De blåblodiga skiter i det blå skåpet!

Kronprincipessan vill alltså bli ledd down the aisle av sin farsa. Man kan göra så. -Men det är ju inte rätt! Där satte hon klacken rakt i mitt klaver och sket i det blå skåpet. Idag är jag republikan.

Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat monarkin med unga och arga medmänniskor och obekvämt behövt konstatera att jag sitter och trängs i en ganska unken ringhörna med fosterlandsromantiker, adelsfacister och Per Bill. Men jag ser helt enkelt inte vidden av det demokratiska problemet: Kungen har vi kvar på grund av riksdagens tysta medgivande. Vi kan när vi vill flytta på pajasen. Den som hävdar att det är odemokratiskt borde rimligen stå på barrikaderna för att ändra den svenska regeringsbildningen eftersom regeringen också by default sitter kvar efter ett riksdagsval. Dessutom finns ett antal fördelar med att ha en (i modern tid) ovald statschef som vår. Denne representerar inte en väljargrupp och har därmed möjlighet att subtilt representera "alla", dvs Sverige. Att byta till en vald statschef i vårt parlamentariska system där statschefen inte har någon makt skulle ge en ickefigur till president. -Vem fan vet vem den tyske presidenten är? Jag tillåter mig också att tro att det är en positiv affär rent pekuniärt.

Men detta resonemang bygger på att hovet håller sig jäkligt mesigt och anstränger sig för att vara någon sorts minsta gemensamma nämnare för det land de ska representera. -Och däri ingår inte att inför hela världen överträffa Anna Anka i att pissa på allt anständigt vi har hajat om mäns och kvinnors lika värde och ställning. Men nu blir det offentligt: Kronprinsessan ska överlämnas som en jävla get.

Och, please, det är inte en privat agnelägenhet. Att vara principessa är inte a la carte eller happy meal. Det är stora menyn och det är bara att tugga och svälja när någon annan står för notan.

Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

Golddiggers.com: När hela samtiden känns anakron

Titeln på det här inlägget är möjligen contradictio in adjecto, dvs motsägelsefull i sig själv, men det känns fasen så idag. Kanske är det bara början. När man fyllt tretio börjar samtiden springa ifrån en och till slut blir man den där som man inte skulle bli. Som fåtöljsittande knyter näven i fickan och nickar så där vaggande ända nere från bröstryggen när Alf Svensson brer på om hur folk "ute i stugorna" känner inför dagens omoral.

Men med den risken i bakhuvudet frågar jag mig vad fan folk håller på med? Här i UK har det varit mediedrev kring landets högsta folkvalda (MPs) efter att journalister fått tag på kvitton som de lämnat in för att få tillbaka pengar av skattebetalarna. Och här snackar vi fan inga Toblerone. Den verkliga puckopokalen tar en pensionerad MP som tyckte att det var rimligt att tjacka på sig en bokhylla för £18 000 (~SEK 200 000 ) två veckor innan han stämplade ut för sista gången. I en radiointervju kan han inte förstå vad som skulle vara fel med det, han behövde den ju i jobbet. Att han pensionerades två veckor senare tycker han tydligen är ett arument för hans "legitimate claim" (krydda det försvarstalet med en posh british accent så klart).

Hela mediedrivet är annars uppenbarligen och som vanligt högst överdrivet om man orkar gå bakom kuliserna och kolla vad de faktiskt anklagas för. Icke desto mindre har Justitieministern tagit någon sorts time-out under pågående utredning av hans kostnader för dubbelt boende, oppositionsledaren Camerons assistent har fått foten och en annan parlamentariker verkar också sitta med skägget i skittunnan.

Riktigt så där british bizarre blir det när jag var inne på BBC och skulle kolla lite nyheter till frukosten och sätter kaffet i vrångstrupen, som man ju gör i Alf Svenssons stugsverige, när jag ser inslaget om modellen och gold-diggern Aaliyah. Unga fröken har en balanserad framtoning och gör anspråk på att vara helt normal när hon går ut med att hon är ute efter att träffa en miljonär (tänk £). Hon är en gold-digger och tillsammans med 680 andra brudar bara i London har hon en profil på golddiggers.uk.com där supposedly snygga brudar (men ack nej, vi snackar England här) kan dejta "affluent" snubbar. En rik snubbe ser till att tillgodose hennes materiella behov och hon bidrar med sin kvinnliga fägring och lite extra anchovies mellan lakanen. Men någon prostitution är det ju inte frågan om. Tjena! Klart att hon är en hora, vilket är helt ok om hon vill vara det men här ute i stugan kallar vi saker vid dess rätta namn.

Efter lite efterforskningar visar det sig att denna parodi på Kejsarens nya kläder med dubbeltydig nakenhet är allt annat än begränsad till ett bisarrt exempel. Råkade nämligen först gå till golddigger.com och hamnar då på en portal för "Sugar Daddy Dating" där diverse virtuella horhus med normaliserande täckmantel huseras. Sverige verkar inte ha något sådant ännu. Men i London finns allt. En av länkarna på denna portal påminner mig om en annons jag läste i en London-magazine i vintras: illicitencounters.com. Professionellt, seriöst och diskret kan man lägga upp en profil och nätdejta för att som stadgad boka diskreta möten med andra stadgade för att krydda vardagen. Sverige verkar inte ha något sådant ännu men här ute i stugorna fasar vi för den dagen då denna tillfällesstruktur för att hava begär till din nästas hustru når vår lilla by.

Men i Sverige har vi åtminstone Mats Blückert, elitidioten och fritidskonsulenten från Täby som ska göra gold-diggers av Täbytjejer. Han ska ju iofs bara arra ett oskyldigt Girls And the City-läger men likheterna mellan Sex And the City-idealet och gold-diggern Aaliyah är slående. Minns att hela SAtC-filmen handlar om livet för unga tjejer som kommit till storstaden för att finna "The two L:s -Love and Labels". Någon som tror att Aaliyah inte har växt upp med SAtC? Vad handlar hennes liv om? -Love and Labels!

