Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

Se hit! En ekonomiexamen on-line (Littorin-style)

Det värsta är över, nu är det nedförsbacke. Ett helt års mikroekonomi och ekonometri avtenterat på tre dagar. Anfäkta och anamma vad jobbigt det var! Men förhoppningsvis lärde man sig något på vägen. Låt mig beskriva kort vad jag har fördjupat mig i och samtidigt ge en bakgrund till varför en ekonom kan bli så förbryllad av att betrakta världen på andra sidan spåret, se bl a här om sjukvård, här om klimatpolitik och här om kompispriser.

Mikroekonomi är samlingsnamnet på en mängd teorier som bygger på samma grundprincip: Först leker man att (man säger iofs "antar att" för att verka lite mallig men det är samma sak) det finns några olika aktörer i världen som gillar olika saker på olika sätt. Sedan funderar man över vad de troligen skulle göra om de fick möjlighet att frivilligt samarbeta och byta grejer med varandra. Ofta gissar man att hon som gillar något, säg en kopp kaffe, lika mycket som hon gillar tio kronor sällan betalar mer än tio kronor för en kopp kaffe. En annan vanlig gissning är att om det kostar mer än tio kronor att få fram en kopp kaffe så kommer inte så många brygga något kaffe åt den som inte betalar mer än en tia. Av detta drar man slutsatsen att om det är dyrt att brygga kaffe så blir priset högt och få köper kaffe.

Ekonometri å sin sida bygger på statistik och är samlingsnamnet för de metoder som ekonomer använder för att kolla om ens gissningslekar faktiskt stämmer med vad som händer i verkligheten. På så sätt blir ekonomin en vetenskap och inte en gissningsfilosofi: Man funderar ut en teori om att det kommer säljas färre koppar kaffe om det blir dyrare att få fram en kopp kaffe. Om det sedan plötsligt blir dyrare på riktigt att brygga en kopp kaffe så springer man ut i verkligheten och kollar med hjälp av sina ekonometriska/statiska metoder om det faktiskt är så att färre koppar kaffe köps och säljs på grund av detta.

Vi ekonomer har genom åren blivit ganska säkra på att det här med tillgång och efterfrågan faktiskt oftast funkar som med kaffet ovan, att om något kostar mer så kommer det finnas mindre av det. Vi har tydligen lyckats övertyga rätt många andra också: Det finns alkohol- och tobaksskatter, diverse dåligheter är belagda med böter och vite och miljöfarlig verksamhet beskattas mer och mer, allt med stöd av insikten om att folk gör mindre av saker som är dyra och mer av saker som är billiga. De flesta av oss använder oss dagligen av denna kunskap. För att se om du besitter den, testa att svara på följande lite kluriga frågor:

A. Om det är dyrt med kaffe så...
1) Kan alla bälga i sig hur mycket som helst
X) Kommer det köpas färre koppar kaffe
2) Vet inte

B. Om folk köper färre koppar kaffe för att det är dyrt så kan de få råd genom att
1) Man satsar några miljarder på en kaffeförmedling
X) Man hjälper dem att betala för kaffet
2) Vet inte

C. Om man hjälper någon att betala för kaffe så det blir billigare för kafégästerna så kommer priset på thé sannolikt att
1) Gå upp eftersom alla hellre vill ha thé nu när kaffet kostar mindre
X) Gå ner eftersom annars får man inget sålt nu när kaffet kostar mindre
2) Vet inte

Rätt svar på alla frågorna är X, och det tror jag att de flesta hade klurat ut. Jag tycker att det är förbryllande hur ofta folk helt bortser från det som de annars tycker är så självklart. När facket, det gamla arbetarpartiet och nu också det nya arbetarpartiet samtidigt tycker att alla ska ha hög lön och att alla ska ha ett jobb så blir jag lite fundersam. Låter det inte, om än bara lite, motsägelsefullt? Det är som att plötsligt svara 1) eller möjligen 2) på fråga A trots att man i alla andra sammanhang kan svaret. Dessutom svarar de konsekvent fel på fråga B.

Varför svarar de fel? -Därför att de faktiskt vet svaret på C. Symboliken i C avser att om man gör det billigare för företag att anställa en grupp på arbetsmarknaden, t ex ungdomar/flyktingar, ("kaffe") så kommer det att sätta press på lönerna för alla andra (priset för "thé"). Denna fråga som jag själv tycker är något svårare än de andra skulle Wanja inte missa ens i sömnen eller på språng mellan två styrelsmöten. Bravo! Men varför låtsas hon att hon inte kan svaret på A och B då? -Därför att hon tar ditt jobb på allvar och då gäller det att företräda sina medlemmar (som till allra största delen är sådana som har jobb redan). De vill ha höga löner och då skiter de visst i att det blir färre jobb och fler arbetslösa vilket man lätt inser om man kan svaret på fråga A. Och då vore det väl synd att paja det genom en effektiv arbetsmarknadspolitik, dvs genom att svara rätt på fråga B.

Det finns en tydlig motsättning mellan de i facket som har jobb och de som ännu inte har det. Man vill inte sponsra de som har det svårt på arbetsmarknaden eftersom det drabbar den stora massan som inte har det svårt. Solidaritet hette det visst.

Före valet 2006 fanns det politiker i Sverige som kunde svaret på A och B men av någon anledning svarade 1) eller 2) på C. Men eftersom svenska folket bara röstar på de som kör LALALALALALA-dövöra på A och B så är de nu så gott som utdöda.

Sådär, nu har man lagt upp smashboll för att som utlovat skriva om facket och invandrarsponsring nästa gång.

EMU revisited

När jag gick på gymnasiet hade jag en "Nej till EG"-pin på min jacka. Jag fick inte rösta men fattade inte alls poängen med det där extra byråkratilagret. Idag har jag ändrat mig. Den 14e september i år är det redan sex år sedan vi sa nej till Euron och jag stod återigen på nej-sidan. Denna gång betdyligt mer insatt än de flesta, mycket p g a att debatten var så stimularnde att följa och delta i.

Kanske är jag nostaligisk, men jag kan inte minnas att jag varken förr eller senare har upplevt en debatt så öppen och fri från stela diskurser (alltså typ inte "inrutad") som den svenska EMU-debatten. Rätt och fel gick fortfarande att definera och skyttegravarna var inte så djupt nedtrampade och cementerade som de brukar vara. Dessutom trängdes folk från höger och vänster i samma läger så alla hade tillgång till fri åsiktsbildning utan att frukta de vanliga åsiktsfrändernas ostracism. Johan Ehrenberg och Sven Hagströmer sade ja medan Lars Ohly och Mats Qviberg var drivande nej-sägare. Statsvetarna var oense. Ekonomerna var oense. Och jag höll med Ohly. Har jag ändrat mig i den här frågan? Nej, det har jag inte, men det står fortfarande och väger precis som för sex år sedan.

Jag skrev på detta inlägg för en dryg månad sedan men kom mig inte för att publicera det eftersom det kändes inaktuellt trots att jag ville föregå debatten. Men oj så rätt jag hade. Se nästa stycke:

Det är idag viktigt att ha sakernas tillstånd klara för sig eftersom vi har ett val till Europaparlamentet att se fram emot i sommar. Detta bland annat för att det gamla idépartiet Folkpartiet, idag omvänt till ett "jag-fick-en-idépartiet" med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att föra upp euron på dagordningen inom kort. (Man har internt vässat argumenten för euron och Björklund var i januari ute och ljög om att finanskrisen drabbar oss extra för att vi har fel valuta).

Sedan dess har Fp:s skit hamnat i fläkten. Nu ångar man på för fullt med synnerligen tendentiösa tolkningar av omvärlden.

Därför tänker jag göra ett inlägg till om euron. I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att enkelt sammanfatta vad jag ser som de huvudsakliga argumenten för och emot EMU. Jag tycker nämligen att bristen i debatten förra gången var att den tenderade att vara antingen komplicerat akademisk (optimala valutaområden/beslutsgångar i EcoFin) eller bedragande simplistisk (slippa växla pengar på Kanariöarna/lägre räntor i Finland). Den senare tendensen verkar få komma att dominera nu eftersom ingen annan än folkpartistiska politiker deltar.

PS1 Visste du att EMU står för Ekonomisk och Monetär Union, (inte Europeiska MU)?
PS2 Jag är medveten om att jag med detta och mitt inlägg om tågbranschen nu börjar gränsa till systematiskt messerschmidtande vilket strider mot Konstitutionen, men detta får tills vidare passera så länge det inte blir en vana.

Klimatsmart III

Klimatsmart I här, II här.

