Lögn, välsignat tillstånd och statistik

Att vänta barn är kul bl a för att man får tillfälle att förundras över de statistiska samband som styr den information man tilldelas. Tyvärr har inte MVC-personalen varit särkilt entusiastisk att engagera sig i dessa bryderier så jag får uttrycka mig bloggledes istället.

Enligt consensus estimate ska jag bli far den 16e september. Dataunderlaget för denna bedömning är ett antal skelettmätningar som en något darrhänt men morsk (så klart?) barnmorska genomförde genom att placera ut några prickar på en suddig ultraljudsbild med hjälp av några snabba klick med ultraljudsdatorns mus någon gång i april. Dessa prickar jämfördes med någon standardskala som sedan extrapolerades fram till den 16e september. Resultat av den mer traditionella beräkningsmetoden (sista mens och sånt) sa något annat men den ersattes bryskt av dataålderns förmodade överlägsna precision.

Som den sanningssökare jag är påpekade jag att denna beräkning, den moderna tekniken till trots, måste utgå ifrån att alla foster är i det närmaste exakt lika stora efter arton veckor och frågade om det verkligen är så. Hon hävdade att så var fallet men jag tvivlar fortfarande. Samma barnmorska har nämligen en normaltillväxtkurva på sin dator som vi loggar oss emot och den visar ett ganska brett spann av normal vikt och längd redan i relativt tidigt stadium. Slutsatsen måste bli att de troligtvis har helt fel i sin prognos, även med eknomögon mätt. Undrar om de som sålde mätutrustingen med tillhörande beräkningsalgoritmer har kunnat bevisa sin prognosmässiga överlägsenhet över traditionella metoder eller om skattepengar har kastats i sjön när de köpte in de där grejerna? Verksamhetschefen har i alla fall ingen aning kan jag bedyra.

Sedan är det själva begreppet "beräknat datum". Vad fanken betyder det? Kan någon förklara för mig hur folk kan acceptera påståendet att "förstföderskor i genomsnitt föder åtta dagar senare än förväntat datum"? Vi kan alltså förvänta oss att barnet kommer åtta dagar efter förväntat datum!? Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att orden "förväntat" och "beräknat" otillbörligen blandas ihop av mindre statistiskt sinnade individer.

Tydligen är det så att man räknar med att en mamma bär på sitt barn i fyrtio veckor exakt. Hur vet man då det? Faktum är att det inte är vår biologi som har fått bestämma. -Det är läkarproffessionen som har bestämt att ett barn är färdigt efter fyrtio veckor. Det är därför att de har bestämt detta som de försöker räkna ut det beräknade datumet som är fyrtio veckor efter befruktning. Sedan anser läkarna att bullen är färdiggräddad och tar därmed strid mot förstföderskans natur, dvs med gud vår skapare.

Förstföderskans biologi säger nämligen att hon bär på sitt barn i drygt fyrtioen veckor! Det är detta som man kan räkna ut statistiskt genom att mäta hur lång tid det tar i genomsnitt för naturen att ha sin gilla gång. Detta genomsnitt är det "förväntade" datumet och inträffar alltså åtta dagar efter det beräknade datumet.

Tendensen att inom sjukvården förväxla "beräknat" och "förväntat", eller, vilket är samma sak, förväxla "gud" med "läkarna" har skitdåliga konsekvenser: Vi har, helt felaktigt, ställt in oss på beräknat istället för förväntat och det gör många andra också. Alla som varit där vet hur jobbigt det är att gå och vänta och att därför börja vänta en vecka för tidigt är naturligvis urdumt. Sedan bör väl kanske en ekonom fråga sig hur många färre dagar före förlossning som förstföderskor skulle vara kvar på jobbet om de inte började vänta en vecka för tidigt. Hugaligen vilket BNP-tapp!

Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

Skit i EMU och snacka EU istället!

Jag har ändrat mig. Jag skriver inget mer om EMU just nu. Varför? -Därför att jag håller med Raj-raj om att det inte har med EU-valet att göra och då ska jag inte ryckas med av att några nervösa allianspartier med opinionsvinden i fejan börjar gripa efter röstmaximerande icke-frågor.

Det är alltid samma visa. När ekonomin går dåligt börjar de små svenskarna ogilla utlänningar. När opinionen går dåligt börjar de små partierna ogilla rim och reson och griper efter substanslösa frågor som man inte riskerar kärnväljare med men som kan vinna ett gäng röster på marginalen. KD och FP ska snacka EMU trots att vi nyss hade folkomröstning och nu ska ha debatt om vad vilka parlamentariker ska driva i Bryssel. Andra exempel är FP som av någon anledning någon gång kom på att de vill gå med i NATO, KD som inför förra valet plötsligt gläfste något om att de skulle sänka bensinskatten och inför valet före det var det FP och språktestet. Synd att det är bröllop på g, annars hade jag kunnat ge mig fasen på att V skulle rycka tag i monarkifrågan om de hamnar på gärdsgården till nästa sommar.

Men det är klart, varför skulle vi väljare förstå att EMU inte har med EU-valet att göra? Enligt moderaternas dubiösa undersökning som Per Schlugmann presenterade på DN-utspel (aka DN-Debatt, men har någon sett någon debatt där?) härom dagen så tycker vi svenskar att Margot Wallström är bäst på att företräda Sverige i EU. Ok, om det är sant borde hon nog få kicken. Hennes jobb som kommissionär är nämligen att bevaka gemensamma europeiska intressen och definitivt inte att företräda Sverige.

Ok, erkänner att min poäng om Wallströms uppdrag är något formalistisk. Som svensk är det lätt att tro att saker funkar som det är tänkt, nämligen att kommissionen är neutral gentemot EU-länderna. Men det får väl vara någon måtta på hur naiv man får bli angående det: Miljöminister Carlgren vill införa en europeisk koldioxidskatt, men tror att det är kommissionen som bestämmer hur stor den ska bli när de lägger fram sitt förslag för medlemsländerna att ta ställning till. Kom igen nu Carlgren, sätt till axeln någon gång istället för att lämna skatten som byte för äckliga franska lobbyister!

I alla fall.. Svenskarnas kunskaper om EU är vidunderligt dåliga. Men det är klart, det tar väl ett tag. Vi har ju bara varit med i snart 15 bast och på EU-nivå bestäms ju bara över Östersjöns miljö, klimatpolitiken, att vi pajar för alla fattiga länder genom jordbrukspolitik och protektionism och några saker till. Rekommenderar därför DNs crash course i EU-kunskap.

Klimatsmart III

Klimatsmart I här, II här.

"Det ursprungliga förvärvet", dvs hur något kom att bli en ägodel från första början, tycker folk saker om i allehanda rättviseteorier. Inte så konstigt om man tänker efter. För om man vill bedöma om det är rättvist att någon äger något idag så frågar man väl sig hur vederbörande kommit över det. Ok, så han har köpt huset, ja då är det väl hans. Eller, vem köpte han det av förresten? Ok, hur hade hon fått tag på det då? (...) Aha, så det är egentligen indianernas mark från början? Hmm.. svårt läge. Jävligt svårt läge om du frågar mig. Jag är ofta kluven i frågor om vad man egentligen kan ha rätt till. Klimatfarliga utsläpp t ex. Kan någon ha mer rätt än någon annan till sådana?

