Lundby-Wedin behöver inte avgå -Hon bör få sparken!

Wanja Lundby-Wedin har nu kommenterat det pensionsavtal med förre AMF-chefen Christer Elmehagen som hon har varit med och beslutat om. Efter att ha isolerat sig i dagarna tre tillsammans med Svenskt Näringslivsbasen Urban Bäckström och ett okänt antal pr-konsulter har de kommit fram till att de inte förstod sig på en av sina få centrala styrelseuppgifter och att ärendet ska utredas. Det är ett anmärkningsvärt besked för att uttrycka sig milt. Slutsatsen är nu enkel. Ty antingen talar hon sanning och då är hon irreparabelt inkompetent, eller så ljuger hon och då är hon en oärlig och principlös hycklare. I bägge fallen bör LO:s medlemmar avsätta henne både från AMF:s styrelse och från LO:s ordförandepost.

Förre AMF-VD:n Christer Elmehagen hade en hög lön och extremt goda pensionsvillkor. Dessa villkor hade han blivit erbjuden av sin arbetsgivare och tackat ja. Vem hade inte gjort det? På andra sidan förhandlingsbordet från Elmhagen satt AMF:s styrelse bestående av ordföranden Göran Tunhammar och fem ledamöter vardera från ägarna LO och Svenskt Näringsliv, inklusive Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström. Ingen annan än dessa kan alltså klandras för att Elmhagen har fått ett fett löneavtal som LO:s medlemmar tycker går stick i stäv med organisationens principer som ofta och ivrigt har kommunicerats av dess ordförande Lundby-Wedin. Ingen annan! LO:s distrikt och medlemmar kritiserar därför med all rätt sina styrelseledamöter för att inte representera de intressen som de är avlönade att representera.

Ändå kommer Lundby-Wedin och Bäckström fram till att de ska skylla ifrån sig och försöker sätta ljuset på en något dunkel flytt av Elmehagens pensionskapital. Men det är inte vilka vägar pengarna tar innan de hamnar i Elmhagens ficka som är frågan utan summans storlek. Och här väljer Lundy-Wedin och Bäckström (läskigt sammansvetsat men på var sitt håll) att säga att det kom som en överraskning för de båda. "Det här stämmer inte med vad jag kan minnas att jag har varit med och beslutat". Med detta är orimligt. Att besluta om ledningens ersättningsnivåer och -system är ett centralt uppdrag för styrelsen. I sin årsredovisning och på sin hemsida betonar bolaget självt att just denna uppgift är av särskild vikt. Den första av fyra punkter som beskriver styrelsens arbetsuppgifter lyder:

"Styrelsen utser inom sig en särskild ersättningskommitté. I denna ingår styrelsens ordförande och två styrelseledamöter. Ersättningskommitténs uppgift är att inför behandling i styrelsen bereda frågor om ersättningar och förmåner för vd, samt att tillsammans med vd bereda principiella frågor rörande olika former av förmåner för bolagets anställda.

Det tål att upprepas: Ingen annan än styrelsen ansvarar för detta. Därför är det lönlöst att utreda var ansvaret ligger. Om Lundby-Wedin talar sanning, och hon tillsammans med de övriga fem LO-representanterna har missat detta bör de avsättas för att grovt ha försummat sitt uppdrag. Om hon däremot ljuger sina medlemmar i ansiktet så är hon inte bara oärlig. Hon omfattar då uppenbarligen inte heller de principer hon är vald och avlönad att försvara. Det är svårt att se hur slutsatsen kan bli någon annan än att hon bör avsättas

En annan fråga som LO-medlemmarna bör fundera på är inte AMF är ett av de tydligaste exemplen vi har på den girighet och svågerpolitik som man kritiserar inom näringslivet: LO, d v s LO:s styrelse fattar beslut om att driva pensionsförvaltning i eget bolag, AMF. LO:s styrelse beslutar sedan att utse delar av sig själv till styrelsen i AMF. Ägaren LO, d v s LO:s styrelse, beslutar sedan om styrelsearvoden på 80 000 kronor till styrelseledamöterna, d v s till sig själva, utöver den lön de uppbär från den arbetsgivare som de har satt sig själva att representera.