"Det ursprungliga förvärvet", dvs hur något kom att bli en ägodel från första början, tycker folk saker om i allehanda rättviseteorier. Inte så konstigt om man tänker efter. För om man vill bedöma om det är rättvist att någon äger något idag så frågar man väl sig hur vederbörande kommit över det. Ok, så han har köpt huset, ja då är det väl hans. Eller, vem köpte han det av förresten? Ok, hur hade hon fått tag på det då? (...) Aha, så det är egentligen indianernas mark från början? Hmm.. svårt läge. Jävligt svårt läge om du frågar mig. Jag är ofta kluven i frågor om vad man egentligen kan ha rätt till. Klimatfarliga utsläpp t ex. Kan någon ha mer rätt än någon annan till sådana?

Uppenbarligen vill fler släppa ut mer växthusgaser än vad atmosfären tål. Men det kan vi inte fortsätta med, och därför är alltså rätten att släppa ut en ändlig resurs som vi människor måste dela på. Frågan är bara hur vi ska dela upp dessa rätter. Tänk på en annan men väldigt lik frågan om vem som äger rätten till jordens yta som vi också uppenbarligen måste dela på. Om man frågade folk hur vi skulle dela upp jordens yta om vi skulle ta om det från början hoppas och tror jag att relativt få skulle säga att vi som är vita och rika ska ha mer än någon annan. Ok, nu har vi ju ett par tusen år av historia att ta hänsyn till så jag ska inte propagera för någon världsomfattande jordreform just här. Men nog vore det väl rimligt att ge alla människor en lika stor lott om vi alla damp ner på den här planeten för första gången?

Och av exakt samma skäl måste väl det vara utgångspunkten när vi nu står mitt i det nya problemet att fördela rätten till klimatpåverkande utsläpp? Här finns ingen motsvarande historia att ta hänsyn till och det kommer en ny mängd utsläpp att fördela hela tiden. Varje år begåvas vi människor med en skänk från ovan av utsläppsmöjligheter med det enda förbehållet att vi måste dela på dem. Och är vi då någorlunda hyfsade människor så hittar vi inte på några egoistiska eller rasistiska skäl till att roffa åt oss själva på någon annans bekostnad. Alltså borde varje människa i princip få typ en sexmiljarderdel av de utsläppsrätter som jorden tål.

Och ändå skickar vi västerlänningar våra politiker till FNs Stockholms-, Rio-, Kyoto- och Köpenhamnskonferenser med föresatsen att vi som redan släpper ut ska få rätt till det även fortsättningsvis i motsvarande utsträckning. Jag hade en diskussion med amerikansk republikan härom dagen i ett seminarium. Han var totalt övertygad om att Kina och Indien måste sänka sina utsläpp i minst samma proportion som USA (som minsann inte tänker "clean up the world's air" som en viss George Dub'ya sa när han dissade Kyoto). Trots att det är de som har skitat ner den. Jag menade att det var obegripligt. Vilka skäl finns över huvud taget för att dela upp kommande års utsläppsrätter per land? Varför skulle någon människa på jorden ha större rätt till dem en någon annan? Han mumlade på fullt allvar något om att kinserna hade förökat sig så mycket så de fick stå sitt kast. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att undvika att förnedra honom i den diskussion som följde eftersom han vägrade ge med sig. Jag tror dock att jag övertygade honom om skillnaden mellan utsläpp och utsläppsrätter genom att förklara att vi vita och rika (nåja, han är svart) mycket väl kan köpa utsläppsrätter av andra om vi vill och därmed fortsätta våra utsläpp, det är till och med troligt. Enda skillnaden blir att vi då får betala för det och att de sammantaget inte blir för stora.

Visst, det kan finnas skäl att göra avsteg från en sexmiljarderdel per skalle, typ enligt skiftande behov eller att vi i nord får mindre framtida rätter eftersom klimatet kommer att minnas våra tidigare utsläpp ett bra tag framöver och att vi alltså redan har använt en del av det som tillkommer oss. Men, jag kan inte se hur huvudregeln kan vara annan än lika mycket utsläppsrätt till alla. Möjligen leder detta till en ganska massiv omfördelning från oss till dem, men det har inget med saken att göra. Det är i så fall nämligen bara en konsekvens av den grundläggande anständighet som krävs när man delar upp något som ingen äger.

Klart att vi européer kan fortsätta sitta på våra höga hästar och tycka att allt är USAs fel. Men jag skulle bli oerhört mycket mer stolt över att vara svensk om vår regering tog ledningen och propagerade för en fördelning baserat på En människa, En rätt. Och definitivt mycket mera stolt än om Raj-raj och Odell beordrade Vattenfall att stå i kallduschen och riva sönder tusenlappar åt oss skattebetalare.

För att sy ihop detta med analogierna i mina tidigare inlägg: Politikerna bör sätta in lika mycket pengar (utsläppsrätter) på var och ens konto och sedan får vi göra vad vi vill med dem på marknaden. Köpa, sälja, spara, byta, whatever. Ingen behöver bry sig, ingen behöver planera åt alla, ingen behöver göra klimatsmarta beräkningar och ändå har vi stabiliserat utsläppen både rättvist och med minimalt slöseri. Går det inte att lösa? -Yes we can!

Klimatsmart II

I mitt förra inlägg hävdade jag i korthet två saker: För det första menade jag att den som tror att den kan räkna ut hur man bör leva för att vara klimatsmart är rejält hybrisbefläckad och ägnar sig i grunden åt något ganska meningslöst. Som lök på laxen hade jag även mage att hävda att marknaden är ett viktigt verktyg för att nå ett klimatsmart samhälle. Efter att tacksamt ha tagit emot en del bra kommentarer ska vi se om jag kan utveckla det där om marknaden lite.

År 1991 upplöstes Sovjetunionen. Jag tror att man utan att sticka ut hakan kan hävda att ett av de starkare skälen till den slutgiltiga kollapsen var att det med tiden blev smärtsamt tydligt att det planekonomiska systemet fungerade urkasst. Jag minns TV-bilder från 80-talet där folk stod i långa köer utanför matbutiker där hyllorna gapade tomma. Om det berodde på att brödet var slut i landet eller om det bara inte nådde butiken vet inte jag. Oavsett vilket så vet vi att det problemet i grunden berodde på att någon hade planerat fel. Samtidigt gick folk i väst bekymmerslöst och handlade både grovt-, hårt- och vitt bröd utan en tanke på att någons dåliga planering skulle få hyllorna att gapa tomma. Oavsett om man var/är kommunist eller något annat så borde det vid denna tidpunkt i historien vara ställt bortom allt rimligt tvivel att spontana marknadsarrangemang är totalt överlägsna även den bästa av planerare på att fördela saker till de som kan och är villiga att betala för dem. Om du inte tycker det är uppenbart kan du nog sluta läsa nu. Du som känner att du är på väg in i en fälla genom att hålla med kan trösta dig med att jag sa kan och är villiga att betala.

Den 25e varje månad klingar det till på kontot och sedan rasslar det bara till ute i kommersen (jaja, inte i år kanske). Folk byter grejer, skakar hand och tackar och bockar åt höger och vänster utan att kräva varken femårsplaner eller någon annans välvilja för att det ska funka. Halleluja! Uppenbarligen är vi alla glada över att vi kan sätta sprätt på pengarna på marknaden när vi har fått lön (villiga att betala). Uppenbarligen är dock inte alla nöjda med mängden pengar som trillar in den 25e (kan betala). Uppenbarligen förstår alla att detta i princip är två helt olika saker.

Ok, så vad har det här med klimatsmartness att göra? -För det första var det något krystade Sovjet-exemplet avsett att belysa hur märkligt det är att både politiker och andra idag lägger ner tid på att fundera ut detaljplaner för ditt och mitt framtida klimatsmarta leverne. "Nu ska vi byta ut bilparken!" gastar Maud och bävrar till verket med sina majoritetskumpaner: Bilen ska skrotas efter hur många år? Köper man miljöbil så får man parkera gratis där, där, men inte där? Hur fan ska en miljöbil se ut egentligen? Har man SUV så får man hur mycket extra skatt? Etanol är i genomsnitt hur fossilt och ska därmed kosta hur mycket i förhållande till dieseln och jämfört med priset i Norge? Och min favorit: Regeringen satsar för att "vi ska få fram" de nya miljöbilarna som "vi behöver"genom forskningspengar som ska ställa om produktionen i Trollhättan, och om det inte funkar så kan vi bygga vindkraftverk där istället. Nej, förresten, kanske det här är min favorit: En GBG-sosse i riksdagen som har pressat sin sillahjärna till det yttersta och kommit fram till att staten bör slå ihop Volvo och SAAB. När det gäller klimatet verkar alla ha blivit skvatt galna och tronar på minnen från planekonomins fornstora dagar. Kanske beror det på att alla vill vara den politiker som gjorde något när det behövdes. Kanske är det för att det är vi fåfängt klimatsmarta medborgare som röstar på dem.

