. Men det är inte vilka vägar pengarna tar innan de hamnar i Elmhagens ficka som är frågan utan summans storlek. Och här väljer Lundy-Wedin och Bäckström (läskigt sammansvetsat men på var sitt håll) att säga att det kom som en överraskning för de båda. "Det här stämmer inte med vad jag kan minnas att jag har varit med och beslutat". Med detta är orimligt. Att besluta om ledningens ersättningsnivåer och -system är ett centralt uppdrag för styrelsen. I sin årsredovisning och på sin hemsida betonar bolaget självt att just denna uppgift är av särskild vikt. Den första av fyra punkter som beskriver styrelsens arbetsuppgifter lyder:

"Styrelsen utser inom sig en särskild ersättningskommitté. I denna ingår styrelsens ordförande och två styrelseledamöter. Ersättningskommitténs uppgift är att inför behandling i styrelsen bereda frågor om ersättningar och förmåner för vd, samt att tillsammans med vd bereda principiella frågor rörande olika former av förmåner för bolagets anställda.

Det tål att upprepas: Ingen annan än styrelsen ansvarar för detta. Därför är det lönlöst att utreda var ansvaret ligger. Om Lundby-Wedin talar sanning, och hon tillsammans med de övriga fem LO-representanterna har missat detta bör de avsättas för att grovt ha försummat sitt uppdrag. Om hon däremot ljuger sina medlemmar i ansiktet så är hon inte bara oärlig. Hon omfattar då uppenbarligen inte heller de principer hon är vald och avlönad att försvara. Det är svårt att se hur slutsatsen kan bli någon annan än att hon bör avsättas

En annan fråga som LO-medlemmarna bör fundera på är inte AMF är ett av de tydligaste exemplen vi har på den girighet och svågerpolitik som man kritiserar inom näringslivet: LO, d v s LO:s styrelse fattar beslut om att driva pensionsförvaltning i eget bolag, AMF. LO:s styrelse beslutar sedan att utse delar av sig själv till styrelsen i AMF. Ägaren LO, d v s LO:s styrelse, beslutar sedan om styrelsearvoden på 80 000 kronor till styrelseledamöterna, d v s till sig själva, utöver den lön de uppbär från den arbetsgivare som de har satt sig själva att representera.

Inte ens påven har fel när han har rätt!

Ok, inte för att det egentligen spelar någon roll, men många verkar tydligen bry sig så det är lika bra att få det sagt: Påven är i mina ögon i bästa fall en förvirrad tomte som gillar att klä sig i lustiga hattar. Jag har inget till övers för påvens moral. Jag skulle gärna vara troende men det övergår mitt förstånd hur någon människa vid sina sinnens fulla bruk kan köpa en, från vårt jorderliga perspektiv, icke verifierbar och därmed helt godtycklig historia om sakernas tillstånd. Men därav följer inte att påven alltid har fel eller att vi bör ta avstånd från alla hans ståndpunkter.

De senaste dagarna har det varit ett jäkla liv kring påvens 'uttalande' kring HIV-bekämpning i Afrika (se t ex här här här). Kommentarer till artiklarna är minst sagt argsinta från sakralt håll. Påven lär ha sagt att avhållsamhet är viktigare än kondomanvändning och att kondomer inte kommer att lösa problemet med HIV. Vad som skrivs inom citattecknen varierar beroende på vilken tidning man läser. Jag vet faktiskt inte vad påven har sagt den här gången eftersom jag inte kan finna några ljudupptagningar på nätet. Men med tanke på hur felciterad han blev sist det begav sig (hans "hets mot homosexuella" i julas var ju en bluff) så förhåller jag mig skeptisk till alla citat. Följande vet vi dock: Kyrkan försespråkar avhållssamhet framför kondomanvändning för människor som vill skydda sig från att smittas med HIV. Varför? Två möjliga svar: 1) Därför att det är ett självändamål att man inte ska ha sex utanför föreskrivna ramar. 2) Därför att det fungerar bättre som skydd mot HIV.

Vi som är ärligt intresserade av att stoppa AIDS-epidemin bör argumentera emot kyrkan om 2) är felaktigt. Men varför ska vi i det här sammanhanget bry oss om huruvida kyrkans bevekelsegrund också inkluderar 1) ? Om det stämmer att det fungerar bättre att predika avhållsamhet än kondomanvändning så gör vi världen en rejäl björntjänst om vi avfärdar påvens åsikter bara för att de är påvens. Och faktum är att i det här fallet ligger det mycket i vad han sa (om han nu gjorde det) vare sig vi vill eller inte.

Jag ställde för ett par år sedan följande fråga till SIDAs främste expert på HIV/AIDS-bekämpning (det var på ett seminarium men vi hade en enskild diskussion): "HIV-mannen" hade i Sverige oskyddat sex med cirka 130 personer, de flesta kvinnor, och av dessa smittade han bara sin flickvän, så smittorisken vid samlag verkar mycket låg. Hur kan det då ens vara möjligt att länder som Botswana har nästan en tredjedel av sin befolkning drabbad av HIV?