Pomperipossa i Anders Borgs Sverige (Bonusar IV)

Jag har en liten moster som heter Ingela. Hon bor i ett land som inte ligger särskilt långt härifrån. Ingela är gift och har två barn tillsammans med maken Sixten. Ingela jobbar med min mormor Eda i familjeföretaget Ordning och REda som tvättar sängkläder åt Landstinget. Sixten jobbar som lärare och barnen jobbar så lite som möjligt. De lever ett fromt liv i en liten trevlig stad.

Men under de senaste åren har varit slitiga för Eda och Ingela då Landstingen har börjat skicka sina påslakan och kuddar för tvätt i andra länder. Tydligen är tvätteriarbetarnas löner och skatter där så mycket lägre att det lönar sig att skicka sängkläderna flera hundra mil fram och tillbaka istället för att låta Ordning & REda fortsätta sitt tvättande. Eda säger att företaget går med förlust så förra året hade Ingela som är chef för verksamheten blivit tvungen att säga upp Evert och Halvar som nu går på A-kassa istället. Ingela har fått hugga i extra för att få runt verksamheten. Hon har jobbat inte mindre än 55 timmar i veckan med bibehållen lön på 41 000 kronor per månad under praktiskt taget hela året.

Eda, som var mycket tacksam för Ingelas hårda arbete sa i slutet på året till sin dotter:

-Du ska ha stort tack du Ingela för att du sliter så hårt för att vi ska överleva!

-Ja, det tror jag det, jag har ju en familj att tänka på, sa Ingela. Man får bita ihop.

-Du vet att vi egentligen inte har några resurser för att dela ut några bonusar eller så, sa Eda, men jag skulle gärna vilja ge dig pengar till att köpa något litet extra så här i slutet på året för ditt hårda slit. Finns det något du skulle vill köpa?

-Ja i så fall skulle jag vilja gå till Systembolaget och köpa en sån där flaska med whiskey till Sixten som han tycker så mycket om. Han har fått dra ett sånt stort lass hemma det senaste året så jag vill köpa något till honom.

-Visst det ska du få, vad kostar en sådan då?

-Jag tror att det kostar 300 kronor för en flaska.

-Hmm, bra då ska vi se... 300 kronor behöver du alltså i handen.. Plus inkomstskatten... Plus arbetsgivaravgiften.. och så den statliga skatten på det ja... Hmm... Då sätter jag av 975 kronor till det.

-Men vad menar du?, sa Ingela. 975 kronor till vad då?

-Jo, om jag ska ha 300 kronor i handen, så måste jag betala ut 726 kronor i bruttolön för att det ska täcka kommunalskatt och statlig inkomstskatt, och om man lägger på arbetsgivaravgifter på det så blir det 975 kronor.

-Men, men... Så kan det väl inte vara att du ska behöva betala så mycket? Hur mycket skatt blir det sammanlagt då innan Sixten får sin whiskey?

-Jag vet inte riktigt. Men först och främst är det ju 25% moms, och sedan läste jag någonstans att man betalar ungefär 180 kronor i alkoholskatt på en flaska starksprit. Så det blir väl 60 kronor i moms plus de 180, ungefär 240 kronor.

-Nej, men så kan det bara inte vara, sa Ingela. Är du säker på att du har räknat rätt? Det kan väl inte stämma att om du betalar ut 975 kronor till mig så får Sixten whiskey värt 60 kronor och resten går bort i skatt. Vi har ju faktiskt en borgerlig regering nu. Det kan bara inte stämma!

-Jo, det gör nog det, sa Eda.

Men Ingela gick och köpte en whiskey. Sixten blev jätteglad. Och så vitt jag vet så njuter han av den än idag. Och han var precis som alla andra i landet lyckligt ovetande om att det offentliga hade konfiskerat 94% ((975-60)/975) av det som var ihopjobbat av kärlek till honom.

Snipp snapp snut, så va sagan slut

P.S. Vi har en högerregering i Sverige. Som driver en borgerlig högerpolitik. Som har låga skatter för de rika. Det sa Lars Ohly på TV häromdagen. Räknas Ingela och Eda dit?

