Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

En språkpolis vaknar till liv. Fan också!

Så här mitt i det svenska språkets postmoderna Lindströmska era är det kanske opassande att göra ett språkpolisiärt ingripande. Men jag känner ändå att stämningen från mitt förra inlägg kräver att jag fortsätter lite i moralkonservatismens tecken.

Vi ska tacka Fredrik Lindström för att han har lärt oss att det talade språket föregår det skrivna och därför kan inte det skrivna tjäna som mall för det talade. -Att språket är ett verktyg som vi själva skapar för vårt behov att uttrycka oss och inte en utifrån given mall som ska tillämpas. När vad vi vill uttrycka förändras så förändras också språket och det är inget ont i det, tvärtom.

Det är därför ok att den underordnande konjunktionen innan numera används som substitut för tidsprepositionen före även om det ibland kan vara bra att använda rätt variant (...eftersom Mikael redan innan/före maten kom på bordet hade...), ja, du fattar, efter konjunktionen följer en hel sats, och efter prepositionen bara ett ord. Oftast spelar det ju dock ingen roll och så länge det är tydligt vad man menar så finns ingen logik i att vara paragrafryttare. Detsamma gäller förstås mindre än mig/jag och liknande.

Så långt kan jag inta en ödmjuk hållning till normavvikelser. Men någonstans måste man dra gränsen. Det är åt helvete korkat att i sitt postmoderna rus av lättja supa bort tydligheten i språket och därmed gå miste om dess nyanser. -Och det är här mitt polisiära uppdrag kommer in. En numera för sin språkbegåvning rikskänd vän uppmärksammade mig för sju år sedan på att uttrycket även fast har börjat användas istället för fastän och även om. Sedan dess har det bara blivit värre vilket är dumt och fel. Vi går dit även om det regnar betyder att det antingen är osäkert om det faktiskt regnar och/eller så är det mindre viktigt. Byt ut även om mot fastän så blir det plötsligt säkert och viktigt att det regnar. Varför kasta bort denna del av budskapet?

Sär skrivningar. Jag vet, uttjatat, men för helvete, inte hjälper det! Det var med sorg i bröstet som jag såg skrivihop.nu lägga ner. Jag hade precis börjat engagera mig och drömde om att vi i stockholmskontingenten skulle skapa en antisärskrivningslynchmob. Vi skulle gå in på bilannonserna på Blocket (här finns bara förtappade miffon, kolla själv) och välja ut våra offer, bestämma träff, trevligt ta reda på vad de gör och jobbar med för att sedan lämna den fruktade skrivihop.nu-lappen: "Vi över vakar dig. Inga sned steg.". Men varför bryr jag mig? För att det inte går att läsa vad folk skriver och för att de inte skriver vad de menar. Gå in på fina libanesen uppe på Regeringsgatan, kolla menyn och konstatera att maten enligt deras egen utsago är "fett fattig". Eller bränn upp till Sandviken och luncha på Klaras krog. Beställ en renbögsfile med rom sås.

Problemet är att folk inte kan uttrycka sig, vilket låter som ett snobbigt problem, men det är det fan inte! Betänk vad det betyder egentligen. Det har ingenting att göra med att göra rätt eller att tillfredsställa någon fachistoid svensklärare, språkpolis eller folkpartist. Det handlar om att inte kunna sätta ord på och uttrycka sina egna tankar och känslor. När vi en gång väl har insett att alla språkliga uttryck har ett alibi i att det sätter ord på vad våra tankar, så inser vi lika lätt att tillgången till språket är den viktigaste av tillgångar för att kunna formulera, sortera och förstå nya tankar och kanske framförallt andras tankar.

Ord säger mer än tusen tankar. Jag minns särskilt första gången jag läste begreppet doing gender (vet inte vad det heter på svenska men alltså att utföra handlingar vars främsta syfte är att uttrycka ens manlighet eller kvinnlighet). Det var som en uppenbarelse. Bara genom att lära mig ett nytt ord föll plötsligt hundra tankar på plats som jag inte ens visste att jag hade och med ens fick allt från fotbollsfight till flickfniss en större mening. Det är asbra! Ok, detta exempel kanske faktiskt drar åt det snobbiga och mest tilltalar er som redan är bekanta med begreppet i fråga.

Så ta ett viktigare exemplet istället: Jag läste en essä för ett par år sedan om en stökig ung kille som i rätten skulle beskriva vad som hade hänt vid ett bråk i tunnelbanan. Killen som var 16 år beskrev att jag satt framför honom. Efter några minuters förvirring insåg åklagaren att han menade att jag satt mitt emot men killen förstod inte den språkliga skillnaden. Killen är född i Sverige. Hela vinkeln på artikeln handlade om hur ungdomars problem att uttrycka sig när de inte hade tillgång till ett rikt språk spillde över i en allmän frustration över att inte kunna förstå och ännu mindre vara en del av skeendet omkring sig. Det kallas alienation och är asdåligt.

Det faktum att språkkunskaper är viktiga för att få jobb är bara en detalj i sammanhanget. Att utveckla sitt språk är långt mycket viktigare än så. Språket bestämmer inte bara vilka tankar vi kan uttrycka utan också vilka tankar vi kan tänka. Dessutom är det en stark klassbarriär. -En klassbarriär som inte kommer att brytas av sig själv. Det gör ont för språkknoppar att brista och de kommer att undvika det tills de får hjälp med det. Eller, nej, tills de tvingas till det. Ty den enskildes incitament är alltför svagt för att skapande av möjligheter till lärande ska vara tillräckligt. Jag kan inte hjälpa det, en liberal har besegrat sig själv: Fram för hårdare språkkrav! (Vad nu det betyder i praktiken).