Flockbeteende styrt av Anders Borg

Det finns de som försöker förklara politikers beteende genom att tänka att deras ända drivkraft är att maximera antalet röster de får i valet. Det är givetvis inte helt sant, men ibland ger det en del insikter. Ta Anders Borgs reaktion på dåliga ekonomiska siffror och hans pessimistiska prognoser om framtiden som exempel. Borg är nog tillräckligt insatt i det här för att inse att den förtroendekris som vi nu har i "det ekonomiska systemet" förstärks av pessimism och kan luckras upp av optimism om framtiden. Det gäller att vända flocken att våga tro på framtiden vilket är precis vad Obama håller på med högst medvetet. Om Borg värnade om den svenska ekonomin skulle han vara lite mindre "realistisk" som han uttrycker det. Men om han skulle försöka ingjuta hopp i Sverige med lite pep-talk om att vi har en hel del i egna händer och att vi måste våga satsa, då skulle domen mot honom bli hård i valet 2010. Bättre att lägga upp det för att vi inget kunde göra och att aliansen därmed inte har misslyckats. Tänk bara på vad McCain fick käka upp att han hade sagt att den amerikanska ekonomins fundament var starkt före kraschen. En röstmaximerande finansminister är alltså pessimistisk och en som vill få fart på hjulen antagligen mer optimistisk eller åtminstone peppande. Vi har mer av den röstmaximerande.

Samtidigt har vi tidningar som vill haka på domedagandet. "Allt är skit och det är bara början" är en skrämmande och därmed säljande nyhet. Alla gör bäst att gå i ide och hålla i sina pengar eftersom man inte vet när man får lön nästa gång. Och börsen kommer gå ner, hur man nu vet det, så det är bäst att inte satsa. Och på företagen hänvisar förståss ledningen till den rådande konjunkturen som man måste anpassa sig till. Annars är det ju chefernas fel och det vill de ju inte säga. Ingen fattar aktiva beslut, alla "anpassar sig". De anställda går hem och sparar och räknar på vad som skulle hända om man blir av med jobbet. Och för kommunerna är det fritt fram att gnälla. Det är inte mitt fel så någon måste hjälpa oss. Statsbidrag!

Till och med den fallande kronan ses som en stor problematisk nyhet. Om jag inte minns fel så har vi en nationell tradition av att devalvera oss ur kriser, dvs sänka kronans värde så att det blir billigare att köpa våra grejer. Men inte den här gången. Nu är det ännu en katastrof. "-Så drabbas du."

Tillåt mig sticka ut hakan med en profetia: Detta flockbeteende, eller "animal spirits" som J.M. Keynes kallade det (även om han avsåg tendenser till aktivitet snarare än passivitet) kommer nu att bli nästa stora forskningsområde inom nationalekonomin. Ekonomerna som har använt kognitiv psykologi i microekonomisk forskning kommer att försöka göra det även på makronivå för att förklara krisens uppkomst och spridning. Och när allmänheten får reda på hur mekanismerna fungerar, hur ska den röstmaximerande Borg bete sig då?

Försök haja det här med bonusar II

Enligt välinformerade källor kommer nästa Uppdrag granskning att beröra bonusutbetalningar från Första AP-fonden. Ingen högoddsare, hur skulle Janne Josefsson kunna hålla sig borta från sådan mumma. Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av JJs väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik. (Inget ont om JJ i övrigt N.B.)

Till att börja med ska jag väl säga att jag själv inte är något stort fan av bonusfundamentalism, se tidigare inlägg här, men jag blir förbannat less på att de verkliga argumentet för varför det finns idiotiska inslag i finansvärlden ska skitas ner av sådan här missriktad dynga. (Jag lovar att jag ska be om ursäkt offentligt om min föregripande kritik visar sig missa målet.)