Beräkningarna baseras på siffror från 2007 men de har mig veterligen inte ändrats nämnvärt sedan dess. Om någon siffra har ändrats väsentlig blir jag gärna upplyst om det. Arbetsgivaravgifterna var år 2007 32,42 procent. Över 7,5 inkomstbasbelopp (då 344 250 kr) motsvaras inte arbetsgivaravgifterna av några förmåner utan är ren skatt. Ovanför den övre brytpunkten (488 600 kr) är den statliga inkomstskatten 25 procent. Siffrorna kommer från Ekonomisk Debatt 7 2007 i artikel av Bjuggren, du Rietz och Johannson, sid 21, fotnot 4.

Bonusar III Uppdrag gransknings program om bonusar var en journalistisk katastrof!

Så dök det då upp. Uppdrag gransknings genomlysning av bonusfrågan. Eftersom jag redan i förra veckan hade fått nys om programmet skrev jag så här fredag 27/2: "Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av Janne Joseffssons väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik." Jag lovade också att be om ursäkt om jag hade fel. Men istället ska jag härmed be att få be om ursäkt för århundradets understatement. -Uppdrag granskning igår var en journalistisk katastrof som valde den breda vägens oorganiserade häxjakt framför att den goda granskande journalistikens sökande efter sanning. (Sedan att mina uppgifter felaktigt talade om att JJ hade med saken att göra kan spela mindre roll eftersom UG-redaktionen med den tvivelaktiga äran axlade hans mantel med bravur.)

Ändå sticker programmet knappast ut i den oändliga go'dag yxskafts-debatt som ständigt omgärdar ämnet "bonusar". Här rapporteras sådant som ger resonans åt känslofyllda rop om orättvisa och girighet från känslosamma marknadsmotståndare och någon gång kommer ett mothugg från en skygglappförsedd marknadsfundamentalist. Och begreppskontaminationen är total.

Visst, inom ramen för en nödvändig debatt om finansmarknadens regler och funktionssätt är bonusar definitivt ett ämne att ha på dagordningen. Men låt oss då ha den debatten. Låt oss också debattera höga löner och löneskillnader, men här är bonusar inte något centralt ämne. Själv är jag också, något kontroversiellt, för en etisk debatt om vad vi kan göra för att förhindra att företag och individer inom finansbranschen gör stora vinster genom att sälja dyra men värdelösa tjänster till ovetande privatpersoner. UG diskuterar allt och inget av detta utan att ens veta om det. Jag förstår faktiskt inte vad programmet handlade om men det blev tydligt att om är det någonstans löner ska sänkas så är det på UG-redaktionen.

Jag anser att en givande debatt kring bonusar måste skilja på ett antal saker. Först och främst: Låt oss enas om att vi med bonus menar rörliga löner vars storlek är kopplade till någon form av prestation. Anta t ex att en fotbollsspelare, vi kan kalla honom Zlatan, får mer betalt om han gör många mål. Syftet med detta är att uppmuntra Zlatan till att göra ett bra jobb och det låter inte så märkligt. Men det finns två problem: För det första är det inte lätt att hitta något mått att koppla bonusen till som inte beror på tur eller andras prestation. Zlatans målskörd beror ju t ex minst lika mycket på medspelarna, om han får straff, om det är medvind etc. Det andra problemet är att den som får bonus kan koncentrera sig för mycket på det som går att mäta och koppla bonus till, i Zlatans fall att han inte hjälper till i försvaret.

De som förvaltar våra pengar, dvs banker, pensions- och fondbolag, m fl är notoriskt och obegripligt dåliga på att inse skillnaden mellan tur och skicklighet. Det finns undantag, men det är detta som det stora flertalet aktörer på denna marknad förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (ung självbekräftande tendenser) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha feta bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet.

