Se hit! En ekonomiexamen on-line (Littorin-style)

Det värsta är över, nu är det nedförsbacke. Ett helt års mikroekonomi och ekonometri avtenterat på tre dagar. Anfäkta och anamma vad jobbigt det var! Men förhoppningsvis lärde man sig något på vägen. Låt mig beskriva kort vad jag har fördjupat mig i och samtidigt ge en bakgrund till varför en ekonom kan bli så förbryllad av att betrakta världen på andra sidan spåret, se bl a här om sjukvård, här om klimatpolitik och här om kompispriser.

Mikroekonomi är samlingsnamnet på en mängd teorier som bygger på samma grundprincip: Först leker man att (man säger iofs "antar att" för att verka lite mallig men det är samma sak) det finns några olika aktörer i världen som gillar olika saker på olika sätt. Sedan funderar man över vad de troligen skulle göra om de fick möjlighet att frivilligt samarbeta och byta grejer med varandra. Ofta gissar man att hon som gillar något, säg en kopp kaffe, lika mycket som hon gillar tio kronor sällan betalar mer än tio kronor för en kopp kaffe. En annan vanlig gissning är att om det kostar mer än tio kronor att få fram en kopp kaffe så kommer inte så många brygga något kaffe åt den som inte betalar mer än en tia. Av detta drar man slutsatsen att om det är dyrt att brygga kaffe så blir priset högt och få köper kaffe.

Ekonometri å sin sida bygger på statistik och är samlingsnamnet för de metoder som ekonomer använder för att kolla om ens gissningslekar faktiskt stämmer med vad som händer i verkligheten. På så sätt blir ekonomin en vetenskap och inte en gissningsfilosofi: Man funderar ut en teori om att det kommer säljas färre koppar kaffe om det blir dyrare att få fram en kopp kaffe. Om det sedan plötsligt blir dyrare på riktigt att brygga en kopp kaffe så springer man ut i verkligheten och kollar med hjälp av sina ekonometriska/statiska metoder om det faktiskt är så att färre koppar kaffe köps och säljs på grund av detta.

Vi ekonomer har genom åren blivit ganska säkra på att det här med tillgång och efterfrågan faktiskt oftast funkar som med kaffet ovan, att om något kostar mer så kommer det finnas mindre av det. Vi har tydligen lyckats övertyga rätt många andra också: Det finns alkohol- och tobaksskatter, diverse dåligheter är belagda med böter och vite och miljöfarlig verksamhet beskattas mer och mer, allt med stöd av insikten om att folk gör mindre av saker som är dyra och mer av saker som är billiga. De flesta av oss använder oss dagligen av denna kunskap. För att se om du besitter den, testa att svara på följande lite kluriga frågor:

A. Om det är dyrt med kaffe så...
1) Kan alla bälga i sig hur mycket som helst
X) Kommer det köpas färre koppar kaffe
2) Vet inte

B. Om folk köper färre koppar kaffe för att det är dyrt så kan de få råd genom att
1) Man satsar några miljarder på en kaffeförmedling
X) Man hjälper dem att betala för kaffet
2) Vet inte

C. Om man hjälper någon att betala för kaffe så det blir billigare för kafégästerna så kommer priset på thé sannolikt att
1) Gå upp eftersom alla hellre vill ha thé nu när kaffet kostar mindre
X) Gå ner eftersom annars får man inget sålt nu när kaffet kostar mindre
2) Vet inte

Rätt svar på alla frågorna är X, och det tror jag att de flesta hade klurat ut. Jag tycker att det är förbryllande hur ofta folk helt bortser från det som de annars tycker är så självklart. När facket, det gamla arbetarpartiet och nu också det nya arbetarpartiet samtidigt tycker att alla ska ha hög lön och att alla ska ha ett jobb så blir jag lite fundersam. Låter det inte, om än bara lite, motsägelsefullt? Det är som att plötsligt svara 1) eller möjligen 2) på fråga A trots att man i alla andra sammanhang kan svaret. Dessutom svarar de konsekvent fel på fråga B.

Varför svarar de fel? -Därför att de faktiskt vet svaret på C. Symboliken i C avser att om man gör det billigare för företag att anställa en grupp på arbetsmarknaden, t ex ungdomar/flyktingar, ("kaffe") så kommer det att sätta press på lönerna för alla andra (priset för "thé"). Denna fråga som jag själv tycker är något svårare än de andra skulle Wanja inte missa ens i sömnen eller på språng mellan två styrelsmöten. Bravo! Men varför låtsas hon att hon inte kan svaret på A och B då? -Därför att hon tar ditt jobb på allvar och då gäller det att företräda sina medlemmar (som till allra största delen är sådana som har jobb redan). De vill ha höga löner och då skiter de visst i att det blir färre jobb och fler arbetslösa vilket man lätt inser om man kan svaret på fråga A. Och då vore det väl synd att paja det genom en effektiv arbetsmarknadspolitik, dvs genom att svara rätt på fråga B.

Det finns en tydlig motsättning mellan de i facket som har jobb och de som ännu inte har det. Man vill inte sponsra de som har det svårt på arbetsmarknaden eftersom det drabbar den stora massan som inte har det svårt. Solidaritet hette det visst.