Han svarade att min analys var helt riktig och min fråga berättigad: Han menade att en stor del av svaret står att finna i de i många fall, från vårt perspektiv, extrema sexualmönster som förekommer i södra Afrika. Anledningen till att detta vanligtvis inte diskuteras trodde han var att ett sådana fakta kan underblåsa rasism och göra västländer avogt inställda till att satsa pengar på HIV-bekämpning eftersom afrikanerna "får skylla sig själv" om de inte kan vara monogama som vi låtsas att vi är. (Ett annat viktigt skäl är att smittorisken vid samlag är högre i länder med sämre 'reproductive health', t ex en hög syfilisprevalens, och det är därför som bekämpning av könssjukdomar i allmänhet är en viktig del av HIV-preventivt arbete.)

På ett sätt har påven för en gångs skull logiken på sin sida. Risken att smittas av en sjukdom vid sex minskar med 100% om man inte har sex, men med mindre än 100% om man har sex och använder kondom. Detta förstår alla. Alla förstår också (hoppas jag) att HIV-preventivt arbete bör både verka för mindre riskfyllt sexuellt beteende och för ökad kondomanvändning. Detta görs också, så den omedelbara frågan i debatten är alltså om något av dessa alternativ bör få ökad vikt. Detta är givetvis en fråga som bara erfarenhet kan besvara. Så här skriver FN i sina Key findings om HIV-prevention i rapporten 2008 Report on the global AIDS epidemic:

"Prevention efforts should become more strategically focused on sexual partnerships, especially those that increase the risk of HIV exposure; these include serodiscordant relationships and multiple concurrent partners." (Seriodiscordant betyder att en partner har HIV, den andra inte)

Samma organisations Fact sheet about HIV-prevention betonar också starkt vikten av ett mer återhållsamt sexuellt beteende.

Kanske har FN och SIDA fel. Kanske har jag missförstått något. Må så vara. Men jag skjuter åtminstone inte brevbäraren innan jag öppnar brevet.

Sluta sälja grejer till kompispris!

Håller på att sälja min lägenhet och försöker göra det inom bekanskapskretsen för att slippa home-stageande och sponsring av någon övergödd fastighetsmäklare. Men det är inte alltid lätt att göra affärer med vänner, speciellt inte om det börjar lukta kompispris för då blir jag bara förvirrad. Tyvärr delar de flesta inte min spontana känsla för ämnets bristande logik.

Men alla vet väl vad ett kompispris är!? Man har någon sorts intuitiv känsla av hur och varför ett kompispris är annorlunda från ett vanligt pris. Men sedan ett par år tillbaka fattar jag inte längre och jag antar att jag får beskylla mina ekonomistudier för det. En jag känner sålde sin cykel för 2 000 kronor förra våren. Jag tyckte det lät rätt billigt eftersom jag trodde att cykeln borde ha gått att sälja för minst 2 500. Men det visade sig att han hade sålt den till någon polare, så han fick kompispris. Jag frågade varför. Är 2 000 ett rimligare kompispris än 3 000 kronor? Han tyckte tydligen att frågan var mindre motiverad eftersom han istället för att svara tyckte att jag var "dum i huvet". Möjligen, men allvarligt, varför betyder kompispris alltid billigare?

Vi ekonomer utgår nästan alltid från marknadspriset, dvs typ det högsta pris man skulle kunna få vid en offentlig auktion. När någon säljer något billigare än marknadspriset blir vi jäkligt misstänksamma och avkräver en rationell förklaring till detta hån mot en av våra viktigaste principer. Enkla förklaringar till att sälja cykeln till något annat än marknadspris kan låta typ så här: Om jag säljer en cykel på annons får jag ut marknadspris, för annons är ju typ en offentlig aukiton. Men ibland tar det tid att hitta en köpare (”sökkostnad”) så om grannen eller en kompis vill köpa kanske man kan pruta lite på marknadspriset eftersom man sparar tid på det sättet. Å andra sidan kan köparen också ställa jobbiga krav på en i efterhand om t ex cykeln får punka eller gnisslar i bromsarna, ”kravkostnad”. Om man tror att någon köpare är speciellt kravlös kan man sälja lite billigare till den, typ om den går med på "befintligt skick". (Andra förklaringar kan säkert nämna transaktionskostnader och -risker, men jag struntar i det här eftersom vi pratar om kontantbetalning.)

För att slippa sökkostnaden fattar jag att man kan ge ett kompispris, dvs rabatt. ”Jag skulle kunna sälja den på Blocket, men orkar inte lägga in en annons och greja, så du får X kronor rabatt”. Men kravkostnaden då? Om jag sålde en cykel till någon jag inte känner skulle jag inte ha några betänkligheter kring att sälja i befintligt skick och krasst konstatera att om cykeln börjar gnissla och gnälla så är det från och med nu köparens problem. Men om det visar sig att cykeln säckar ihop när jag har sålt den til en polare är det upplagt för dåligt samvete, (underförstådda) kompensationskrav och liknande ”negativa externaliteter”(som vi kallar det) på vänskapsrelationen. Den som säljer till en kompis bör därför kräva mer än marknadspriset.

Om man på detta sätt försöker hitta kompisprisets relation till marknadspriset kommer man alltså fram till att kompispriset borde kunna ligga både högre och lägre beroende på vilken av sökkostnads- och kravkostnadsskillnaden som är störst när man säljer till en kompis jämfört med offentlig auktion på Blocket/Tradera/etc.

