Avoiding the guy everybody hates

Still in Frankfurt. I did manage to catch up on the news here without any further misshaps. I read in the FT that the Tory-Liberal Democrat coalition is now a fact and the Lib Dems have secured a referendum on a reform of the voting system. In a previous post (Swedish, sorry) I welcomed this, mainly because I dislike the current system’s strong incentive for tactical voting which messes up the link between voters’ preferences and the actual votes cast. –Even if you look at the voting results, you don’t know what the people of the UK really wants since many votes are deemed to be tactical, i.e. not on their true favourite.

The proposed new system, which is called Alternative Votes System (AVS) is a simpler version of the AVS+ which was previously proposed by a Tony Blair commission on voting system reform. It is probably for the best because the AVS is not very simple as it stands. Coincidently the main benefits of the AVS can be seen by looking at the table I put up before, repeated in English below.

In the AVS, the voter puts a ranking number for as many candidates as she likes. For example each voter would put 1) for the “Like”-candidate and 2) for the “Ok” candidate. Then, the 1s are counted for all candidates. If someone gets a majority of the 1s, he gets elected straight away. Otherwise, the guy with fewest 1s gets eliminated. Then you move on to look who the supporters of the eliminated guy had as number 2 and add votes to this number 2 candidate to see if someone gets a majority. And so on until there is a majority winner.

Assume for example that the voting group A is only slightly larger than B which in turn is slightly larger than C, so when you count the 1s, nobody gets majority. Then, as Charles got the least number of 1s, he gets eliminated. Since the C people voted for Angus as number 2, Angus gets these votes after Charles' elimination. Angus then beats Bernie in the new count and gets elected.

Is this fair? -Or should Charles have been elected? I don't know, the answer is a matter of taste, but since all of the voters' rankings now count there is much less incentive for tactical voting and a much lower risk that a candidate who a majority actually hates is elected.

Vad tycker egentligen en britt?

Det har varit val i mitt senaste utlandshem. Det kallas nästan alltid, och var gång felaktikgt, för Storbritannien. Det har varit val i Förenade kungariket (look it up, det här ska vara ett kort inlägg, remember?).

Nåväl. Tories "vann", Liberaldeomkrater (LD) och Labour "förlorade". I skrivande stund snackar Tories och LD ihop sig för att få ihop en regering med det majoritetsstöd i parlamentet som Tories inte fick ihop självt. Trycket är hårt på LDs ledare Clegg att i dessa samtal inte släppa på kravet på att reformera landets valsystem i grunden. Det skulle inte vara en sekund försent i så fall om du frågar mig.

Idag finns alltså 650 valkretsar som sätter en ledamot vardera i parlamentet. Den med flest röster i en valkrets vinner den valkretsens plats. Second place is the first loser. Ur detta system tenderar det att trilla starka regeringar, dvs sådana som kan göra vad fan de vill utan att fråga någon annan (notera för övrigt att detta "demokratiska värde" maximeras i en diktatur). Det var därför Göran Persson såg upp till detta system där han hade kunnat låtsas att sossarna hade majoritet ett tag till. Mot detta brukar framhållas att styrkeförhållandet i parlamentet sällan speglar vad väljarna sagt på valdagen. -Man kan i teorin t ex få ALLA platser i parlamentet för 10% av rösterna.

Men det största problemet är enligt mig inte hur rösterna reflekteras i parlamentet utan hur folket åsikter avspeglas i själva rösterna. Ett exempel: Det finns tre väljargrupper som är ungefär lika stora i en valkrets där man ska rösta på kandidaterna Angus, Bernie och Charles. Gruppen C får för sig att gruppen B kommer bli större än både A och C. Då kommer grupp A och Bs hatobjekt Bernie att bli vald. Vissa i gruppen C röstar därför för säkerhets skull på Angus istället. Några i gruppen B inser detta och röstar (i sin nervositet över att deras hatobjekt Angus ska bli vald) på Charlie istället.

Und so weiter.. Vi vet alltså inte vad en britt egentligen tycker. Eller vad en Förenade kungarikian tycker heller för den delen.

Komik i valrörelsen. Jag har bestämt mig.