Före valet 2006 fanns det politiker i Sverige som kunde svaret på A och B men av någon anledning svarade 1) eller 2) på C. Men eftersom svenska folket bara röstar på de som kör LALALALALALA-dövöra på A och B så är de nu så gott som utdöda.

Sådär, nu har man lagt upp smashboll för att som utlovat skriva om facket och invandrarsponsring nästa gång.

Sköna maj välkommen! -En högtidsantologi

I London vet jag inte om man firar första maj så mycket och valborg har de inte hört talas om så det är bara att acceptera att jag missar firandet av denna högtid i år. Mycket tråkigt eftersom jag gillar våra svenska högtider skarpt. De liksom befriar en från kristendomsarvets bojor och låter en vara hedning igen. Faktum är att oavsett vad etablisemanget har karvat in i kalendern genom århundradena så insåg jag härom året vid en närmare granskning att det finns inget kristet alls i det som min pursvenska släkt har överantvardat till mig i form av traditionalistiskt leverne under årets högtider. Inte ens på julen. Jag vet inte hur andras kalendrar ser ut, men ungefär så här ser högtidsåret ut för min del:

1. Nyårsnatten. Obligatoriska inslag: Först lite dyrare dricka, smart mat, bordsskick, vita dukar, cigarr i rockfickan, framtidsplaner. Sedan super man ner sig. Och tur är väl det eftersom man alltid ska ut och frysa fåtöljen av sig vid tolvslaget och tjoa i falsett åt att någon överförfriskad kompis riskerar livet för att bränna upp ett par tusenlappar i meningslöst pyrotekniskt industristöd.

2. (Påsk) Min sämsta högtid. Jag firar inte påsk så mycket faktiskt. Käkar typ inte godis och har aldrig fattat det där med att trycka i sig en massa ägg. Är det gott eller? Förresten, vad gör hönsen resten av året när folk äter färre ägg? Har de nån slags swat-team med hönor som bara rycker ut på påsken och som sedan går på slakt eller har andra jobb? Eller matar de hönsen med ryssfemor före påsk så att det blir en jävla ägglossning just då? Nåja, annars är det fattigmanskost som gäller. Sill, potäter. (Ingen gräslök till sillen av någon anledning vilket alltid har irriterat mig). På senare år har jag lyckats smyga in mer och mer snaps by association med sillen, men det är något skumt med påsken som gör att stämningen aldrig tillåter att man blir packad.

3. Valborg. Obligatoriska inslag: Jag höll på att säga majbrasa och hela den bagen med tombola, en desarmerad hellre-än-bra-kör och någon lokal föreningsnisse som håller vårtal genom ett felmonterat högtalarsystem i motvind. Men det är egentligen bara supandet som definierar Valborg. Även här för att klara vädret tror jag. Ingen mat hör hit konstigt nog. Man hade ju trott att någon skulle komma på att man kan grilla korv över glöden efter brasan men tydligen inte. Ibland planerar någon en picknick men sedan tappar man bort dem med korgen och slaskar istället i sig en pizza någonstans där man kan värma sig lite.

Första maj firar jag egentligen inte men förra året partajade jag lite i Humlegården genom att hamna i klinch med en fack-pajas som delade ut lappar med ett budskap som jag inte gillade och som han inte förstod sig på. Varför är det ingen som roar sig med att motdemonstrera förresten? Vore sjukt kul att glida in i ledet bakom Wanja med ett "Ropen skalla Bonus åt alla"-plakat eller liknande. Jag minns för övrigt en ganska okänd satirisk bok av Vilhelm Moberg (1953) som jag läste i svenskan i gymnasiet (valde den för att den var kort så klart) där huvudpersonen åker för att studera hur landet "Idyllien" fungerar. Han rapporterar hem att det Statsbärande partiet som hade skaffat sig monopol på makten hade inrättat en helgdag då de som hade makten skulle kunna protestera mot de som inte hade makten. (även i övrigt en mycket läsvärd bok minns jag)

4. Midsommar. Obligatoriska inslag: Landsbygd, sill (med gräslök), nypärer, nedpackade shorts, en upponervänd jättedildo, fylla och patetisk musik (Ulf Lundell, först via landställets gamla mono-stereo (öhh..) och senare via en likaledes patetisk och tillika packad trubadur, ofta jag själv). Man ska inte dricka vin på midsommar. Snaps!. Och öl: Man går in på 2,8, tar i första, höjer optimistiskt till 4,2, och river sedan ut sig i tolfte försöket på 5,0.

5. Ja, sedan är det bara mörker fram till jul. Eller midvinterbloten som man kanske borde kalla den. För min jul definieras av frosseriet. Fett, sötsaker och sprit! Och så familjemys förstås. Jag har en liten morbror som brukar läsa högt ur Röde Orm på julafton för att liksom betona och legitimera våra hedniska förehavanden. Man känner igen sig något mer i det än i något bibliskt evangelium. Gran, materialistisk köphets, tomtar, tecknad film, frosseri och snapsvisor. Undrar om ärkebiskopen skulle endorsa en sån jul i kristenhetens namn? Det enda kristna inslaget brukar vara någon tindrande julskiva med frireligiösa reko-ungar från Adolf Fredriks musikklasser.