Allt detta sker trots att politikens uppgift i det här sammanhanget borde vara att göra två och bara två saker samt lämna resten till marknaden: Se för det första till att klämma ur forskarna hur mycket CO2-ekvivalenta utstläpp världen tål framöver och bestäm att vi inte ska släppa ut mer än så. Dividera sedan dessa ustläpp med antalet människor på jorden och ge var och en varsin utsläppsrätt per år. Därefter tar marknaden vid. Den som vill får sälja och den som vill får köpa. Priset blir vad det blir. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mycket skit måste köpa rätten till att göra det. Om de inte kan det får de lägga ner. Kraftverket eller fabriken som släpper ut mindre behöver inte köpa den rätten. Det blir lönsamt att släppa ut mindre. SUV-ägaren får stå och svettas vid bensinpumpen och vi andra behöver inte stigmatisera henne för det. Lågenergilampefachisten behöver inte rulla ut sitt excelark utan kan bara jämföra vad som är billigast att lysa upp huset med efterom om det är dyrt så betyder det att man orsakar utsläpp och är det billigt så är man miljövänlig. Und so weiter! Och, Maria Wetterstrand, rika nordmän med rena fabriker kan strunta i att städa ännu mer och till och med tjäna pengar på att städa upp sina fattiga sydpolares skitiga fabriker och kraftverk istället. Och allt detta är jävligt bra!!

Men många har någon konstig ryggmärgsreflex som säger något annat. En reflex som grundar sig i något missförstånd: För planekonomin funkar inte. Och man ska inte låta allt det braiga som händer när vi sätter sprätt på våra pengar efter löning svärtas ner av en eventuell besvikelse över mängden pengar som kommer in på kontot. Lika lite ska man låta fördelningens skugga falla över alla goda marknadstransaktioner som sker med utsläppsrätter efter det att de har fördelats.

Det bästa vore om politikerna i Köpenhamn i december kunde enas om en total mängd utsläpp, ett sätt att fördela rätterna till utsläppen och ett bra handels- och uppföljningssystem för dessa utsläppsrätter. Men det är nog att hoppas för mycket. Fördelningsproblemet är svårt. För DET handlar om rättvisa. Nu, om än bara denna gång, måste alla hålla med om att rättvisa eller orättvisa skipas eller skapas före marknaden, och definitivt inte av marknaden!

Klimatsmart I

…måste vara förra årets buzz word nummer ett. Alla ska vara med och rädda världen, och alla ska använda sin smarthet till att tänka ut hur det ska gå till. Läste häromdagen i tidningen att ägg är en mycket klimatsmart källa till protein. En höna värper tydligen en hel massa ägg under sin livstid utan att rapa, andas och fisa en massa växthusgaser. Men så bra, då kan jag få grymt bra karma av att ha tryckt i mig en massa ägg under påsken istället för att... ja, istället för vaddå? Jag vet inte. Månne är jag inte tillräckligt allmänsmart för att kunna räkna ut hur jag ska vara klimatsmart. Jag hisnar vid tanken på den excelsnurra som gemene man sitter hemma och räknar på för att få fram sin klimatsmartness.


Jag har excelsnurror till det mesta. När jag köpte lägenhet nyss så framgick det i min snurra att lägenheten jag köpte kostade 96,2% av den genomsnittliga totala månadskostnaden per kvadratmeter för fullt belånade och jämförbara lägenheter i samma område baserat på transaktioner genomförda under den senaste månaden och på en genomsnittsränta på 4% under planerad innehavandeperiod. Standardavvikelsen var 6%. Men jag har fan ingen aning om hur man räknar ut om det är klimatsmart med lågenergilampor. Hur mycket el sparar jag? Hur stora CO2-ekvivalenta utsläpp skulle ha uppkommit vid produktionen av den el jag sparar? Hur mycket mer måste jag elda på elementen hemma när huset inte värms upp av de glödlampor som jag byter ut mot lågenergilampor? Vilka utsläpp uppkommer då? Hur mycket energi går åt att tillverka lågenergilamporna? Et cetera! Jag kan inte ens gissa om det är bra eller dåligt med dessa lampor och ändå verkar varje Svensson sitta inne med det bergsäkra svaret. Man känner sig helt efterbliven.

Men faktum är att jag är tämligen ointresserad av dessa analyser som titt som tätt ska dryftas av oss medvetna människor. Hur många gånger har man inte diskuterat huruvida det "hjälper" att sopsortera, framförallt om man sköljer ur mjölkpaketet först. Missförstå mig inte, jag har alltid själv varit en nitisk sopsorterare, KRAV-hetsare och antitomgångsförespråkare. Jag är allergisk mot alla som tror att bara för att enskilda handlingarnas påverkan är marginell så är den försumbar och att man därför lika gärna kan skita i det. Man kan inte komma ifrån att en helhet är en summa av delar, om än av marginella sådana. Man kan heller inte komma ifrån att våra handlingar är politiska och att den som förespråkar handlande utifrån egenintresse när en annan värld än den som förespråkar handlande utifrån allmänintresse.

Men! Allt detta är kuriosa. Vi vardagsvarelser är inte kapabla att tänka ut vad som är klimatsmart. Och även med en aldrig så optimistisk människosyn betvivlar jag starkt att vi frivilligt skulle vara tillräckligt kollektivt klimatsmarta även om vi kunde räkna ut vad det skulle innebära att vara det. Det ligger nämligen i problemets natur att även om alla visste vad det innebär att leva klimatsmart så skulle alla även veta två andra saker: 1. Om andra lever klimatsmart så löser det sig även om inte jag gör det. 2. Om andra inte lever klimatsmart så hjälper det inte om jag gör det. Trist, men så är det. Det gäller individer och det gäller mellan länder.

Det är detta som är själva kärnan i problemet som politikerna ska försöka tackla i Köpenhamn i december. För att lyckas kommer det krävas stora politikska cojones, en allmän Yes-We-Can-stämning på mötet och en insikt om att marknaden är det enda verktyg som kan göra jobbet åt oss. Jag kommer att skriva mer om det här framöver. Bland annat därför att så många vänstermänniskor jag pratar med skjuter rygg så fort man nämner marknaden som en del av lösningen istället för som en del av problemet. Jag måste på något sätt försöka rätta till detta missförstånd. Snart.

Nöjer mig här med att poängtera att makten i normalfallet inte ska försöka berätta för oss vilken typ av bilar vi ska köra eller för den delen vilka lampor vi ska använda. Statliga byråkratnissar ska inte ta över den omöjliga uppgiften med excelsnurran och sedan försöka styra oss med den socialistiska kommandoekonomins trubbiga fjärrkontroller. Och de miljöpartistiska tendenserna att prioritera allmänt skogsmulleaktigt beteende här hemma framför att faktiskt göra nytta kommer heller inte ta oss framåt. På det här området, om någonstans får vi inte gå ner oss i en rödgrön röra.

Som sagt. Jag återkommer om detta. Lägg gärna en kommentar om ämnet så länge så att jag vet vad jag ska skriva om nästa gång.

Någon planerar vårdköerna!

Vårdköerna! Den oändliga historien. Nu var det ett tag sedan ämnet var på tapeten, men nästa år är det val och då kan man ge sig fanken på att det blir en massa houllabalou igen. Innan dess vill jag lufta några saker som jag inte riktigt har hajat kring de där köerna. Jag läste det här i SvD förra året:

De längsta Stockholmsköerna finns inom gynekologin, ögonsjukvården, öron-näsa-hals och hjärtsjukvården. Kön för att komma till hudmottagningarna är också för lång, liksom till neuropsykiatriska utredningar. Men värst är det inom ortopedin, särskilt när det gäller steloperationer av ryggar där väntetiden kan vara omkring ett år.

Men vaff..! Jag är förvisso ingen expert på vårdens organisation och indelning men finns någonstans där det inte är lång kö? SvD verkar täcka in de flesta vårddiscipliner i sin problembeskrivning.

Vårdköerna är en av den svenska politiska debattens längsta följetånger. Här är en liten teori om hur det funkar i maktens korridorer: När du har förlorat valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Oppositionstid” och läser överst: ”Kritisera de som vann valet för att vårdköerna är på tok för långa. (Exemplifiera med någon oskyldig tant i Säffle som får vänta på sin starr-operation i 18+ månader och därför inte kan virka vantar till barnbarnen, det brukar ta snurr på löpen). OBS! Om du hade majoritet under förra mandatperioden, vänta i ett halvår med att kritisera”

Om du däremot har vunnit valet tar du fram din ”Att-Göra-Lista I Majoritetstid” och läser : ”När oppositionen kritiserar de långa vårdköerna: 1. (Om möjligt) Berätta hur illa/värre det var när oppositionen var i majoritet 2. Skyll på oppositionens politiker i andra valda församlingar (Landsting/Riksdag) 3. Berätta om alla välvilliga åtgärder du har gjort trots att det inte ger resultat.