Uppenbarligen vill fler släppa ut mer växthusgaser än vad atmosfären tål. Men det kan vi inte fortsätta med, och därför är alltså rätten att släppa ut en ändlig resurs som vi människor måste dela på. Frågan är bara hur vi ska dela upp dessa rätter. Tänk på en annan men väldigt lik frågan om vem som äger rätten till jordens yta som vi också uppenbarligen måste dela på. Om man frågade folk hur vi skulle dela upp jordens yta om vi skulle ta om det från början hoppas och tror jag att relativt få skulle säga att vi som är vita och rika ska ha mer än någon annan. Ok, nu har vi ju ett par tusen år av historia att ta hänsyn till så jag ska inte propagera för någon världsomfattande jordreform just här. Men nog vore det väl rimligt att ge alla människor en lika stor lott om vi alla damp ner på den här planeten för första gången?

Och av exakt samma skäl måste väl det vara utgångspunkten när vi nu står mitt i det nya problemet att fördela rätten till klimatpåverkande utsläpp? Här finns ingen motsvarande historia att ta hänsyn till och det kommer en ny mängd utsläpp att fördela hela tiden. Varje år begåvas vi människor med en skänk från ovan av utsläppsmöjligheter med det enda förbehållet att vi måste dela på dem. Och är vi då någorlunda hyfsade människor så hittar vi inte på några egoistiska eller rasistiska skäl till att roffa åt oss själva på någon annans bekostnad. Alltså borde varje människa i princip få typ en sexmiljarderdel av de utsläppsrätter som jorden tål.

Och ändå skickar vi västerlänningar våra politiker till FNs Stockholms-, Rio-, Kyoto- och Köpenhamnskonferenser med föresatsen att vi som redan släpper ut ska få rätt till det även fortsättningsvis i motsvarande utsträckning. Jag hade en diskussion med amerikansk republikan härom dagen i ett seminarium. Han var totalt övertygad om att Kina och Indien måste sänka sina utsläpp i minst samma proportion som USA (som minsann inte tänker "clean up the world's air" som en viss George Dub'ya sa när han dissade Kyoto). Trots att det är de som har skitat ner den. Jag menade att det var obegripligt. Vilka skäl finns över huvud taget för att dela upp kommande års utsläppsrätter per land? Varför skulle någon människa på jorden ha större rätt till dem en någon annan? Han mumlade på fullt allvar något om att kinserna hade förökat sig så mycket så de fick stå sitt kast. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att undvika att förnedra honom i den diskussion som följde eftersom han vägrade ge med sig. Jag tror dock att jag övertygade honom om skillnaden mellan utsläpp och utsläppsrätter genom att förklara att vi vita och rika (nåja, han är svart) mycket väl kan köpa utsläppsrätter av andra om vi vill och därmed fortsätta våra utsläpp, det är till och med troligt. Enda skillnaden blir att vi då får betala för det och att de sammantaget inte blir för stora.

Visst, det kan finnas skäl att göra avsteg från en sexmiljarderdel per skalle, typ enligt skiftande behov eller att vi i nord får mindre framtida rätter eftersom klimatet kommer att minnas våra tidigare utsläpp ett bra tag framöver och att vi alltså redan har använt en del av det som tillkommer oss. Men, jag kan inte se hur huvudregeln kan vara annan än lika mycket utsläppsrätt till alla. Möjligen leder detta till en ganska massiv omfördelning från oss till dem, men det har inget med saken att göra. Det är i så fall nämligen bara en konsekvens av den grundläggande anständighet som krävs när man delar upp något som ingen äger.

Klart att vi européer kan fortsätta sitta på våra höga hästar och tycka att allt är USAs fel. Men jag skulle bli oerhört mycket mer stolt över att vara svensk om vår regering tog ledningen och propagerade för en fördelning baserat på En människa, En rätt. Och definitivt mycket mera stolt än om Raj-raj och Odell beordrade Vattenfall att stå i kallduschen och riva sönder tusenlappar åt oss skattebetalare.

För att sy ihop detta med analogierna i mina tidigare inlägg: Politikerna bör sätta in lika mycket pengar (utsläppsrätter) på var och ens konto och sedan får vi göra vad vi vill med dem på marknaden. Köpa, sälja, spara, byta, whatever. Ingen behöver bry sig, ingen behöver planera åt alla, ingen behöver göra klimatsmarta beräkningar och ändå har vi stabiliserat utsläppen både rättvist och med minimalt slöseri. Går det inte att lösa? -Yes we can!

Klimatsmart II

I mitt förra inlägg hävdade jag i korthet två saker: För det första menade jag att den som tror att den kan räkna ut hur man bör leva för att vara klimatsmart är rejält hybrisbefläckad och ägnar sig i grunden åt något ganska meningslöst. Som lök på laxen hade jag även mage att hävda att marknaden är ett viktigt verktyg för att nå ett klimatsmart samhälle. Efter att tacksamt ha tagit emot en del bra kommentarer ska vi se om jag kan utveckla det där om marknaden lite.

År 1991 upplöstes Sovjetunionen. Jag tror att man utan att sticka ut hakan kan hävda att ett av de starkare skälen till den slutgiltiga kollapsen var att det med tiden blev smärtsamt tydligt att det planekonomiska systemet fungerade urkasst. Jag minns TV-bilder från 80-talet där folk stod i långa köer utanför matbutiker där hyllorna gapade tomma. Om det berodde på att brödet var slut i landet eller om det bara inte nådde butiken vet inte jag. Oavsett vilket så vet vi att det problemet i grunden berodde på att någon hade planerat fel. Samtidigt gick folk i väst bekymmerslöst och handlade både grovt-, hårt- och vitt bröd utan en tanke på att någons dåliga planering skulle få hyllorna att gapa tomma. Oavsett om man var/är kommunist eller något annat så borde det vid denna tidpunkt i historien vara ställt bortom allt rimligt tvivel att spontana marknadsarrangemang är totalt överlägsna även den bästa av planerare på att fördela saker till de som kan och är villiga att betala för dem. Om du inte tycker det är uppenbart kan du nog sluta läsa nu. Du som känner att du är på väg in i en fälla genom att hålla med kan trösta dig med att jag sa kan och är villiga att betala.

Den 25e varje månad klingar det till på kontot och sedan rasslar det bara till ute i kommersen (jaja, inte i år kanske). Folk byter grejer, skakar hand och tackar och bockar åt höger och vänster utan att kräva varken femårsplaner eller någon annans välvilja för att det ska funka. Halleluja! Uppenbarligen är vi alla glada över att vi kan sätta sprätt på pengarna på marknaden när vi har fått lön (villiga att betala). Uppenbarligen är dock inte alla nöjda med mängden pengar som trillar in den 25e (kan betala). Uppenbarligen förstår alla att detta i princip är två helt olika saker.