Sedan är det bara att börja pressa på kostymen inför nyår.

Ut och demonstrera nu!

Någon planerar vårdköerna!

Vårdköerna! Den oändliga historien. Nu var det ett tag sedan ämnet var på tapeten, men nästa år är det val och då kan man ge sig fanken på att det blir en massa houllabalou igen. Innan dess vill jag lufta några saker som jag inte riktigt har hajat kring de där köerna. Jag läste det här i SvD förra året:

De längsta Stockholmsköerna finns inom gynekologin, ögonsjukvården, öron-näsa-hals och hjärtsjukvården. Kön för att komma till hudmottagningarna är också för lång, liksom till neuropsykiatriska utredningar. Men värst är det inom ortopedin, särskilt när det gäller steloperationer av ryggar där väntetiden kan vara omkring ett år.

Men vaff..! Jag är förvisso ingen expert på vårdens organisation och indelning men finns någonstans där det inte är lång kö? SvD verkar täcka in de flesta vårddiscipliner i sin problembeskrivning.

Vårdköerna är en av den svenska politiska debattens längsta följetånger. Här är en liten teori om hur det funkar i maktens korridorer: När du har förlorat valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Oppositionstid” och läser överst: ”Kritisera de som vann valet för att vårdköerna är på tok för långa. (Exemplifiera med någon oskyldig tant i Säffle som får vänta på sin starr-operation i 18+ månader och därför inte kan virka vantar till barnbarnen, det brukar ta snurr på löpen). OBS! Om du hade majoritet under förra mandatperioden, vänta i ett halvår med att kritisera”

Om du däremot har vunnit valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Majoritetstid” och läser : ”När oppositionen kritiserar de långa vårdköerna: 1. (Om möjligt) Berätta hur illa/värre det var när oppositionen var i majoritet 2. Skyll på oppositionens politiker i andra valda församlingar (Landsting/Riksdag) 3. Berätta om alla välvilliga åtgärder du har gjort trots att det inte ger resultat.

Verkligheten verkar inte förkasta denna teori i alla fall. För sådär verkar de hålla på. Men min stilla undran är varför ingen gör slag i saken och gör sig av med vårdköerna? Enligt min simpla logik borde det vara allt annat än omöjligt och inte en bråkdel så dyrt som jag tror att många föreställer sig. Det kan nämligen inte vara rimligt att det är nya sjukhus och långsiktiga budgetökningar som behövs för att få bukt med problemet.

Jag tänker så här: Anta först att kapaciteten att utföra höftledsoperationer är 4 personer om dagen. Anta samtidigt att i genomsnitt 5 nya personer blir i behov av höftledsoperationer varje dag. Vad händer då med kön till höftledsoperationerna? – Den ökar i genomsnitt med en person om dagen så länge behovstillflödet (5 pers) är större än dagskapaciteten (4 pers). Slutsats: För att kön inte ska växa i oändligheten behöver man öka kapaciteten och bygga fler sjukhus för att få bukt med växande köer (vi antar att man inte kan göra mycket åt behovet).

Men nu är det vad jag förstår inte att köerna blir längre och längre som normalt sett är problemet, utan att de köer som vi har består. Om köerna inte växer så borde väl det betyda att kapaciteten faktiskt matchar behovstillflödet från dag till dag? För om kön ska vara konstant måste ju lika många tas ur kön som kommer till densamma. Och i så fall kan man ta bort alla framtida köer i ett svep med en engångsinsats. Kön till steloperationen av rygg som enligt SvD är ett år lång skulle kunna försvinna helt om man tillfälligt hyrde in operationskapacitet för att operera de som står i kö. Sedan är saken biff. Men det kostar för mycket pengar kanske någon invänder. Kan jag inte tänka mig! Den samhällsekonomiska kalkylen är så självklart lönsam att jag tvivlar på att den ens behöver göras. Tänk vilken investering: Betala för att operera de som står i kö idag och bespara sjuklingar för all framtid en massa plågsam kötid samtidigt som deras arbetsförmåga höjs avsevärt. Inga ökade årliga kostnader, högre skatteintäkter och ingen kö. Voila!

Men kan det verkligen vara så enkelt? -Säkerligen både ja och nej. Ja, för att jag är övertygad om att många köer både kan och bör byggas bort genom sådana engångsinsatser. Nej, därför att det säkerligen är så att efterfrågan för vissa behandlingar och operationer ökar när individens kostnad för behandlingen minskar (att köa upplever nog de flesta som en ganska stor kostnad). I sådana fall kommer alltså kön att återuppstå för att det börjar flöda till fler patienter per dag när kön tas bort. Konsumtionen av vård ökar då och därmed blir de långsiktiga kostnaderna för vården högre om man försöker hålla köerna borta.