Verkligheten verkar inte förkasta denna teori i alla fall. För sådär verkar de hålla på. Men min stilla undran är varför ingen gör slag i saken och gör sig av med vårdköerna? Enligt min simpla logik borde det vara allt annat än omöjligt och inte en bråkdel så dyrt som jag tror att många föreställer sig. Det kan nämligen inte vara rimligt att det är nya sjukhus och långsiktiga budgetökningar som behövs för att få bukt med problemet.

Jag tänker så här: Anta först att kapaciteten att utföra höftledsoperationer är 4 personer om dagen. Anta samtidigt att i genomsnitt 5 nya personer blir i behov av höftledsoperationer varje dag. Vad händer då med kön till höftledsoperationerna? – Den ökar i genomsnitt med en person om dagen så länge behovstillflödet (5 pers) är större än dagskapaciteten (4 pers). Slutsats: För att kön inte ska växa i oändligheten behöver man öka kapaciteten och bygga fler sjukhus för att få bukt med växande köer (vi antar att man inte kan göra mycket åt behovet).

Men nu är det vad jag förstår inte att köerna blir längre och längre som normalt sett är problemet, utan att de köer som vi har består. Om köerna inte växer så borde väl det betyda att kapaciteten faktiskt matchar behovstillflödet från dag till dag? För om kön ska vara konstant måste ju lika många tas ur kön som kommer till densamma. Och i så fall kan man ta bort alla framtida köer i ett svep med en engångsinsats. Kön till steloperationen av rygg som enligt SvD är ett år lång skulle kunna försvinna helt om man tillfälligt hyrde in operationskapacitet för att operera de som står i kö. Sedan är saken biff. Men det kostar för mycket pengar kanske någon invänder. Kan jag inte tänka mig! Den samhällsekonomiska kalkylen är så självklart lönsam att jag tvivlar på att den ens behöver göras. Tänk vilken investering: Betala för att operera de som står i kö idag och bespara sjuklingar för all framtid en massa plågsam kötid samtidigt som deras arbetsförmåga höjs avsevärt. Inga ökade årliga kostnader, högre skatteintäkter och ingen kö. Voila!

Men kan det verkligen vara så enkelt? -Säkerligen både ja och nej. Ja, för att jag är övertygad om att många köer både kan och bör byggas bort genom sådana engångsinsatser. Nej, därför att det säkerligen är så att efterfrågan för vissa behandlingar och operationer ökar när individens kostnad för behandlingen minskar (att köa upplever nog de flesta som en ganska stor kostnad). I sådana fall kommer alltså kön att återuppstå för att det börjar flöda till fler patienter per dag när kön tas bort. Konsumtionen av vård ökar då och därmed blir de långsiktiga kostnaderna för vården högre om man försöker hålla köerna borta.

Det är därför jag tror att vårdköerna är planerade. Eftersom politiker knappast vill/kan höja avgifterna i vården särkilt mycket får de förlita sig på andra verktyg för att hålla sådana som annars anses eller anser sig vara i behov av vård borta från att tära på budgeten. Köerna kan då säkert vara ett effektivt sådant instrument. -Ett oärligt instrument ska sägas eftersom jag aldrig har hört någon beslutsfattare försvara det offentligt. Problemet är såklart att om en politiker säger att behovet ökar med kortare köer så anklagar politkern de som köar för att vara simulanter. Och det är ju dålig stil. Men den som inte tror att kötiden påverkar behovet borde alltså ha gjort något åt köerna för länge sedan. Och att inte ha gjort det är verkligen dålig stil! Tänk dig den intervjun med en ledande landstingspolitiker!

Jag kan som sagt inte mycket om vård, men min förtåelse är att vissa vårdköer torde vara både onödiga och skamliga, medan andra kanske fyller en funktion för att hålla nere kostnader. De förra, om de finns, måste tas bort snarast men den politiska följetången lär fortgå.

P.S. Det kan också vara så enkelt att vårdpolitiker inte har så god förståelse för ekonomi

Tågbranschen: Det kommer inte att gå som på räls

Läsåret 1998-99 läste jag mina första kurser i företagsekonomi. Balanserade styrkort hade precis varit heta och kassaflödesanalys var det nya. Men framförallt minns jag pratet om specialisering. Det vimlade av historier om företag som "diversifierat", dvs varit verksamma i vitt skilda branscher, men nu skulle företag "fokusera" och satsa på en enda kärnkompetens. Det var knappast någon tillfällighet att det var just detta år som SJ började delades upp i flera specialiserade enheter.

Idag har jag och en del andra fått distans till vad som var hippt inom företagsekonomin i slutet på nittiotalet. Jag har också haft förmånen att jobba med en rad olika projekt inom järnvägen och ska därför kosta på mig ett par besserwisserkommentarer om regeringens nya försök att skapa en ny flygmarknad på spåret. Infrastrukturminister Åsa Torstensson presenterade i torsdags slutsatserna från utredningen Konkurrens på spåret. Presskonferensen i sig gav sjukt mycket Ringholm-vibbar. Underhållande alltså, men Torstenssons obegripligt inkompetenta intryck är också oroande. Det är bra om ministrar vet vad de snackar om, men om inte ska de åtminstone kunna låtsas. Spola fram 17 min och 30 sek in i konferensen och lyssna till det bästa exemplet på nonsens och goddag yxskaft sedan Robinsson-Robban.

Nåväl... Tio år innan jag började på universitetet hade SJ skiljts från Banverket som fick hand om spåren medan SJ skötte resten. Avsikten var att förhindra att pengar avsedda för spårinvesteringar skulle gå till att reparera klantigheter inom tågverksamheten. Detta var smart. Men 1999 var det alltså specialisering som gällde: SJ delades upp i SJ AB (köra passagerare), Green Cargo (köra gods), Euromaint (underhålla persontåg), Swedmaint (underhålla godståg), Trafficare (Städa tåg), Jernhusen (järnvägsfastigheter). Var detta smart? Nja!

Det finns två problem: För det första är den populära läran om specialiseringens fördelar mycket onyanserad. I praktiken måste dessa eventuella fördelar vägas mot de fördelar som kan finnas med att inordna relaterade verksamheter under samma tak. Stordriftsfördelar känner de flesta till, men man bör också överväga hur svårt det kan vara att avtala om allt mellan företag. T ex: när ett tåg går sönder, hur vet man om det är ägarens, underhållarens eller användarens ansvar? Tror du att risken är stor för att man börjar tjäbbla om vems fel det är istället för att lösa problemet? -Givetvis, och det är också vad som har hänt i praktiken. Tanken med specialiseringen 1999 var också att öppna för tydligare konkurrens så att de olika bolagens duglighet kunde mätas mot liknande företag på marknaden. Men "konkurrens för kundens bästa" är också det en förenklad lära, framförallt om den tillämpas slarvigt inom naturliga monopol-strukturer som järnvägen. Som lök på laxen är också systemeffekterna, dvs när någon tabbar sig drabbar det alla, nästan oöverträffat stora inom järnvägen. Att ha många konflikterande intressen är då långt ifrån problemfritt. Om du orkat läsa så här långt är den enkla lärdomen att specialisering och konkurrens- och marknadslösningar inte kan vara en dogmatisk utgångspunkt inom järnvägen.

Det andra problemet är att folk tror att saker och ting löser sig om man plitar ner något på papper. Det gör de inte. När det närmar sig genomförande måste principerna ha konkretiserats och när man väl kör igång är det noggrannhet och detaljerna som gör susen. Jag frågar mig hur man tänkte på Näringsdepartementet när man sålde både underhållsföretaget Euromaint och städföretaget Trafficare till riskkapitalister medan bolagen satt på skyddade hyreskontrakt i underhållsdepåerna som gav dem monopolsituationer. Varför sköter ett städföretag ställverket i Hagalund (alltså dirigerar trafiken)? Varför sköter tågoperatören SJ utropen på Stockholms central? Hur ser myndigheternas ansvar ut för infrastruktur och gemensamma funktioner kring stationer och underhållsdepåer? Det borde finnas svar på sådana frågor, men det finns det inte. Därför att någon inte har varit noggrann. Därför att någon vänder på klacken när man beslutat att allt ska bli bra. Men frågorna kommer definitivt aktualiseras nu när nya aktörer ska in på marknaden.

Utredningen Konkurrens på spåren är inte dålig men den har mycket lull-lull i mitten, och tar inte i de stora frågorna (det första problemet) och är irriterande grumlig vad gäller genomförandet (det andra problemet). Regeringens utgångspunkt är till synes fri från insikt om järnvägens mycket speciella natur vad gäller möjligheterna för specialisering och konkurrens. Utredningens första mening lyder:

Utredningen ska föreslå hur ökad konkurrens mellan kommersiella aktörer på persontrafikmarknaden för järnväg ska kunna åstadkommas samtidigt som resenärernas önskemål om kvalitet och tillgänglighet tillgodoses.