Men ok, kanske är jag alltför teknisk här. Typisk ekonom som alltid tror att man kan koka ner mänskliga relationer i intäkter och kostnader. Man kanske helt enkelt ger lite rabatt för att vara juste?! –Ok då, men isf undrar jag varför det alltid är den som säljer som ska vara juste. Kan inte den som köper också erbjuda ett kompispris? Du får 500 spänn extra eftersom vi är polare. Oavsett hur jag resonerar kommer jag till samma slutsats: För en cykel som är värd 2 500 kronor borde både 2 000 kronor och 3 000 vara lika rimliga kompispriser.

Ylva on the move

Min favvopolitiker Ylva Johansson har börjat röra på sig (se tribute här). Jag såg på playrapport att Socialdemokraterna lanserar en ny vårdpolitik. Ylva gjorde bort sig totalt genom att slarva bort sossarnas förfärligt-med-privat-vårt-kortet, ge uttryck för sin egen hybris samt lansera ologiska beräkningar. Men jag ska faktiskt ta en försiktig ansats till det här för reportaget i Rapport måste vara jäkligt snedvridet. Följande gör mig misstänksam:

Jag har förvisso inga höga tankar om Ylva, men i inslaget hävdas att hon vet hur man kan effektivisera arbetet på sjukhusen. Ok, Ylva har haft hybris förr, men att tro att hon kan sånt... Jag menar, hon som är utbildad lärare och vet hur man utformar effektiva processer och arbetssätt. Jag misstänker i o f s att ett sådant synsätt, att politiker som Ylva tycker att det är deras uppgift att bestämma hur arbetet ska organiseras på golvet som är roten till mycket skit inom vården, men det här kan bara inte stämma.

Dessutom, efter att så sent som för ett år sedan ha kritiserat allt vad privat vård heter har Ylva, enligt Rapport, lärt sig något av Det Stora Multinationella Riskkapitalägda Företaget Capio. Jag antar att inslaget är ihopklippt som ett practical joke, för en gammal kommunist som Ylva kan bara inte självmant ha tagit Capios sjukhus St:Göran som exempel.

Och Socialdemokraterna verkar inte heller vilja kännas vid den nya "vårdpolitiken", åtminstone hittar jag inget om den på deras hemsida, i något pressmeddelande eller i någon tidning. Jag misstänker därför att Ylva på eget bevåg har gått till Rapport som har blåst upp det hela på ett sätt som Ylva inte hade kunnat ana. Problem för (S) som måste kunna ha ett obefläckat hat mot privat vård i nästa valrörelse. Därför ska det bli kul att se hur de svarar på denna fråga som de nyss fick av mig via sin hemsida:

Hej!
Jag bor i London och såg på Rapport på nätet att Socialdemokraterna lanserar en ny vårdpolitik som bl a fokuserar på effektivitetsförbättringar som tagits fram på St:Görans sjukhus. Jag tyckte att det lät intressant men hittade ingen mer information om detta på er hemsida. Finns det någon information som ni kan skicka till mig angående den nya vårdpolitiken?
Mvh
Mårten

Vi får väl se hur det går, men om det faktiskt visar sig att Ylva har inspirerats av Capio till att fundera ut en egen lösning på vårdorganisation som hon vill implementera då är fan måttet rågat. Då måste jag börja ägna mitt liv åt att frigöra Ylva från allt inflytande. Men låt oss hoppas att det inte är så.

Däremot: Om jag vore Mona Sahlin skulle jag vara rätt less på Ylva nu efter denna fadäs och hennes tidigare utspel om att åternationalisera Apoteken i renrasig Chavez-anda.

Äntligen Melodifestivalen!

Det är en surrealistisk känsla för mig att skriva något om melodi-festivalen. Jag kan inte minnas när jag såg på spektaklet sist och jag har länge kämpat mot en spontan men givetvis omotiverad tendens till förakt. Äntligen har jag besegrat denna tendens tack vare att en kompis är med och tävlar och min fästmö är delaktig i hennes bidrag. Jag är ärligt entusiastisk och känner mig ungefär som när jag tittar på något engagerande sportevenemang. Heja Emilia! Jag har koll på alla låtar, jag har åsikter om deltagarnas kläder och utrstålning, jag har favoriter och vad nu motsatsen till favoriter heter. Dessutom har jag biljett och kommer att sitta på parkett imorgon. Kort sagt, jag får erkänna att jag har förfallit till att bli som vilken schlager-nörd som helst.

...förutom på ett plan: Jag har inget emot SVT:S röstningsregler. Faktum är att arrangörerna får bra betyg i social choice-teori, teorin om hur man fattar kollektiva beslut på ett bra sätt:

Avvägning mellan demokrati och teknokrati. Före 1999 hade folket inget att säga till om utan det var en expertjury som bestämde vem som vann. Det låter barockt idag och jag ser faktiskt detta som ett demokratiskt sundhetstecken att den statliga televisionen idag känner sig nödd och tvungen att lita på medborgarnas omdöme. Men även direktdemokrati har sina baksidor (tänk om skönhetsrådet var direktdemokratiskt) och därför finns expertmomentet kvar som motvikt, dels i form av en jury i finalen, dels i form av att den internationella juryn nominerar ett av finalbidragen.