Klimatsmart I

…måste vara förra årets buzz word nummer ett. Alla ska vara med och rädda världen, och alla ska använda sin smarthet till att tänka ut hur det ska gå till. Läste häromdagen i tidningen att ägg är en mycket klimatsmart källa till protein. En höna värper tydligen en hel massa ägg under sin livstid utan att rapa, andas och fisa en massa växthusgaser. Men så bra, då kan jag få grymt bra karma av att ha tryckt i mig en massa ägg under påsken istället för att... ja, istället för vaddå? Jag vet inte. Månne är jag inte tillräckligt allmänsmart för att kunna räkna ut hur jag ska vara klimatsmart. Jag hisnar vid tanken på den excelsnurra som gemene man sitter hemma och räknar på för att få fram sin klimatsmartness.


Jag har excelsnurror till det mesta. När jag köpte lägenhet nyss så framgick det i min snurra att lägenheten jag köpte kostade 96,2% av den genomsnittliga totala månadskostnaden per kvadratmeter för fullt belånade och jämförbara lägenheter i samma område baserat på transaktioner genomförda under den senaste månaden och på en genomsnittsränta på 4% under planerad innehavandeperiod. Standardavvikelsen var 6%. Men jag har fan ingen aning om hur man räknar ut om det är klimatsmart med lågenergilampor. Hur mycket el sparar jag? Hur stora CO2-ekvivalenta utsläpp skulle ha uppkommit vid produktionen av den el jag sparar? Hur mycket mer måste jag elda på elementen hemma när huset inte värms upp av de glödlampor som jag byter ut mot lågenergilampor? Vilka utsläpp uppkommer då? Hur mycket energi går åt att tillverka lågenergilamporna? Et cetera! Jag kan inte ens gissa om det är bra eller dåligt med dessa lampor och ändå verkar varje Svensson sitta inne med det bergsäkra svaret. Man känner sig helt efterbliven.

Men faktum är att jag är tämligen ointresserad av dessa analyser som titt som tätt ska dryftas av oss medvetna människor. Hur många gånger har man inte diskuterat huruvida det "hjälper" att sopsortera, framförallt om man sköljer ur mjölkpaketet först. Missförstå mig inte, jag har alltid själv varit en nitisk sopsorterare, KRAV-hetsare och antitomgångsförespråkare. Jag är allergisk mot alla som tror att bara för att enskilda handlingarnas påverkan är marginell så är den försumbar och att man därför lika gärna kan skita i det. Man kan inte komma ifrån att en helhet är en summa av delar, om än av marginella sådana. Man kan heller inte komma ifrån att våra handlingar är politiska och att den som förespråkar handlande utifrån egenintresse när en annan värld än den som förespråkar handlande utifrån allmänintresse.

Men! Allt detta är kuriosa. Vi vardagsvarelser är inte kapabla att tänka ut vad som är klimatsmart. Och även med en aldrig så optimistisk människosyn betvivlar jag starkt att vi frivilligt skulle vara tillräckligt kollektivt klimatsmarta även om vi kunde räkna ut vad det skulle innebära att vara det. Det ligger nämligen i problemets natur att även om alla visste vad det innebär att leva klimatsmart så skulle alla även veta två andra saker: 1. Om andra lever klimatsmart så löser det sig även om inte jag gör det. 2. Om andra inte lever klimatsmart så hjälper det inte om jag gör det. Trist, men så är det. Det gäller individer och det gäller mellan länder.

Det är detta som är själva kärnan i problemet som politikerna ska försöka tackla i Köpenhamn i december. För att lyckas kommer det krävas stora politikska cojones, en allmän Yes-We-Can-stämning på mötet och en insikt om att marknaden är det enda verktyg som kan göra jobbet åt oss. Jag kommer att skriva mer om det här framöver. Bland annat därför att så många vänstermänniskor jag pratar med skjuter rygg så fort man nämner marknaden som en del av lösningen istället för som en del av problemet. Jag måste på något sätt försöka rätta till detta missförstånd. Snart.

Nöjer mig här med att poängtera att makten i normalfallet inte ska försöka berätta för oss vilken typ av bilar vi ska köra eller för den delen vilka lampor vi ska använda. Statliga byråkratnissar ska inte ta över den omöjliga uppgiften med excelsnurran och sedan försöka styra oss med den socialistiska kommandoekonomins trubbiga fjärrkontroller. Och de miljöpartistiska tendenserna att prioritera allmänt skogsmulleaktigt beteende här hemma framför att faktiskt göra nytta kommer heller inte ta oss framåt. På det här området, om någonstans får vi inte gå ner oss i en rödgrön röra.

Som sagt. Jag återkommer om detta. Lägg gärna en kommentar om ämnet så länge så att jag vet vad jag ska skriva om nästa gång.

A tribute: Lars Berghagen

Om den svenska folksjälen, att bli folkkär och gå för långt

Lars Berhagen. Detta unikum som är “Lasse” med hela svenska folket. ”Lasse” är nästan värd sin plats i den svenska nutidshistorien. Med en dåres ihärdighet och en beundransvärd uthållighet har han med omsorg betat av alla de förnedrande skitjobb som vi svenskar kräver för att någon ska examineras som riktigt folkkär. Han har gjort allt som man överhuvudtaget kan göra för att vinna de breda folklagrens hjärtan, och han har gjort det med en långsiktighet och målmedvetenhet som inte kan lämna någon oberörd. Hans kändisskap säger lika mycket om alla som älskar honom som om honom själv.

Först rivstarten med det än idag allenarådande receptet för att komma upp på kändisradarn och bli ett namn att räkna med: På 60-talet gav han ut skivor, låg på svensktoppen, låg med kändisen Lill-Babs, var med i melodifestivalen och allt annat som hörde detta liv till. ”Lasse” blev känd på riktigt. Imponerande snart insåg dock ”Lasse” att detta med kändisskap och skvallertidningar var alltför ungdomsflyktigt. Det var blott nödvändigt men alls ej tillräckligt för att bli odödlig i hans fosterland. Här tar det stopp för de flesta kändisar och ni ska lära er av ”Lasse”.