För det första: Varför är det automatiskt fel att betala ut rörlig ersättning till en del av sina anställda när AP-fonden har gått back som föreslås här, här, här och här? Svaret är klockrent att det är det inte! Om man har ingått ett avtal så ska det hållas. Om det är något fel på avtalet så ska man kritisera den som ingick avtalet för den handlingen och inte för att man i efterhand tillämter sina anställda en sådan respekt att man följer det avtal man ingått. Om jag har jobbat häcken av mig under året för att göra mig förtjänt av den extra månadslön som jag får om jag gör bra ifrån mig vore det väl jävligt nedrigt att inte betala ut den om jag faktiskt gör bra ifrån mig? Ok, kan vi då automatiskt dra slutsatsen att avtalet var dåligt och därmed kritisera ledningen för det? Eller kan vi dra slutsatsen att inga anställda har gjort bra ifrån sig? -Nej givetvis inte utan mer information, det är inte ens troligt. Man kan knappast lasta fondens anställda för att börserna har gått i krasch och förhoppningsvis var heller inte den rörliga delen av deras löner kopplade till börsens generella svängningar eftersom detta inte är något som de kan påverka. Återstår då möjligheten att kritisera fondens ledning för att det är politiskt osmidigt och begår medialt självmord genom att skriva avtal som betalar ut rörlig ersättning i kristid. Ok då, men det är väl knappast Första AP-fondens vd Johan Magnussons karrär som alla är så oroliga över?

Den här frågan gör mig upprörd! Den som kritiserar ubetalning av rörliga ersättningar med hänvisning till att det är dåliga tider missar inte bara målet som jag beskrev ovan, utan gör dessutom ett rejält självmål om man inte skulle ha varit lika kritisk i goda tider. Den lågkonjunkturbonuskritiske gör nämligen precis det tankefel som finanspatronerna förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (betyder precis vad det låter som) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha en massa bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet. Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är således detsamma som att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet. Som kuriosa kan tilläggas att detta upprätthålls av att var och en av oss svennebananas tror att just jag ska kunna hitta den bästa fondförvaltaren och därför betalar höga avgifter när jag tror mig ha hittat honom.

Och när jag ändå är i gång. Första apans ledning har sagt ifrån sig sina bonusar. Notera att detta i princip är detsamma som att erkänna att bonusarna är fel utformade och att man bara nallar av kakan när det inte märks (i högkonjunktur). Jag hajar att det är pga media och missförstånd som de gör det men poängen är viktig.

Jag får skriva mer om det här en annan gång men måste också kommentera Kertin Hessius "gratifikation" som hon fick av styrelsen. Om jag fattat saken rätt så var detta inte del av något löne-avtal utan en oanmäld klapp på axeln. Fantastiskt smart incitamentstänk isf. Ja jag säger då det...

FRA? -Luxury!

Som vanligt när jag tillbringar en tid utomlands så kommer jag på en massa uppenbara töntgrejer om Sverige. Jag sållar mig konsekvent efter cirka två månader utomlands till alla patetiska utlandssvenskar som tycker att allt är så bra hemma. Och lika förvånad blir man varje gång...

Från Londons horisont framstår hönsgården kring Bodströmssamhällets flaggskepp FRA-lagen som obegripligt vild, och alls inget att fejka sammanbrott i Riksdagen över. FRA-lagen framstod hemmifrån som det som bekräftade att det nya millenniets första decennium går till historien som decenniet då säkerheten triumferade över integriteten, kollektivet tog makten över individen, och rädlsan vann över hoppet. Här i London skulle vi ha rykt på axlarna och gjort fish and chips-strutar av artiklar om en sådan lag. Bloody amateurs! Det första man ser när man kommer till London är övervakningskameror. När man inte ser dem ser man skyltar om att de finns. I tuben, i skolan, på gatan. På bussen är det snålt med reklam inte bara för att det är lågkonjunkturm men också för att de behöver plats med informera om alla förbud som finns och hur mycket de kommer sätta åt en om man bryter mot reglerna.

Det här finns överallt.

Men det som ändå tar priset och som verkligen får den svenska situationen att se mesig ut är att inte bara staten har koll på dig. Medborgarna förväntas också hålla ett vakande öga på varandra eftersom kamerorna inte kan förstå allt de ser. Jag trodde faktiskt att det här var ett skämt när jag såg det första gången men de har suttit i alla bussar och tunnelbanor fram tills nu. Detta måste bli en klassisk bild från vår tid.

Jag har nu i allt väsentligt vant mig vid att vara övervakad, vilket är scary i sig, men det har hänt att man tänker sig för en extra gång innan man rättar till kallingarna om man säger så.. Att MI6 och den där snuten i Midsummer lyssnar på mejl och telefoner utgår jag ifrån.