Det är därför jag tror att vårdköerna är planerade. Eftersom politiker knappast vill/kan höja avgifterna i vården särkilt mycket får de förlita sig på andra verktyg för att hålla sådana som annars anses eller anser sig vara i behov av vård borta från att tära på budgeten. Köerna kan då säkert vara ett effektivt sådant instrument. -Ett oärligt instrument ska sägas eftersom jag aldrig har hört någon beslutsfattare försvara det offentligt. Problemet är såklart att om en politiker säger att behovet ökar med kortare köer så anklagar politkern de som köar för att vara simulanter. Och det är ju dålig stil. Men den som inte tror att kötiden påverkar behovet borde alltså ha gjort något åt köerna för länge sedan. Och att inte ha gjort det är verkligen dålig stil! Tänk dig den intervjun med en ledande landstingspolitiker!

Jag kan som sagt inte mycket om vård, men min förtåelse är att vissa vårdköer torde vara både onödiga och skamliga, medan andra kanske fyller en funktion för att hålla nere kostnader. De förra, om de finns, måste tas bort snarast men den politiska följetången lär fortgå.

P.S. Det kan också vara så enkelt att vårdpolitiker inte har så god förståelse för ekonomi

A tribute: Lars Berghagen

Om den svenska folksjälen, att bli folkkär och gå för långt

Lars Berhagen. Detta unikum som är “Lasse” med hela svenska folket. ”Lasse” är nästan värd sin plats i den svenska nutidshistorien. Med en dåres ihärdighet och en beundransvärd uthållighet har han med omsorg betat av alla de förnedrande skitjobb som vi svenskar kräver för att någon ska examineras som riktigt folkkär. Han har gjort allt som man överhuvudtaget kan göra för att vinna de breda folklagrens hjärtan, och han har gjort det med en långsiktighet och målmedvetenhet som inte kan lämna någon oberörd. Hans kändisskap säger lika mycket om alla som älskar honom som om honom själv.

Först rivstarten med det än idag allenarådande receptet för att komma upp på kändisradarn och bli ett namn att räkna med: På 60-talet gav han ut skivor, låg på svensktoppen, låg med kändisen Lill-Babs, var med i melodifestivalen och allt annat som hörde detta liv till. ”Lasse” blev känd på riktigt. Imponerande snart insåg dock ”Lasse” att detta med kändisskap och skvallertidningar var alltför ungdomsflyktigt. Det var blott nödvändigt men alls ej tillräckligt för att bli odödlig i hans fosterland. Här tar det stopp för de flesta kändisar och ni ska lära er av ”Lasse”.

För ”Lasse” vet hur en slipsten ska dras: Under de kommande decennierna skrev han nationalromantiska sommarvisor (för att säkra penchisar i alla tider), barnvisor, barnböcker (barnen är framtidens kulturbärare), var programledare i TV (familjens enighet i TV-soffan ska aldrig underskattas i vårt land), skrev och framträdde i revyer (gnäggig gubbhumor för att inte bara vara spela på damernas planhalva). Men än mer imponerande är ”Lasses” djupare insikter: kyrkan och nykterhetsrörelserna är viktigare än vad många tror och det finns stora stabila grupper inte låter sig imponeras av världslig underhållning. ”Lasse” blev så ordförande i FAMN - Föreningen Artister Mot Narkotika. -Tänk vilken gemenskapsvärme bara föreningens namn utstrålar. Han utvecklade starkt sin saliga sida och hans ande är idag förevigad genom hans bidrag till den svenska psalmboken. ”Då knäpper jag mina händer” heter ”Lasses” psalm. Även den mest syndfulle får något fromt i blicken bara av titeln.

Kort sagt: ”Lasse” har gjort allt rätt. Utom en sak. –Och den måste bli hans fall om den svenska folksjälens logik ska fortsätta att forma hans öde. 2004 gav han ut diktsamlingen”Dikter i mitt hjärta: Lasse Berghagen väljer ur den svenska lyriken”. Samlingen innehåller ”Lasses” svenska favoritdikter av legender som Gullberg, Boye, Ferlin, Bellman, Taube, Fröding och, givetvis, av ”Lasse” själv. Tänk: alla de stora i en och samma bok! En av ”Lasses” dikter heter "Nu" och innehåller ord som moll och dur, solnedgång, klöverängen och kvällsbris. En annan heter "All min längtan” och handlar om en igelkott som dricker dagg.

Samma år sommarpratade ”Lasse” i P1. Sommarpratare pratar om sina favoritämnen och spelar sin favoritmusik. Lasses favoritämne för prat var hans egen karriär som folkkär artist. Lasse spelade också sin favoritmusik av Sinatra, Presley, Vreeswijk, Abba och fyra låtar av “Lasse” själv. Tänk: alla de stora i ett och samma program! (Stim-pengar är inte dumt det heller)

Sedan "Lasse" slutade med det folkliga flamsandet i Allsång på Skansen, där allt var toppen, lajbans och spontant alldeles oavsett väderlek, har vi sett mindre och mindre av honom (Nåja, han gör ju comeback varje år och visar var skåpet ska stå). Men 2007 dök han upp i det folkkära programmet ”Så ska det låta” och "Lasse" trivdes som en mört i Mälaren. Hans storhet blev bekräftad när motståndarlaget framförde Teddybjörnen Fredriksson, och "Lasse" svarade med sitt patenterade händerna-på-knäna-i-tandläkarstols-skrockande. ”Lasse” vann också leken och fick som pris välja avslutningslåt. Han tvekade inte en sekund utan rev utan omsvep av den omåttligt populära ”En kväll i juni” (Du vet: Han tog av sig sin kavaj..) . Text och musik: ”Lasse" Berghagen. –Om ”Lasse” själv får välja.