Ok, så vad har det här med klimatsmartness att göra? -För det första var det något krystade Sovjet-exemplet avsett att belysa hur märkligt det är att både politiker och andra idag lägger ner tid på att fundera ut detaljplaner för ditt och mitt framtida klimatsmarta leverne. "Nu ska vi byta ut bilparken!" gastar Maud och bävrar till verket med sina majoritetskumpaner: Bilen ska skrotas efter hur många år? Köper man miljöbil så får man parkera gratis där, där, men inte där? Hur fan ska en miljöbil se ut egentligen? Har man SUV så får man hur mycket extra skatt? Etanol är i genomsnitt hur fossilt och ska därmed kosta hur mycket i förhållande till dieseln och jämfört med priset i Norge? Och min favorit: Regeringen satsar för att "vi ska få fram" de nya miljöbilarna som "vi behöver"genom forskningspengar som ska ställa om produktionen i Trollhättan, och om det inte funkar så kan vi bygga vindkraftverk där istället. Nej, förresten, kanske det här är min favorit: En GBG-sosse i riksdagen som har pressat sin sillahjärna till det yttersta och kommit fram till att staten bör slå ihop Volvo och SAAB. När det gäller klimatet verkar alla ha blivit skvatt galna och tronar på minnen från planekonomins fornstora dagar. Kanske beror det på att alla vill vara den politiker som gjorde något när det behövdes. Kanske är det för att det är vi fåfängt klimatsmarta medborgare som röstar på dem.

Allt detta sker trots att politikens uppgift i det här sammanhanget borde vara att göra två och bara två saker samt lämna resten till marknaden: Se för det första till att klämma ur forskarna hur mycket CO2-ekvivalenta utstläpp världen tål framöver och bestäm att vi inte ska släppa ut mer än så. Dividera sedan dessa ustläpp med antalet människor på jorden och ge var och en varsin utsläppsrätt per år. Därefter tar marknaden vid. Den som vill får sälja och den som vill får köpa. Priset blir vad det blir. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mycket skit måste köpa rätten till att göra det. Om de inte kan det får de lägga ner. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mindre behöver inte köpa den rätten. Det blir lönsamt att släppa ut mindre. SUV-ägaren får stå och svettas vid bensinpumpen och vi andra behöver inte stigmatisera henne för det. Lågenergilampefachisten behöver inte rulla ut sitt excelark utan kan bara jämföra vad som är billigast att lysa upp huset med efterom om det är dyrt så betyder det att man orsakar utsläpp och är det billigt så är man miljövänlig. Und so weiter! Och, Maria Wetterstrand, rika nordmän med rena fabriker kan strunta i att städa ännu mer och till och med tjäna pengar på att städa upp sina fattiga sydpolares skitiga fabriker och kraftverk istället. Och allt detta är jävligt bra!!

Men många har någon konstig ryggmärgsreflex som säger något annat. En reflex som grundar sig i något missförstånd: För planekonomin funkar inte. Och man ska inte låta allt det braiga som händer när vi sätter sprätt på våra pengar efter löning svärtas ner av en eventuell besvikelse över mängden pengar som kommer in på kontot. Lika lite ska man låta fördelningens skugga falla över alla goda marknadstransaktioner som sker med utsläppsrätter efter det att de har fördelats.

Det bästa vore om politikerna i Köpenhamn i december kunde enas om en total mängd utsläpp, ett sätt att fördela rätterna till utsläppen och ett bra handels- och uppföljningssystem för dessa utsläppsrätter. Men det är nog att hoppas för mycket. Fördelningsproblemet är svårt. För DET handlar om rättvisa. Nu, om än bara denna gång, måste alla hålla med om att rättvisa eller orättvisa skipas eller skapas före marknaden, och definitivt inte av marknaden!

Klimatsmart I

…måste vara förra årets buzz word nummer ett. Alla ska vara med och rädda världen, och alla ska använda sin smarthet till att tänka ut hur det ska gå till. Läste häromdagen i tidningen att ägg är en mycket klimatsmart källa till protein. En höna värper tydligen en hel massa ägg under sin livstid utan att rapa, andas och fisa en massa växthusgaser. Men så bra, då kan jag få grymt bra karma av att ha tryckt i mig en massa ägg under påsken istället för att... ja, istället för vaddå? Jag vet inte. Månne är jag inte tillräckligt allmänsmart för att kunna räkna ut hur jag ska vara klimatsmart. Jag hisnar vid tanken på den excelsnurra som gemene man sitter hemma och räknar på för att få fram sin klimatsmartness.


Jag har excelsnurror till det mesta. När jag köpte lägenhet nyss så framgick det i min snurra att lägenheten jag köpte kostade 96,2% av den genomsnittliga totala månadskostnaden per kvadratmeter för fullt belånade och jämförbara lägenheter i samma område baserat på transaktioner genomförda under den senaste månaden och på en genomsnittsränta på 4% under planerad innehavandeperiod. Standardavvikelsen var 6%. Men jag har fan ingen aning om hur man räknar ut om det är klimatsmart med lågenergilampor. Hur mycket el sparar jag? Hur stora CO2-ekvivalenta utsläpp skulle ha uppkommit vid produktionen av den el jag sparar? Hur mycket mer måste jag elda på elementen hemma när huset inte värms upp av de glödlampor som jag byter ut mot lågenergilampor? Vilka utsläpp uppkommer då? Hur mycket energi går åt att tillverka lågenergilamporna? Et cetera! Jag kan inte ens gissa om det är bra eller dåligt med dessa lampor och ändå verkar varje Svensson sitta inne med det bergsäkra svaret. Man känner sig helt efterbliven.

Men faktum är att jag är tämligen ointresserad av dessa analyser som titt som tätt ska dryftas av oss medvetna människor. Hur många gånger har man inte diskuterat huruvida det "hjälper" att sopsortera, framförallt om man sköljer ur mjölkpaketet först. Missförstå mig inte, jag har alltid själv varit en nitisk sopsorterare, KRAV-hetsare och antitomgångsförespråkare. Jag är allergisk mot alla som tror att bara för att enskilda handlingarnas påverkan är marginell så är den försumbar och att man därför lika gärna kan skita i det. Man kan inte komma ifrån att en helhet är en summa av delar, om än av marginella sådana. Man kan heller inte komma ifrån att våra handlingar är politiska och att den som förespråkar handlande utifrån egenintresse när en annan värld än den som förespråkar handlande utifrån allmänintresse.

Men! Allt detta är kuriosa. Vi vardagsvarelser är inte kapabla att tänka ut vad som är klimatsmart. Och även med en aldrig så optimistisk människosyn betvivlar jag starkt att vi frivilligt skulle vara tillräckligt kollektivt klimatsmarta även om vi kunde räkna ut vad det skulle innebära att vara det. Det ligger nämligen i problemets natur att även om alla visste vad det innebär att leva klimatsmart så skulle alla även veta två andra saker: 1. Om andra lever klimatsmart så löser det sig även om inte jag gör det. 2. Om andra inte lever klimatsmart så hjälper det inte om jag gör det. Trist, men så är det. Det gäller individer och det gäller mellan länder.