Men, frågar sig ju en vän av förnuftsbaserad sanning, vad är då det verkliga felet med all den här övervakningen? Vilka är de problem som gör att den svenska FRA-lagen nu har paketerats om till ett samelsurium av specialregler, specialdomstolar och jag vet inte hur många specialmyndigheter? Ja, med tanke på hur den lösning som håller på att växa fram ser ut så kan det inte vara lösningen på ett välformulerat problem. Men vad betyder det egentligen att ha rätt till sin integritet som remissinstanserna klagade på senast idag? Jag är osäker på om ens någon av våra beslutsfattare har någon annan definition av ordet integritet än "något som väljarna och media verkar kräva".

I ett eget försök att förstå mig på detta läste jag en artikel av den danske filosofiprofessorn Jesper Ryberg. Han hävdar, utan att propagera för kameraövervakning i sig, att just argumentet att kameror hotar den personliga integriteten är både mycket otydligt och svårt att försvara. Den svenska hönsgården ser jag som bevis för att den jäveln har rätt. Jag kan inte sammanfatta hans text här, men jag rekommenderar den starkt (och kanske också ett svar till honom från en filosof på LSE). Själv har jag inte kommit på varför Ryberg har fel än, men det kanske kommer...

Bara en rekommendation om en bra podcast. LSE:s best and brightest om finanskrisen. Om du tycker att det är segt i början, spola fram till ~50min in i konferensen. Efter det så mycket pang-pang det kan bli med fyra professorer på scenen.

http://www.lse.ac.uk/collections/LSEPublicLecturesAndEvents/live/LSELive_previous.htm

Bonusarnas ironi

Vi befinner oss mitt i bonusslakten och det är trängsel i biktstolarna här i London när VD:ar och andra potentater ska bära hundhuvudet. Hur mycket det är ett politiskt skådespel där ångerfulla magnater spelar med för att Gordon Brown ska kunna fortsätta pumpa in pengar i bankerna är i och för sig oklart men underhållande är det i alla fall.

Det är svårt att i efterhand fatta hur den ortodoxa bonuskulturen kom att få ett sånt fäste i näringslivet. Själv kan jag utan att bara vara efterklok säga "told'ya!" och det är med ett icke oansenligt mått av skadeglädje som jag ser elefanterna med svansen mellan benen och mössan i hand. Ok, den grundläggande idén med bonusar är inte helt uppåt väggarna. Att folk i allmänhet faktiskt påverkas av incitament är inte svårt att belägga, men det betyder inte att anything goes.
Trots de uppenbara problemen som finns med att skapa incitamentsprogram för en VD som ger en korrekt avvägning mellan olika mål och mellan kort- repektive lång sikt, och trots att inga belägg fanns för att det funkade verkade alla frälsta. Någon som minns Uppdrag gransknings program från 2006 där de granskade bonusar? Det roligaste inslaget var när de intervjuade några ledigt skjortbeklädda Handelsstudenter som vant minglade på ett föregatsevent, dvs praoade i det high-life som snart skulle bli deras. Frågan om huruvida bonusprogram för chefer fungerar eller ej tyckte de var en trivial fråga och av den löjliga invändningen att forskningen på skolan talade emot detta lät de sig inte rubbas i sin övertygelse. Undrar hur sektstämningen är på skolan idag...

I London är idag ett av de stora problemen på finansmarknaden att ingen vågar göra något. Ingen vågar ta risker och företag får inte låna pengar. Anställda får inte någon bonus om man gör något bra men man blir med säkerhet av med jobbet om man gör fel. För att få hjulen att snurra måste folk våga börja ta initiativ och risker igen. Och det är här ironin i dagens situation finns: Du som har accepterat att överdrivna incitament mot kortsiktighet och risktagande faktiskt har "fungerat", och att just detta är en av förklaringarna till finanskrisen, borde nu upp på barikaderna och kämpa för att de ska bevaras och höjas. Om du inte vill det antar jag att du har en bra ursäkt!

Fildelning som vägskäl(?)

