Sköna maj välkommen! -En högtidsantologi

I London vet jag inte om man firar första maj så mycket och valborg har de inte hört talas om så det är bara att acceptera att jag missar firandet av denna högtid i år. Mycket tråkigt eftersom jag gillar våra svenska högtider skarpt. De liksom befriar en från kristendomsarvets bojor och låter en vara hedning igen. Faktum är att oavsett vad etablisemanget har karvat in i kalendern genom århundradena så insåg jag härom året vid en närmare granskning att det finns inget kristet alls i det som min pursvenska släkt har överantvardat till mig i form av traditionalistiskt leverne under årets högtider. Inte ens på julen. Jag vet inte hur andras kalendrar ser ut, men ungefär så här ser högtidsåret ut för min del:

1. Nyårsnatten. Obligatoriska inslag: Först lite dyrare dricka, smart mat, bordsskick, vita dukar, cigarr i rockfickan, framtidsplaner. Sedan super man ner sig. Och tur är väl det eftersom man alltid ska ut och frysa fåtöljen av sig vid tolvslaget och tjoa i falsett åt att någon överförfriskad kompis riskerar livet för att bränna upp ett par tusenlappar i meningslöst pyrotekniskt industristöd.

2. (Påsk) Min sämsta högtid. Jag firar inte påsk så mycket faktiskt. Käkar typ inte godis och har aldrig fattat det där med att trycka i sig en massa ägg. Är det gott eller? Förresten, vad gör hönsen resten av året när folk äter färre ägg? Har de nån slags swat-team med hönor som bara rycker ut på påsken och som sedan går på slakt eller har andra jobb? Eller matar de hönsen med ryssfemor före påsk så att det blir en jävla ägglossning just då? Nåja, annars är det fattigmanskost som gäller. Sill, potäter. (Ingen gräslök till sillen av någon anledning vilket alltid har irriterat mig). På senare år har jag lyckats smyga in mer och mer snaps by association med sillen, men det är något skumt med påsken som gör att stämningen aldrig tillåter att man blir packad.

3. Valborg. Obligatoriska inslag: Jag höll på att säga majbrasa och hela den bagen med tombola, en desarmerad hellre-än-bra-kör och någon lokal föreningsnisse som håller vårtal genom ett felmonterat högtalarsystem i motvind. Men det är egentligen bara supandet som definierar Valborg. Även här för att klara vädret tror jag. Ingen mat hör hit konstigt nog. Man hade ju trott att någon skulle komma på att man kan grilla korv över glöden efter brasan men tydligen inte. Ibland planerar någon en picknick men sedan tappar man bort dem med korgen och slaskar istället i sig en pizza någonstans där man kan värma sig lite.

Första maj firar jag egentligen inte men förra året partajade jag lite i Humlegården genom att hamna i klinch med en fack-pajas som delade ut lappar med ett budskap som jag inte gillade och som han inte förstod sig på. Varför är det ingen som roar sig med att motdemonstrera förresten? Vore sjukt kul att glida in i ledet bakom Wanja med ett "Ropen skalla Bonus åt alla"-plakat eller liknande. Jag minns för övrigt en ganska okänd satirisk bok av Vilhelm Moberg (1953) som jag läste i svenskan i gymnasiet (valde den för att den var kort så klart) där huvudpersonen åker för att studera hur landet "Idyllien" fungerar. Han rapporterar hem att det Statsbärande partiet som hade skaffat sig monopol på makten hade inrättat en helgdag då de som hade makten skulle kunna protestera mot de som inte hade makten. (även i övrigt en mycket läsvärd bok minns jag)

4. Midsommar. Obligatoriska inslag: Landsbygd, sill (med gräslök), nypärer, nedpackade shorts, en upponervänd jättedildo, fylla och patetisk musik (Ulf Lundell, först via landställets gamla mono-stereo (öhh..) och senare via en likaledes patetisk och tillika packad trubadur, ofta jag själv). Man ska inte dricka vin på midsommar. Snaps!. Och öl: Man går in på 2,8, tar i första, höjer optimistiskt till 4,2, och river sedan ut sig i tolfte försöket på 5,0.