Det är en matematisk nödvändighet att den genomsnittlige investeraren på börsen kommer att få precis den börsavkastning som rapporteras i TV varje kväll. -Och ändå får alla bonus när börsen går upp. Detta är korkat och detta ska kritiseras, i synnerhet om man beter sig korkat med skattebetalarnas pengar. Men märk väl att om någon gör "rätt", dvs kopplar bonus till något som den anställde kan påverka och inte till börsens allmänna utveckling, då bör vi förvänta oss liknande utbetalningar när börsen går ner som när den går upp. Så varför hyllas inte Första AP-fonden av UG för att de gör just det? Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet

Men det är det andra problemet med att utforma bonusar, att den bonusjagande koncentrerar sig för mycket på det man har kopplat bonusen till, som har varit kopplat till finanskrisen. Här behöver man bara veta två saker: 1) I finansvärlden kan man tjäna mer pengar om man tar större risker och 2) många får bonus för att tjäna mer pengar. Detta incitament att ta på sig stora risker är ett grundläggande problem, framförallt i bankvärden, och många av de regleringar som finns är till för att stävja just detta. Det faktum att det inte har lyckats är skälet till att den viktiga frågan är hur bonusprogram ska hanteras regleringsmässigt i framtiden. Av detta hörs givetvis ingenting om i UG, utan det viktigaste är att alla bonusar avskaffas bums! Som kuriosa kan nämnas att det som nu saknas på finansmarknaden är just initiativ och risktagande, så på kort sikt talar detta för att öka bonusarna snarare än att ta bort dem.

Slutligen. UG hade några rätt: Anders Borg och Mats Odell förtjänar kritik för sitt hyckleri i media där de systematiskt försöker sätta allt fokus på den utifrån kommande finanskrisen så att de själva ska slippa ta ansvar. Och här är några frågor som jag skulle ställa till ledarna i AP-fonderna om jag arbetade på UG: "Tycker du att det är ett bra bevis på din värdefulla kompetens att svara 'Naaee, jag tror att det kan skapa mervärde' på frågan om varför ni har bonusar? (Fjärde AP-fondens VD i UG) Forskning visar att bonusar inte "skapar mervärde" vad nu denna floskel ska betyda. Och till Tredje AP-fondens styrelse som när de betalade gratifikation till Kertin Hessius visade prov på ohederlighet genom att ignorera regeringens regler, total brist på förståelse för incitament då den enligt utsago beslutades i efterhand och dåligt omdöme med tanke på den förutsägbara mediereaktionen: "När tänker ni avgå?"

Detta inlägg är också publicerat på http://newsmill.se/artikel/2009/03/06/uppdrag-gransknings-program-om-bonusar-var-en-journalistisk-katastrof

Försök haja det här med bonusar II

Enligt välinformerade källor kommer nästa Uppdrag granskning att beröra bonusutbetalningar från Första AP-fonden. Ingen högoddsare, hur skulle Janne Josefsson kunna hålla sig borta från sådan mumma. Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av JJs väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik. (Inget ont om JJ i övrigt N.B.)

Till att börja med ska jag väl säga att jag själv inte är något stort fan av bonusfundamentalism, se tidigare inlägg här, men jag blir förbannat less på att de verkliga argumentet för varför det finns idiotiska inslag i finansvärlden ska skitas ner av sådan här missriktad dynga. (Jag lovar att jag ska be om ursäkt offentligt om min föregripande kritik visar sig missa målet.)

För det första: Varför är det automatiskt fel att betala ut rörlig ersättning till en del av sina anställda när AP-fonden har gått back som föreslås här, här, här och här? Svaret är klockrent att det är det inte! Om man har ingått ett avtal så ska det hållas. Om det är något fel på avtalet så ska man kritisera den som ingick avtalet för den handlingen och inte för att man i efterhand tillämter sina anställda en sådan respekt att man följer det avtal man ingått. Om jag har jobbat häcken av mig under året för att göra mig förtjänt av den extra månadslön som jag får om jag gör bra ifrån mig vore det väl jävligt nedrigt att inte betala ut den om jag faktiskt gör bra ifrån mig? Ok, kan vi då automatiskt dra slutsatsen att avtalet var dåligt och därmed kritisera ledningen för det? Eller kan vi dra slutsatsen att inga anställda har gjort bra ifrån sig? -Nej givetvis inte utan mer information, det är inte ens troligt. Man kan knappast lasta fondens anställda för att börserna har gått i krasch och förhoppningsvis var heller inte den rörliga delen av deras löner kopplade till börsens generella svängningar eftersom detta inte är något som de kan påverka. Återstår då möjligheten att kritisera fondens ledning för att det är politiskt osmidigt och begår medialt självmord genom att skriva avtal som betalar ut rörlig ersättning i kristid. Ok då, men det är väl knappast Första AP-fondens vd Johan Magnussons karrär som alla är så oroliga över?