Alla älskar ”Lasse”, och ”Lasse” älskar också sig själv. ”Lasses” blinda och brutala narcisism är oroväckande och ställd bortom allt rimligt tvivel. Sverige måste därför dela ut lagens strängaste straff! Detta är mitt bidrag till att förverkliga den oundvikliga detronisering som den svenska folksjäl som skapat honom till slut kommer att måsta kräva. Jantesvenskar i alla län: Förenen eder!

Tågbranschen: Det kommer inte att gå som på räls

Läsåret 1998-99 läste jag mina första kurser i företagsekonomi. Balanserade styrkort hade precis varit heta och kassaflödesanalys var det nya. Men framförallt minns jag pratet om specialisering. Det vimlade av historier om företag som "diversifierat", dvs varit verksamma i vitt skilda branscher, men nu skulle företag "fokusera" och satsa på en enda kärnkompetens. Det var knappast någon tillfällighet att det var just detta år som SJ började delades upp i flera specialiserade enheter.

Idag har jag och en del andra fått distans till vad som var hippt inom företagsekonomin i slutet på nittiotalet. Jag har också haft förmånen att jobba med en rad olika projekt inom järnvägen och ska därför kosta på mig ett par besserwisserkommentarer om regeringens nya försök att skapa en ny flygmarknad på spåret. Infrastrukturminister Åsa Torstensson presenterade i torsdags slutsatserna från utredningen Konkurrens på spåret. Presskonferensen i sig gav sjukt mycket Ringholm-vibbar. Underhållande alltså, men Torstenssons obegripligt inkompetenta intryck är också oroande. Det är bra om ministrar vet vad de snackar om, men om inte ska de åtminstone kunna låtsas. Spola fram 17 min och 30 sek in i konferensen och lyssna till det bästa exemplet på nonsens och goddag yxskaft sedan Robinsson-Robban.

Nåväl... Tio år innan jag började på universitetet hade SJ skiljts från Banverket som fick hand om spåren medan SJ skötte resten. Avsikten var att förhindra att pengar avsedda för spårinvesteringar skulle gå till att reparera klantigheter inom tågverksamheten. Detta var smart. Men 1999 var det alltså specialisering som gällde: SJ delades upp i SJ AB (köra passagerare), Green Cargo (köra gods), Euromaint (underhålla persontåg), Swedmaint (underhålla godståg), Trafficare (Städa tåg), Jernhusen (järnvägsfastigheter). Var detta smart? Nja!

Det finns två problem: För det första är den populära läran om specialiseringens fördelar mycket onyanserad. I praktiken måste dessa eventuella fördelar vägas mot de fördelar som kan finnas med att inordna relaterade verksamheter under samma tak. Stordriftsfördelar känner de flesta till, men man bör också överväga hur svårt det kan vara att avtala om allt mellan företag. T ex: när ett tåg går sönder, hur vet man om det är ägarens, underhållarens eller användarens ansvar? Tror du att risken är stor för att man börjar tjäbbla om vems fel det är istället för att lösa problemet? -Givetvis, och det är också vad som har hänt i praktiken. Tanken med specialiseringen 1999 var också att öppna för tydligare konkurrens så att de olika bolagens duglighet kunde mätas mot liknande företag på marknaden. Men "konkurrens för kundens bästa" är också det en förenklad lära, framförallt om den tillämpas slarvigt inom naturliga monopol-strukturer som järnvägen. Som lök på laxen är också systemeffekterna, dvs när någon tabbar sig drabbar det alla, nästan oöverträffat stora inom järnvägen. Att ha många konflikterande intressen är då långt ifrån problemfritt. Om du orkat läsa så här långt är den enkla lärdomen att specialisering och konkurrens- och marknadslösningar inte kan vara en dogmatisk utgångspunkt inom järnvägen.

Det andra problemet är att folk tror att saker och ting löser sig om man plitar ner något på papper. Det gör de inte. När det närmar sig genomförande måste principerna ha konkretiserats och när man väl kör igång är det noggrannhet och detaljerna som gör susen. Jag frågar mig hur man tänkte på Näringsdepartementet när man sålde både underhållsföretaget Euromaint och städföretaget Trafficare till riskkapitalister medan bolagen satt på skyddade hyreskontrakt i underhållsdepåerna som gav dem monopolsituationer. Varför sköter ett städföretag ställverket i Hagalund (alltså dirigerar trafiken)? Varför sköter tågoperatören SJ utropen på Stockholms central? Hur ser myndigheternas ansvar ut för infrastruktur och gemensamma funktioner kring stationer och underhållsdepåer? Det borde finnas svar på sådana frågor, men det finns det inte. Därför att någon inte har varit noggrann. Därför att någon vänder på klacken när man beslutat att allt ska bli bra. Men frågorna kommer definitivt aktualiseras nu när nya aktörer ska in på marknaden.