Undvikande av strategiskt röstande. Ett mycket debatterat ämne inom social choice-teori är problemet med strategiskt röstande, dvs att folk ofta har incitament att rösta på en annan kandidat än den de helst vill ska vinna. Lösningar på detta ser vi t ex i det franska presidentvalet där man röstar i två omgångar. De två med flest röster går vidare från första omgången och sedan röstar man igen mellan de två. Tanken är att alla ska rösta på sin favorit i första omgången istället för att t ex rösta på sitt andraval för att undvika att någon man ogillar vinner, vilket så klart kan hända om man bara har en omgång. SVT verkar också ha förstått detta då varje delfinal har bestått av två röstningsomgångar där rösterna nollställs efter första omgången.

Undvikande av manipulation

Ett problem inför finalen är förstås att alla låtar har hörts och att det utkristalliseras favoriter påeldat av skvallertidningarnas godtycke. Detta kommer att stärka tendenser till strategiskt röstande i finalen eftersom när det väl blir vinna eller försvinna så väljer många att lägga sin röst på sin favorit bland de som man tror har en chans istället för att rösta på sin favoritlåt i hela startfältet. Tyvärr innebär nog detta att finalen redan är avgjord för flera av bidragen oavsett vad svenska folket tycker om dem. SVT har valt att inte spä på detta genom att inte berätta vilka som fått flest röster i delfinalerna.

Premierande av informerade preferenser

Det är lätt hänt när det är snabba ryck som i den här sortens tävlingar att den röst man lägger inte är helt genomtänkt, eller att man egentligen inte har kunnat känna efter vilken låt man gillar bäst. Man kanske uttrycker en mindre "välinformerad preferens" som man säger i teorin. "Andra chansen" är ett bra sätt att ge folk chansen att reparera sina misstag.

Kort sagt: Bra betyg till SVT i social choice-teori!

P.S. Rösta på Emilia imorgon! (Och absolut inte på Molly Sandén som tvingas sjunga Ingela Pling Forsmans patetiska ballad som borde hamnat på skräphögen med Forsmans övriga bidrag.) Se, jag sa ju att jag är en nörd.

Pomperipossa i Anders Borgs Sverige (Bonusar IV)

Jag har en liten moster som heter Ingela. Hon bor i ett land som inte ligger särskilt långt härifrån. Ingela är gift och har två barn tillsammans med maken Sixten. Ingela jobbar med min mormor Eda i familjeföretaget Ordning och REda som tvättar sängkläder åt Landstinget. Sixten jobbar som lärare och barnen jobbar så lite som möjligt. De lever ett fromt liv i en liten trevlig stad.

Men under de senaste åren har varit slitiga för Eda och Ingela då Landstingen har börjat skicka sina påslakan och kuddar för tvätt i andra länder. Tydligen är tvätteriarbetarnas löner och skatter där så mycket lägre att det lönar sig att skicka sängkläderna flera hundra mil fram och tillbaka istället för att låta Ordning & REda fortsätta sitt tvättande. Eda säger att företaget går med förlust så förra året hade Ingela som är chef för verksamheten blivit tvungen att säga upp Evert och Halvar som nu går på A-kassa istället. Ingela har fått hugga i extra för att få runt verksamheten. Hon har jobbat inte mindre än 55 timmar i veckan med bibehållen lön på 41 000 kronor per månad under praktiskt taget hela året.

Eda, som var mycket tacksam för Ingelas hårda arbete sa i slutet på året till sin dotter:

-Du ska ha stort tack du Ingela för att du sliter så hårt för att vi ska överleva!

-Ja, det tror jag det, jag har ju en familj att tänka på, sa Ingela. Man får bita ihop.

-Du vet att vi egentligen inte har några resurser för att dela ut några bonusar eller så, sa Eda, men jag skulle gärna vilja ge dig pengar till att köpa något litet extra så här i slutet på året för ditt hårda slit. Finns det något du skulle vill köpa?

-Ja i så fall skulle jag vilja gå till Systembolaget och köpa en sån där flaska med whiskey till Sixten som han tycker så mycket om. Han har fått dra ett sånt stort lass hemma det senaste året så jag vill köpa något till honom.

-Visst det ska du få, vad kostar en sådan då?

-Jag tror att det kostar 300 kronor för en flaska.

-Hmm, bra då ska vi se... 300 kronor behöver du alltså i handen.. Plus inkomstskatten... Plus arbetsgivaravgiften.. och så den statliga skatten på det ja... Hmm... Då sätter jag av 975 kronor till det.

-Men vad menar du?, sa Ingela. 975 kronor till vad då?

-Jo, om jag ska ha 300 kronor i handen, så måste jag betala ut 726 kronor i bruttolön för att det ska täcka kommunalskatt och statlig inkomstskatt, och om man lägger på arbetsgivaravgifter på det så blir det 975 kronor.

-Men, men... Så kan det väl inte vara att du ska behöva betala så mycket? Hur mycket skatt blir det sammanlagt då innan Sixten får sin whiskey?

-Jag vet inte riktigt. Men först och främst är det ju 25% moms, och sedan läste jag någonstans att man betalar ungefär 180 kronor i alkoholskatt på en flaska starksprit. Så det blir väl 60 kronor i moms plus de 180, ungefär 240 kronor.