Det är detta som är själva kärnan i problemet som politikerna ska försöka tackla i Köpenhamn i december. För att lyckas kommer det krävas stora politikska cojones, en allmän Yes-We-Can-stämning på mötet och en insikt om att marknaden är det enda verktyg som kan göra jobbet åt oss. Jag kommer att skriva mer om det här framöver. Bland annat därför att så många vänstermänniskor jag pratar med skjuter rygg så fort man nämner marknaden som en del av lösningen istället för som en del av problemet. Jag måste på något sätt försöka rätta till detta missförstånd. Snart.

Nöjer mig här med att poängtera att makten i normalfallet inte ska försöka berätta för oss vilken typ av bilar vi ska köra eller för den delen vilka lampor vi ska använda. Statliga byråkratnissar ska inte ta över den omöjliga uppgiften med excelsnurran och sedan försöka styra oss med den socialistiska kommandoekonomins trubbiga fjärrkontroller. Och de miljöpartistiska tendenserna att prioritera allmänt skogsmulleaktigt beteende här hemma framför att faktiskt göra nytta kommer heller inte ta oss framåt. På det här området, om någonstans får vi inte gå ner oss i en rödgrön röra.

Som sagt. Jag återkommer om detta. Lägg gärna en kommentar om ämnet så länge så att jag vet vad jag ska skriva om nästa gång.

Någon planerar vårdköerna!

Vårdköerna! Den oändliga historien. Nu var det ett tag sedan ämnet var på tapeten, men nästa år är det val och då kan man ge sig fanken på att det blir en massa houllabalou igen. Innan dess vill jag lufta några saker som jag inte riktigt har hajat kring de där köerna. Jag läste det här i SvD förra året:

De längsta Stockholmsköerna finns inom gynekologin, ögonsjukvården, öron-näsa-hals och hjärtsjukvården. Kön för att komma till hudmottagningarna är också för lång, liksom till neuropsykiatriska utredningar. Men värst är det inom ortopedin, särskilt när det gäller steloperationer av ryggar där väntetiden kan vara omkring ett år.

Men vaff..! Jag är förvisso ingen expert på vårdens organisation och indelning men finns någonstans där det inte är lång kö? SvD verkar täcka in de flesta vårddiscipliner i sin problembeskrivning.

Vårdköerna är en av den svenska politiska debattens längsta följetånger. Här är en liten teori om hur det funkar i maktens korridorer: När du har förlorat valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Oppositionstid” och läser överst: ”Kritisera de som vann valet för att vårdköerna är på tok för långa. (Exemplifiera med någon oskyldig tant i Säffle som får vänta på sin starr-operation i 18+ månader och därför inte kan virka vantar till barnbarnen, det brukar ta snurr på löpen). OBS! Om du hade majoritet under förra mandatperioden, vänta i ett halvår med att kritisera”

Om du däremot har vunnit valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Majoritetstid” och läser : ”När oppositionen kritiserar de långa vårdköerna: 1. (Om möjligt) Berätta hur illa/värre det var när oppositionen var i majoritet 2. Skyll på oppositionens politiker i andra valda församlingar (Landsting/Riksdag) 3. Berätta om alla välvilliga åtgärder du har gjort trots att det inte ger resultat.

Verkligheten verkar inte förkasta denna teori i alla fall. För sådär verkar de hålla på. Men min stilla undran är varför ingen gör slag i saken och gör sig av med vårdköerna? Enligt min simpla logik borde det vara allt annat än omöjligt och inte en bråkdel så dyrt som jag tror att många föreställer sig. Det kan nämligen inte vara rimligt att det är nya sjukhus och långsiktiga budgetökningar som behövs för att få bukt med problemet.

Jag tänker så här: Anta först att kapaciteten att utföra höftledsoperationer är 4 personer om dagen. Anta samtidigt att i genomsnitt 5 nya personer blir i behov av höftledsoperationer varje dag. Vad händer då med kön till höftledsoperationerna? – Den ökar i genomsnitt med en person om dagen så länge behovstillflödet (5 pers) är större än dagskapaciteten (4 pers). Slutsats: För att kön inte ska växa i oändligheten behöver man öka kapaciteten och bygga fler sjukhus för att få bukt med växande köer (vi antar att man inte kan göra mycket åt behovet).

Men nu är det vad jag förstår inte att köerna blir längre och längre som normalt sett är problemet, utan att de köer som vi har består. Om köerna inte växer så borde väl det betyda att kapaciteten faktiskt matchar behovstillflödet från dag till dag? För om kön ska vara konstant måste ju lika många tas ur kön som kommer till densamma. Och i så fall kan man ta bort alla framtida köer i ett svep med en engångsinsats. Kön till steloperationen av rygg som enligt SvD är ett år lång skulle kunna försvinna helt om man tillfälligt hyrde in operationskapacitet för att operera de som står i kö. Sedan är saken biff. Men det kostar för mycket pengar kanske någon invänder. Kan jag inte tänka mig! Den samhällsekonomiska kalkylen är så självklart lönsam att jag tvivlar på att den ens behöver göras. Tänk vilken investering: Betala för att operera de som står i kö idag och bespara sjuklingar för all framtid en massa plågsam kötid samtidigt som deras arbetsförmåga höjs avsevärt. Inga ökade årliga kostnader, högre skatteintäkter och ingen kö. Voila!

Men kan det verkligen vara så enkelt? -Säkerligen både ja och nej. Ja, för att jag är övertygad om att många köer både kan och bör byggas bort genom sådana engångsinsatser. Nej, därför att det säkerligen är så att efterfrågan för vissa behandlingar och operationer ökar när individens kostnad för behandlingen minskar (att köa upplever nog de flesta som en ganska stor kostnad). I sådana fall kommer alltså kön att återuppstå för att det börjar flöda till fler patienter per dag när kön tas bort. Konsumtionen av vård ökar då och därmed blir de långsiktiga kostnaderna för vården högre om man försöker hålla köerna borta.

Det är därför jag tror att vårdköerna är planerade. Eftersom politiker knappast vill/kan höja avgifterna i vården särkilt mycket får de förlita sig på andra verktyg för att hålla sådana som annars anses eller anser sig vara i behov av vård borta från att tära på budgeten. Köerna kan då säkert vara ett effektivt sådant instrument. -Ett oärligt instrument ska sägas eftersom jag aldrig har hört någon beslutsfattare försvara det offentligt. Problemet är såklart att om en politiker säger att behovet ökar med kortare köer så anklagar politkern de som köar för att vara simulanter. Och det är ju dålig stil. Men den som inte tror att kötiden påverkar behovet borde alltså ha gjort något åt köerna för länge sedan. Och att inte ha gjort det är verkligen dålig stil! Tänk dig den intervjun med en ledande landstingspolitiker!