Så har den då dragit igång. Rättegången som folk visst har väntat på. På ena sidan pirater och ungdomliga later. På andra sidan skivbolag, stater och antipirater. Och så musiker förstås. Själv fattar jag inte vad det är som är så häftigt. Vi kommer på sin höjd få reda på vad lagstiftningen egentligen säger enligt juridisk expertis och vad som är lagens strängaste straff. Det hade ju varit jättespännande att få reda på om det handlade om naturlagar. Men de lagar vi talar om här bestämmer vi faktiskt själva över. Därför kanske det vore på tiden att vi bestämde oss för hur vi vill ha det istället för att behandla rätt och fel som något som går att upptäcka genom att tillämpa en föråldrad lagstiftning i en ny värld.

Men vem har rätt då? Det beror väl på på vilket sätt man menar. Juridiskt har jag ingen susnging, men gissar på att antipiraterna har ett ganska vattentätt case. Moraliskt sätter jag dock mina pengar på piraterna. Det borde vara ok att dela musik och därför bör det också kunna göras lagligt. Musiker, kulturarbetare och skivbolag får gärna upplysa mig om varför jag har fel men för närvarande hyser jag alltså denna åsikt baserat på följande:

Det verkar finnas goda skäl till att vi har äganderätter överhuvudtaget. Många saker förvaltas och utvecklas bättre om det finns en ägare som kan bestämma över hur något används. En färja skulle rosta sönder och sjunka ganska fort om ingen ägde den och kunde bestämma över dess användning, ta betalt, och därmed tjäna på att underhålla den så att den håller längre. Generellt verkar äganderätter uppmuntra till långsiktighet i behandlingen av saker. Dessutom uppmuntrar äganderätter till tillverkning av nya saker eftersom man vet att man själv kan dra nytta av det man skapar utan att någon tar det ifrån en så fort man har snickrat klart.

När det gäller ”immatriella” äganderätter, dvs bland annat upphovsrätter, är logiken på ett sätt liknande. De finns till för att uppmuntra folk till att komma på nya bra immatriella saker. Men immatriella saker som musik, mönster, eller smarta sätt att tillverka något på kan nyttjas av många människor samtidigt utan att den ene försämrar användningen för den andre. Det blir liksom inte trängsel som på färjan. Dessutom rostar inte immatriella saker så ingen behöver underhålla dem (ok, det finns undantag). Således kommer saken i ett lite annat läge: För innan något är uppfunnet är det bra om äganderätter finns för att uppmuntra uppfinnande, men så fort någon har uppfunnits är det bäst för flest om ingen kan hindra andra från att ytnyttja det uppfunna. Det är därför de flesta av oss inser att utan patent på läkemedel skulle vi troligen haft varken bra eller billiga mediciner, men så fort de är uppfunna tycker vi ändå att läkemedelsbolagen ska ge bort recepten till de som behöver dem. (De flesta förståsigpåare anser vad jag vet att patenten som de är idag är för starka snarare än för svaga)

Så vaddåra? Jo, anledningen till att vi har upphovsrätt för musik och viss annan konstnärlig verksamhet är för att uppmuntra till skapande. Men är det någon som på allvar tror att vi skulle lida någon brist på nyskapande musik om man inte kunde tjäna pengar på att sälja upphovsrättsskyddat material? Om det tidigare fanns ett argument för att det kostar mycket pengar att spela in en skiva av bra ljudkvalitet så har det för länge sedan försvunnit med teknologi- och prisutvecklingen inom inspelningsutrustning. Ingen kan heller invända mot att det finns en gigantisk och spirande musikscen där ingen tjänar några pengar överhuvudtaget på skivförsäljning och där det stora flertalet inte har några illusioner om att kunna göra det heller. Musik skapas och utövas så gott som alltid utifrån en drivkraft annan än pengar. (Och min högst personliga åsikt är dessutom att väldigt lite bra musik skapas i syfte att tjäna pengar, sedan får Alexander Bard säga vad han vill). Slutsatsen är alltså: logiken att patentskydd krävs för att vi långsikigt ska få bra mediciner kan inte överföras på att upphovsrätt krävs för att långsikigt utveckla och skapa bra musik. Däremot är nackdelarna med patent och upphovsrätt när medicinen är uppfunnen eller musiken väl skapad liknande. Det är bättre om alla kan ta del av någon som skulle gå att tillgå gratis för alla än om bara de som har råd ska ha tillgång till det.