5. Ja, sedan är det bara mörker fram till jul. Eller midvinterbloten som man kanske borde kalla den. För min jul definieras av frosseriet. Fett, sötsaker och sprit! Och så familjemys förstås. Jag har en liten morbror som brukar läsa högt ur Röde Orm på julafton för att liksom betona och legitimera våra hedniska förehavanden. Man känner igen sig något mer i det än i något bibliskt evangelium. Gran, materialistisk köphets, tomtar, tecknad film, frosseri och snapsvisor. Undrar om ärkebiskopen skulle endorsa en sån jul i kristenhetens namn? Det enda kristna inslaget brukar vara någon tindrande julskiva med frireligiösa reko-ungar från Adolf Fredriks musikklasser.

Sedan är det bara att börja pressa på kostymen inför nyår.

Ut och demonstrera nu!

Klimatsmart III

Klimatsmart I här, II här.

"Det ursprungliga förvärvet", dvs hur något kom att bli en ägodel från första början, tycker folk saker om i allehanda rättviseteorier. Inte så konstigt om man tänker efter. För om man vill bedöma om det är rättvist att någon äger något idag så frågar man väl sig hur vederbörande kommit över det. Ok, så han har köpt huset, ja då är det väl hans. Eller, vem köpte han det av förresten? Ok, hur hade hon fått tag på det då? (...) Aha, så det är egentligen indianernas mark från början? Hmm.. svårt läge. Jävligt svårt läge om du frågar mig. Jag är ofta kluven i frågor om vad man egentligen kan ha rätt till. Klimatfarliga utsläpp t ex. Kan någon ha mer rätt än någon annan till sådana?

Uppenbarligen vill fler släppa ut mer växthusgaser än vad atmosfären tål. Men det kan vi inte fortsätta med, och därför är alltså rätten att släppa ut en ändlig resurs som vi människor måste dela på. Frågan är bara hur vi ska dela upp dessa rätter. Tänk på en annan men väldigt lik frågan om vem som äger rätten till jordens yta som vi också uppenbarligen måste dela på. Om man frågade folk hur vi skulle dela upp jordens yta om vi skulle ta om det från början hoppas och tror jag att relativt få skulle säga att vi som är vita och rika ska ha mer än någon annan. Ok, nu har vi ju ett par tusen år av historia att ta hänsyn till så jag ska inte propagera för någon världsomfattande jordreform just här. Men nog vore det väl rimligt att ge alla människor en lika stor lott om vi alla damp ner på den här planeten för första gången?

Och av exakt samma skäl måste väl det vara utgångspunkten när vi nu står mitt i det nya problemet att fördela rätten till klimatpåverkande utsläpp? Här finns ingen motsvarande historia att ta hänsyn till och det kommer en ny mängd utsläpp att fördela hela tiden. Varje år begåvas vi människor med en skänk från ovan av utsläppsmöjligheter med det enda förbehållet att vi måste dela på dem. Och är vi då någorlunda hyfsade människor så hittar vi inte på några egoistiska eller rasistiska skäl till att roffa åt oss själva på någon annans bekostnad. Alltså borde varje människa i princip få typ en sexmiljarderdel av de utsläppsrätter som jorden tål.

Och ändå skickar vi västerlänningar våra politiker till FNs Stockholms-, Rio-, Kyoto- och Köpenhamnskonferenser med föresatsen att vi som redan släpper ut ska få rätt till det även fortsättningsvis i motsvarande utsträckning. Jag hade en diskussion med amerikansk republikan härom dagen i ett seminarium. Han var totalt övertygad om att Kina och Indien måste sänka sina utsläpp i minst samma proportion som USA (som minsann inte tänker "clean up the world's air" som en viss George Dub'ya sa när han dissade Kyoto). Trots att det är de som har skitat ner den. Jag menade att det var obegripligt. Vilka skäl finns över huvud taget för att dela upp kommande års utsläppsrätter per land? Varför skulle någon människa på jorden ha större rätt till dem en någon annan? Han mumlade på fullt allvar något om att kinserna hade förökat sig så mycket så de fick stå sitt kast. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att undvika att förnedra honom i den diskussion som följde eftersom han vägrade ge med sig. Jag tror dock att jag övertygade honom om skillnaden mellan utsläpp och utsläppsrätter genom att förklara att vi vita och rika (nåja, han är svart) mycket väl kan köpa utsläppsrätter av andra om vi vill och därmed fortsätta våra utsläpp, det är till och med troligt. Enda skillnaden blir att vi då får betala för det och att de sammantaget inte blir för stora.