Jag kan som sagt inte mycket om vård, men min förtåelse är att vissa vårdköer torde vara både onödiga och skamliga, medan andra kanske fyller en funktion för att hålla nere kostnader. De förra, om de finns, måste tas bort snarast men den politiska följetången lär fortgå.

P.S. Det kan också vara så enkelt att vårdpolitiker inte har så god förståelse för ekonomi

A tribute: Lars Berghagen

Om den svenska folksjälen, att bli folkkär och gå för långt

Lars Berhagen. Detta unikum som är “Lasse” med hela svenska folket. ”Lasse” är nästan värd sin plats i den svenska nutidshistorien. Med en dåres ihärdighet och en beundransvärd uthållighet har han med omsorg betat av alla de förnedrande skitjobb som vi svenskar kräver för att någon ska examineras som riktigt folkkär. Han har gjort allt som man överhuvudtaget kan göra för att vinna de breda folklagrens hjärtan, och han har gjort det med en långsiktighet och målmedvetenhet som inte kan lämna någon oberörd. Hans kändisskap säger lika mycket om alla som älskar honom som om honom själv.

Först rivstarten med det än idag allenarådande receptet för att komma upp på kändisradarn och bli ett namn att räkna med: På 60-talet gav han ut skivor, låg på svensktoppen, låg med kändisen Lill-Babs, var med i melodifestivalen och allt annat som hörde detta liv till. ”Lasse” blev känd på riktigt. Imponerande snart insåg dock ”Lasse” att detta med kändisskap och skvallertidningar var alltför ungdomsflyktigt. Det var blott nödvändigt men alls ej tillräckligt för att bli odödlig i hans fosterland. Här tar det stopp för de flesta kändisar och ni ska lära er av ”Lasse”.

För ”Lasse” vet hur en slipsten ska dras: Under de kommande decennierna skrev han nationalromantiska sommarvisor (för att säkra penchisar i alla tider), barnvisor, barnböcker (barnen är framtidens kulturbärare), var programledare i TV (familjens enighet i TV-soffan ska aldrig underskattas i vårt land), skrev och framträdde i revyer (gnäggig gubbhumor för att inte bara vara spela på damernas planhalva). Men än mer imponerande är ”Lasses” djupare insikter: kyrkan och nykterhetsrörelserna är viktigare än vad många tror och det finns stora stabila grupper inte låter sig imponeras av världslig underhållning. ”Lasse” blev så ordförande i FAMN - Föreningen Artister Mot Narkotika. -Tänk vilken gemenskapsvärme bara föreningens namn utstrålar. Han utvecklade starkt sin saliga sida och hans ande är idag förevigad genom hans bidrag till den svenska psalmboken. ”Då knäpper jag mina händer” heter ”Lasses” psalm. Även den mest syndfulle får något fromt i blicken bara av titeln.

Kort sagt: ”Lasse” har gjort allt rätt. Utom en sak. –Och den måste bli hans fall om den svenska folksjälens logik ska fortsätta att forma hans öde. 2004 gav han ut diktsamlingen”Dikter i mitt hjärta: Lasse Berghagen väljer ur den svenska lyriken”. Samlingen innehåller ”Lasses” svenska favoritdikter av legender som Gullberg, Boye, Ferlin, Bellman, Taube, Fröding och, givetvis, av ”Lasse” själv. Tänk: alla de stora i en och samma bok! En av ”Lasses” dikter heter "Nu" och innehåller ord som moll och dur, solnedgång, klöverängen och kvällsbris. En annan heter "All min längtan” och handlar om en igelkott som dricker dagg.

Samma år sommarpratade ”Lasse” i P1. Sommarpratare pratar om sina favoritämnen och spelar sin favoritmusik. Lasses favoritämne för prat var hans egen karriär som folkkär artist. Lasse spelade också sin favoritmusik av Sinatra, Presley, Vreeswijk, Abba och fyra låtar av “Lasse” själv. Tänk: alla de stora i ett och samma program! (Stim-pengar är inte dumt det heller)

Sedan "Lasse" slutade med det folkliga flamsandet i Allsång på Skansen, där allt var toppen, lajbans och spontant alldeles oavsett väderlek, har vi sett mindre och mindre av honom (Nåja, han gör ju comeback varje år och visar var skåpet ska stå). Men 2007 dök han upp i det folkkära programmet ”Så ska det låta” och "Lasse" trivdes som en mört i Mälaren. Hans storhet blev bekräftad när motståndarlaget framförde Teddybjörnen Fredriksson, och "Lasse" svarade med sitt patenterade händerna-på-knäna-i-tandläkarstols-skrockande. ”Lasse” vann också leken och fick som pris välja avslutningslåt. Han tvekade inte en sekund utan rev utan omsvep av den omåttligt populära ”En kväll i juni” (Du vet: Han tog av sig sin kavaj..) . Text och musik: ”Lasse" Berghagen. –Om ”Lasse” själv får välja.

Alla älskar ”Lasse”, och ”Lasse” älskar också sig själv. ”Lasses” blinda och brutala narcisism är oroväckande och ställd bortom allt rimligt tvivel. Sverige måste därför dela ut lagens strängaste straff! Detta är mitt bidrag till att förverkliga den oundvikliga detronisering som den svenska folksjäl som skapat honom till slut kommer att måsta kräva. Jantesvenskar i alla län: Förenen eder!

Sluta sälja grejer till kompispris!

Håller på att sälja min lägenhet och försöker göra det inom bekanskapskretsen för att slippa home-stageande och sponsring av någon övergödd fastighetsmäklare. Men det är inte alltid lätt att göra affärer med vänner, speciellt inte om det börjar lukta kompispris för då blir jag bara förvirrad. Tyvärr delar de flesta inte min spontana känsla för ämnets bristande logik.

Men alla vet väl vad ett kompispris är!? Man har någon sorts intuitiv känsla av hur och varför ett kompispris är annorlunda från ett vanligt pris. Men sedan ett par år tillbaka fattar jag inte längre och jag antar att jag får beskylla mina ekonomistudier för det. En jag känner sålde sin cykel för 2 000 kronor förra våren. Jag tyckte det lät rätt billigt eftersom jag trodde att cykeln borde ha gått att sälja för minst 2 500. Men det visade sig att han hade sålt den till någon polare, så han fick kompispris. Jag frågade varför. Är 2 000 ett rimligare kompispris än 3 000 kronor? Han tyckte tydligen att frågan var mindre motiverad eftersom han istället för att svara tyckte att jag var "dum i huvet". Möjligen, men allvarligt, varför betyder kompispris alltid billigare?