Ok, men skivbolagen då? Det är väl bra om vi har livskraftiga företag som kan skapa jobb och betala skatt? Givetvis, men bara om de tillför något. I och med att skivor (vinyl, cd eller vilken typ som helst) har blivit onödiga för att överföra och lagra musik behövs inte heller skivbolagen för detta ändamål. Det kan väl någon tycka är trist, men själv tycker jag att det är en ganska attraktiv tanke att vanliga människor ska kunna utöka sin musiklyssning utan att detta nödvändigtvis ska leda till att Bert Karlsson och andra ska utöka sitt kråssmörjande i samma takt.

Men musikerna och deras rättigheter då? Upphovsrätt heter det ju. Har man inte rätt att förfoga över det man skapar, precis som han eller hon som byggde den där färjan? Hmm.. Kanske. Men jag har svårt att ta till mig det argumentet. Varför skulle jag ha en medfödd rättighet att muta in en viss sfär i skapanderymden för mig själv? Jag tycker att här ligger bevisbördan på den som eventuellt hävdar det. Dessutom vill jag påpeka: Kulturarbetare som hävdar att de bör beredas möjlighet att leva på sin konst har jag liten förståelse för. Varför skulle man ha någon slags rätt till det? Jag skulle gärna leva på att spela fotboll, men ställer inga krav på att få göra det. Bevekelsegrunden för att stödja kulturaktiviteter måste främst finnas i det allmännyttiga i kulturen, inte i att sponsra enskilda konsnärssjälars speciella drifter. Så vad gäller musik: Ta bort upphovsrättsskyddet. Det gör skada men liten eller ingen nytta.

P.S. Obs! Detta resonemang kan säkert överföras på annat än musik också, men jag är inte för avskaffandet av alla typer av upphovsrättsskydd. Jag inser att storslagna filmer som Sagan om ringen inte kan göras utan en stor budget, och att en stor budget kräver prognoser om framtida vinster som kräver upphovsrättsskydd t ex.

Bloggkonstitution

London den 17/2 2009

Jag har efter mycket om och en hel massa men kommit fram till att jag bör börja blogga. Varför? Därför att jag är engagerad! Därför att den som är engagerad tänker mycket och därför att den som skriver konkretiserar tankar. Dessutom har tankar som kan bemötas en mycket större möjlighet att utvecklas. Detta värv har således två huvudsyften:

• Att formluera för mig själv varför jag har rätt
• Att möjliggöra för andra att övertyga mig om att, och varför, jag har jävligt fel

Det första syftet kräver inte att någon läser så skrivandet har ett egenvärde. Det andra kräver både att någon läser och att någon reagerar. För uppfyllande av dessa syften gäller följande grundlagar (förarbeten finns inarbetade i lagtexten och lagarna är föremål för uppdatering genom två separata beslut med nattvila emellan):

Pretto! Bloggen ska vara pretensiös och präglas av storhetsvansinne (jfr inledningen). Annars kommer man ingen vart har jag lärt mig efter 30 år.
Djävulens advokat. I bloggen är inga ståndpunkter för fula för att förfäkta. Även åsikter jag inte själv hyser förtjänar en brejk, annars blir sanningen jävligt fattig!
Patos och ratio. Blogginlägg ska möta två kriterier: De ska beröra ämnen som engagerar mig och argument ska alltid gå före åsikter. Detta för att skilja mig från det flertal som först bestämmer sig för vad de tycker och sedan trasslar ihop argument som luftas bland likasinnade.
Inget Messerschmidtfegande. Bloggen får inte specialiseras på något ämne som jag till äventyrs skulle anse mig vara expert på. Sådana ämnen existerar inte och sådana bloggar är i alla händelser tråkiga.
Inget Bengt Magnussonande. Bloggen ska varken sammanfatta eller kommentera det allmänna nyhetsflödet! Det är tråkigt både att göra och att läsa och det finns det så evinnerligt många andra som gör.
Inget hemma-hosande. Bloggen ska inte rapportera om mitt vardagliga liv och om vad jag äter till frukost! Vem bryr sig?

Pacta sund servanda, men nu kör jag ett tag så får vi se vad som händer.