För ”Lasse” vet hur en slipsten ska dras: Under de kommande decennierna skrev han nationalromantiska sommarvisor (för att säkra penchisar i alla tider), barnvisor, barnböcker (barnen är framtidens kulturbärare), var programledare i TV (familjens enighet i TV-soffan ska aldrig underskattas i vårt land), skrev och framträdde i revyer (gnäggig gubbhumor för att inte bara vara spela på damernas planhalva). Men än mer imponerande är ”Lasses” djupare insikter: kyrkan och nykterhetsrörelserna är viktigare än vad många tror och det finns stora stabila grupper inte låter sig imponeras av världslig underhållning. ”Lasse” blev så ordförande i FAMN - Föreningen Artister Mot Narkotika. -Tänk vilken gemenskapsvärme bara föreningens namn utstrålar. Han utvecklade starkt sin saliga sida och hans ande är idag förevigad genom hans bidrag till den svenska psalmboken. ”Då knäpper jag mina händer” heter ”Lasses” psalm. Även den mest syndfulle får något fromt i blicken bara av titeln.

Kort sagt: ”Lasse” har gjort allt rätt. Utom en sak. –Och den måste bli hans fall om den svenska folksjälens logik ska fortsätta att forma hans öde. 2004 gav han ut diktsamlingen”Dikter i mitt hjärta: Lasse Berghagen väljer ur den svenska lyriken”. Samlingen innehåller ”Lasses” svenska favoritdikter av legender som Gullberg, Boye, Ferlin, Bellman, Taube, Fröding och, givetvis, av ”Lasse” själv. Tänk: alla de stora i en och samma bok! En av ”Lasses” dikter heter "Nu" och innehåller ord som moll och dur, solnedgång, klöverängen och kvällsbris. En annan heter "All min längtan” och handlar om en igelkott som dricker dagg.

Samma år sommarpratade ”Lasse” i P1. Sommarpratare pratar om sina favoritämnen och spelar sin favoritmusik. Lasses favoritämne för prat var hans egen karriär som folkkär artist. Lasse spelade också sin favoritmusik av Sinatra, Presley, Vreeswijk, Abba och fyra låtar av “Lasse” själv. Tänk: alla de stora i ett och samma program! (Stim-pengar är inte dumt det heller)

Sedan "Lasse" slutade med det folkliga flamsandet i Allsång på Skansen, där allt var toppen, lajbans och spontant alldeles oavsett väderlek, har vi sett mindre och mindre av honom (Nåja, han gör ju comeback varje år och visar var skåpet ska stå). Men 2007 dök han upp i det folkkära programmet ”Så ska det låta” och "Lasse" trivdes som en mört i Mälaren. Hans storhet blev bekräftad när motståndarlaget framförde Teddybjörnen Fredriksson, och "Lasse" svarade med sitt patenterade händerna-på-knäna-i-tandläkarstols-skrockande. ”Lasse” vann också leken och fick som pris välja avslutningslåt. Han tvekade inte en sekund utan rev utan omsvep av den omåttligt populära ”En kväll i juni” (Du vet: Han tog av sig sin kavaj..) . Text och musik: ”Lasse" Berghagen. –Om ”Lasse” själv får välja.

Alla älskar ”Lasse”, och ”Lasse” älskar också sig själv. ”Lasses” blinda och brutala narcisism är oroväckande och ställd bortom allt rimligt tvivel. Sverige måste därför dela ut lagens strängaste straff! Detta är mitt bidrag till att förverkliga den oundvikliga detronisering som den svenska folksjäl som skapat honom till slut kommer att måsta kräva. Jantesvenskar i alla län: Förenen eder!

Lundby-Wedin behöver inte avgå -Hon bör få sparken!

Wanja Lundby-Wedin har nu kommenterat det pensionsavtal med förre AMF-chefen Christer Elmehagen som hon har varit med och beslutat om. Efter att ha isolerat sig i dagarna tre tillsammans med Svenskt Näringslivsbasen Urban Bäckström och ett okänt antal pr-konsulter har de kommit fram till att de inte förstod sig på en av sina få centrala styrelseuppgifter och att ärendet ska utredas. Det är ett anmärkningsvärt besked för att uttrycka sig milt. Slutsatsen är nu enkel. Ty antingen talar hon sanning och då är hon irreparabelt inkompetent, eller så ljuger hon och då är hon en oärlig och principlös hycklare. I bägge fallen bör LO:s medlemmar avsätta henne både från AMF:s styrelse och från LO:s ordförandepost.

Förre AMF-VD:n Christer Elmehagen hade en hög lön och extremt goda pensionsvillkor. Dessa villkor hade han blivit erbjuden av sin arbetsgivare och tackat ja. Vem hade inte gjort det? På andra sidan förhandlingsbordet från Elmhagen satt AMF:s styrelse bestående av ordföranden Göran Tunhammar och fem ledamöter vardera från ägarna LO och Svenskt Näringsliv, inklusive Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström. Ingen annan än dessa kan alltså klandras för att Elmhagen har fått ett fett löneavtal som LO:s medlemmar tycker går stick i stäv med organisationens principer som ofta och ivrigt har kommunicerats av dess ordförande Lundby-Wedin. Ingen annan! LO:s distrikt och medlemmar kritiserar därför med all rätt sina styrelseledamöter för att inte representera de intressen som de är avlönade att representera.

Ändå kommer Lundby-Wedin och Bäckström fram till att de ska skylla ifrån sig och försöker sätta ljuset på en något dunkel flytt av Elmehagens pensionskapital. Men det är inte vilka vägar pengarna tar innan de hamnar i Elmhagens ficka som är frågan utan summans storlek. Och här väljer Lundy-Wedin och Bäckström (läskigt sammansvetsat men på var sitt håll) att säga att det kom som en överraskning för de båda. "Det här stämmer inte med vad jag kan minnas att jag har varit med och beslutat". Med detta är orimligt. Att besluta om ledningens ersättningsnivåer och -system är ett centralt uppdrag för styrelsen. I sin årsredovisning och på sin hemsida betonar bolaget självt att just denna uppgift är av särskild vikt. Den första av fyra punkter som beskriver styrelsens arbetsuppgifter lyder:

"Styrelsen utser inom sig en särskild ersättningskommitté. I denna ingår styrelsens ordförande och två styrelseledamöter. Ersättningskommitténs uppgift är att inför behandling i styrelsen bereda frågor om ersättningar och förmåner för vd, samt att tillsammans med vd bereda principiella frågor rörande olika former av förmåner för bolagets anställda.