Nettorördelarna av "konkurrens mellan kommersiella aktörer" tas alltså för givna. Denna utgångspunkt följer av den förra järnvägsutredningen, men problemet är att även den genomsyrades av tanken på att specialisering och konkurrens är ett universalmedel. Jag vill se en schematisk översikt över hur marknaden är tänkt att fungera och vilka roller de olika aktörerna har! Jag vet att ingen vet detta idag, varken Åsa Torstensson, utredaren Jan Brandborn, eller marknadens aktörer. Det är en katastrof att ingen orkar tänka hela vägen ut. "Ah, det löser sig..."

Jag vill också veta hur de förändringar som föreslås ska genomföras! Det finns förvisso ett kapitel i utredningen som heter "Plan för genomförande" men det måste vara ett skrivfel för någon sådan plan finns inte. Och, jag lovar: Inte heller detta löser sig! Titta hur det gick förra gången! Det enda som finns är förslag om regelförändringar och tomma formuleringar som: "Banverket bör ta initiativ till...", "Rikstrafiken bör ges i uppdrag att i samverkan med övriga intressenter... ta fram en övergripande plan..." Whatever! Vem ska ha ansvar för vad och vem kontrollerar att det är klart?!

Ingen vision och ingen plan för hur den vision som inte finns ska förverkligas. Och Åsa Torstensson är ytterst ansvarig...

Lundby-Wedin behöver inte avgå -Hon bör få sparken!

Wanja Lundby-Wedin har nu kommenterat det pensionsavtal med förre AMF-chefen Christer Elmehagen som hon har varit med och beslutat om. Efter att ha isolerat sig i dagarna tre tillsammans med Svenskt Näringslivsbasen Urban Bäckström och ett okänt antal pr-konsulter har de kommit fram till att de inte förstod sig på en av sina få centrala styrelseuppgifter och att ärendet ska utredas. Det är ett anmärkningsvärt besked för att uttrycka sig milt. Slutsatsen är nu enkel. Ty antingen talar hon sanning och då är hon irreparabelt inkompetent, eller så ljuger hon och då är hon en oärlig och principlös hycklare. I bägge fallen bör LO:s medlemmar avsätta henne både från AMF:s styrelse och från LO:s ordförandepost.

Förre AMF-VD:n Christer Elmehagen hade en hög lön och extremt goda pensionsvillkor. Dessa villkor hade han blivit erbjuden av sin arbetsgivare och tackat ja. Vem hade inte gjort det? På andra sidan förhandlingsbordet från Elmhagen satt AMF:s styrelse bestående av ordföranden Göran Tunhammar och fem ledamöter vardera från ägarna LO och Svenskt Näringsliv, inklusive Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström. Ingen annan än dessa kan alltså klandras för att Elmhagen har fått ett fett löneavtal som LO:s medlemmar tycker går stick i stäv med organisationens principer som ofta och ivrigt har kommunicerats av dess ordförande Lundby-Wedin. Ingen annan! LO:s distrikt och medlemmar kritiserar därför med all rätt sina styrelseledamöter för att inte representera de intressen som de är avlönade att representera.

Ändå kommer Lundby-Wedin och Bäckström fram till att de ska skylla ifrån sig och försöker sätta ljuset på en något dunkel flytt av Elmehagens pensionskapital. Men det är inte vilka vägar pengarna tar innan de hamnar i Elmhagens ficka som är frågan utan summans storlek. Och här väljer Lundy-Wedin och Bäckström (läskigt sammansvetsat men på var sitt håll) att säga att det kom som en överraskning för de båda. "Det här stämmer inte med vad jag kan minnas att jag har varit med och beslutat". Med detta är orimligt. Att besluta om ledningens ersättningsnivåer och -system är ett centralt uppdrag för styrelsen. I sin årsredovisning och på sin hemsida betonar bolaget självt att just denna uppgift är av särskild vikt. Den första av fyra punkter som beskriver styrelsens arbetsuppgifter lyder:

"Styrelsen utser inom sig en särskild ersättningskommitté. I denna ingår styrelsens ordförande och två styrelseledamöter. Ersättningskommitténs uppgift är att inför behandling i styrelsen bereda frågor om ersättningar och förmåner för vd, samt att tillsammans med vd bereda principiella frågor rörande olika former av förmåner för bolagets anställda.

Det tål att upprepas: Ingen annan än styrelsen ansvarar för detta. Därför är det lönlöst att utreda var ansvaret ligger. Om Lundby-Wedin talar sanning, och hon tillsammans med de övriga fem LO-representanterna har missat detta bör de avsättas för att grovt ha försummat sitt uppdrag. Om hon däremot ljuger sina medlemmar i ansiktet så är hon inte bara oärlig. Hon omfattar då uppenbarligen inte heller de principer hon är vald och avlönad att försvara. Det är svårt att se hur slutsatsen kan bli någon annan än att hon bör avsättas

En annan fråga som LO-medlemmarna bör fundera på är inte AMF är ett av de tydligaste exemplen vi har på den girighet och svågerpolitik som man kritiserar inom näringslivet: LO, d v s LO:s styrelse fattar beslut om att driva pensionsförvaltning i eget bolag, AMF. LO:s styrelse beslutar sedan att utse delar av sig själv till styrelsen i AMF. Ägaren LO, d v s LO:s styrelse, beslutar sedan om styrelsearvoden på 80 000 kronor till styrelseledamöterna, d v s till sig själva, utöver den lön de uppbär från den arbetsgivare som de har satt sig själva att representera.

Sluta sälja grejer till kompispris!

Håller på att sälja min lägenhet och försöker göra det inom bekanskapskretsen för att slippa home-stageande och sponsring av någon övergödd fastighetsmäklare. Men det är inte alltid lätt att göra affärer med vänner, speciellt inte om det börjar lukta kompispris för då blir jag bara förvirrad. Tyvärr delar de flesta inte min spontana känsla för ämnets bristande logik.

Men alla vet väl vad ett kompispris är!? Man har någon sorts intuitiv känsla av hur och varför ett kompispris är annorlunda från ett vanligt pris. Men sedan ett par år tillbaka fattar jag inte längre och jag antar att jag får beskylla mina ekonomistudier för det. En jag känner sålde sin cykel för 2 000 kronor förra våren. Jag tyckte det lät rätt billigt eftersom jag trodde att cykeln borde ha gått att sälja för minst 2 500. Men det visade sig att han hade sålt den till någon polare, så han fick kompispris. Jag frågade varför. Är 2 000 ett rimligare kompispris än 3 000 kronor? Han tyckte tydligen att frågan var mindre motiverad eftersom han istället för att svara tyckte att jag var "dum i huvet". Möjligen, men allvarligt, varför betyder kompispris alltid billigare?

Vi ekonomer utgår nästan alltid från marknadspriset, dvs typ det högsta pris man skulle kunna få vid en offentlig auktion. När någon säljer något billigare än marknadspriset blir vi jäkligt misstänksamma och avkräver en rationell förklaring till detta hån mot en av våra viktigaste principer. Enkla förklaringar till att sälja cykeln till något annat än marknadspris kan låta typ så här: Om jag säljer en cykel på annons får jag ut marknadspris, för annons är ju typ en offentlig aukiton. Men ibland tar det tid att hitta en köpare (”sökkostnad”) så om grannen eller en kompis vill köpa kanske man kan pruta lite på marknadspriset eftersom man sparar tid på det sättet. Å andra sidan kan köparen också ställa jobbiga krav på en i efterhand om t ex cykeln får punka eller gnisslar i bromsarna, ”kravkostnad”. Om man tror att någon köpare är speciellt kravlös kan man sälja lite billigare till den, typ om den går med på "befintligt skick". (Andra förklaringar kan säkert nämna transaktionskostnader och -risker, men jag struntar i det här eftersom vi pratar om kontantbetalning.)

För att slippa sökkostnaden fattar jag att man kan ge ett kompispris, dvs rabatt. ”Jag skulle kunna sälja den på Blocket, men orkar inte lägga in en annons och greja, så du får X kronor rabatt”. Men kravkostnaden då? Om jag sålde en cykel till någon jag inte känner skulle jag inte ha några betänkligheter kring att sälja i befintligt skick och krasst konstatera att om cykeln börjar gnissla och gnälla så är det från och med nu köparens problem. Men om det visar sig att cykeln säckar ihop när jag har sålt den til en polare är det upplagt för dåligt samvete, (underförstådda) kompensationskrav och liknande ”negativa externaliteter”(som vi kallar det) på vänskapsrelationen. Den som säljer till en kompis bör därför kräva mer än marknadspriset.

Om man på detta sätt försöker hitta kompisprisets relation till marknadspriset kommer man alltså fram till att kompispriset borde kunna ligga både högre och lägre beroende på vilken av sökkostnads- och kravkostnadsskillnaden som är störst när man säljer till en kompis jämfört med offentlig auktion på Blocket/Tradera/etc.