Tänkte gå och rösta på måndag här i London och ägnar därför lite tid till att surfa runt bland kandidaternas presentationer på nätet. Det är fantastiskt underhållande att betrakta dessa tidstypiska avtryck av Obama-hausen och Timell-effekten. När våra lokala puckon ska försöka apa efter Obamas new campaigning genom hemkokt snickarkonst skapas stor samtidshumor. Några av våra snidigaste PR-konsulter i tajta braller har varit över i D.C. och gått på seminarier om Obamas banbrytande kampanjformer. Sedan har de inte mer än hunnit hem innan det är dags att sjösätta egna föredrag och uppdrag för kunderna i de trötta svenska partimaskinerierna. Eftersom de som beslutar inte hänger med i svängarna släpper de istället fram partikansliens nya fräscha mediemänniskor som fulla av energi får kasta sig över internet, mulitmedia, och direktkommunikation för att förverkliga sig själva. Det blir bara sjukt kul när denna kedja småningom omvandlas i något konkret. Kolla Obamas antites Lena Ek som ska presenteras i en levande skildring på Centerns hemsida. Det skönaste är nästan det där nya fräscha tricket att komma gående mot kameran när man börjar prata.

Och så alliansens unga affischgossar... Är det så här en valbar ung man ser ut 2009? Internatskola möter frikyrkopastor. Fine, jag är ingen renodlad pr-snubbe, det kanske funkar men det är inte svårt att haja att svenska folket tror att det här valet mest är på låtsas när man ser obama-timellmaterialet. Moderaterna är fantastiska: Det är svårt att säga vad som är roligast, Christoffer Fjellners klipp om en finning ung och extremt frånstötande überklasskilles resa från Lundsberg till praoplatsen på pappas jobb i Bryssel där han busar genom att sälja snus. Eller ChristOffer Järkeborns egenskrivna schlagerballad som blir mer osannolik för varje takt som går. Bäst är nog slutet där "Here my voooice, We can change the-e wo-orld" föregår tonartshöjningens "Trust your heaaaart, bless the staaars" i crescendo. Fredrik Malm försöker åtminstone vara seriös, men för mig som gammal kompis till Fredrik är detta ändå sjukt kul. På något sätt är det svårt att se det riktigt statsmannamässiga att lysa igenom i denna fräscha amerikanska direktkommunikation när man känner mannen som en tolvårig fotbollsspillivink.













Nåja, jag kommer att lägga min röst på Isabella Lövin, du vet hon med boken Tyst Hav. Fisket utgör ett klassiskt exempel på två fundamentala missförstånd i den socialistiska läran, nämligen att "allmänningarnas tragedi" inte existerar och att rättet till att få betalt gäller oavsett om man gör någon nytta eller inte: Fiskbestånd (allmänning) som ingen kontrollerar kommer inte att förvaltas frivilligt av någon och alltså blir allmänningen överutnyttjad till allas förtret och i det här fallet katastrof. Om man dessutom subventionerar fiskare för att man tycker synd om folk som kommer och grinar för att de blir av med jobbet när om man säger till dem att sluta paja, då barkar det riktigt åt skogen. Frågan är underprioriterad av EU och därför får Lövin min röst.

Europa: Fråga nån som vet istället

Ignorance is a bliss. Allt är så mycket enklare om man inte vet så mycket. Från denna utgångspunkt kommer jag troligen att skriva något mer om parlamentsvalet framöver. För den mer grundligt EU-intresserade kan jag rekommendera denna text på Brakblogg som fick åtminstone mig att känna mig sönderläst angående mitt förhållande till EU. Det är jobbigt med experter men ibland kan de vara bra att ha.

Skit i EMU och snacka EU istället!

Jag har ändrat mig. Jag skriver inget mer om EMU just nu. Varför? -Därför att jag håller med Raj-raj om att det inte har med EU-valet att göra och då ska jag inte ryckas med av att några nervösa allianspartier med opinionsvinden i fejan börjar gripa efter röstmaximerande icke-frågor.

Det är alltid samma visa. När ekonomin går dåligt börjar de små svenskarna ogilla utlänningar. När opinionen går dåligt börjar de små partierna ogilla rim och reson och griper efter substanslösa frågor som man inte riskerar kärnväljare med men som kan vinna ett gäng röster på marginalen. KD och FP ska snacka EMU trots att vi nyss hade folkomröstning och nu ska ha debatt om vad vilka parlamentariker ska driva i Bryssel. Andra exempel är FP som av någon anledning någon gång kom på att de vill gå med i NATO, KD som inför förra valet plötsligt gläfste något om att de skulle sänka bensinskatten och inför valet före det var det FP och språktestet. Synd att det är bröllop på g, annars hade jag kunnat ge mig fasen på att V skulle rycka tag i monarkifrågan om de hamnar på gärdsgården till nästa sommar.