Det tål att upprepas: Ingen annan än styrelsen ansvarar för detta. Därför är det lönlöst att utreda var ansvaret ligger. Om Lundby-Wedin talar sanning, och hon tillsammans med de övriga fem LO-representanterna har missat detta bör de avsättas för att grovt ha försummat sitt uppdrag. Om hon däremot ljuger sina medlemmar i ansiktet så är hon inte bara oärlig. Hon omfattar då uppenbarligen inte heller de principer hon är vald och avlönad att försvara. Det är svårt att se hur slutsatsen kan bli någon annan än att hon bör avsättas

En annan fråga som LO-medlemmarna bör fundera på är inte AMF är ett av de tydligaste exemplen vi har på den girighet och svågerpolitik som man kritiserar inom näringslivet: LO, d v s LO:s styrelse fattar beslut om att driva pensionsförvaltning i eget bolag, AMF. LO:s styrelse beslutar sedan att utse delar av sig själv till styrelsen i AMF. Ägaren LO, d v s LO:s styrelse, beslutar sedan om styrelsearvoden på 80 000 kronor till styrelseledamöterna, d v s till sig själva, utöver den lön de uppbär från den arbetsgivare som de har satt sig själva att representera.

Inte ens påven har fel när han har rätt!

Ok, inte för att det egentligen spelar någon roll, men många verkar tydligen bry sig så det är lika bra att få det sagt: Påven är i mina ögon i bästa fall en förvirrad tomte som gillar att klä sig i lustiga hattar. Jag har inget till övers för påvens moral. Jag skulle gärna vara troende men det övergår mitt förstånd hur någon människa vid sina sinnens fulla bruk kan köpa en, från vårt jorderliga perspektiv, icke verifierbar och därmed helt godtycklig historia om sakernas tillstånd. Men därav följer inte att påven alltid har fel eller att vi bör ta avstånd från alla hans ståndpunkter.

De senaste dagarna har det varit ett jäkla liv kring påvens 'uttalande' kring HIV-bekämpning i Afrika (se t ex här här här). Kommentarer till artiklarna är minst sagt argsinta från sakralt håll. Påven lär ha sagt att avhållsamhet är viktigare än kondomanvändning och att kondomer inte kommer att lösa problemet med HIV. Vad som skrivs inom citattecknen varierar beroende på vilken tidning man läser. Jag vet faktiskt inte vad påven har sagt den här gången eftersom jag inte kan finna några ljudupptagningar på nätet. Men med tanke på hur felciterad han blev sist det begav sig (hans "hets mot homosexuella" i julas var ju en bluff) så förhåller jag mig skeptisk till alla citat. Följande vet vi dock: Kyrkan försespråkar avhållssamhet framför kondomanvändning för människor som vill skydda sig från att smittas med HIV. Varför? Två möjliga svar: 1) Därför att det är ett självändamål att man inte ska ha sex utanför föreskrivna ramar. 2) Därför att det fungerar bättre som skydd mot HIV.

Vi som är ärligt intresserade av att stoppa AIDS-epidemin bör argumentera emot kyrkan om 2) är felaktigt. Men varför ska vi i det här sammanhanget bry oss om huruvida kyrkans bevekelsegrund också inkluderar 1) ? Om det stämmer att det fungerar bättre att predika avhållsamhet än kondomanvändning så gör vi världen en rejäl björntjänst om vi avfärdar påvens åsikter bara för att de är påvens. Och faktum är att i det här fallet ligger det mycket i vad han sa (om han nu gjorde det) vare sig vi vill eller inte.

Jag ställde för ett par år sedan följande fråga till SIDAs främste expert på HIV/AIDS-bekämpning (det var på ett seminarium men vi hade en enskild diskussion): "HIV-mannen" hade i Sverige oskyddat sex med cirka 130 personer, de flesta kvinnor, och av dessa smittade han bara sin flickvän, så smittorisken vid samlag verkar mycket låg. Hur kan det då ens vara möjligt att länder som Botswana har nästan en tredjedel av sin befolkning drabbad av HIV?

Han svarade att min analys var helt riktig och min fråga berättigad: Han menade att en stor del av svaret står att finna i de i många fall, från vårt perspektiv, extrema sexualmönster som förekommer i södra Afrika. Anledningen till att detta vanligtvis inte diskuteras trodde han var att ett sådana fakta kan underblåsa rasism och göra västländer avogt inställda till att satsa pengar på HIV-bekämpning eftersom afrikanerna "får skylla sig själv" om de inte kan vara monogama som vi låtsas att vi är. (Ett annat viktigt skäl är att smittorisken vid samlag är högre i länder med sämre 'reproductive health', t ex en hög syfilisprevalens, och det är därför som bekämpning av könssjukdomar i allmänhet är en viktig del av HIV-preventivt arbete.)

På ett sätt har påven för en gångs skull logiken på sin sida. Risken att smittas av en sjukdom vid sex minskar med 100% om man inte har sex, men med mindre än 100% om man har sex och använder kondom. Detta förstår alla. Alla förstår också (hoppas jag) att HIV-preventivt arbete bör både verka för mindre riskfyllt sexuellt beteende och för ökad kondomanvändning. Detta görs också, så den omedelbara frågan i debatten är alltså om något av dessa alternativ bör få ökad vikt. Detta är givetvis en fråga som bara erfarenhet kan besvara. Så här skriver FN i sina Key findings om HIV-prevention i rapporten 2008 Report on the global AIDS epidemic:

"Prevention efforts should become more strategically focused on sexual partnerships, especially those that increase the risk of HIV exposure; these include serodiscordant relationships and multiple concurrent partners." (Seriodiscordant betyder att en partner har HIV, den andra inte)

Samma organisations Fact sheet about HIV-prevention betonar också starkt vikten av ett mer återhållsamt sexuellt beteende.

Kanske har FN och SIDA fel. Kanske har jag missförstått något. Må så vara. Men jag skjuter åtminstone inte brevbäraren innan jag öppnar brevet.

Bonusar III Uppdrag gransknings program om bonusar var en journalistisk katastrof!

Så dök det då upp. Uppdrag gransknings genomlysning av bonusfrågan. Eftersom jag redan i förra veckan hade fått nys om programmet skrev jag så här fredag 27/2: "Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av Janne Joseffssons väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik." Jag lovade också att be om ursäkt om jag hade fel. Men istället ska jag härmed be att få be om ursäkt för århundradets understatement. -Uppdrag granskning igår var en journalistisk katastrof som valde den breda vägens oorganiserade häxjakt framför att den goda granskande journalistikens sökande efter sanning. (Sedan att mina uppgifter felaktigt talade om att JJ hade med saken att göra kan spela mindre roll eftersom UG-redaktionen med den tvivelaktiga äran axlade hans mantel med bravur.)