Visst, det kan finnas skäl att göra avsteg från en sexmiljarderdel per skalle, typ enligt skiftande behov eller att vi i nord får mindre framtida rätter eftersom klimatet kommer att minnas våra tidigare utsläpp ett bra tag framöver och att vi alltså redan har använt en del av det som tillkommer oss. Men, jag kan inte se hur huvudregeln kan vara annan än lika mycket utsläppsrätt till alla. Möjligen leder detta till en ganska massiv omfördelning från oss till dem, men det har inget med saken att göra. Det är i så fall nämligen bara en konsekvens av den grundläggande anständighet som krävs när man delar upp något som ingen äger.

Klart att vi européer kan fortsätta sitta på våra höga hästar och tycka att allt är USAs fel. Men jag skulle bli oerhört mycket mer stolt över att vara svensk om vår regering tog ledningen och propagerade för en fördelning baserat på En människa, En rätt. Och definitivt mycket mera stolt än om Raj-raj och Odell beordrade Vattenfall att stå i kallduschen och riva sönder tusenlappar åt oss skattebetalare.

För att sy ihop detta med analogierna i mina tidigare inlägg: Politikerna bör sätta in lika mycket pengar (utsläppsrätter) på var och ens konto och sedan får vi göra vad vi vill med dem på marknaden. Köpa, sälja, spara, byta, whatever. Ingen behöver bry sig, ingen behöver planera åt alla, ingen behöver göra klimatsmarta beräkningar och ändå har vi stabiliserat utsläppen både rättvist och med minimalt slöseri. Går det inte att lösa? -Yes we can!

Klimatsmart II

I mitt förra inlägg hävdade jag i korthet två saker: För det första menade jag att den som tror att den kan räkna ut hur man bör leva för att vara klimatsmart är rejält hybrisbefläckad och ägnar sig i grunden åt något ganska meningslöst. Som lök på laxen hade jag även mage att hävda att marknaden är ett viktigt verktyg för att nå ett klimatsmart samhälle. Efter att tacksamt ha tagit emot en del bra kommentarer ska vi se om jag kan utveckla det där om marknaden lite.

År 1991 upplöstes Sovjetunionen. Jag tror att man utan att sticka ut hakan kan hävda att ett av de starkare skälen till den slutgiltiga kollapsen var att det med tiden blev smärtsamt tydligt att det planekonomiska systemet fungerade urkasst. Jag minns TV-bilder från 80-talet där folk stod i långa köer utanför matbutiker där hyllorna gapade tomma. Om det berodde på att brödet var slut i landet eller om det bara inte nådde butiken vet inte jag. Oavsett vilket så vet vi att det problemet i grunden berodde på att någon hade planerat fel. Samtidigt gick folk i väst bekymmerslöst och handlade både grovt-, hårt- och vitt bröd utan en tanke på att någons dåliga planering skulle få hyllorna att gapa tomma. Oavsett om man var/är kommunist eller något annat så borde det vid denna tidpunkt i historien vara ställt bortom allt rimligt tvivel att spontana marknadsarrangemang är totalt överlägsna även den bästa av planerare på att fördela saker till de som kan och är villiga att betala för dem. Om du inte tycker det är uppenbart kan du nog sluta läsa nu. Du som känner att du är på väg in i en fälla genom att hålla med kan trösta dig med att jag sa kan och är villiga att betala.