Men ok, kanske är jag alltför teknisk här. Typisk ekonom som alltid tror att man kan koka ner mänskliga relationer i intäkter och kostnader. Man kanske helt enkelt ger lite rabatt för att vara juste?! –Ok då, men isf undrar jag varför det alltid är den som säljer som ska vara juste. Kan inte den som köper också erbjuda ett kompispris? Du får 500 spänn extra eftersom vi är polare. Oavsett hur jag resonerar kommer jag till samma slutsats: För en cykel som är värd 2 500 kronor borde både 2 000 kronor och 3 000 vara lika rimliga kompispriser.

Bonusar III Uppdrag gransknings program om bonusar var en journalistisk katastrof!

Så dök det då upp. Uppdrag gransknings genomlysning av bonusfrågan. Eftersom jag redan i förra veckan hade fått nys om programmet skrev jag så här fredag 27/2: "Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av Janne Joseffssons väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik." Jag lovade också att be om ursäkt om jag hade fel. Men istället ska jag härmed be att få be om ursäkt för århundradets understatement. -Uppdrag granskning igår var en journalistisk katastrof som valde den breda vägens oorganiserade häxjakt framför att den goda granskande journalistikens sökande efter sanning. (Sedan att mina uppgifter felaktigt talade om att JJ hade med saken att göra kan spela mindre roll eftersom UG-redaktionen med den tvivelaktiga äran axlade hans mantel med bravur.)

Ändå sticker programmet knappast ut i den oändliga go'dag yxskafts-debatt som ständigt omgärdar ämnet "bonusar". Här rapporteras sådant som ger resonans åt känslofyllda rop om orättvisa och girighet från känslosamma marknadsmotståndare och någon gång kommer ett mothugg från en skygglappförsedd marknadsfundamentalist. Och begreppskontaminationen är total.

Visst, inom ramen för en nödvändig debatt om finansmarknadens regler och funktionssätt är bonusar definitivt ett ämne att ha på dagordningen. Men låt oss då ha den debatten. Låt oss också debattera höga löner och löneskillnader, men här är bonusar inte något centralt ämne. Själv är jag också, något kontroversiellt, för en etisk debatt om vad vi kan göra för att förhindra att företag och individer inom finansbranschen gör stora vinster genom att sälja dyra men värdelösa tjänster till ovetande privatpersoner. UG diskuterar allt och inget av detta utan att ens veta om det. Jag förstår faktiskt inte vad programmet handlade om men det blev tydligt att om är det någonstans löner ska sänkas så är det på UG-redaktionen.

Jag anser att en givande debatt kring bonusar måste skilja på ett antal saker. Först och främst: Låt oss enas om att vi med bonus menar rörliga löner vars storlek är kopplade till någon form av prestation. Anta t ex att en fotbollsspelare, vi kan kalla honom Zlatan, får mer betalt om han gör många mål. Syftet med detta är att uppmuntra Zlatan till att göra ett bra jobb och det låter inte så märkligt. Men det finns två problem: För det första är det inte lätt att hitta något mått att koppla bonusen till som inte beror på tur eller andras prestation. Zlatans målskörd beror ju t ex minst lika mycket på medspelarna, om han får straff, om det är medvind etc. Det andra problemet är att den som får bonus kan koncentrera sig för mycket på det som går att mäta och koppla bonus till, i Zlatans fall att han inte hjälper till i försvaret.

De som förvaltar våra pengar, dvs banker, pensions- och fondbolag, m fl är notoriskt och obegripligt dåliga på att inse skillnaden mellan tur och skicklighet. Det finns undantag, men det är detta som det stora flertalet aktörer på denna marknad förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (ung självbekräftande tendenser) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha feta bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet.

Det är en matematisk nödvändighet att den genomsnittlige investeraren på börsen kommer att få precis den börsavkastning som rapporteras i TV varje kväll. -Och ändå får alla bonus när börsen går upp. Detta är korkat och detta ska kritiseras, i synnerhet om man beter sig korkat med skattebetalarnas pengar. Men märk väl att om någon gör "rätt", dvs kopplar bonus till något som den anställde kan påverka och inte till börsens allmänna utveckling, då bör vi förvänta oss liknande utbetalningar när börsen går ner som när den går upp. Så varför hyllas inte Första AP-fonden av UG för att de gör just det? Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet

Men det är det andra problemet med att utforma bonusar, att den bonusjagande koncentrerar sig för mycket på det man har kopplat bonusen till, som har varit kopplat till finanskrisen. Här behöver man bara veta två saker: 1) I finansvärlden kan man tjäna mer pengar om man tar större risker och 2) många får bonus för att tjäna mer pengar. Detta incitament att ta på sig stora risker är ett grundläggande problem, framförallt i bankvärden, och många av de regleringar som finns är till för att stävja just detta. Det faktum att det inte har lyckats är skälet till att den viktiga frågan är hur bonusprogram ska hanteras regleringsmässigt i framtiden. Av detta hörs givetvis ingenting om i UG, utan det viktigaste är att alla bonusar avskaffas bums! Som kuriosa kan nämnas att det som nu saknas på finansmarknaden är just initiativ och risktagande, så på kort sikt talar detta för att öka bonusarna snarare än att ta bort dem.

Slutligen. UG hade några rätt: Anders Borg och Mats Odell förtjänar kritik för sitt hyckleri i media där de systematiskt försöker sätta allt fokus på den utifrån kommande finanskrisen så att de själva ska slippa ta ansvar. Och här är några frågor som jag skulle ställa till ledarna i AP-fonderna om jag arbetade på UG: "Tycker du att det är ett bra bevis på din värdefulla kompetens att svara 'Naaee, jag tror att det kan skapa mervärde' på frågan om varför ni har bonusar? (Fjärde AP-fondens VD i UG) Forskning visar att bonusar inte "skapar mervärde" vad nu denna floskel ska betyda. Och till Tredje AP-fondens styrelse som när de betalade gratifikation till Kertin Hessius visade prov på ohederlighet genom att ignorera regeringens regler, total brist på förståelse för incitament då den enligt utsago beslutades i efterhand och dåligt omdöme med tanke på den förutsägbara mediereaktionen: "När tänker ni avgå?"

Detta inlägg är också publicerat på http://newsmill.se/artikel/2009/03/06/uppdrag-gransknings-program-om-bonusar-var-en-journalistisk-katastrof

A tribute: Ylva Johansson

Konsten att göra karriär och om att bli blå när man blir gammal

(Författat den 27/12 2008)

Detta skrivs i juletid. Allmänt lugn, Karl Bertil och slapp deckarläsning väcker till eftertanke.

Du som någon gång har ströläst någon av Leif GWs romaner har säkert noterat hur han ständigt och med inlevelse ironiserar över den svenska poliskåren. Vid något tillfälle får man lära sig det både underhållande och intressanta fenomenet ”Transportvitsord”. Det är (i romanen åtminstone) en generalisering av förloppet när någon oduglig skitstövel inom polisen rekommenderas till en chefstjänst på en annan avdelning eftersom det är det enda sättet att bli av med honom (jovisst, alltid honom: hos machograbben från Fagerhult är alla skitstövlar män och alla kvinnor intelligenta hedersknyflar). Som samhällsvetare kan jag inte låta bli att forma en forskningshypotes här: Om transportvitsord faktiskt existerar inom polisen så borde det finnas även i andra organisationer där det både är svårt eller omöjligt att ”bli av med” skitsövlar och där resultat är svåra att mäta (så att vem som helst kan bli chef utan att det märks någon skillnad). Om man antar att vederbörande skitstövel inte heller faller sina nya kolleger på läppen finns det väl skäl att tro att nya transportvitsord utdelas. Den slutliga konsekvensen blir att odugliga skitstövlar hamnar i toppen av organisationen.
–Undrar om det är så...?

Men nu hamnade jag visst på villovägar. -Jag skulle ju skriva om Ylva Johansson. En gång under hennes senaste ministerperiod sökte jag efter jobb på regeringens hemsida och råkade surfa in på hennes CV som tråkigt nog inte finns kvar på nätet längre. Det var en imponerande läsning. Vilken karriär! Eftersom jag själv med både möda och stort besvär satt och sökte mitt första jobb försökte jag ta reda på mer om denna fantastiska karriärskvinna:

Hennes karriär rivstartade. Efter att ha gått på lärarlinjen i Lund blev hon som rekordung (24år) invald i riksdagen för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) i samband med att hon flyttade ihop med partibrodern, ärkekommunisten och tillika partihöjdaren Bo Hammar. I riksdagen satt hon under en mandatperiod för VPK 1988-91 tills borgarna tog makten och Sovjet föll ihop. Men av detta lät sig inte Ylva bromsas. Hon tog tillfället i akt att skaffa sig lite politisk street-cred genom att avsluta sin lärarutbildning och jobba som lärare i två år. Samtidigt skaffade hon sig en ny partibok. En rosprydd sådan. –Hon blev Sosse. Nu kanske du tillhör de som tror att alla som frivilligt utger sig för att vara kommunister faktiskt är kommunister, men så enkelt är det ju inte. Enligt den Marxistiska läran följs feodalismen av kaptialismen och efter kapitalismen följer kommunismen, och efter kommunismen följer konsultlivet. Man ska också komma ihåg att det här tilldrog sig på den tiden när en socialdemokratisk partibok och bakgrund var ett nödvändigt inslag i varje karriärists CV, så då förstår man ju att det går att ändra sig lite. Ylva blev alltså Sosse precis som så många andra karriärister före henne i Sverige. Hennes meriter tog henne rakt in i Ingvar Karlssons regering som skolminister efter valet 1994.