Ändå sticker programmet knappast ut i den oändliga go'dag yxskafts-debatt som ständigt omgärdar ämnet "bonusar". Här rapporteras sådant som ger resonans åt känslofyllda rop om orättvisa och girighet från känslosamma marknadsmotståndare och någon gång kommer ett mothugg från en skygglappförsedd marknadsfundamentalist. Och begreppskontaminationen är total.

Visst, inom ramen för en nödvändig debatt om finansmarknadens regler och funktionssätt är bonusar definitivt ett ämne att ha på dagordningen. Men låt oss då ha den debatten. Låt oss också debattera höga löner och löneskillnader, men här är bonusar inte något centralt ämne. Själv är jag också, något kontroversiellt, för en etisk debatt om vad vi kan göra för att förhindra att företag och individer inom finansbranschen gör stora vinster genom att sälja dyra men värdelösa tjänster till ovetande privatpersoner. UG diskuterar allt och inget av detta utan att ens veta om det. Jag förstår faktiskt inte vad programmet handlade om men det blev tydligt att om är det någonstans löner ska sänkas så är det på UG-redaktionen.

Jag anser att en givande debatt kring bonusar måste skilja på ett antal saker. Först och främst: Låt oss enas om att vi med bonus menar rörliga löner vars storlek är kopplade till någon form av prestation. Anta t ex att en fotbollsspelare, vi kan kalla honom Zlatan, får mer betalt om han gör många mål. Syftet med detta är att uppmuntra Zlatan till att göra ett bra jobb och det låter inte så märkligt. Men det finns två problem: För det första är det inte lätt att hitta något mått att koppla bonusen till som inte beror på tur eller andras prestation. Zlatans målskörd beror ju t ex minst lika mycket på medspelarna, om han får straff, om det är medvind etc. Det andra problemet är att den som får bonus kan koncentrera sig för mycket på det som går att mäta och koppla bonus till, i Zlatans fall att han inte hjälper till i försvaret.

De som förvaltar våra pengar, dvs banker, pensions- och fondbolag, m fl är notoriskt och obegripligt dåliga på att inse skillnaden mellan tur och skicklighet. Det finns undantag, men det är detta som det stora flertalet aktörer på denna marknad förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (ung självbekräftande tendenser) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha feta bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet.

Det är en matematisk nödvändighet att den genomsnittlige investeraren på börsen kommer att få precis den börsavkastning som rapporteras i TV varje kväll. -Och ändå får alla bonus när börsen går upp. Detta är korkat och detta ska kritiseras, i synnerhet om man beter sig korkat med skattebetalarnas pengar. Men märk väl att om någon gör "rätt", dvs kopplar bonus till något som den anställde kan påverka och inte till börsens allmänna utveckling, då bör vi förvänta oss liknande utbetalningar när börsen går ner som när den går upp. Så varför hyllas inte Första AP-fonden av UG för att de gör just det? Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet

Men det är det andra problemet med att utforma bonusar, att den bonusjagande koncentrerar sig för mycket på det man har kopplat bonusen till, som har varit kopplat till finanskrisen. Här behöver man bara veta två saker: 1) I finansvärlden kan man tjäna mer pengar om man tar större risker och 2) många får bonus för att tjäna mer pengar. Detta incitament att ta på sig stora risker är ett grundläggande problem, framförallt i bankvärden, och många av de regleringar som finns är till för att stävja just detta. Det faktum att det inte har lyckats är skälet till att den viktiga frågan är hur bonusprogram ska hanteras regleringsmässigt i framtiden. Av detta hörs givetvis ingenting om i UG, utan det viktigaste är att alla bonusar avskaffas bums! Som kuriosa kan nämnas att det som nu saknas på finansmarknaden är just initiativ och risktagande, så på kort sikt talar detta för att öka bonusarna snarare än att ta bort dem.

Slutligen. UG hade några rätt: Anders Borg och Mats Odell förtjänar kritik för sitt hyckleri i media där de systematiskt försöker sätta allt fokus på den utifrån kommande finanskrisen så att de själva ska slippa ta ansvar. Och här är några frågor som jag skulle ställa till ledarna i AP-fonderna om jag arbetade på UG: "Tycker du att det är ett bra bevis på din värdefulla kompetens att svara 'Naaee, jag tror att det kan skapa mervärde' på frågan om varför ni har bonusar? (Fjärde AP-fondens VD i UG) Forskning visar att bonusar inte "skapar mervärde" vad nu denna floskel ska betyda. Och till Tredje AP-fondens styrelse som när de betalade gratifikation till Kertin Hessius visade prov på ohederlighet genom att ignorera regeringens regler, total brist på förståelse för incitament då den enligt utsago beslutades i efterhand och dåligt omdöme med tanke på den förutsägbara mediereaktionen: "När tänker ni avgå?"

Detta inlägg är också publicerat på http://newsmill.se/artikel/2009/03/06/uppdrag-gransknings-program-om-bonusar-var-en-journalistisk-katastrof

Oroande paternalistiska tendenser på Konstfack

Konstfacks rektor Ivar Björkman meddelar på DN-debatt att han vill förtydliga de etiska regler som styr verksamheten på skolan. Det är bra med tydlighet, men det vore vägledande om vi också fick reda på något om vilken etik det är som gäller och som ska förtydligas på Konstfack. En tydlig ledtråd ger Konstfacks professor Magnus Bärtås intervju i SvD den 3/3 där ha gör klart att det är en typ av konsekvensetik som ligger till grund för skolans etiska bedömning av studenternas skapande verksamhet. Detta är också att vänta. Men Bärtås är också tydlig med vem som avgör vad som är bra och dåliga konekvenser för samhället: Det gör Konstfacks lärare och elever.