-Nej, men så kan det bara inte vara, sa Ingela. Är du säker på att du har räknat rätt? Det kan väl inte stämma att om du betalar ut 975 kronor till mig så får Sixten whiskey värt 60 kronor och resten går bort i skatt. Vi har ju faktiskt en borgerlig regering nu. Det kan bara inte stämma!

-Jo, det gör nog det, sa Eda.

Men Ingela gick och köpte en whiskey. Sixten blev jätteglad. Och så vitt jag vet så njuter han av den än idag. Och han var precis som alla andra i landet lyckligt ovetande om att det offentliga hade konfiskerat 94% ((975-60)/975) av det som var ihopjobbat av kärlek till honom.

Snipp snapp snut, så va sagan slut

P.S. Vi har en högerregering i Sverige. Som driver en borgerlig högerpolitik. Som har låga skatter för de rika. Det sa Lars Ohly på TV häromdagen. Räknas Ingela och Eda dit?

Beräkningarna baseras på siffror från 2007 men de har mig veterligen inte ändrats nämnvärt sedan dess. Om någon siffra har ändrats väsentlig blir jag gärna upplyst om det. Arbetsgivaravgifterna var år 2007 32,42 procent. Över 7,5 inkomstbasbelopp (då 344 250 kr) motsvaras inte arbetsgivaravgifterna av några förmåner utan är ren skatt. Ovanför den övre brytpunkten (488 600 kr) är den statliga inkomstskatten 25 procent. Siffrorna kommer från Ekonomisk Debatt 7 2007 i artikel av Bjuggren, du Rietz och Johannson, sid 21, fotnot 4.

Bonusar III Uppdrag gransknings program om bonusar var en journalistisk katastrof!

Så dök det då upp. Uppdrag gransknings genomlysning av bonusfrågan. Eftersom jag redan i förra veckan hade fått nys om programmet skrev jag så här fredag 27/2: "Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av Janne Joseffssons väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik." Jag lovade också att be om ursäkt om jag hade fel. Men istället ska jag härmed be att få be om ursäkt för århundradets understatement. -Uppdrag granskning igår var en journalistisk katastrof som valde den breda vägens oorganiserade häxjakt framför att den goda granskande journalistikens sökande efter sanning. (Sedan att mina uppgifter felaktigt talade om att JJ hade med saken att göra kan spela mindre roll eftersom UG-redaktionen med den tvivelaktiga äran axlade hans mantel med bravur.)

Ändå sticker programmet knappast ut i den oändliga go'dag yxskafts-debatt som ständigt omgärdar ämnet "bonusar". Här rapporteras sådant som ger resonans åt känslofyllda rop om orättvisa och girighet från känslosamma marknadsmotståndare och någon gång kommer ett mothugg från en skygglappförsedd marknadsfundamentalist. Och begreppskontaminationen är total.

Visst, inom ramen för en nödvändig debatt om finansmarknadens regler och funktionssätt är bonusar definitivt ett ämne att ha på dagordningen. Men låt oss då ha den debatten. Låt oss också debattera höga löner och löneskillnader, men här är bonusar inte något centralt ämne. Själv är jag också, något kontroversiellt, för en etisk debatt om vad vi kan göra för att förhindra att företag och individer inom finansbranschen gör stora vinster genom att sälja dyra men värdelösa tjänster till ovetande privatpersoner. UG diskuterar allt och inget av detta utan att ens veta om det. Jag förstår faktiskt inte vad programmet handlade om men det blev tydligt att om är det någonstans löner ska sänkas så är det på UG-redaktionen.

Jag anser att en givande debatt kring bonusar måste skilja på ett antal saker. Först och främst: Låt oss enas om att vi med bonus menar rörliga löner vars storlek är kopplade till någon form av prestation. Anta t ex att en fotbollsspelare, vi kan kalla honom Zlatan, får mer betalt om han gör många mål. Syftet med detta är att uppmuntra Zlatan till att göra ett bra jobb och det låter inte så märkligt. Men det finns två problem: För det första är det inte lätt att hitta något mått att koppla bonusen till som inte beror på tur eller andras prestation. Zlatans målskörd beror ju t ex minst lika mycket på medspelarna, om han får straff, om det är medvind etc. Det andra problemet är att den som får bonus kan koncentrera sig för mycket på det som går att mäta och koppla bonus till, i Zlatans fall att han inte hjälper till i försvaret.

De som förvaltar våra pengar, dvs banker, pensions- och fondbolag, m fl är notoriskt och obegripligt dåliga på att inse skillnaden mellan tur och skicklighet. Det finns undantag, men det är detta som det stora flertalet aktörer på denna marknad förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (ung självbekräftande tendenser) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha feta bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet.