Den 25e varje månad klingar det till på kontot och sedan rasslar det bara till ute i kommersen (jaja, inte i år kanske). Folk byter grejer, skakar hand och tackar och bockar åt höger och vänster utan att kräva varken femårsplaner eller någon annans välvilja för att det ska funka. Halleluja! Uppenbarligen är vi alla glada över att vi kan sätta sprätt på pengarna på marknaden när vi har fått lön (villiga att betala). Uppenbarligen är dock inte alla nöjda med mängden pengar som trillar in den 25e (kan betala). Uppenbarligen förstår alla att detta i princip är två helt olika saker.

Ok, så vad har det här med klimatsmartness att göra? -För det första var det något krystade Sovjet-exemplet avsett att belysa hur märkligt det är att både politiker och andra idag lägger ner tid på att fundera ut detaljplaner för ditt och mitt framtida klimatsmarta leverne. "Nu ska vi byta ut bilparken!" gastar Maud och bävrar till verket med sina majoritetskumpaner: Bilen ska skrotas efter hur många år? Köper man miljöbil så får man parkera gratis där, där, men inte där? Hur fan ska en miljöbil se ut egentligen? Har man SUV så får man hur mycket extra skatt? Etanol är i genomsnitt hur fossilt och ska därmed kosta hur mycket i förhållande till dieseln och jämfört med priset i Norge? Och min favorit: Regeringen satsar för att "vi ska få fram" de nya miljöbilarna som "vi behöver"genom forskningspengar som ska ställa om produktionen i Trollhättan, och om det inte funkar så kan vi bygga vindkraftverk där istället. Nej, förresten, kanske det här är min favorit: En GBG-sosse i riksdagen som har pressat sin sillahjärna till det yttersta och kommit fram till att staten bör slå ihop Volvo och SAAB. När det gäller klimatet verkar alla ha blivit skvatt galna och tronar på minnen från planekonomins fornstora dagar. Kanske beror det på att alla vill vara den politiker som gjorde något när det behövdes. Kanske är det för att det är vi fåfängt klimatsmarta medborgare som röstar på dem.

Allt detta sker trots att politikens uppgift i det här sammanhanget borde vara att göra två och bara två saker samt lämna resten till marknaden: Se för det första till att klämma ur forskarna hur mycket CO2-ekvivalenta utstläpp världen tål framöver och bestäm att vi inte ska släppa ut mer än så. Dividera sedan dessa ustläpp med antalet människor på jorden och ge var och en varsin utsläppsrätt per år. Därefter tar marknaden vid. Den som vill får sälja och den som vill får köpa. Priset blir vad det blir. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mycket skit måste köpa rätten till att göra det. Om de inte kan det får de lägga ner. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mindre behöver inte köpa den rätten. Det blir lönsamt att släppa ut mindre. SUV-ägaren får stå och svettas vid bensinpumpen och vi andra behöver inte stigmatisera henne för det. Lågenergilampefachisten behöver inte rulla ut sitt excelark utan kan bara jämföra vad som är billigast att lysa upp huset med efterom om det är dyrt så betyder det att man orsakar utsläpp och är det billigt så är man miljövänlig. Und so weiter! Och, Maria Wetterstrand, rika nordmän med rena fabriker kan strunta i att städa ännu mer och till och med tjäna pengar på att städa upp sina fattiga sydpolares skitiga fabriker och kraftverk istället. Och allt detta är jävligt bra!!

Men många har någon konstig ryggmärgsreflex som säger något annat. En reflex som grundar sig i något missförstånd: För planekonomin funkar inte. Och man ska inte låta allt det braiga som händer när vi sätter sprätt på våra pengar efter löning svärtas ner av en eventuell besvikelse över mängden pengar som kommer in på kontot. Lika lite ska man låta fördelningens skugga falla över alla goda marknadstransaktioner som sker med utsläppsrätter efter det att de har fördelats.