Utredningen Konkurrens på spåren är inte dålig men den har mycket lull-lull i mitten, och tar inte i de stora frågorna (det första problemet) och är irriterande grumlig vad gäller genomförandet (det andra problemet). Regeringens utgångspunkt är till synes fri från insikt om järnvägens mycket speciella natur vad gäller möjligheterna för specialisering och konkurrens. Utredningens första mening lyder:

Utredningen ska föreslå hur ökad konkurrens mellan kommersiella aktörer på persontrafikmarknaden för järnväg ska kunna åstadkommas samtidigt som resenärernas önskemål om kvalitet och tillgänglighet tillgodoses.

Nettorördelarna av "konkurrens mellan kommersiella aktörer" tas alltså för givna. Denna utgångspunkt följer av den förra järnvägsutredningen, men problemet är att även den genomsyrades av tanken på att specialisering och konkurrens är ett universalmedel. Jag vill se en schematisk översikt över hur marknaden är tänkt att fungera och vilka roller de olika aktörerna har! Jag vet att ingen vet detta idag, varken Åsa Torstensson, utredaren Jan Brandborn, eller marknadens aktörer. Det är en katastrof att ingen orkar tänka hela vägen ut. "Ah, det löser sig..."

Jag vill också veta hur de förändringar som föreslås ska genomföras! Det finns förvisso ett kapitel i utredningen som heter "Plan för genomförande" men det måste vara ett skrivfel för någon sådan plan finns inte. Och, jag lovar: Inte heller detta löser sig! Titta hur det gick förra gången! Det enda som finns är förslag om regelförändringar och tomma formuleringar som: "Banverket bör ta initiativ till...", "Rikstrafiken bör ges i uppdrag att i samverkan med övriga intressenter... ta fram en övergripande plan..." Whatever! Vem ska ha ansvar för vad och vem kontrollerar att det är klart?!

Ingen vision och ingen plan för hur den vision som inte finns ska förverkligas. Och Åsa Torstensson är ytterst ansvarig...

Sluta sälja grejer till kompispris!

Håller på att sälja min lägenhet och försöker göra det inom bekanskapskretsen för att slippa home-stageande och sponsring av någon övergödd fastighetsmäklare. Men det är inte alltid lätt att göra affärer med vänner, speciellt inte om det börjar lukta kompispris för då blir jag bara förvirrad. Tyvärr delar de flesta inte min spontana känsla för ämnets bristande logik.

Men alla vet väl vad ett kompispris är!? Man har någon sorts intuitiv känsla av hur och varför ett kompispris är annorlunda från ett vanligt pris. Men sedan ett par år tillbaka fattar jag inte längre och jag antar att jag får beskylla mina ekonomistudier för det. En jag känner sålde sin cykel för 2 000 kronor förra våren. Jag tyckte det lät rätt billigt eftersom jag trodde att cykeln borde ha gått att sälja för minst 2 500. Men det visade sig att han hade sålt den till någon polare, så han fick kompispris. Jag frågade varför. Är 2 000 ett rimligare kompispris än 3 000 kronor? Han tyckte tydligen att frågan var mindre motiverad eftersom han istället för att svara tyckte att jag var "dum i huvet". Möjligen, men allvarligt, varför betyder kompispris alltid billigare?

Vi ekonomer utgår nästan alltid från marknadspriset, dvs typ det högsta pris man skulle kunna få vid en offentlig auktion. När någon säljer något billigare än marknadspriset blir vi jäkligt misstänksamma och avkräver en rationell förklaring till detta hån mot en av våra viktigaste principer. Enkla förklaringar till att sälja cykeln till något annat än marknadspris kan låta typ så här: Om jag säljer en cykel på annons får jag ut marknadspris, för annons är ju typ en offentlig aukiton. Men ibland tar det tid att hitta en köpare (”sökkostnad”) så om grannen eller en kompis vill köpa kanske man kan pruta lite på marknadspriset eftersom man sparar tid på det sättet. Å andra sidan kan köparen också ställa jobbiga krav på en i efterhand om t ex cykeln får punka eller gnisslar i bromsarna, ”kravkostnad”. Om man tror att någon köpare är speciellt kravlös kan man sälja lite billigare till den, typ om den går med på "befintligt skick". (Andra förklaringar kan säkert nämna transaktionskostnader och -risker, men jag struntar i det här eftersom vi pratar om kontantbetalning.)

För att slippa sökkostnaden fattar jag att man kan ge ett kompispris, dvs rabatt. ”Jag skulle kunna sälja den på Blocket, men orkar inte lägga in en annons och greja, så du får X kronor rabatt”. Men kravkostnaden då? Om jag sålde en cykel till någon jag inte känner skulle jag inte ha några betänkligheter kring att sälja i befintligt skick och krasst konstatera att om cykeln börjar gnissla och gnälla så är det från och med nu köparens problem. Men om det visar sig att cykeln säckar ihop när jag har sålt den til en polare är det upplagt för dåligt samvete, (underförstådda) kompensationskrav och liknande ”negativa externaliteter”(som vi kallar det) på vänskapsrelationen. Den som säljer till en kompis bör därför kräva mer än marknadspriset.