Vi ekonomer utgår nästan alltid från marknadspriset, dvs typ det högsta pris man skulle kunna få vid en offentlig auktion. När någon säljer något billigare än marknadspriset blir vi jäkligt misstänksamma och avkräver en rationell förklaring till detta hån mot en av våra viktigaste principer. Enkla förklaringar till att sälja cykeln till något annat än marknadspris kan låta typ så här: Om jag säljer en cykel på annons får jag ut marknadspris, för annons är ju typ en offentlig aukiton. Men ibland tar det tid att hitta en köpare (”sökkostnad”) så om grannen eller en kompis vill köpa kanske man kan pruta lite på marknadspriset eftersom man sparar tid på det sättet. Å andra sidan kan köparen också ställa jobbiga krav på en i efterhand om t ex cykeln får punka eller gnisslar i bromsarna, ”kravkostnad”. Om man tror att någon köpare är speciellt kravlös kan man sälja lite billigare till den, typ om den går med på "befintligt skick". (Andra förklaringar kan säkert nämna transaktionskostnader och -risker, men jag struntar i det här eftersom vi pratar om kontantbetalning.)

För att slippa sökkostnaden fattar jag att man kan ge ett kompispris, dvs rabatt. ”Jag skulle kunna sälja den på Blocket, men orkar inte lägga in en annons och greja, så du får X kronor rabatt”. Men kravkostnaden då? Om jag sålde en cykel till någon jag inte känner skulle jag inte ha några betänkligheter kring att sälja i befintligt skick och krasst konstatera att om cykeln börjar gnissla och gnälla så är det från och med nu köparens problem. Men om det visar sig att cykeln säckar ihop när jag har sålt den til en polare är det upplagt för dåligt samvete, (underförstådda) kompensationskrav och liknande ”negativa externaliteter”(som vi kallar det) på vänskapsrelationen. Den som säljer till en kompis bör därför kräva mer än marknadspriset.

Om man på detta sätt försöker hitta kompisprisets relation till marknadspriset kommer man alltså fram till att kompispriset borde kunna ligga både högre och lägre beroende på vilken av sökkostnads- och kravkostnadsskillnaden som är störst när man säljer till en kompis jämfört med offentlig auktion på Blocket/Tradera/etc.

Men ok, kanske är jag alltför teknisk här. Typisk ekonom som alltid tror att man kan koka ner mänskliga relationer i intäkter och kostnader. Man kanske helt enkelt ger lite rabatt för att vara juste?! –Ok då, men isf undrar jag varför det alltid är den som säljer som ska vara juste. Kan inte den som köper också erbjuda ett kompispris? Du får 500 spänn extra eftersom vi är polare. Oavsett hur jag resonerar kommer jag till samma slutsats: För en cykel som är värd 2 500 kronor borde både 2 000 kronor och 3 000 vara lika rimliga kompispriser.

Ylva on the move

Min favvopolitiker Ylva Johansson har börjat röra på sig (se tribute här). Jag såg på playrapport att Socialdemokraterna lanserar en ny vårdpolitik. Ylva gjorde bort sig totalt genom att slarva bort sossarnas förfärligt-med-privat-vårt-kortet, ge uttryck för sin egen hybris samt lansera ologiska beräkningar. Men jag ska faktiskt ta en försiktig ansats till det här för reportaget i Rapport måste vara jäkligt snedvridet. Följande gör mig misstänksam:

Jag har förvisso inga höga tankar om Ylva, men i inslaget hävdas att hon vet hur man kan effektivisera arbetet på sjukhusen. Ok, Ylva har haft hybris förr, men att tro att hon kan sånt... Jag menar, hon som är utbildad lärare och vet hur man utformar effektiva processer och arbetssätt. Jag misstänker i o f s att ett sådant synsätt, att politiker som Ylva tycker att det är deras uppgift att bestämma hur arbetet ska organiseras på golvet som är roten till mycket skit inom vården, men det här kan bara inte stämma.

Dessutom, efter att så sent som för ett år sedan ha kritiserat allt vad privat vård heter har Ylva, enligt Rapport, lärt sig något av Det Stora Multinationella Riskkapitalägda Företaget Capio. Jag antar att inslaget är ihopklippt som ett practical joke, för en gammal kommunist som Ylva kan bara inte självmant ha tagit Capios sjukhus St:Göran som exempel.

Och Socialdemokraterna verkar inte heller vilja kännas vid den nya "vårdpolitiken", åtminstone hittar jag inget om den på deras hemsida, i något pressmeddelande eller i någon tidning. Jag misstänker därför att Ylva på eget bevåg har gått till Rapport som har blåst upp det hela på ett sätt som Ylva inte hade kunnat ana. Problem för (S) som måste kunna ha ett obefläckat hat mot privat vård i nästa valrörelse. Därför ska det bli kul att se hur de svarar på denna fråga som de nyss fick av mig via sin hemsida:

Hej!
Jag bor i London och såg på Rapport på nätet att Socialdemokraterna lanserar en ny vårdpolitik som bl a fokuserar på effektivitetsförbättringar som tagits fram på St:Görans sjukhus. Jag tyckte att det lät intressant men hittade ingen mer information om detta på er hemsida. Finns det någon information som ni kan skicka till mig angående den nya vårdpolitiken?
Mvh
Mårten

Vi får väl se hur det går, men om det faktiskt visar sig att Ylva har inspirerats av Capio till att fundera ut en egen lösning på vårdorganisation som hon vill implementera då är fan måttet rågat. Då måste jag börja ägna mitt liv åt att frigöra Ylva från allt inflytande. Men låt oss hoppas att det inte är så.

Däremot: Om jag vore Mona Sahlin skulle jag vara rätt less på Ylva nu efter denna fadäs och hennes tidigare utspel om att åternationalisera Apoteken i renrasig Chavez-anda.

Bonusar III Uppdrag gransknings program om bonusar var en journalistisk katastrof!

Så dök det då upp. Uppdrag gransknings genomlysning av bonusfrågan. Eftersom jag redan i förra veckan hade fått nys om programmet skrev jag så här fredag 27/2: "Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av Janne Joseffssons väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik." Jag lovade också att be om ursäkt om jag hade fel. Men istället ska jag härmed be att få be om ursäkt för århundradets understatement. -Uppdrag granskning igår var en journalistisk katastrof som valde den breda vägens oorganiserade häxjakt framför att den goda granskande journalistikens sökande efter sanning. (Sedan att mina uppgifter felaktigt talade om att JJ hade med saken att göra kan spela mindre roll eftersom UG-redaktionen med den tvivelaktiga äran axlade hans mantel med bravur.)

Ändå sticker programmet knappast ut i den oändliga go'dag yxskafts-debatt som ständigt omgärdar ämnet "bonusar". Här rapporteras sådant som ger resonans åt känslofyllda rop om orättvisa och girighet från känslosamma marknadsmotståndare och någon gång kommer ett mothugg från en skygglappförsedd marknadsfundamentalist. Och begreppskontaminationen är total.

Visst, inom ramen för en nödvändig debatt om finansmarknadens regler och funktionssätt är bonusar definitivt ett ämne att ha på dagordningen. Men låt oss då ha den debatten. Låt oss också debattera höga löner och löneskillnader, men här är bonusar inte något centralt ämne. Själv är jag också, något kontroversiellt, för en etisk debatt om vad vi kan göra för att förhindra att företag och individer inom finansbranschen gör stora vinster genom att sälja dyra men värdelösa tjänster till ovetande privatpersoner. UG diskuterar allt och inget av detta utan att ens veta om det. Jag förstår faktiskt inte vad programmet handlade om men det blev tydligt att om är det någonstans löner ska sänkas så är det på UG-redaktionen.