Det bästa vore om politikerna i Köpenhamn i december kunde enas om en total mängd utsläpp, ett sätt att fördela rätterna till utsläppen och ett bra handels- och uppföljningssystem för dessa utsläppsrätter. Men det är nog att hoppas för mycket. Fördelningsproblemet är svårt. För DET handlar om rättvisa. Nu, om än bara denna gång, måste alla hålla med om att rättvisa eller orättvisa skipas eller skapas före marknaden, och definitivt inte av marknaden!

Klimatsmart I

…måste vara förra årets buzz word nummer ett. Alla ska vara med och rädda världen, och alla ska använda sin smarthet till att tänka ut hur det ska gå till. Läste häromdagen i tidningen att ägg är en mycket klimatsmart källa till protein. En höna värper tydligen en hel massa ägg under sin livstid utan att rapa, andas och fisa en massa växthusgaser. Men så bra, då kan jag få grymt bra karma av att ha tryckt i mig en massa ägg under påsken istället för att... ja, istället för vaddå? Jag vet inte. Månne är jag inte tillräckligt allmänsmart för att kunna räkna ut hur jag ska vara klimatsmart. Jag hisnar vid tanken på den excelsnurra som gemene man sitter hemma och räknar på för att få fram sin klimatsmartness.


Jag har excelsnurror till det mesta. När jag köpte lägenhet nyss så framgick det i min snurra att lägenheten jag köpte kostade 96,2% av den genomsnittliga totala månadskostnaden per kvadratmeter för fullt belånade och jämförbara lägenheter i samma område baserat på transaktioner genomförda under den senaste månaden och på en genomsnittsränta på 4% under planerad innehavandeperiod. Standardavvikelsen var 6%. Men jag har fan ingen aning om hur man räknar ut om det är klimatsmart med lågenergilampor. Hur mycket el sparar jag? Hur stora CO2-ekvivalenta utsläpp skulle ha uppkommit vid produktionen av den el jag sparar? Hur mycket mer måste jag elda på elementen hemma när huset inte värms upp av de glödlampor som jag byter ut mot lågenergilampor? Vilka utsläpp uppkommer då? Hur mycket energi går åt att tillverka lågenergilamporna? Et cetera! Jag kan inte ens gissa om det är bra eller dåligt med dessa lampor och ändå verkar varje Svensson sitta inne med det bergsäkra svaret. Man känner sig helt efterbliven.

Men faktum är att jag är tämligen ointresserad av dessa analyser som titt som tätt ska dryftas av oss medvetna människor. Hur många gånger har man inte diskuterat huruvida det "hjälper" att sopsortera, framförallt om man sköljer ur mjölkpaketet först. Missförstå mig inte, jag har alltid själv varit en nitisk sopsorterare, KRAV-hetsare och antitomgångsförespråkare. Jag är allergisk mot alla som tror att bara för att enskilda handlingarnas påverkan är marginell så är den försumbar och att man därför lika gärna kan skita i det. Man kan inte komma ifrån att en helhet är en summa av delar, om än av marginella sådana. Man kan heller inte komma ifrån att våra handlingar är politiska och att den som förespråkar handlande utifrån egenintresse när en annan värld än den som förespråkar handlande utifrån allmänintresse.

Men! Allt detta är kuriosa. Vi vardagsvarelser är inte kapabla att tänka ut vad som är klimatsmart. Och även med en aldrig så optimistisk människosyn betvivlar jag starkt att vi frivilligt skulle vara tillräckligt kollektivt klimatsmarta även om vi kunde räkna ut vad det skulle innebära att vara det. Det ligger nämligen i problemets natur att även om alla visste vad det innebär att leva klimatsmart så skulle alla även veta två andra saker: 1. Om andra lever klimatsmart så löser det sig även om inte jag gör det. 2. Om andra inte lever klimatsmart så hjälper det inte om jag gör det. Trist, men så är det. Det gäller individer och det gäller mellan länder.