Men det är klart, varför skulle vi väljare förstå att EMU inte har med EU-valet att göra? Enligt moderaternas dubiösa undersökning som Per Schlugmann presenterade på DN-utspel (aka DN-Debatt, men har någon sett någon debatt där?) härom dagen så tycker vi svenskar att Margot Wallström är bäst på att företräda Sverige i EU. Ok, om det är sant borde hon nog få kicken. Hennes jobb som kommissionär är nämligen att bevaka gemensamma europeiska intressen och definitivt inte att företräda Sverige.

Ok, erkänner att min poäng om Wallströms uppdrag är något formalistisk. Som svensk är det lätt att tro att saker funkar som det är tänkt, nämligen att kommissionen är neutral gentemot EU-länderna. Men det får väl vara någon måtta på hur naiv man får bli angående det: Miljöminister Carlgren vill införa en europeisk koldioxidskatt, men tror att det är kommissionen som bestämmer hur stor den ska bli när de lägger fram sitt förslag för medlemsländerna att ta ställning till. Kom igen nu Carlgren, sätt till axeln någon gång istället för att lämna skatten som byte för äckliga franska lobbyister!

I alla fall.. Svenskarnas kunskaper om EU är vidunderligt dåliga. Men det är klart, det tar väl ett tag. Vi har ju bara varit med i snart 15 bast och på EU-nivå bestäms ju bara över Östersjöns miljö, klimatpolitiken, att vi pajar för alla fattiga länder genom jordbrukspolitik och protektionism och några saker till. Rekommenderar därför DNs crash course i EU-kunskap.

EMU revisited

När jag gick på gymnasiet hade jag en "Nej till EG"-pin på min jacka. Jag fick inte rösta men fattade inte alls poängen med det där extra byråkratilagret. Idag har jag ändrat mig. Den 14e september i år är det redan sex år sedan vi sa nej till Euron och jag stod återigen på nej-sidan. Denna gång betdyligt mer insatt än de flesta, mycket p g a att debatten var så stimularnde att följa och delta i.

Kanske är jag nostaligisk, men jag kan inte minnas att jag varken förr eller senare har upplevt en debatt så öppen och fri från stela diskurser (alltså typ inte "inrutad") som den svenska EMU-debatten. Rätt och fel gick fortfarande att definera och skyttegravarna var inte så djupt nedtrampade och cementerade som de brukar vara. Dessutom trängdes folk från höger och vänster i samma läger så alla hade tillgång till fri åsiktsbildning utan att frukta de vanliga åsiktsfrändernas ostracism. Johan Ehrenberg och Sven Hagströmer sade ja medan Lars Ohly och Mats Qviberg var drivande nej-sägare. Statsvetarna var oense. Ekonomerna var oense. Och jag höll med Ohly. Har jag ändrat mig i den här frågan? Nej, det har jag inte, men det står fortfarande och väger precis som för sex år sedan.

Jag skrev på detta inlägg för en dryg månad sedan men kom mig inte för att publicera det eftersom det kändes inaktuellt trots att jag ville föregå debatten. Men oj så rätt jag hade. Se nästa stycke:

Det är idag viktigt att ha sakernas tillstånd klara för sig eftersom vi har ett val till Europaparlamentet att se fram emot i sommar. Detta bland annat för att det gamla idépartiet Folkpartiet, idag omvänt till ett "jag-fick-en-idépartiet" med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att föra upp euron på dagordningen inom kort. (Man har internt vässat argumenten för euron och Björklund var i januari ute och ljög om att finanskrisen drabbar oss extra för att vi har fel valuta).

Sedan dess har Fp:s skit hamnat i fläkten. Nu ångar man på för fullt med synnerligen tendentiösa tolkningar av omvärlden.

Därför tänker jag göra ett inlägg till om euron. I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att enkelt sammanfatta vad jag ser som de huvudsakliga argumenten för och emot EMU. Jag tycker nämligen att bristen i debatten förra gången var att den tenderade att vara antingen komplicerat akademisk (optimala valutaområden/beslutsgångar i EcoFin) eller bedragande simplistisk (slippa växla pengar på Kanariöarna/lägre räntor i Finland). Den senare tendensen verkar få komma att dominera nu eftersom ingen annan än folkpartistiska politiker deltar.

PS1 Visste du att EMU står för Ekonomisk och Monetär Union, (inte Europeiska MU)?
PS2 Jag är medveten om att jag med detta och mitt inlägg om tågbranschen nu börjar gränsa till systematiskt messerschmidtande vilket strider mot Konstitutionen, men detta får tills vidare passera så länge det inte blir en vana.