Jag anser att en givande debatt kring bonusar måste skilja på ett antal saker. Först och främst: Låt oss enas om att vi med bonus menar rörliga löner vars storlek är kopplade till någon form av prestation. Anta t ex att en fotbollsspelare, vi kan kalla honom Zlatan, får mer betalt om han gör många mål. Syftet med detta är att uppmuntra Zlatan till att göra ett bra jobb och det låter inte så märkligt. Men det finns två problem: För det första är det inte lätt att hitta något mått att koppla bonusen till som inte beror på tur eller andras prestation. Zlatans målskörd beror ju t ex minst lika mycket på medspelarna, om han får straff, om det är medvind etc. Det andra problemet är att den som får bonus kan koncentrera sig för mycket på det som går att mäta och koppla bonus till, i Zlatans fall att han inte hjälper till i försvaret.

De som förvaltar våra pengar, dvs banker, pensions- och fondbolag, m fl är notoriskt och obegripligt dåliga på att inse skillnaden mellan tur och skicklighet. Det finns undantag, men det är detta som det stora flertalet aktörer på denna marknad förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (ung självbekräftande tendenser) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha feta bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet.

Det är en matematisk nödvändighet att den genomsnittlige investeraren på börsen kommer att få precis den börsavkastning som rapporteras i TV varje kväll. -Och ändå får alla bonus när börsen går upp. Detta är korkat och detta ska kritiseras, i synnerhet om man beter sig korkat med skattebetalarnas pengar. Men märk väl att om någon gör "rätt", dvs kopplar bonus till något som den anställde kan påverka och inte till börsens allmänna utveckling, då bör vi förvänta oss liknande utbetalningar när börsen går ner som när den går upp. Så varför hyllas inte Första AP-fonden av UG för att de gör just det? Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet

Men det är det andra problemet med att utforma bonusar, att den bonusjagande koncentrerar sig för mycket på det man har kopplat bonusen till, som har varit kopplat till finanskrisen. Här behöver man bara veta två saker: 1) I finansvärlden kan man tjäna mer pengar om man tar större risker och 2) många får bonus för att tjäna mer pengar. Detta incitament att ta på sig stora risker är ett grundläggande problem, framförallt i bankvärden, och många av de regleringar som finns är till för att stävja just detta. Det faktum att det inte har lyckats är skälet till att den viktiga frågan är hur bonusprogram ska hanteras regleringsmässigt i framtiden. Av detta hörs givetvis ingenting om i UG, utan det viktigaste är att alla bonusar avskaffas bums! Som kuriosa kan nämnas att det som nu saknas på finansmarknaden är just initiativ och risktagande, så på kort sikt talar detta för att öka bonusarna snarare än att ta bort dem.

Slutligen. UG hade några rätt: Anders Borg och Mats Odell förtjänar kritik för sitt hyckleri i media där de systematiskt försöker sätta allt fokus på den utifrån kommande finanskrisen så att de själva ska slippa ta ansvar. Och här är några frågor som jag skulle ställa till ledarna i AP-fonderna om jag arbetade på UG: "Tycker du att det är ett bra bevis på din värdefulla kompetens att svara 'Naaee, jag tror att det kan skapa mervärde' på frågan om varför ni har bonusar? (Fjärde AP-fondens VD i UG) Forskning visar att bonusar inte "skapar mervärde" vad nu denna floskel ska betyda. Och till Tredje AP-fondens styrelse som när de betalade gratifikation till Kertin Hessius visade prov på ohederlighet genom att ignorera regeringens regler, total brist på förståelse för incitament då den enligt utsago beslutades i efterhand och dåligt omdöme med tanke på den förutsägbara mediereaktionen: "När tänker ni avgå?"

Detta inlägg är också publicerat på http://newsmill.se/artikel/2009/03/06/uppdrag-gransknings-program-om-bonusar-var-en-journalistisk-katastrof

Oroande paternalistiska tendenser på Konstfack

Konstfacks rektor Ivar Björkman meddelar på DN-debatt att han vill förtydliga de etiska regler som styr verksamheten på skolan. Det är bra med tydlighet, men det vore vägledande om vi också fick reda på något om vilken etik det är som gäller och som ska förtydligas på Konstfack. En tydlig ledtråd ger Konstfacks professor Magnus Bärtås intervju i SvD den 3/3 där ha gör klart att det är en typ av konsekvensetik som ligger till grund för skolans etiska bedömning av studenternas skapande verksamhet. Detta är också att vänta. Men Bärtås är också tydlig med vem som avgör vad som är bra och dåliga konekvenser för samhället: Det gör Konstfacks lärare och elever.

I sina kommentarer kring det examensarbete som har involverat psykiatrivården bedömer Bärtås att det finns en större nytta bortom det enskilda fallet. Under antagande att Bärtås inte avser studentens vunna uppmärksamhet och berömmelse kan vi dra slutsatsen att Bärtås avser någon form av långsiktig kollektiv samhällsnyttighet. D v s för "det allmänna bästa". Och visst är det väl det allmänna bästa som motiverar att en konstskola överhuvudtaget är offentligt finansierad. Konstens utveckling och uttryck anses vara allmännyttig på flera sätt utöver vad som fångas av de rent pekuniära intäkter som konstutövningen kan inbringa på kommersiella grunder. I detta avseende finns en tydlig samklang mellan den moral som Bärtås ger uttryck för och den "samhälliga moral" som är underförståd i Konstfacks finansiering.

Men Bärtås överskattar grovt det mandat hans institution rimligen kan anses bemyndigad med av samhället. SvD frågar:

"Du tycker inte att det ligger något i kritiken som går ut på att det är fel att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk? De närmast berörda är ju väldigt arga."

"– Jo, jag kan förstå att de känner sig lurade i sitt yrkesutövande, men jag försöker tänka i ett större perspektiv. Det här verket är så pass värdefullt att det måste lyftas över den specifika situationen. Det Anna Odell kan tillföra genom att utföra den här handlingen överväger de negativa aspekterna. "

Bärtås anser således att det ligger inom Konstfacks samhällsuppgift och -mandat att omprioritera resurser som i demokratisk ordning fördelats till psykiatrivården till att användas för Konsfacks bidrag till det allmänna bästa. Vidare uttycker Bärtås att utöver omprioriteringar av samhällets resurser kan Konstfack efter eget godtycke göra avvägningar mellan enskilda individers traumatiska upplevelser och värdet av Konstfacks samhällsnyttiga verksamhet.