Det är detta som är själva kärnan i problemet som politikerna ska försöka tackla i Köpenhamn i december. För att lyckas kommer det krävas stora politikska cojones, en allmän Yes-We-Can-stämning på mötet och en insikt om att marknaden är det enda verktyg som kan göra jobbet åt oss. Jag kommer att skriva mer om det här framöver. Bland annat därför att så många vänstermänniskor jag pratar med skjuter rygg så fort man nämner marknaden som en del av lösningen istället för som en del av problemet. Jag måste på något sätt försöka rätta till detta missförstånd. Snart.

Nöjer mig här med att poängtera att makten i normalfallet inte ska försöka berätta för oss vilken typ av bilar vi ska köra eller för den delen vilka lampor vi ska använda. Statliga byråkratnissar ska inte ta över den omöjliga uppgiften med excelsnurran och sedan försöka styra oss med den socialistiska kommandoekonomins trubbiga fjärrkontroller. Och de miljöpartistiska tendenserna att prioritera allmänt skogsmulleaktigt beteende här hemma framför att faktiskt göra nytta kommer heller inte ta oss framåt. På det här området, om någonstans får vi inte gå ner oss i en rödgrön röra.

Som sagt. Jag återkommer om detta. Lägg gärna en kommentar om ämnet så länge så att jag vet vad jag ska skriva om nästa gång.

Någon planerar vårdköerna!

Vårdköerna! Den oändliga historien. Nu var det ett tag sedan ämnet var på tapeten, men nästa år är det val och då kan man ge sig fanken på att det blir en massa houllabalou igen. Innan dess vill jag lufta några saker som jag inte riktigt har hajat kring de där köerna. Jag läste det här i SvD förra året:

De längsta Stockholmsköerna finns inom gynekologin, ögonsjukvården, öron-näsa-hals och hjärtsjukvården. Kön för att komma till hudmottagningarna är också för lång, liksom till neuropsykiatriska utredningar. Men värst är det inom ortopedin, särskilt när det gäller steloperationer av ryggar där väntetiden kan vara omkring ett år.

Men vaff..! Jag är förvisso ingen expert på vårdens organisation och indelning men finns någonstans där det inte är lång kö? SvD verkar täcka in de flesta vårddiscipliner i sin problembeskrivning.

Vårdköerna är en av den svenska politiska debattens längsta följetånger. Här är en liten teori om hur det funkar i maktens korridorer: När du har förlorat valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Oppositionstid” och läser överst: ”Kritisera de som vann valet för att vårdköerna är på tok för långa. (Exemplifiera med någon oskyldig tant i Säffle som får vänta på sin starr-operation i 18+ månader och därför inte kan virka vantar till barnbarnen, det brukar ta snurr på löpen). OBS! Om du hade majoritet under förra mandatperioden, vänta i ett halvår med att kritisera”

Om du däremot har vunnit valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Majoritetstid” och läser : ”När oppositionen kritiserar de långa vårdköerna: 1. (Om möjligt) Berätta hur illa/värre det var när oppositionen var i majoritet 2. Skyll på oppositionens politiker i andra valda församlingar (Landsting/Riksdag) 3. Berätta om alla välvilliga åtgärder du har gjort trots att det inte ger resultat.

Verkligheten verkar inte förkasta denna teori i alla fall. För sådär verkar de hålla på. Men min stilla undran är varför ingen gör slag i saken och gör sig av med vårdköerna? Enligt min simpla logik borde det vara allt annat än omöjligt och inte en bråkdel så dyrt som jag tror att många föreställer sig. Det kan nämligen inte vara rimligt att det är nya sjukhus och långsiktiga budgetökningar som behövs för att få bukt med problemet.

Jag tänker så här: Anta först att kapaciteten att utföra höftledsoperationer är 4 personer om dagen. Anta samtidigt att i genomsnitt 5 nya personer blir i behov av höftledsoperationer varje dag. Vad händer då med kön till höftledsoperationerna? – Den ökar i genomsnitt med en person om dagen så länge behovstillflödet (5 pers) är större än dagskapaciteten (4 pers). Slutsats: För att kön inte ska växa i oändligheten behöver man öka kapaciteten och bygga fler sjukhus för att få bukt med växande köer (vi antar att man inte kan göra mycket åt behovet).

