Äntligen Melodifestivalen!

Det är en surrealistisk känsla för mig att skriva något om melodi-festivalen. Jag kan inte minnas när jag såg på spektaklet sist och jag har länge kämpat mot en spontan men givetvis omotiverad tendens till förakt. Äntligen har jag besegrat denna tendens tack vare att en kompis är med och tävlar och min fästmö är delaktig i hennes bidrag. Jag är ärligt entusiastisk och känner mig ungefär som när jag tittar på något engagerande sportevenemang. Heja Emilia! Jag har koll på alla låtar, jag har åsikter om deltagarnas kläder och utrstålning, jag har favoriter och vad nu motsatsen till favoriter heter. Dessutom har jag biljett och kommer att sitta på parkett imorgon. Kort sagt, jag får erkänna att jag har förfallit till att bli som vilken schlager-nörd som helst.

...förutom på ett plan: Jag har inget emot SVT:S röstningsregler. Faktum är att arrangörerna får bra betyg i social choice-teori, teorin om hur man fattar kollektiva beslut på ett bra sätt:

Avvägning mellan demokrati och teknokrati. Före 1999 hade folket inget att säga till om utan det var en expertjury som bestämde vem som vann. Det låter barockt idag och jag ser faktiskt detta som ett demokratiskt sundhetstecken att den statliga televisionen idag känner sig nödd och tvungen att lita på medborgarnas omdöme. Men även direktdemokrati har sina baksidor (tänk om skönhetsrådet var direktdemokratiskt) och därför finns expertmomentet kvar som motvikt, dels i form av en jury i finalen, dels i form av att den internationella juryn nominerar ett av finalbidragen.

Undvikande av strategiskt röstande. Ett mycket debatterat ämne inom social choice-teori är problemet med strategiskt röstande, dvs att folk ofta har incitament att rösta på en annan kandidat än den de helst vill ska vinna. Lösningar på detta ser vi t ex i det franska presidentvalet där man röstar i två omgångar. De två med flest röster går vidare från första omgången och sedan röstar man igen mellan de två. Tanken är att alla ska rösta på sin favorit i första omgången istället för att t ex rösta på sitt andraval för att undvika att någon man ogillar vinner, vilket så klart kan hända om man bara har en omgång. SVT verkar också ha förstått detta då varje delfinal har bestått av två röstningsomgångar där rösterna nollställs efter första omgången.

Undvikande av manipulation

Ett problem inför finalen är förstås att alla låtar har hörts och att det utkristalliseras favoriter påeldat av skvallertidningarnas godtycke. Detta kommer att stärka tendenser till strategiskt röstande i finalen eftersom när det väl blir vinna eller försvinna så väljer många att lägga sin röst på sin favorit bland de som man tror har en chans istället för att rösta på sin favoritlåt i hela startfältet. Tyvärr innebär nog detta att finalen redan är avgjord för flera av bidragen oavsett vad svenska folket tycker om dem. SVT har valt att inte spä på detta genom att inte berätta vilka som fått flest röster i delfinalerna.

Premierande av informerade preferenser

Det är lätt hänt när det är snabba ryck som i den här sortens tävlingar att den röst man lägger inte är helt genomtänkt, eller att man egentligen inte har kunnat känna efter vilken låt man gillar bäst. Man kanske uttrycker en mindre "välinformerad preferens" som man säger i teorin. "Andra chansen" är ett bra sätt att ge folk chansen att reparera sina misstag.

Kort sagt: Bra betyg till SVT i social choice-teori!

P.S. Rösta på Emilia imorgon! (Och absolut inte på Molly Sandén som tvingas sjunga Ingela Pling Forsmans patetiska ballad som borde hamnat på skräphögen med Forsmans övriga bidrag.) Se, jag sa ju att jag är en nörd.