Om man på detta sätt försöker hitta kompisprisets relation till marknadspriset kommer man alltså fram till att kompispriset borde kunna ligga både högre och lägre beroende på vilken av sökkostnads- och kravkostnadsskillnaden som är störst när man säljer till en kompis jämfört med offentlig auktion på Blocket/Tradera/etc.

Men ok, kanske är jag alltför teknisk här. Typisk ekonom som alltid tror att man kan koka ner mänskliga relationer i intäkter och kostnader. Man kanske helt enkelt ger lite rabatt för att vara juste?! –Ok då, men isf undrar jag varför det alltid är den som säljer som ska vara juste. Kan inte den som köper också erbjuda ett kompispris? Du får 500 spänn extra eftersom vi är polare. Oavsett hur jag resonerar kommer jag till samma slutsats: För en cykel som är värd 2 500 kronor borde både 2 000 kronor och 3 000 vara lika rimliga kompispriser.

A tribute: Ylva Johansson

Konsten att göra karriär och om att bli blå när man blir gammal

(Författat den 27/12 2008)

Detta skrivs i juletid. Allmänt lugn, Karl Bertil och slapp deckarläsning väcker till eftertanke.

Du som någon gång har ströläst någon av Leif GWs romaner har säkert noterat hur han ständigt och med inlevelse ironiserar över den svenska poliskåren. Vid något tillfälle får man lära sig det både underhållande och intressanta fenomenet ”Transportvitsord”. Det är (i romanen åtminstone) en generalisering av förloppet när någon oduglig skitstövel inom polisen rekommenderas till en chefstjänst på en annan avdelning eftersom det är det enda sättet att bli av med honom (jovisst, alltid honom: hos machograbben från Fagerhult är alla skitstövlar män och alla kvinnor intelligenta hedersknyflar). Som samhällsvetare kan jag inte låta bli att forma en forskningshypotes här: Om transportvitsord faktiskt existerar inom polisen så borde det finnas även i andra organisationer där det både är svårt eller omöjligt att ”bli av med” skitsövlar och där resultat är svåra att mäta (så att vem som helst kan bli chef utan att det märks någon skillnad). Om man antar att vederbörande skitstövel inte heller faller sina nya kolleger på läppen finns det väl skäl att tro att nya transportvitsord utdelas. Den slutliga konsekvensen blir att odugliga skitstövlar hamnar i toppen av organisationen.
–Undrar om det är så...?

Men nu hamnade jag visst på villovägar. -Jag skulle ju skriva om Ylva Johansson. En gång under hennes senaste ministerperiod sökte jag efter jobb på regeringens hemsida och råkade surfa in på hennes CV som tråkigt nog inte finns kvar på nätet längre. Det var en imponerande läsning. Vilken karriär! Eftersom jag själv med både möda och stort besvär satt och sökte mitt första jobb försökte jag ta reda på mer om denna fantastiska karriärskvinna:

Hennes karriär rivstartade. Efter att ha gått på lärarlinjen i Lund blev hon som rekordung (24år) invald i riksdagen för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) i samband med att hon flyttade ihop med partibrodern, ärkekommunisten och tillika partihöjdaren Bo Hammar. I riksdagen satt hon under en mandatperiod för VPK 1988-91 tills borgarna tog makten och Sovjet föll ihop. Men av detta lät sig inte Ylva bromsas. Hon tog tillfället i akt att skaffa sig lite politisk street-cred genom att avsluta sin lärarutbildning och jobba som lärare i två år. Samtidigt skaffade hon sig en ny partibok. En rosprydd sådan. –Hon blev Sosse. Nu kanske du tillhör de som tror att alla som frivilligt utger sig för att vara kommunister faktiskt är kommunister, men så enkelt är det ju inte. Enligt den Marxistiska läran följs feodalismen av kaptialismen och efter kapitalismen följer kommunismen, och efter kommunismen följer konsultlivet. Man ska också komma ihåg att det här tilldrog sig på den tiden när en socialdemokratisk partibok och bakgrund var ett nödvändigt inslag i varje karriärists CV, så då förstår man ju att det går att ändra sig lite. Ylva blev alltså Sosse precis som så många andra karriärister före henne i Sverige. Hennes meriter tog henne rakt in i Ingvar Karlssons regering som skolminister efter valet 1994.