Men nu är det vad jag förstår inte att köerna blir längre och längre som normalt sett är problemet, utan att de köer som vi har består. Om köerna inte växer så borde väl det betyda att kapaciteten faktiskt matchar behovstillflödet från dag till dag? För om kön ska vara konstant måste ju lika många tas ur kön som kommer till densamma. Och i så fall kan man ta bort alla framtida köer i ett svep med en engångsinsats. Kön till steloperationen av rygg som enligt SvD är ett år lång skulle kunna försvinna helt om man tillfälligt hyrde in operationskapacitet för att operera de som står i kö. Sedan är saken biff. Men det kostar för mycket pengar kanske någon invänder. Kan jag inte tänka mig! Den samhällsekonomiska kalkylen är så självklart lönsam att jag tvivlar på att den ens behöver göras. Tänk vilken investering: Betala för att operera de som står i kö idag och bespara sjuklingar för all framtid en massa plågsam kötid samtidigt som deras arbetsförmåga höjs avsevärt. Inga ökade årliga kostnader, högre skatteintäkter och ingen kö. Voila!

Men kan det verkligen vara så enkelt? -Säkerligen både ja och nej. Ja, för att jag är övertygad om att många köer både kan och bör byggas bort genom sådana engångsinsatser. Nej, därför att det säkerligen är så att efterfrågan för vissa behandlingar och operationer ökar när individens kostnad för behandlingen minskar (att köa upplever nog de flesta som en ganska stor kostnad). I sådana fall kommer alltså kön att återuppstå för att det börjar flöda till fler patienter per dag när kön tas bort. Konsumtionen av vård ökar då och därmed blir de långsiktiga kostnaderna för vården högre om man försöker hålla köerna borta.

Det är därför jag tror att vårdköerna är planerade. Eftersom politiker knappast vill/kan höja avgifterna i vården särkilt mycket får de förlita sig på andra verktyg för att hålla sådana som annars anses eller anser sig vara i behov av vård borta från att tära på budgeten. Köerna kan då säkert vara ett effektivt sådant instrument. -Ett oärligt instrument ska sägas eftersom jag aldrig har hört någon beslutsfattare försvara det offentligt. Problemet är såklart att om en politiker säger att behovet ökar med kortare köer så anklagar politkern de som köar för att vara simulanter. Och det är ju dålig stil. Men den som inte tror att kötiden påverkar behovet borde alltså ha gjort något åt köerna för länge sedan. Och att inte ha gjort det är verkligen dålig stil! Tänk dig den intervjun med en ledande landstingspolitiker!

Jag kan som sagt inte mycket om vård, men min förtåelse är att vissa vårdköer torde vara både onödiga och skamliga, medan andra kanske fyller en funktion för att hålla nere kostnader. De förra, om de finns, måste tas bort snarast men den politiska följetången lär fortgå.

P.S. Det kan också vara så enkelt att vårdpolitiker inte har så god förståelse för ekonomi

A tribute: Lars Berghagen

Om den svenska folksjälen, att bli folkkär och gå för långt

Lars Berhagen. Detta unikum som är “Lasse” med hela svenska folket. ”Lasse” är nästan värd sin plats i den svenska nutidshistorien. Med en dåres ihärdighet och en beundransvärd uthållighet har han med omsorg betat av alla de förnedrande skitjobb som vi svenskar kräver för att någon ska examineras som riktigt folkkär. Han har gjort allt som man överhuvudtaget kan göra för att vinna de breda folklagrens hjärtan, och han har gjort det med en långsiktighet och målmedvetenhet som inte kan lämna någon oberörd. Hans kändisskap säger lika mycket om alla som älskar honom som om honom själv.