Den här frågan gör mig upprörd! Den som kritiserar ubetalning av rörliga ersättningar med hänvisning till att det är dåliga tider missar inte bara målet som jag beskrev ovan, utan gör dessutom ett rejält självmål om man inte skulle ha varit lika kritisk i goda tider. Den lågkonjunkturbonuskritiske gör nämligen precis det tankefel som finanspatronerna förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (betyder precis vad det låter som) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha en massa bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet. Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är således detsamma som att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet. Som kuriosa kan tilläggas att detta upprätthålls av att var och en av oss svennebananas tror att just jag ska kunna hitta den bästa fondförvaltaren och därför betalar höga avgifter när jag tror mig ha hittat honom.

Och när jag ändå är i gång. Första apans ledning har sagt ifrån sig sina bonusar. Notera att detta i princip är detsamma som att erkänna att bonusarna är fel utformade och att man bara nallar av kakan när det inte märks (i högkonjunktur). Jag hajar att det är pga media och missförstånd som de gör det men poängen är viktig.

Jag får skriva mer om det här en annan gång men måste också kommentera Kertin Hessius "gratifikation" som hon fick av styrelsen. Om jag fattat saken rätt så var detta inte del av något löne-avtal utan en oanmäld klapp på axeln. Fantastiskt smart incitamentstänk isf. Ja jag säger då det...

Bonusarnas ironi

Vi befinner oss mitt i bonusslakten och det är trängsel i biktstolarna här i London när VD:ar och andra potentater ska bära hundhuvudet. Hur mycket det är ett politiskt skådespel där ångerfulla magnater spelar med för att Gordon Brown ska kunna fortsätta pumpa in pengar i bankerna är i och för sig oklart men underhållande är det i alla fall.

Det är svårt att i efterhand fatta hur den ortodoxa bonuskulturen kom att få ett sånt fäste i näringslivet. Själv kan jag utan att bara vara efterklok säga "told'ya!" och det är med ett icke oansenligt mått av skadeglädje som jag ser elefanterna med svansen mellan benen och mössan i hand. Ok, den grundläggande idén med bonusar är inte helt uppåt väggarna. Att folk i allmänhet faktiskt påverkas av incitament är inte svårt att belägga, men det betyder inte att anything goes.
Trots de uppenbara problemen som finns med att skapa incitamentsprogram för en VD som ger en korrekt avvägning mellan olika mål och mellan kort- repektive lång sikt, och trots att inga belägg fanns för att det funkade verkade alla frälsta. Någon som minns Uppdrag gransknings program från 2006 där de granskade bonusar? Det roligaste inslaget var när de intervjuade några ledigt skjortbeklädda Handelsstudenter som vant minglade på ett föregatsevent, dvs praoade i det high-life som snart skulle bli deras. Frågan om huruvida bonusprogram för chefer fungerar eller ej tyckte de var en trivial fråga och av den löjliga invändningen att forskningen på skolan talade emot detta lät de sig inte rubbas i sin övertygelse. Undrar hur sektstämningen är på skolan idag...

I London är idag ett av de stora problemen på finansmarknaden att ingen vågar göra något. Ingen vågar ta risker och företag får inte låna pengar. Anställda får inte någon bonus om man gör något bra men man blir med säkerhet av med jobbet om man gör fel. För att få hjulen att snurra måste folk våga börja ta initiativ och risker igen. Och det är här ironin i dagens situation finns: Du som har accepterat att överdrivna incitament mot kortsiktighet och risktagande faktiskt har "fungerat", och att just detta är en av förklaringarna till finanskrisen, borde nu upp på barikaderna och kämpa för att de ska bevaras och höjas. Om du inte vill det antar jag att du har en bra ursäkt!