I sina kommentarer kring det examensarbete som har involverat psykiatrivården bedömer Bärtås att det finns en större nytta bortom det enskilda fallet. Under antagande att Bärtås inte avser studentens vunna uppmärksamhet och berömmelse kan vi dra slutsatsen att Bärtås avser någon form av långsiktig kollektiv samhällsnyttighet. D v s för "det allmänna bästa". Och visst är det väl det allmänna bästa som motiverar att en konstskola överhuvudtaget är offentligt finansierad. Konstens utveckling och uttryck anses vara allmännyttig på flera sätt utöver vad som fångas av de rent pekuniära intäkter som konstutövningen kan inbringa på kommersiella grunder. I detta avseende finns en tydlig samklang mellan den moral som Bärtås ger uttryck för och den "samhälliga moral" som är underförståd i Konstfacks finansiering.

Men Bärtås överskattar grovt det mandat hans institution rimligen kan anses bemyndigad med av samhället. SvD frågar:

"Du tycker inte att det ligger något i kritiken som går ut på att det är fel att ta den hårt ansträngda psykiatrins resurser i anspråk? De närmast berörda är ju väldigt arga."

"– Jo, jag kan förstå att de känner sig lurade i sitt yrkesutövande, men jag försöker tänka i ett större perspektiv. Det här verket är så pass värdefullt att det måste lyftas över den specifika situationen. Det Anna Odell kan tillföra genom att utföra den här handlingen överväger de negativa aspekterna. "

Bärtås anser således att det ligger inom Konstfacks samhällsuppgift och -mandat att omprioritera resurser som i demokratisk ordning fördelats till psykiatrivården till att användas för Konsfacks bidrag till det allmänna bästa. Vidare uttycker Bärtås att utöver omprioriteringar av samhällets resurser kan Konstfack efter eget godtycke göra avvägningar mellan enskilda individers traumatiska upplevelser och värdet av Konstfacks samhällsnyttiga verksamhet.

Denna paternalistiska hållning där Bärtås tillskriver Konstfack rätten att sätta sig över såväl demokratiska beslut som enskilda människors rättigheter gör att den relevanta frågan att diskutera på Konstfack är vad ett konstverk "kan tillföra". Kostnaderna, brett definierat, är i bästa fall av underordnat intresse. För en politiker är förhoppningsvis ordningen den omvända, vilket Kulturminsiterns reaktion var ett utmärkt exempel på. Ändå möts Kulturminsistern av etilitiska hån, som väl speglar den paternalism som Bärtås ger uttryck för, från flera håll i konstvärden. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpte konstverket som involverade klotter och annan skadegörelse skriver på Newsmill apropå Kulturminsisterns reaktion:

"Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst."

Anhava betonar därefter återigen att den viktiga frågan är vad som är konst och inte. Själv är hon övertygad och hennes egen upplevelse är att "De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten". De negativa konsekvenserna av konstverkets skapelse nämns inte i en enda stavelse.

Anhava avslutar sin artikel med ett helt felaktigt påstående om lagens straffskalor och frågar sig varför egendomen står under statsmaktens särskilda beskydd i våra samhällen. Jag tror att det skulle vara mer fruktsamt för den konstetiska debatten om både Anhava och Bärtås istället diskuterade varför konsten står under statsmaktens särskilda beskydd. Svaret på denna fråga är långt mindre självklart.

Detta inlägg är även publicerat på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/04/oroande-paternalistiska-tendenser-pa-konstfack

A tribute: Ylva Johansson

Konsten att göra karriär och om att bli blå när man blir gammal

(Författat den 27/12 2008)

Detta skrivs i juletid. Allmänt lugn, Karl Bertil och slapp deckarläsning väcker till eftertanke.

Du som någon gång har ströläst någon av Leif GWs romaner har säkert noterat hur han ständigt och med inlevelse ironiserar över den svenska poliskåren. Vid något tillfälle får man lära sig det både underhållande och intressanta fenomenet ”Transportvitsord”. Det är (i romanen åtminstone) en generalisering av förloppet när någon oduglig skitstövel inom polisen rekommenderas till en chefstjänst på en annan avdelning eftersom det är det enda sättet att bli av med honom (jovisst, alltid honom: hos machograbben från Fagerhult är alla skitstövlar män och alla kvinnor intelligenta hedersknyflar). Som samhällsvetare kan jag inte låta bli att forma en forskningshypotes här: Om transportvitsord faktiskt existerar inom polisen så borde det finnas även i andra organisationer där det både är svårt eller omöjligt att ”bli av med” skitsövlar och där resultat är svåra att mäta (så att vem som helst kan bli chef utan att det märks någon skillnad). Om man antar att vederbörande skitstövel inte heller faller sina nya kolleger på läppen finns det väl skäl att tro att nya transportvitsord utdelas. Den slutliga konsekvensen blir att odugliga skitstövlar hamnar i toppen av organisationen.
–Undrar om det är så...?

Men nu hamnade jag visst på villovägar. -Jag skulle ju skriva om Ylva Johansson. En gång under hennes senaste ministerperiod sökte jag efter jobb på regeringens hemsida och råkade surfa in på hennes CV som tråkigt nog inte finns kvar på nätet längre. Det var en imponerande läsning. Vilken karriär! Eftersom jag själv med både möda och stort besvär satt och sökte mitt första jobb försökte jag ta reda på mer om denna fantastiska karriärskvinna:

Hennes karriär rivstartade. Efter att ha gått på lärarlinjen i Lund blev hon som rekordung (24år) invald i riksdagen för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) i samband med att hon flyttade ihop med partibrodern, ärkekommunisten och tillika partihöjdaren Bo Hammar. I riksdagen satt hon under en mandatperiod för VPK 1988-91 tills borgarna tog makten och Sovjet föll ihop. Men av detta lät sig inte Ylva bromsas. Hon tog tillfället i akt att skaffa sig lite politisk street-cred genom att avsluta sin lärarutbildning och jobba som lärare i två år. Samtidigt skaffade hon sig en ny partibok. En rosprydd sådan. –Hon blev Sosse. Nu kanske du tillhör de som tror att alla som frivilligt utger sig för att vara kommunister faktiskt är kommunister, men så enkelt är det ju inte. Enligt den Marxistiska läran följs feodalismen av kaptialismen och efter kapitalismen följer kommunismen, och efter kommunismen följer konsultlivet. Man ska också komma ihåg att det här tilldrog sig på den tiden när en socialdemokratisk partibok och bakgrund var ett nödvändigt inslag i varje karriärists CV, så då förstår man ju att det går att ändra sig lite. Ylva blev alltså Sosse precis som så många andra karriärister före henne i Sverige. Hennes meriter tog henne rakt in i Ingvar Karlssons regering som skolminister efter valet 1994.