Det är en matematisk nödvändighet att den genomsnittlige investeraren på börsen kommer att få precis den börsavkastning som rapporteras i TV varje kväll. -Och ändå får alla bonus när börsen går upp. Detta är korkat och detta ska kritiseras, i synnerhet om man beter sig korkat med skattebetalarnas pengar. Men märk väl att om någon gör "rätt", dvs kopplar bonus till något som den anställde kan påverka och inte till börsens allmänna utveckling, då bör vi förvänta oss liknande utbetalningar när börsen går ner som när den går upp. Så varför hyllas inte Första AP-fonden av UG för att de gör just det? Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet

Men det är det andra problemet med att utforma bonusar, att den bonusjagande koncentrerar sig för mycket på det man har kopplat bonusen till, som har varit kopplat till finanskrisen. Här behöver man bara veta två saker: 1) I finansvärlden kan man tjäna mer pengar om man tar större risker och 2) många får bonus för att tjäna mer pengar. Detta incitament att ta på sig stora risker är ett grundläggande problem, framförallt i bankvärden, och många av de regleringar som finns är till för att stävja just detta. Det faktum att det inte har lyckats är skälet till att den viktiga frågan är hur bonusprogram ska hanteras regleringsmässigt i framtiden. Av detta hörs givetvis ingenting om i UG, utan det viktigaste är att alla bonusar avskaffas bums! Som kuriosa kan nämnas att det som nu saknas på finansmarknaden är just initiativ och risktagande, så på kort sikt talar detta för att öka bonusarna snarare än att ta bort dem.

Slutligen. UG hade några rätt: Anders Borg och Mats Odell förtjänar kritik för sitt hyckleri i media där de systematiskt försöker sätta allt fokus på den utifrån kommande finanskrisen så att de själva ska slippa ta ansvar. Och här är några frågor som jag skulle ställa till ledarna i AP-fonderna om jag arbetade på UG: "Tycker du att det är ett bra bevis på din värdefulla kompetens att svara 'Naaee, jag tror att det kan skapa mervärde' på frågan om varför ni har bonusar? (Fjärde AP-fondens VD i UG) Forskning visar att bonusar inte "skapar mervärde" vad nu denna floskel ska betyda. Och till Tredje AP-fondens styrelse som när de betalade gratifikation till Kertin Hessius visade prov på ohederlighet genom att ignorera regeringens regler, total brist på förståelse för incitament då den enligt utsago beslutades i efterhand och dåligt omdöme med tanke på den förutsägbara mediereaktionen: "När tänker ni avgå?"

Detta inlägg är också publicerat på http://newsmill.se/artikel/2009/03/06/uppdrag-gransknings-program-om-bonusar-var-en-journalistisk-katastrof

Oroande paternalistiska tendenser på Konstfack

Konstfacks rektor Ivar Björkman meddelar på DN-debatt att han vill förtydliga de etiska regler som styr verksamheten på skolan. Det är bra med tydlighet, men det vore vägledande om vi också fick reda på något om vilken etik det är som gäller och som ska förtydligas på Konstfack. En tydlig ledtråd ger Konstfacks professor Magnus Bärtås intervju i SvD den 3/3 där ha gör klart att det är en typ av konsekvensetik som ligger till grund för skolans etiska bedömning av studenternas skapande verksamhet. Detta är också att vänta. Men Bärtås är också tydlig med vem som avgör vad som är bra och dåliga konekvenser för samhället: Det gör Konstfacks lärare och elever.

I sina kommentarer kring det examensarbete som har involverat psykiatrivården bedömer Bärtås att det finns en större nytta bortom det enskilda fallet. Under antagande att Bärtås inte avser studentens vunna uppmärksamhet och berömmelse kan vi dra slutsatsen att Bärtås avser någon form av långsiktig kollektiv samhällsnyttighet. D v s för "det allmänna bästa". Och visst är det väl det allmänna bästa som motiverar att en konstskola överhuvudtaget är offentligt finansierad. Konstens utveckling och uttryck anses vara allmännyttig på flera sätt utöver vad som fångas av de rent pekuniära intäkter som konstutövningen kan inbringa på kommersiella grunder. I detta avseende finns en tydlig samklang mellan den moral som Bärtås ger uttryck för och den "samhälliga moral" som är underförståd i Konstfacks finansiering.

Men Bärtås överskattar grovt det mandat hans institution rimligen kan anses bemyndigad med av samhället. SvD frågar:

"Du tycker inte att det ligger något i kritiken som går ut på att det är fel att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk? De närmast berörda är ju väldigt arga."

"– Jo, jag kan förstå att de känner sig lurade i sitt yrkesutövande, men jag försöker tänka i ett större perspektiv. Det här verket är så pass värdefullt att det måste lyftas över den specifika situationen. Det Anna Odell kan tillföra genom att utföra den här handlingen överväger de negativa aspekterna. "

Bärtås anser således att det ligger inom Konstfacks samhällsuppgift och -mandat att omprioritera resurser som i demokratisk ordning fördelats till psykiatrivården till att användas för Konsfacks bidrag till det allmänna bästa. Vidare uttycker Bärtås att utöver omprioriteringar av samhällets resurser kan Konstfack efter eget godtycke göra avvägningar mellan enskilda individers traumatiska upplevelser och värdet av Konstfacks samhällsnyttiga verksamhet.

Denna paternalistiska hållning där Bärtås tillskriver Konstfack rätten att sätta sig över såväl demokratiska beslut som enskilda människors rättigheter gör att den relevanta frågan att diskutera på Konstfack är vad ett konstverk "kan tillföra". Kostnaderna, brett definierat, är i bästa fall av underordnat intresse. För en politiker är förhoppningsvis ordningen den omvända, vilket Kulturminsiterns reaktion var ett utmärkt exempel på. Ändå möts Kulturminsistern av etilitiska hån, som väl speglar den paternalism som Bärtås ger uttryck för, från flera håll i konstvärden. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpte konstverket som involverade klotter och annan skadegörelse skriver på Newsmill apropå Kulturminsisterns reaktion:

"Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst."