Först rivstarten med det än idag allenarådande receptet för att komma upp på kändisradarn och bli ett namn att räkna med: På 60-talet gav han ut skivor, låg på svensktoppen, låg med kändisen Lill-Babs, var med i melodifestivalen och allt annat som hörde detta liv till. ”Lasse” blev känd på riktigt. Imponerande snart insåg dock ”Lasse” att detta med kändisskap och skvallertidningar var alltför ungdomsflyktigt. Det var blott nödvändigt men alls ej tillräckligt för att bli odödlig i hans fosterland. Här tar det stopp för de flesta kändisar och ni ska lära er av ”Lasse”.

För ”Lasse” vet hur en slipsten ska dras: Under de kommande decennierna skrev han nationalromantiska sommarvisor (för att säkra penchisar i alla tider), barnvisor, barnböcker (barnen är framtidens kulturbärare), var programledare i TV (familjens enighet i TV-soffan ska aldrig underskattas i vårt land), skrev och framträdde i revyer (gnäggig gubbhumor för att inte bara vara spela på damernas planhalva). Men än mer imponerande är ”Lasses” djupare insikter: kyrkan och nykterhetsrörelserna är viktigare än vad många tror och det finns stora stabila grupper inte låter sig imponeras av världslig underhållning. ”Lasse” blev så ordförande i FAMN - Föreningen Artister Mot Narkotika. -Tänk vilken gemenskapsvärme bara föreningens namn utstrålar. Han utvecklade starkt sin saliga sida och hans ande är idag förevigad genom hans bidrag till den svenska psalmboken. ”Då knäpper jag mina händer” heter ”Lasses” psalm. Även den mest syndfulle får något fromt i blicken bara av titeln.

Kort sagt: ”Lasse” har gjort allt rätt. Utom en sak. –Och den måste bli hans fall om den svenska folksjälens logik ska fortsätta att forma hans öde. 2004 gav han ut diktsamlingen”Dikter i mitt hjärta: Lasse Berghagen väljer ur den svenska lyriken”. Samlingen innehåller ”Lasses” svenska favoritdikter av legender som Gullberg, Boye, Ferlin, Bellman, Taube, Fröding och, givetvis, av ”Lasse” själv. Tänk: alla de stora i en och samma bok! En av ”Lasses” dikter heter "Nu" och innehåller ord som moll och dur, solnedgång, klöverängen och kvällsbris. En annan heter "All min längtan” och handlar om en igelkott som dricker dagg.

Samma år sommarpratade ”Lasse” i P1. Sommarpratare pratar om sina favoritämnen och spelar sin favoritmusik. Lasses favoritämne för prat var hans egen karriär som folkkär artist. Lasse spelade också sin favoritmusik av Sinatra, Presley, Vreeswijk, Abba och fyra låtar av “Lasse” själv. Tänk: alla de stora i ett och samma program! (Stim-pengar är inte dumt det heller)

Sedan "Lasse" slutade med det folkliga flamsandet i Allsång på Skansen, där allt var toppen, lajbans och spontant alldeles oavsett väderlek, har vi sett mindre och mindre av honom (Nåja, han gör ju comeback varje år och visar var skåpet ska stå). Men 2007 dök han upp i det folkkära programmet ”Så ska det låta” och "Lasse" trivdes som en mört i Mälaren. Hans storhet blev bekräftad när motståndarlaget framförde Teddybjörnen Fredriksson, och "Lasse" svarade med sitt patenterade händerna-på-knäna-i-tandläkarstols-skrockande. ”Lasse” vann också leken och fick som pris välja avslutningslåt. Han tvekade inte en sekund utan rev utan omsvep av den omåttligt populära ”En kväll i juni” (Du vet: Han tog av sig sin kavaj..) . Text och musik: ”Lasse" Berghagen. –Om ”Lasse” själv får välja.

Alla älskar ”Lasse”, och ”Lasse” älskar också sig själv. ”Lasses” blinda och brutala narcisism är oroväckande och ställd bortom allt rimligt tvivel. Sverige måste därför dela ut lagens strängaste straff! Detta är mitt bidrag till att förverkliga den oundvikliga detronisering som den svenska folksjäl som skapat honom till slut kommer att måsta kräva. Jantesvenskar i alla län: Förenen eder!