1998 blev hon störtförälskad i charmören Erik Åsbrink som var partibroder, finansminister och tillika partihöjdare (händelsevis precis som hennes fortfarandevarande make hade varit när de träffades). Göran Persson lät Ylva lämna regeringen för denna köttsliga synd. Men återigen lyckas Ylva manövrera om sin karriär, och det är här hon är som mest beundransvärd. Hon lyckas bli ”Investment Manager/Business Developer” på Telia. –Ett jobb som jag själv bara skulle kunnat drömma om, och Ylva fick det helt utan ekonomisk utbildning eller näringslivserfarenhet. Imponerande! Och se så lätt det kan gå i näringslivet där man inte behöver oroa sig för bångstyriga väljares gunst (kan vara värt att nämna att Telia fortfarande var ett statligt bolag 1998, och därmed styrdes av den socialdemokratiska regeringen). I ett huj följer Ylva upp sitt investeringsmanagerande på Telia med att bli både egenföretagande konsult och VD för ”e-learningföretaget” Att Veta AB. I detta kommunförbunds- och fackföreningsägda bolag rapporterar hon till fackpampor och partibröder i styrelsen. Samma fackpampor och partibröder ger henne också en blygsam lön på 116 000 kronor per månad. Ylvas ”leverans”, som det heter, under fyra år som VD är förluster på cirka 180 000 000 kronor, varav minst 8 000 000 torde ha utgjort hennes egna lönekostnader. Men eftersom Ylva bara behövde göra rätt för 116 000 i månaden hade hon också gott om tid att vara aktiv i ett antal andra bolag. Hon är styrelseledamot i Åsbrink & Far som gick med förlust på 56 000 kronor 2003 (storleken på hennes arvode är oklart). Det egna konsultföretaget som jobbar med IT-utveckling (!) backar 7 000 kronor, trots att Ylva lär ha skickat fakturor från egenföretaget för konferenser hon deltagit i i egenskap av VD för Att Veta AB. Som ledamot i tidsskriften Arena lotsar hon skutan till en vinst på hela 714 kronor samma år. –Inte så pjåkigt för en lärare med partibok.

Efter denna lättsamma svängom i gränslandet mellan socialism och näringsliv ger sig Ylva in i den renodlade politiken igen. Ordförande Persson har uppenbarligen imponerats av Ylvas framfart och hon blir 2004 vårdminister i GPs regering. Men i valet 2006 får Ylva återigen en motgång i karriären när väljarna får säga sitt. Typiskt! Borgarna tar makten och Ylva degraderas till en simpel vice ordförande i socialutskottet. Men jag tror på Ylva!! Jag väntar med spänning på hennes nästa drag för att fortsätta sin fantastiska karriär. Kanske var utspeletet i Dagens Medicin om att åternationalisera landets apotek om monopolet avskaffas ett första tecken på en back-to-the-roots-strategi för att komma i rullning igen? Svårt att veta, Ylvas vägar äro outgrundliga.

Så vad kunde nu jag som skulle ut i karriären lära mig av detta var ju frågan? Tyvärr. Som icke-sosse verkar det egentligen inte finnas någonting som jag kan ta efter, och den enda lärdomen är nog att det jag trodde skulle vara framgångsfaktorer på arbetsmarknaden är långt ifrån allmängiltiga.

Jag som trodde att det viktigaste för en politiker var att vara ideologiskt trovärdig. Men Ylva började på helt fel sida av historien, som kommunist och gift med en man som propagerade för ett närmare samarbete mellan VPK och bröderna i Sovjet. Sedan svek hon dessutom sina ideal, om hon nu hade några, mer än en gång. Först från kommunist till Sosse, sedan från Sosse till utsugande VD och kapitalistkonsult. Jag som trodde att det viktigaste i näringslivet för att få ett jobb var relevant utbildning och goda meriter. Jag som trodde att när man väl har ett jobb var det att prestera goda resultat som gällde. Men Ylva hade inga meriter för att leka affärskvinna. Ändå fick och tog hon chansen att misslyckas kapitalt med allt hon tog sig för inom ”näringslivet” (om nu de domäner hon rörde sig i kan kallas näringsliv). Slarvade bort pengar åt både höger och vänster i varenda bemärkelse man kan förstå uttrycket. Och Att Vetas störste ägares (Kommunförbundets, dvs vår, skattebetalarnas) representant (och Ylvas partibroder) Illmar Reeepalu hade trots detta ”bara gott att säga om hennes ledarskap”.

Tyvärr är det ingen lärdom, men kanske en nyttig påminnslse om, vilken kraft som finns i vad Göran Persson ofta refererat till som ”Rörelsen”, dvs det socialdemokratiska ”partit”. För vad annars i världen kan förklara att en som Ylva Johansson når dit hon gör? Transportvitsord? Istället för att lära mig något av Ylva blir jag alltså heligt förbannad på hela historien.

Men det är inte bara avundsjuka och orättvisan i det faktum att ”äras den som äras bör” har försakats som gör mig upprörd. Det är inte ens det främsta. För låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle mitt hjärta vekna om jag med egna ögon fått bevittna den misär som slöseri med skattemedel och fackavgifter bidrar till i samhällets bottenskikt? Om jag hade sett gatflickan Beda Larsson knacka på det nedlagda socialkontoret i julnatten, hade icke då mina ögon mjuknat? Hade jag kunnat framhärda i min ilska om jag fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där hans barn fick vara utan julklappar för att deras far istället för att spara hade betalt höga fackavgifter som betalat Ylvas feta julbord? Och hur skulle jag kunnat harmas i sitt innersta om jag fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade ett brev och med tårade ögon läste att hennes höftledsoperation skjutits på framtiden pga brist på resurser i vården?

Dessa frågor förblir inte obesvarade: Mitt hjärta gör allt annat än veknar över tanken på alternativanvändningen av de 100-tals miljoner som vi lägger ut på Ylvor varje år. Efter att ha skrivit detta somnar jag denna natt i vredesmod.

Fildelning som vägskäl(?)