Anhava betonar därefter återigen att den viktiga frågan är vad som är konst och inte. Själv är hon övertygad och hennes egen upplevelse är att "De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten". De negativa konsekvenserna av konstverkets skapelse nämns inte i en enda stavelse.

Anhava avslutar sin artikel med ett helt felaktigt påstående om lagens straffskalor och frågar sig varför egendomen står under statsmaktens särskilda beskydd i våra samhällen. Jag tror att det skulle vara mer fruktsamt för den konstetiska debatten om både Anhava och Bärtås istället diskuterade varför konsten står under statsmaktens särskilda beskydd. Svaret på denna fråga är långt mindre självklart.

Detta inlägg är även publicerat på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/04/oroande-paternalistiska-tendenser-pa-konstfack

A tribute: Ylva Johansson

Konsten att göra karriär och om att bli blå när man blir gammal

(Författat den 27/12 2008)

Detta skrivs i juletid. Allmänt lugn, Karl Bertil och slapp deckarläsning väcker till eftertanke.

Du som någon gång har ströläst någon av Leif GWs romaner har säkert noterat hur han ständigt och med inlevelse ironiserar över den svenska poliskåren. Vid något tillfälle får man lära sig det både underhållande och intressanta fenomenet ”Transportvitsord”. Det är (i romanen åtminstone) en generalisering av förloppet när någon oduglig skitstövel inom polisen rekommenderas till en chefstjänst på en annan avdelning eftersom det är det enda sättet att bli av med honom (jovisst, alltid honom: hos machograbben från Fagerhult är alla skitstövlar män och alla kvinnor intelligenta hedersknyflar). Som samhällsvetare kan jag inte låta bli att forma en forskningshypotes här: Om transportvitsord faktiskt existerar inom polisen så borde det finnas även i andra organisationer där det både är svårt eller omöjligt att ”bli av med” skitsövlar och där resultat är svåra att mäta (så att vem som helst kan bli chef utan att det märks någon skillnad). Om man antar att vederbörande skitstövel inte heller faller sina nya kolleger på läppen finns det väl skäl att tro att nya transportvitsord utdelas. Den slutliga konsekvensen blir att odugliga skitstövlar hamnar i toppen av organisationen.
–Undrar om det är så...?

Men nu hamnade jag visst på villovägar. -Jag skulle ju skriva om Ylva Johansson. En gång under hennes senaste ministerperiod sökte jag efter jobb på regeringens hemsida och råkade surfa in på hennes CV som tråkigt nog inte finns kvar på nätet längre. Det var en imponerande läsning. Vilken karriär! Eftersom jag själv med både möda och stort besvär satt och sökte mitt första jobb försökte jag ta reda på mer om denna fantastiska karriärskvinna:

Hennes karriär rivstartade. Efter att ha gått på lärarlinjen i Lund blev hon som rekordung (24år) invald i riksdagen för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) i samband med att hon flyttade ihop med partibrodern, ärkekommunisten och tillika partihöjdaren Bo Hammar. I riksdagen satt hon under en mandatperiod för VPK 1988-91 tills borgarna tog makten och Sovjet föll ihop. Men av detta lät sig inte Ylva bromsas. Hon tog tillfället i akt att skaffa sig lite politisk street-cred genom att avsluta sin lärarutbildning och jobba som lärare i två år. Samtidigt skaffade hon sig en ny partibok. En rosprydd sådan. –Hon blev Sosse. Nu kanske du tillhör de som tror att alla som frivilligt utger sig för att vara kommunister faktiskt är kommunister, men så enkelt är det ju inte. Enligt den Marxistiska läran följs feodalismen av kaptialismen och efter kapitalismen följer kommunismen, och efter kommunismen följer konsultlivet. Man ska också komma ihåg att det här tilldrog sig på den tiden när en socialdemokratisk partibok och bakgrund var ett nödvändigt inslag i varje karriärists CV, så då förstår man ju att det går att ändra sig lite. Ylva blev alltså Sosse precis som så många andra karriärister före henne i Sverige. Hennes meriter tog henne rakt in i Ingvar Karlssons regering som skolminister efter valet 1994.

