Klimatsmart II

I mitt förra inlägg hävdade jag i korthet två saker: För det första menade jag att den som tror att den kan räkna ut hur man bör leva för att vara klimatsmart är rejält hybrisbefläckad och ägnar sig i grunden åt något ganska meningslöst. Som lök på laxen hade jag även mage att hävda att marknaden är ett viktigt verktyg för att nå ett klimatsmart samhälle. Efter att tacksamt ha tagit emot en del bra kommentarer ska vi se om jag kan utveckla det där om marknaden lite.

År 1991 upplöstes Sovjetunionen. Jag tror att man utan att sticka ut hakan kan hävda att ett av de starkare skälen till den slutgiltiga kollapsen var att det med tiden blev smärtsamt tydligt att det planekonomiska systemet fungerade urkasst. Jag minns TV-bilder från 80-talet där folk stod i långa köer utanför matbutiker där hyllorna gapade tomma. Om det berodde på att brödet var slut i landet eller om det bara inte nådde butiken vet inte jag. Oavsett vilket så vet vi att det problemet i grunden berodde på att någon hade planerat fel. Samtidigt gick folk i väst bekymmerslöst och handlade både grovt-, hårt- och vitt bröd utan en tanke på att någons dåliga planering skulle få hyllorna att gapa tomma. Oavsett om man var/är kommunist eller något annat så borde det vid denna tidpunkt i historien vara ställt bortom allt rimligt tvivel att spontana marknadsarrangemang är totalt överlägsna även den bästa av planerare på att fördela saker till de som kan och är villiga att betala för dem. Om du inte tycker det är uppenbart kan du nog sluta läsa nu. Du som känner att du är på väg in i en fälla genom att hålla med kan trösta dig med att jag sa kan och är villiga att betala.

Den 25e varje månad klingar det till på kontot och sedan rasslar det bara till ute i kommersen (jaja, inte i år kanske). Folk byter grejer, skakar hand och tackar och bockar åt höger och vänster utan att kräva varken femårsplaner eller någon annans välvilja för att det ska funka. Halleluja! Uppenbarligen är vi alla glada över att vi kan sätta sprätt på pengarna på marknaden när vi har fått lön (villiga att betala). Uppenbarligen är dock inte alla nöjda med mängden pengar som trillar in den 25e (kan betala). Uppenbarligen förstår alla att detta i princip är två helt olika saker.

Ok, så vad har det här med klimatsmartness att göra? -För det första var det något krystade Sovjet-exemplet avsett att belysa hur märkligt det är att både politiker och andra idag lägger ner tid på att fundera ut detaljplaner för ditt och mitt framtida klimatsmarta leverne. "Nu ska vi byta ut bilparken!" gastar Maud och bävrar till verket med sina majoritetskumpaner: Bilen ska skrotas efter hur många år? Köper man miljöbil så får man parkera gratis där, där, men inte där? Hur fan ska en miljöbil se ut egentligen? Har man SUV så får man hur mycket extra skatt? Etanol är i genomsnitt hur fossilt och ska därmed kosta hur mycket i förhållande till dieseln och jämfört med priset i Norge? Och min favorit: Regeringen satsar för att "vi ska få fram" de nya miljöbilarna som "vi behöver"genom forskningspengar som ska ställa om produktionen i Trollhättan, och om det inte funkar så kan vi bygga vindkraftverk där istället. Nej, förresten, kanske det här är min favorit: En GBG-sosse i riksdagen som har pressat sin sillahjärna till det yttersta och kommit fram till att staten bör slå ihop Volvo och SAAB. När det gäller klimatet verkar alla ha blivit skvatt galna och tronar på minnen från planekonomins fornstora dagar. Kanske beror det på att alla vill vara den politiker som gjorde något när det behövdes. Kanske är det för att det är vi fåfängt klimatsmarta medborgare som röstar på dem.

Allt detta sker trots att politikens uppgift i det här sammanhanget borde vara att göra två och bara två saker samt lämna resten till marknaden: Se för det första till att klämma ur forskarna hur mycket CO2-ekvivalenta utstläpp världen tål framöver och bestäm att vi inte ska släppa ut mer än så. Dividera sedan dessa ustläpp med antalet människor på jorden och ge var och en varsin utsläppsrätt per år. Därefter tar marknaden vid. Den som vill får sälja och den som vill får köpa. Priset blir vad det blir. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mycket skit måste köpa rätten till att göra det. Om de inte kan det får de lägga ner. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mindre behöver inte köpa den rätten. Det blir lönsamt att släppa ut mindre. SUV-ägaren får stå och svettas vid bensinpumpen och vi andra behöver inte stigmatisera henne för det. Lågenergilampefachisten behöver inte rulla ut sitt excelark utan kan bara jämföra vad som är billigast att lysa upp huset med efterom om det är dyrt så betyder det att man orsakar utsläpp och är det billigt så är man miljövänlig. Und so weiter! Och, Maria Wetterstrand, rika nordmän med rena fabriker kan strunta i att städa ännu mer och till och med tjäna pengar på att städa upp sina fattiga sydpolares skitiga fabriker och kraftverk istället. Och allt detta är jävligt bra!!

Men många har någon konstig ryggmärgsreflex som säger något annat. En reflex som grundar sig i något missförstånd: För planekonomin funkar inte. Och man ska inte låta allt det braiga som händer när vi sätter sprätt på våra pengar efter löning svärtas ner av en eventuell besvikelse över mängden pengar som kommer in på kontot. Lika lite ska man låta fördelningens skugga falla över alla goda marknadstransaktioner som sker med utsläppsrätter efter det att de har fördelats.

Det bästa vore om politikerna i Köpenhamn i december kunde enas om en total mängd utsläpp, ett sätt att fördela rätterna till utsläppen och ett bra handels- och uppföljningssystem för dessa utsläppsrätter. Men det är nog att hoppas för mycket. Fördelningsproblemet är svårt. För DET handlar om rättvisa. Nu, om än bara denna gång, måste alla hålla med om att rättvisa eller orättvisa skipas eller skapas före marknaden, och definitivt inte av marknaden!