A tribute: Ylva Johansson

Konsten att göra karriär och om att bli blå när man blir gammal

(Författat den 27/12 2008)

Detta skrivs i juletid. Allmänt lugn, Karl Bertil och slapp deckarläsning väcker till eftertanke.

Du som någon gång har ströläst någon av Leif GWs romaner har säkert noterat hur han ständigt och med inlevelse ironiserar över den svenska poliskåren. Vid något tillfälle får man lära sig det både underhållande och intressanta fenomenet ”Transportvitsord”. Det är (i romanen åtminstone) en generalisering av förloppet när någon oduglig skitstövel inom polisen rekommenderas till en chefstjänst på en annan avdelning eftersom det är det enda sättet att bli av med honom (jovisst, alltid honom: hos machograbben från Fagerhult är alla skitstövlar män och alla kvinnor intelligenta hedersknyflar). Som samhällsvetare kan jag inte låta bli att forma en forskningshypotes här: Om transportvitsord faktiskt existerar inom polisen så borde det finnas även i andra organisationer där det både är svårt eller omöjligt att ”bli av med” skitsövlar och där resultat är svåra att mäta (så att vem som helst kan bli chef utan att det märks någon skillnad). Om man antar att vederbörande skitstövel inte heller faller sina nya kolleger på läppen finns det väl skäl att tro att nya transportvitsord utdelas. Den slutliga konsekvensen blir att odugliga skitstövlar hamnar i toppen av organisationen.
–Undrar om det är så...?

Men nu hamnade jag visst på villovägar. -Jag skulle ju skriva om Ylva Johansson. En gång under hennes senaste ministerperiod sökte jag efter jobb på regeringens hemsida och råkade surfa in på hennes CV som tråkigt nog inte finns kvar på nätet längre. Det var en imponerande läsning. Vilken karriär! Eftersom jag själv med både möda och stort besvär satt och sökte mitt första jobb försökte jag ta reda på mer om denna fantastiska karriärskvinna:

Hennes karriär rivstartade. Efter att ha gått på lärarlinjen i Lund blev hon som rekordung (24år) invald i riksdagen för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) i samband med att hon flyttade ihop med partibrodern, ärkekommunisten och tillika partihöjdaren Bo Hammar. I riksdagen satt hon under en mandatperiod för VPK 1988-91 tills borgarna tog makten och Sovjet föll ihop. Men av detta lät sig inte Ylva bromsas. Hon tog tillfället i akt att skaffa sig lite politisk street-cred genom att avsluta sin lärarutbildning och jobba som lärare i två år. Samtidigt skaffade hon sig en ny partibok. En rosprydd sådan. –Hon blev Sosse. Nu kanske du tillhör de som tror att alla som frivilligt utger sig för att vara kommunister faktiskt är kommunister, men så enkelt är det ju inte. Enligt den Marxistiska läran följs feodalismen av kaptialismen och efter kapitalismen följer kommunismen, och efter kommunismen följer konsultlivet. Man ska också komma ihåg att det här tilldrog sig på den tiden när en socialdemokratisk partibok och bakgrund var ett nödvändigt inslag i varje karriärists CV, så då förstår man ju att det går att ändra sig lite. Ylva blev alltså Sosse precis som så många andra karriärister före henne i Sverige. Hennes meriter tog henne rakt in i Ingvar Karlssons regering som skolminister efter valet 1994.

1998 blev hon störtförälskad i charmören Erik Åsbrink som var partibroder, finansminister och tillika partihöjdare (händelsevis precis som hennes fortfarandevarande make hade varit när de träffades). Göran Persson lät Ylva lämna regeringen för denna köttsliga synd. Men återigen lyckas Ylva manövrera om sin karriär, och det är här hon är som mest beundransvärd. Hon lyckas bli ”Investment Manager/Business Developer” på Telia. –Ett jobb som jag själv bara skulle kunnat drömma om, och Ylva fick det helt utan ekonomisk utbildning eller näringslivserfarenhet. Imponerande! Och se så lätt det kan gå i näringslivet där man inte behöver oroa sig för bångstyriga väljares gunst (kan vara värt att nämna att Telia fortfarande var ett statligt bolag 1998, och därmed styrdes av den socialdemokratiska regeringen). I ett huj följer Ylva upp sitt investeringsmanagerande på Telia med att bli både egenföretagande konsult och VD för ”e-learningföretaget” Att Veta AB. I detta kommunförbunds- och fackföreningsägda bolag rapporterar hon till fackpampor och partibröder i styrelsen. Samma fackpampor och partibröder ger henne också en blygsam lön på 116 000 kronor per månad. Ylvas ”leverans”, som det heter, under fyra år som VD är förluster på cirka 180 000 000 kronor, varav minst 8 000 000 torde ha utgjort hennes egna lönekostnader. Men eftersom Ylva bara behövde göra rätt för 116 000 i månaden hade hon också gott om tid att vara aktiv i ett antal andra bolag. Hon är styrelseledamot i Åsbrink & Far som gick med förlust på 56 000 kronor 2003 (storleken på hennes arvode är oklart). Det egna konsultföretaget som jobbar med IT-utveckling (!) backar 7 000 kronor, trots att Ylva lär ha skickat fakturor från egenföretaget för konferenser hon deltagit i i egenskap av VD för Att Veta AB. Som ledamot i tidsskriften Arena lotsar hon skutan till en vinst på hela 714 kronor samma år. –Inte så pjåkigt för en lärare med partibok.