Denna paternalistiska hållning där Bärtås tillskriver Konstfack rätten att sätta sig över såväl demokratiska beslut som enskilda människors rättigheter gör att den relevanta frågan att diskutera på Konstfack är vad ett konstverk "kan tillföra". Kostnaderna, brett definierat, är i bästa fall av underordnat intresse. För en politiker är förhoppningsvis ordningen den omvända, vilket Kulturminsiterns reaktion var ett utmärkt exempel på. Ändå möts Kulturminsistern av etilitiska hån, som väl speglar den paternalism som Bärtås ger uttryck för, från flera håll i konstvärden. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpte konstverket som involverade klotter och annan skadegörelse skriver på Newsmill apropå Kulturminsisterns reaktion:

"Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst."

Anhava betonar därefter återigen att den viktiga frågan är vad som är konst och inte. Själv är hon övertygad och hennes egen upplevelse är att "De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten". De negativa konsekvenserna av konstverkets skapelse nämns inte i en enda stavelse.

Anhava avslutar sin artikel med ett helt felaktigt påstående om lagens straffskalor och frågar sig varför egendomen står under statsmaktens särskilda beskydd i våra samhällen. Jag tror att det skulle vara mer fruktsamt för den konstetiska debatten om både Anhava och Bärtås istället diskuterade varför konsten står under statsmaktens särskilda beskydd. Svaret på denna fråga är långt mindre självklart.

Detta inlägg är även publicerat på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/04/oroande-paternalistiska-tendenser-pa-konstfack

Försök haja det här med bonusar II

Enligt välinformerade källor kommer nästa Uppdrag granskning att beröra bonusutbetalningar från Första AP-fonden. Ingen högoddsare, hur skulle Janne Josefsson kunna hålla sig borta från sådan mumma. Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av JJs väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik. (Inget ont om JJ i övrigt N.B.)

Till att börja med ska jag väl säga att jag själv inte är något stort fan av bonusfundamentalism, se tidigare inlägg här, men jag blir förbannat less på att de verkliga argumentet för varför det finns idiotiska inslag i finansvärlden ska skitas ner av sådan här missriktad dynga. (Jag lovar att jag ska be om ursäkt offentligt om min föregripande kritik visar sig missa målet.)

För det första: Varför är det automatiskt fel att betala ut rörlig ersättning till en del av sina anställda när AP-fonden har gått back som föreslås här, här, här och här? Svaret är klockrent att det är det inte! Om man har ingått ett avtal så ska det hållas. Om det är något fel på avtalet så ska man kritisera den som ingick avtalet för den handlingen och inte för att man i efterhand tillämter sina anställda en sådan respekt att man följer det avtal man ingått. Om jag har jobbat häcken av mig under året för att göra mig förtjänt av den extra månadslön som jag får om jag gör bra ifrån mig vore det väl jävligt nedrigt att inte betala ut den om jag faktiskt gör bra ifrån mig? Ok, kan vi då automatiskt dra slutsatsen att avtalet var dåligt och därmed kritisera ledningen för det? Eller kan vi dra slutsatsen att inga anställda har gjort bra ifrån sig? -Nej givetvis inte utan mer information, det är inte ens troligt. Man kan knappast lasta fondens anställda för att börserna har gått i krasch och förhoppningsvis var heller inte den rörliga delen av deras löner kopplade till börsens generella svängningar eftersom detta inte är något som de kan påverka. Återstår då möjligheten att kritisera fondens ledning för att det är politiskt osmidigt och begår medialt självmord genom att skriva avtal som betalar ut rörlig ersättning i kristid. Ok då, men det är väl knappast Första AP-fondens vd Johan Magnussons karrär som alla är så oroliga över?

Den här frågan gör mig upprörd! Den som kritiserar ubetalning av rörliga ersättningar med hänvisning till att det är dåliga tider missar inte bara målet som jag beskrev ovan, utan gör dessutom ett rejält självmål om man inte skulle ha varit lika kritisk i goda tider. Den lågkonjunkturbonuskritiske gör nämligen precis det tankefel som finanspatronerna förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (betyder precis vad det låter som) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha en massa bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet. Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är således detsamma som att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet. Som kuriosa kan tilläggas att detta upprätthålls av att var och en av oss svennebananas tror att just jag ska kunna hitta den bästa fondförvaltaren och därför betalar höga avgifter när jag tror mig ha hittat honom.

Och när jag ändå är i gång. Första apans ledning har sagt ifrån sig sina bonusar. Notera att detta i princip är detsamma som att erkänna att bonusarna är fel utformade och att man bara nallar av kakan när det inte märks (i högkonjunktur). Jag hajar att det är pga media och missförstånd som de gör det men poängen är viktig.

Jag får skriva mer om det här en annan gång men måste också kommentera Kertin Hessius "gratifikation" som hon fick av styrelsen. Om jag fattat saken rätt så var detta inte del av något löne-avtal utan en oanmäld klapp på axeln. Fantastiskt smart incitamentstänk isf. Ja jag säger då det...

Bonusarnas ironi

Vi befinner oss mitt i bonusslakten och det är trängsel i biktstolarna här i London när VD:ar och andra potentater ska bära hundhuvudet. Hur mycket det är ett politiskt skådespel där ångerfulla magnater spelar med för att Gordon Brown ska kunna fortsätta pumpa in pengar i bankerna är i och för sig oklart men underhållande är det i alla fall.

Det är svårt att i efterhand fatta hur den ortodoxa bonuskulturen kom att få ett sånt fäste i näringslivet. Själv kan jag utan att bara vara efterklok säga "told'ya!" och det är med ett icke oansenligt mått av skadeglädje som jag ser elefanterna med svansen mellan benen och mössan i hand. Ok, den grundläggande idén med bonusar är inte helt uppåt väggarna. Att folk i allmänhet faktiskt påverkas av incitament är inte svårt att belägga, men det betyder inte att anything goes.
Trots de uppenbara problemen som finns med att skapa incitamentsprogram för en VD som ger en korrekt avvägning mellan olika mål och mellan kort- repektive lång sikt, och trots att inga belägg fanns för att det funkade verkade alla frälsta. Någon som minns Uppdrag gransknings program från 2006 där de granskade bonusar? Det roligaste inslaget var när de intervjuade några ledigt skjortbeklädda Handelsstudenter som vant minglade på ett föregatsevent, dvs praoade i det high-life som snart skulle bli deras. Frågan om huruvida bonusprogram för chefer fungerar eller ej tyckte de var en trivial fråga och av den löjliga invändningen att forskningen på skolan talade emot detta lät de sig inte rubbas i sin övertygelse. Undrar hur sektstämningen är på skolan idag...

I London är idag ett av de stora problemen på finansmarknaden att ingen vågar göra något. Ingen vågar ta risker och företag får inte låna pengar. Anställda får inte någon bonus om man gör något bra men man blir med säkerhet av med jobbet om man gör fel. För att få hjulen att snurra måste folk våga börja ta initiativ och risker igen. Och det är här ironin i dagens situation finns: Du som har accepterat att överdrivna incitament mot kortsiktighet och risktagande faktiskt har "fungerat", och att just detta är en av förklaringarna till finanskrisen, borde nu upp på barikaderna och kämpa för att de ska bevaras och höjas. Om du inte vill det antar jag att du har en bra ursäkt!