Så har den då dragit igång. Rättegången som folk visst har väntat på. På ena sidan pirater och ungdomliga later. På andra sidan skivbolag, stater och antipirater. Och så musiker förstås. Själv fattar jag inte vad det är som är så häftigt. Vi kommer på sin höjd få reda på vad lagstiftningen egentligen säger enligt juridisk expertis och vad som är lagens strängaste straff. Det hade ju varit jättespännande att få reda på om det handlade om naturlagar. Men de lagar vi talar om här bestämmer vi faktiskt själva över. Därför kanske det vore på tiden att vi bestämde oss för hur vi vill ha det istället för att behandla rätt och fel som något som går att upptäcka genom att tillämpa en föråldrad lagstiftning i en ny värld.

Men vem har rätt då? Det beror väl på på vilket sätt man menar. Juridiskt har jag ingen susnging, men gissar på att antipiraterna har ett ganska vattentätt case. Moraliskt sätter jag dock mina pengar på piraterna. Det borde vara ok att dela musik och därför bör det också kunna göras lagligt. Musiker, kulturarbetare och skivbolag får gärna upplysa mig om varför jag har fel men för närvarande hyser jag alltså denna åsikt baserat på följande:

Det verkar finnas goda skäl till att vi har äganderätter överhuvudtaget. Många saker förvaltas och utvecklas bättre om det finns en ägare som kan bestämma över hur något används. En färja skulle rosta sönder och sjunka ganska fort om ingen ägde den och kunde bestämma över dess användning, ta betalt, och därmed tjäna på att underhålla den så att den håller längre. Generellt verkar äganderätter uppmuntra till långsiktighet i behandlingen av saker. Dessutom uppmuntrar äganderätter till tillverkning av nya saker eftersom man vet att man själv kan dra nytta av det man skapar utan att någon tar det ifrån en så fort man har snickrat klart.

När det gäller ”immatriella” äganderätter, dvs bland annat upphovsrätter, är logiken på ett sätt liknande. De finns till för att uppmuntra folk till att komma på nya bra immatriella saker. Men immatriella saker som musik, mönster, eller smarta sätt att tillverka något på kan nyttjas av många människor samtidigt utan att den ene försämrar användningen för den andre. Det blir liksom inte trängsel som på färjan. Dessutom rostar inte immatriella saker så ingen behöver underhålla dem (ok, det finns undantag). Således kommer saken i ett lite annat läge: För innan något är uppfunnet är det bra om äganderätter finns för att uppmuntra uppfinnande, men så fort någon har uppfunnits är det bäst för flest om ingen kan hindra andra från att ytnyttja det uppfunna. Det är därför de flesta av oss inser att utan patent på läkemedel skulle vi troligen haft varken bra eller billiga mediciner, men så fort de är uppfunna tycker vi ändå att läkemedelsbolagen ska ge bort recepten till de som behöver dem. (De flesta förståsigpåare anser vad jag vet att patenten som de är idag är för starka snarare än för svaga)

Så vaddåra? Jo, anledningen till att vi har upphovsrätt för musik och viss annan konstnärlig verksamhet är för att uppmuntra till skapande. Men är det någon som på allvar tror att vi skulle lida någon brist på nyskapande musik om man inte kunde tjäna pengar på att sälja upphovsrättsskyddat material? Om det tidigare fanns ett argument för att det kostar mycket pengar att spela in en skiva av bra ljudkvalitet så har det för länge sedan försvunnit med teknologi- och prisutvecklingen inom inspelningsutrustning. Ingen kan heller invända mot att det finns en gigantisk och spirande musikscen där ingen tjänar några pengar överhuvudtaget på skivförsäljning och där det stora flertalet inte har några illusioner om att kunna göra det heller. Musik skapas och utövas så gott som alltid utifrån en drivkraft annan än pengar. (Och min högst personliga åsikt är dessutom att väldigt lite bra musik skapas i syfte att tjäna pengar, sedan får Alexander Bard säga vad han vill). Slutsatsen är alltså: logiken att patentskydd krävs för att vi långsikigt ska få bra mediciner kan inte överföras på att upphovsrätt krävs för att långsikigt utveckla och skapa bra musik. Däremot är nackdelarna med patent och upphovsrätt när medicinen är uppfunnen eller musiken väl skapad liknande. Det är bättre om alla kan ta del av någon som skulle gå att tillgå gratis för alla än om bara de som har råd ska ha tillgång till det.

Ok, men skivbolagen då? Det är väl bra om vi har livskraftiga företag som kan skapa jobb och betala skatt? Givetvis, men bara om de tillför något. I och med att skivor (vinyl, cd eller vilken typ som helst) har blivit onödiga för att överföra och lagra musik behövs inte heller skivbolagen för detta ändamål. Det kan väl någon tycka är trist, men själv tycker jag att det är en ganska attraktiv tanke att vanliga människor ska kunna utöka sin musiklyssning utan att detta nödvändigtvis ska leda till att Bert Karlsson och andra ska utöka sitt kråssmörjande i samma takt.

Men musikerna och deras rättigheter då? Upphovsrätt heter det ju. Har man inte rätt att förfoga över det man skapar, precis som han eller hon som byggde den där färjan? Hmm.. Kanske. Men jag har svårt att ta till mig det argumentet. Varför skulle jag ha en medfödd rättighet att muta in en viss sfär i skapanderymden för mig själv? Jag tycker att här ligger bevisbördan på den som eventuellt hävdar det. Dessutom vill jag påpeka: Kulturarbetare som hävdar att de bör beredas möjlighet att leva på sin konst har jag liten förståelse för. Varför skulle man ha någon slags rätt till det? Jag skulle gärna leva på att spela fotboll, men ställer inga krav på att få göra det. Bevekelsegrunden för att stödja kulturaktiviteter måste främst finnas i det allmännyttiga i kulturen, inte i att sponsra enskilda konsnärssjälars speciella drifter. Så vad gäller musik: Ta bort upphovsrättsskyddet. Det gör skada men liten eller ingen nytta.

P.S. Obs! Detta resonemang kan säkert överföras på annat än musik också, men jag är inte för avskaffandet av alla typer av upphovsrättsskydd. Jag inser att storslagna filmer som Sagan om ringen inte kan göras utan en stor budget, och att en stor budget kräver prognoser om framtida vinster som kräver upphovsrättsskydd t ex.