Efter denna lättsamma svängom i gränslandet mellan socialism och näringsliv ger sig Ylva in i den renodlade politiken igen. Ordförande Persson har uppenbarligen imponerats av Ylvas framfart och hon blir 2004 vårdminister i GPs regering. Men i valet 2006 får Ylva återigen en motgång i karriären när väljarna får säga sitt. Typiskt! Borgarna tar makten och Ylva degraderas till en simpel vice ordförande i socialutskottet. Men jag tror på Ylva!! Jag väntar med spänning på hennes nästa drag för att fortsätta sin fantastiska karriär. Kanske var utspeletet i Dagens Medicin om att åternationalisera landets apotek om monopolet avskaffas ett första tecken på en back-to-the-roots-strategi för att komma i rullning igen? Svårt att veta, Ylvas vägar äro outgrundliga.

Så vad kunde nu jag som skulle ut i karriären lära mig av detta var ju frågan? Tyvärr. Som icke-sosse verkar det egentligen inte finnas någonting som jag kan ta efter, och den enda lärdomen är nog att det jag trodde skulle vara framgångsfaktorer på arbetsmarknaden är långt ifrån allmängiltiga.

Jag som trodde att det viktigaste för en politiker var att vara ideologiskt trovärdig. Men Ylva började på helt fel sida av historien, som kommunist och gift med en man som propagerade för ett närmare samarbete mellan VPK och bröderna i Sovjet. Sedan svek hon dessutom sina ideal, om hon nu hade några, mer än en gång. Först från kommunist till Sosse, sedan från Sosse till utsugande VD och kapitalistkonsult. Jag som trodde att det viktigaste i näringslivet för att få ett jobb var relevant utbildning och goda meriter. Jag som trodde att när man väl har ett jobb var det att prestera goda resultat som gällde. Men Ylva hade inga meriter för att leka affärskvinna. Ändå fick och tog hon chansen att misslyckas kapitalt med allt hon tog sig för inom ”näringslivet” (om nu de domäner hon rörde sig i kan kallas näringsliv). Slarvade bort pengar åt både höger och vänster i varenda bemärkelse man kan förstå uttrycket. Och Att Vetas störste ägares (Kommunförbundets, dvs vår, skattebetalarnas) representant (och Ylvas partibroder) Illmar Reeepalu hade trots detta ”bara gott att säga om hennes ledarskap”.

Tyvärr är det ingen lärdom, men kanske en nyttig påminnslse om, vilken kraft som finns i vad Göran Persson ofta refererat till som ”Rörelsen”, dvs det socialdemokratiska ”partit”. För vad annars i världen kan förklara att en som Ylva Johansson når dit hon gör? Transportvitsord? Istället för att lära mig något av Ylva blir jag alltså heligt förbannad på hela historien.

Men det är inte bara avundsjuka och orättvisan i det faktum att ”äras den som äras bör” har försakats som gör mig upprörd. Det är inte ens det främsta. För låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle mitt hjärta vekna om jag med egna ögon fått bevittna den misär som slöseri med skattemedel och fackavgifter bidrar till i samhällets bottenskikt? Om jag hade sett gatflickan Beda Larsson knacka på det nedlagda socialkontoret i julnatten, hade icke då mina ögon mjuknat? Hade jag kunnat framhärda i min ilska om jag fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där hans barn fick vara utan julklappar för att deras far istället för att spara hade betalt höga fackavgifter som betalat Ylvas feta julbord? Och hur skulle jag kunnat harmas i sitt innersta om jag fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade ett brev och med tårade ögon läste att hennes höftledsoperation skjutits på framtiden pga brist på resurser i vården?

Dessa frågor förblir inte obesvarade: Mitt hjärta gör allt annat än veknar över tanken på alternativanvändningen av de 100-tals miljoner som vi lägger ut på Ylvor varje år. Efter att ha skrivit detta somnar jag denna natt i vredesmod.