1998 blev hon störtförälskad i charmören Erik Åsbrink som var partibroder, finansminister och tillika partihöjdare (händelsevis precis som hennes fortfarandevarande make hade varit när de träffades). Göran Persson lät Ylva lämna regeringen för denna köttsliga synd. Men återigen lyckas Ylva manövrera om sin karriär, och det är här hon är som mest beundransvärd. Hon lyckas bli ”Investment Manager/Business Developer” på Telia. –Ett jobb som jag själv bara skulle kunnat drömma om, och Ylva fick det helt utan ekonomisk utbildning eller näringslivserfarenhet. Imponerande! Och se så lätt det kan gå i näringslivet där man inte behöver oroa sig för bångstyriga väljares gunst (kan vara värt att nämna att Telia fortfarande var ett statligt bolag 1998, och därmed styrdes av den socialdemokratiska regeringen). I ett huj följer Ylva upp sitt investeringsmanagerande på Telia med att bli både egenföretagande konsult och VD för ”e-learningföretaget” Att Veta AB. I detta kommunförbunds- och fackföreningsägda bolag rapporterar hon till fackpampor och partibröder i styrelsen. Samma fackpampor och partibröder ger henne också en blygsam lön på 116 000 kronor per månad. Ylvas ”leverans”, som det heter, under fyra år som VD är förluster på cirka 180 000 000 kronor, varav minst 8 000 000 torde ha utgjort hennes egna lönekostnader. Men eftersom Ylva bara behövde göra rätt för 116 000 i månaden hade hon också gott om tid att vara aktiv i ett antal andra bolag. Hon är styrelseledamot i Åsbrink & Far som gick med förlust på 56 000 kronor 2003 (storleken på hennes arvode är oklart). Det egna konsultföretaget som jobbar med IT-utveckling (!) backar 7 000 kronor, trots att Ylva lär ha skickat fakturor från egenföretaget för konferenser hon deltagit i i egenskap av VD för Att Veta AB. Som ledamot i tidsskriften Arena lotsar hon skutan till en vinst på hela 714 kronor samma år. –Inte så pjåkigt för en lärare med partibok.

Efter denna lättsamma svängom i gränslandet mellan socialism och näringsliv ger sig Ylva in i den renodlade politiken igen. Ordförande Persson har uppenbarligen imponerats av Ylvas framfart och hon blir 2004 vårdminister i GPs regering. Men i valet 2006 får Ylva återigen en motgång i karriären när väljarna får säga sitt. Typiskt! Borgarna tar makten och Ylva degraderas till en simpel vice ordförande i socialutskottet. Men jag tror på Ylva!! Jag väntar med spänning på hennes nästa drag för att fortsätta sin fantastiska karriär. Kanske var utspeletet i Dagens Medicin om att åternationalisera landets apotek om monopolet avskaffas ett första tecken på en back-to-the-roots-strategi för att komma i rullning igen? Svårt att veta, Ylvas vägar äro outgrundliga.

Så vad kunde nu jag som skulle ut i karriären lära mig av detta var ju frågan? Tyvärr. Som icke-sosse verkar det egentligen inte finnas någonting som jag kan ta efter, och den enda lärdomen är nog att det jag trodde skulle vara framgångsfaktorer på arbetsmarknaden är långt ifrån allmängiltiga.

Jag som trodde att det viktigaste för en politiker var att vara ideologiskt trovärdig. Men Ylva började på helt fel sida av historien, som kommunist och gift med en man som propagerade för ett närmare samarbete mellan VPK och bröderna i Sovjet. Sedan svek hon dessutom sina ideal, om hon nu hade några, mer än en gång. Först från kommunist till Sosse, sedan från Sosse till utsugande VD och kapitalistkonsult. Jag som trodde att det viktigaste i näringslivet för att få ett jobb var relevant utbildning och goda meriter. Jag som trodde att när man väl har ett jobb var det att prestera goda resultat som gällde. Men Ylva hade inga meriter för att leka affärskvinna. Ändå fick och tog hon chansen att misslyckas kapitalt med allt hon tog sig för inom ”näringslivet” (om nu de domäner hon rörde sig i kan kallas näringsliv). Slarvade bort pengar åt både höger och vänster i varenda bemärkelse man kan förstå uttrycket. Och Att Vetas störste ägares (Kommunförbundets, dvs vår, skattebetalarnas) representant (och Ylvas partibroder) Illmar Reeepalu hade trots detta ”bara gott att säga om hennes ledarskap”.

Tyvärr är det ingen lärdom, men kanske en nyttig påminnslse om, vilken kraft som finns i vad Göran Persson ofta refererat till som ”Rörelsen”, dvs det socialdemokratiska ”partit”. För vad annars i världen kan förklara att en som Ylva Johansson når dit hon gör? Transportvitsord? Istället för att lära mig något av Ylva blir jag alltså heligt förbannad på hela historien.

Men det är inte bara avundsjuka och orättvisan i det faktum att ”äras den som äras bör” har försakats som gör mig upprörd. Det är inte ens det främsta. För låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle mitt hjärta vekna om jag med egna ögon fått bevittna den misär som slöseri med skattemedel och fackavgifter bidrar till i samhällets bottenskikt? Om jag hade sett gatflickan Beda Larsson knacka på det nedlagda socialkontoret i julnatten, hade icke då mina ögon mjuknat? Hade jag kunnat framhärda i min ilska om jag fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där hans barn fick vara utan julklappar för att deras far istället för att spara hade betalt höga fackavgifter som betalat Ylvas feta julbord? Och hur skulle jag kunnat harmas i sitt innersta om jag fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade ett brev och med tårade ögon läste att hennes höftledsoperation skjutits på framtiden pga brist på resurser i vården?

Dessa frågor förblir inte obesvarade: Mitt hjärta gör allt annat än veknar över tanken på alternativanvändningen av de 100-tals miljoner som vi lägger ut på Ylvor varje år. Efter att ha skrivit detta somnar jag denna natt i vredesmod.