1998 blev hon störtförälskad i charmören Erik Åsbrink som var partibroder, finansminister och tillika partihöjdare (händelsevis precis som hennes fortfarandevarande make hade varit när de träffades). Göran Persson lät Ylva lämna regeringen för denna köttsliga synd. Men återigen lyckas Ylva manövrera om sin karriär, och det är här hon är som mest beundransvärd. Hon lyckas bli ”Investment Manager/Business Developer” på Telia. –Ett jobb som jag själv bara skulle kunnat drömma om, och Ylva fick det helt utan ekonomisk utbildning eller näringslivserfarenhet. Imponerande! Och se så lätt det kan gå i näringslivet där man inte behöver oroa sig för bångstyriga väljares gunst (kan vara värt att nämna att Telia fortfarande var ett statligt bolag 1998, och därmed styrdes av den socialdemokratiska regeringen). I ett huj följer Ylva upp sitt investeringsmanagerande på Telia med att bli både egenföretagande konsult och VD för ”e-learningföretaget” Att Veta AB. I detta kommunförbunds- och fackföreningsägda bolag rapporterar hon till fackpampor och partibröder i styrelsen. Samma fackpampor och partibröder ger henne också en blygsam lön på 116 000 kronor per månad. Ylvas ”leverans”, som det heter, under fyra år som VD är förluster på cirka 180 000 000 kronor, varav minst 8 000 000 torde ha utgjort hennes egna lönekostnader. Men eftersom Ylva bara behövde göra rätt för 116 000 i månaden hade hon också gott om tid att vara aktiv i ett antal andra bolag. Hon är styrelseledamot i Åsbrink & Far som gick med förlust på 56 000 kronor 2003 (storleken på hennes arvode är oklart). Det egna konsultföretaget som jobbar med IT-utveckling (!) backar 7 000 kronor, trots att Ylva lär ha skickat fakturor från egenföretaget för konferenser hon deltagit i i egenskap av VD för Att Veta AB. Som ledamot i tidsskriften Arena lotsar hon skutan till en vinst på hela 714 kronor samma år. –Inte så pjåkigt för en lärare med partibok.

Efter denna lättsamma svängom i gränslandet mellan socialism och näringsliv ger sig Ylva in i den renodlade politiken igen. Ordförande Persson har uppenbarligen imponerats av Ylvas framfart och hon blir 2004 vårdminister i GPs regering. Men i valet 2006 får Ylva återigen en motgång i karriären när väljarna får säga sitt. Typiskt! Borgarna tar makten och Ylva degraderas till en simpel vice ordförande i socialutskottet. Men jag tror på Ylva!! Jag väntar med spänning på hennes nästa drag för att fortsätta sin fantastiska karriär. Kanske var utspeletet i Dagens Medicin om att åternationalisera landets apotek om monopolet avskaffas ett första tecken på en back-to-the-roots-strategi för att komma i rullning igen? Svårt att veta, Ylvas vägar äro outgrundliga.

Så vad kunde nu jag som skulle ut i karriären lära mig av detta var ju frågan? Tyvärr. Som icke-sosse verkar det egentligen inte finnas någonting som jag kan ta efter, och den enda lärdomen är nog att det jag trodde skulle vara framgångsfaktorer på arbetsmarknaden är långt ifrån allmängiltiga.

Jag som trodde att det viktigaste för en politiker var att vara ideologiskt trovärdig. Men Ylva började på helt fel sida av historien, som kommunist och gift med en man som propagerade för ett närmare samarbete mellan VPK och bröderna i Sovjet. Sedan svek hon dessutom sina ideal, om hon nu hade några, mer än en gång. Först från kommunist till Sosse, sedan från Sosse till utsugande VD och kapitalistkonsult. Jag som trodde att det viktigaste i näringslivet för att få ett jobb var relevant utbildning och goda meriter. Jag som trodde att när man väl har ett jobb var det att prestera goda resultat som gällde. Men Ylva hade inga meriter för att leka affärskvinna. Ändå fick och tog hon chansen att misslyckas kapitalt med allt hon tog sig för inom ”näringslivet” (om nu de domäner hon rörde sig i kan kallas näringsliv). Slarvade bort pengar åt både höger och vänster i varenda bemärkelse man kan förstå uttrycket. Och Att Vetas störste ägares (Kommunförbundets, dvs vår, skattebetalarnas) representant (och Ylvas partibroder) Illmar Reeepalu hade trots detta ”bara gott att säga om hennes ledarskap”.

Tyvärr är det ingen lärdom, men kanske en nyttig påminnslse om, vilken kraft som finns i vad Göran Persson ofta refererat till som ”Rörelsen”, dvs det socialdemokratiska ”partit”. För vad annars i världen kan förklara att en som Ylva Johansson når dit hon gör? Transportvitsord? Istället för att lära mig något av Ylva blir jag alltså heligt förbannad på hela historien.

Men det är inte bara avundsjuka och orättvisan i det faktum att ”äras den som äras bör” har försakats som gör mig upprörd. Det är inte ens det främsta. För låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle mitt hjärta vekna om jag med egna ögon fått bevittna den misär som slöseri med skattemedel och fackavgifter bidrar till i samhällets bottenskikt? Om jag hade sett gatflickan Beda Larsson knacka på det nedlagda socialkontoret i julnatten, hade icke då mina ögon mjuknat? Hade jag kunnat framhärda i min ilska om jag fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där hans barn fick vara utan julklappar för att deras far istället för att spara hade betalt höga fackavgifter som betalat Ylvas feta julbord? Och hur skulle jag kunnat harmas i sitt innersta om jag fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade ett brev och med tårade ögon läste att hennes höftledsoperation skjutits på framtiden pga brist på resurser i vården?

Dessa frågor förblir inte obesvarade: Mitt hjärta gör allt annat än veknar över tanken på alternativanvändningen av de 100-tals miljoner som vi lägger ut på Ylvor varje år. Efter att ha skrivit detta somnar jag denna natt i vredesmod.