1998 blev hon störtförälskad i charmören Erik Åsbrink som var partibroder, finansminister och tillika partihöjdare (händelsevis precis som hennes fortfarandevarande make hade varit när de träffades). Göran Persson lät Ylva lämna regeringen för denna köttsliga synd. Men återigen lyckas Ylva manövrera om sin karriär, och det är här hon är som mest beundransvärd. Hon lyckas bli ”Investment Manager/Business Developer” på Telia. –Ett jobb som jag själv bara skulle kunnat drömma om, och Ylva fick det helt utan ekonomisk utbildning eller näringslivserfarenhet. Imponerande! Och se så lätt det kan gå i näringslivet där man inte behöver oroa sig för bångstyriga väljares gunst (kan vara värt att nämna att Telia fortfarande var ett statligt bolag 1998, och därmed styrdes av den socialdemokratiska regeringen). I ett huj följer Ylva upp sitt investeringsmanagerande på Telia med att bli både egenföretagande konsult och VD för ”e-learningföretaget” Att Veta AB. I detta kommunförbunds- och fackföreningsägda bolag rapporterar hon till fackpampor och partibröder i styrelsen. Samma fackpampor och partibröder ger henne också en blygsam lön på 116 000 kronor per månad. Ylvas ”leverans”, som det heter, under fyra år som VD är förluster på cirka 180 000 000 kronor, varav minst 8 000 000 torde ha utgjort hennes egna lönekostnader. Men eftersom Ylva bara behövde göra rätt för 116 000 i månaden hade hon också gott om tid att vara aktiv i ett antal andra bolag. Hon är styrelseledamot i Åsbrink & Far som gick med förlust på 56 000 kronor 2003 (storleken på hennes arvode är oklart). Det egna konsultföretaget som jobbar med IT-utveckling (!) backar 7 000 kronor, trots att Ylva lär ha skickat fakturor från egenföretaget för konferenser hon deltagit i i egenskap av VD för Att Veta AB. Som ledamot i tidsskriften Arena lotsar hon skutan till en vinst på hela 714 kronor samma år. –Inte så pjåkigt för en lärare med partibok.

Efter denna lättsamma svängom i gränslandet mellan socialism och näringsliv ger sig Ylva in i den renodlade politiken igen. Ordförande Persson har uppenbarligen imponerats av Ylvas framfart och hon blir 2004 vårdminister i GPs regering. Men i valet 2006 får Ylva återigen en motgång i karriären när väljarna får säga sitt. Typiskt! Borgarna tar makten och Ylva degraderas till en simpel vice ordförande i socialutskottet. Men jag tror på Ylva!! Jag väntar med spänning på hennes nästa drag för att fortsätta sin fantastiska karriär. Kanske var utspeletet i Dagens Medicin om att åternationalisera landets apotek om monopolet avskaffas ett första tecken på en back-to-the-roots-strategi för att komma i rullning igen? Svårt att veta, Ylvas vägar äro outgrundliga.

Så vad kunde nu jag som skulle ut i karriären lära mig av detta var ju frågan? Tyvärr. Som icke-sosse verkar det egentligen inte finnas någonting som jag kan ta efter, och den enda lärdomen är nog att det jag trodde skulle vara framgångsfaktorer på arbetsmarknaden är långt ifrån allmängiltiga.

Jag som trodde att det viktigaste för en politiker var att vara ideologiskt trovärdig. Men Ylva började på helt fel sida av historien, som kommunist och gift med en man som propagerade för ett närmare samarbete mellan VPK och bröderna i Sovjet. Sedan svek hon dessutom sina ideal, om hon nu hade några, mer än en gång. Först från kommunist till Sosse, sedan från Sosse till utsugande VD och kapitalistkonsult. Jag som trodde att det viktigaste i näringslivet för att få ett jobb var relevant utbildning och goda meriter. Jag som trodde att när man väl har ett jobb var det att prestera goda resultat som gällde. Men Ylva hade inga meriter för att leka affärskvinna. Ändå fick och tog hon chansen att misslyckas kapitalt med allt hon tog sig för inom ”näringslivet” (om nu de domäner hon rörde sig i kan kallas näringsliv). Slarvade bort pengar åt både höger och vänster i varenda bemärkelse man kan förstå uttrycket. Och Att Vetas störste ägares (Kommunförbundets, dvs vår, skattebetalarnas) representant (och Ylvas partibroder) Illmar Reeepalu hade trots detta ”bara gott att säga om hennes ledarskap”.

Tyvärr är det ingen lärdom, men kanske en nyttig påminnslse om, vilken kraft som finns i vad Göran Persson ofta refererat till som ”Rörelsen”, dvs det socialdemokratiska ”partit”. För vad annars i världen kan förklara att en som Ylva Johansson når dit hon gör? Transportvitsord? Istället för att lära mig något av Ylva blir jag alltså heligt förbannad på hela historien.

Men det är inte bara avundsjuka och orättvisan i det faktum att ”äras den som äras bör” har försakats som gör mig upprörd. Det är inte ens det främsta. För låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle mitt hjärta vekna om jag med egna ögon fått bevittna den misär som slöseri med skattemedel och fackavgifter bidrar till i samhällets bottenskikt? Om jag hade sett gatflickan Beda Larsson knacka på det nedlagda socialkontoret i julnatten, hade icke då mina ögon mjuknat? Hade jag kunnat framhärda i min ilska om jag fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där hans barn fick vara utan julklappar för att deras far istället för att spara hade betalt höga fackavgifter som betalat Ylvas feta julbord? Och hur skulle jag kunnat harmas i sitt innersta om jag fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade ett brev och med tårade ögon läste att hennes höftledsoperation skjutits på framtiden pga brist på resurser i vården?

Dessa frågor förblir inte obesvarade: Mitt hjärta gör allt annat än veknar över tanken på alternativanvändningen av de 100-tals miljoner som vi lägger ut på Ylvor varje år. Efter att ha skrivit detta somnar jag denna natt i vredesmod.

Försök haja det här med bonusar II

Enligt välinformerade källor kommer nästa Uppdrag granskning att beröra bonusutbetalningar från Första AP-fonden. Ingen högoddsare, hur skulle Janne Josefsson kunna hålla sig borta från sådan mumma. Tillåt mig föregå ämnet för jag är övertygad om att de missförstånd som råder inte kommer att mildras av JJs väckelsemötesliknande lynchningsjournalistik. (Inget ont om JJ i övrigt N.B.)

Till att börja med ska jag väl säga att jag själv inte är något stort fan av bonusfundamentalism, se tidigare inlägg här, men jag blir förbannat less på att de verkliga argumentet för varför det finns idiotiska inslag i finansvärlden ska skitas ner av sådan här missriktad dynga. (Jag lovar att jag ska be om ursäkt offentligt om min föregripande kritik visar sig missa målet.)

För det första: Varför är det automatiskt fel att betala ut rörlig ersättning till en del av sina anställda när AP-fonden har gått back som föreslås här, här, här och här? Svaret är klockrent att det är det inte! Om man har ingått ett avtal så ska det hållas. Om det är något fel på avtalet så ska man kritisera den som ingick avtalet för den handlingen och inte för att man i efterhand tillämter sina anställda en sådan respekt att man följer det avtal man ingått. Om jag har jobbat häcken av mig under året för att göra mig förtjänt av den extra månadslön som jag får om jag gör bra ifrån mig vore det väl jävligt nedrigt att inte betala ut den om jag faktiskt gör bra ifrån mig? Ok, kan vi då automatiskt dra slutsatsen att avtalet var dåligt och därmed kritisera ledningen för det? Eller kan vi dra slutsatsen att inga anställda har gjort bra ifrån sig? -Nej givetvis inte utan mer information, det är inte ens troligt. Man kan knappast lasta fondens anställda för att börserna har gått i krasch och förhoppningsvis var heller inte den rörliga delen av deras löner kopplade till börsens generella svängningar eftersom detta inte är något som de kan påverka. Återstår då möjligheten att kritisera fondens ledning för att det är politiskt osmidigt och begår medialt självmord genom att skriva avtal som betalar ut rörlig ersättning i kristid. Ok då, men det är väl knappast Första AP-fondens vd Johan Magnussons karrär som alla är så oroliga över?

Den här frågan gör mig upprörd! Den som kritiserar ubetalning av rörliga ersättningar med hänvisning till att det är dåliga tider missar inte bara målet som jag beskrev ovan, utan gör dessutom ett rejält självmål om man inte skulle ha varit lika kritisk i goda tider. Den lågkonjunkturbonuskritiske gör nämligen precis det tankefel som finanspatronerna förtjänar verklig kritik för. Hela branschen är genomsyrad av en self serving bias (betyder precis vad det låter som) som närmast liknar en mass-psykos i högkonjunktur. Alla tror att det är deras förtjänst att pengar växer när börsen går upp och därför ska alla ha en massa bonusar trots att i många fall en förståndshandikappad apa, bokstavligt talat, skulle klara jobbet lika bra som genomsnittet. Att komma och gnälla på bonusar i lågkonjunktur pga att det är lågkonjunktur är således detsamma som att bekräfta denna idiotiska oförmåga att skilja på tur och skicklighet. Som kuriosa kan tilläggas att detta upprätthålls av att var och en av oss svennebananas tror att just jag ska kunna hitta den bästa fondförvaltaren och därför betalar höga avgifter när jag tror mig ha hittat honom.

Och när jag ändå är i gång. Första apans ledning har sagt ifrån sig sina bonusar. Notera att detta i princip är detsamma som att erkänna att bonusarna är fel utformade och att man bara nallar av kakan när det inte märks (i högkonjunktur). Jag hajar att det är pga media och missförstånd som de gör det men poängen är viktig.

Jag får skriva mer om det här en annan gång men måste också kommentera Kertin Hessius "gratifikation" som hon fick av styrelsen. Om jag fattat saken rätt så var detta inte del av något löne-avtal utan en oanmäld klapp på axeln. Fantastiskt smart incitamentstänk isf. Ja jag säger då det...

Bonusarnas ironi

Vi befinner oss mitt i bonusslakten och det är trängsel i biktstolarna här i London när VD:ar och andra potentater ska bära hundhuvudet. Hur mycket det är ett politiskt skådespel där ångerfulla magnater spelar med för att Gordon Brown ska kunna fortsätta pumpa in pengar i bankerna är i och för sig oklart men underhållande är det i alla fall.

Det är svårt att i efterhand fatta hur den ortodoxa bonuskulturen kom att få ett sånt fäste i näringslivet. Själv kan jag utan att bara vara efterklok säga "told'ya!" och det är med ett icke oansenligt mått av skadeglädje som jag ser elefanterna med svansen mellan benen och mössan i hand. Ok, den grundläggande idén med bonusar är inte helt uppåt väggarna. Att folk i allmänhet faktiskt påverkas av incitament är inte svårt att belägga, men det betyder inte att anything goes.
Trots de uppenbara problemen som finns med att skapa incitamentsprogram för en VD som ger en korrekt avvägning mellan olika mål och mellan kort- repektive lång sikt, och trots att inga belägg fanns för att det funkade verkade alla frälsta. Någon som minns Uppdrag gransknings program från 2006 där de granskade bonusar? Det roligaste inslaget var när de intervjuade några ledigt skjortbeklädda Handelsstudenter som vant minglade på ett föregatsevent, dvs praoade i det high-life som snart skulle bli deras. Frågan om huruvida bonusprogram för chefer fungerar eller ej tyckte de var en trivial fråga och av den löjliga invändningen att forskningen på skolan talade emot detta lät de sig inte rubbas i sin övertygelse. Undrar hur sektstämningen är på skolan idag...

I London är idag ett av de stora problemen på finansmarknaden att ingen vågar göra något. Ingen vågar ta risker och företag får inte låna pengar. Anställda får inte någon bonus om man gör något bra men man blir med säkerhet av med jobbet om man gör fel. För att få hjulen att snurra måste folk våga börja ta initiativ och risker igen. Och det är här ironin i dagens situation finns: Du som har accepterat att överdrivna incitament mot kortsiktighet och risktagande faktiskt har "fungerat", och att just detta är en av förklaringarna till finanskrisen, borde nu upp på barikaderna och kämpa för att de ska bevaras och höjas. Om du inte vill det antar jag att du har en bra ursäkt!

Fildelning som vägskäl(?)

Så har den då dragit igång. Rättegången som folk visst har väntat på. På ena sidan pirater och ungdomliga later. På andra sidan skivbolag, stater och antipirater. Och så musiker förstås. Själv fattar jag inte vad det är som är så häftigt. Vi kommer på sin höjd få reda på vad lagstiftningen egentligen säger enligt juridisk expertis och vad som är lagens strängaste straff. Det hade ju varit jättespännande att få reda på om det handlade om naturlagar. Men de lagar vi talar om här bestämmer vi faktiskt själva över. Därför kanske det vore på tiden att vi bestämde oss för hur vi vill ha det istället för att behandla rätt och fel som något som går att upptäcka genom att tillämpa en föråldrad lagstiftning i en ny värld.

Men vem har rätt då? Det beror väl på på vilket sätt man menar. Juridiskt har jag ingen susnging, men gissar på att antipiraterna har ett ganska vattentätt case. Moraliskt sätter jag dock mina pengar på piraterna. Det borde vara ok att dela musik och därför bör det också kunna göras lagligt. Musiker, kulturarbetare och skivbolag får gärna upplysa mig om varför jag har fel men för närvarande hyser jag alltså denna åsikt baserat på följande:

Det verkar finnas goda skäl till att vi har äganderätter överhuvudtaget. Många saker förvaltas och utvecklas bättre om det finns en ägare som kan bestämma över hur något används. En färja skulle rosta sönder och sjunka ganska fort om ingen ägde den och kunde bestämma över dess användning, ta betalt, och därmed tjäna på att underhålla den så att den håller längre. Generellt verkar äganderätter uppmuntra till långsiktighet i behandlingen av saker. Dessutom uppmuntrar äganderätter till tillverkning av nya saker eftersom man vet att man själv kan dra nytta av det man skapar utan att någon tar det ifrån en så fort man har snickrat klart.

När det gäller ”immatriella” äganderätter, dvs bland annat upphovsrätter, är logiken på ett sätt liknande. De finns till för att uppmuntra folk till att komma på nya bra immatriella saker. Men immatriella saker som musik, mönster, eller smarta sätt att tillverka något på kan nyttjas av många människor samtidigt utan att den ene försämrar användningen för den andre. Det blir liksom inte trängsel som på färjan. Dessutom rostar inte immatriella saker så ingen behöver underhålla dem (ok, det finns undantag). Således kommer saken i ett lite annat läge: För innan något är uppfunnet är det bra om äganderätter finns för att uppmuntra uppfinnande, men så fort någon har uppfunnits är det bäst för flest om ingen kan hindra andra från att ytnyttja det uppfunna. Det är därför de flesta av oss inser att utan patent på läkemedel skulle vi troligen haft varken bra eller billiga mediciner, men så fort de är uppfunna tycker vi ändå att läkemedelsbolagen ska ge bort recepten till de som behöver dem. (De flesta förståsigpåare anser vad jag vet att patenten som de är idag är för starka snarare än för svaga)

Så vaddåra? Jo, anledningen till att vi har upphovsrätt för musik och viss annan konstnärlig verksamhet är för att uppmuntra till skapande. Men är det någon som på allvar tror att vi skulle lida någon brist på nyskapande musik om man inte kunde tjäna pengar på att sälja upphovsrättsskyddat material? Om det tidigare fanns ett argument för att det kostar mycket pengar att spela in en skiva av bra ljudkvalitet så har det för länge sedan försvunnit med teknologi- och prisutvecklingen inom inspelningsutrustning. Ingen kan heller invända mot att det finns en gigantisk och spirande musikscen där ingen tjänar några pengar överhuvudtaget på skivförsäljning och där det stora flertalet inte har några illusioner om att kunna göra det heller. Musik skapas och utövas så gott som alltid utifrån en drivkraft annan än pengar. (Och min högst personliga åsikt är dessutom att väldigt lite bra musik skapas i syfte att tjäna pengar, sedan får Alexander Bard säga vad han vill). Slutsatsen är alltså: logiken att patentskydd krävs för att vi långsikigt ska få bra mediciner kan inte överföras på att upphovsrätt krävs för att långsikigt utveckla och skapa bra musik. Däremot är nackdelarna med patent och upphovsrätt när medicinen är uppfunnen eller musiken väl skapad liknande. Det är bättre om alla kan ta del av någon som skulle gå att tillgå gratis för alla än om bara de som har råd ska ha tillgång till det.

Ok, men skivbolagen då? Det är väl bra om vi har livskraftiga företag som kan skapa jobb och betala skatt? Givetvis, men bara om de tillför något. I och med att skivor (vinyl, cd eller vilken typ som helst) har blivit onödiga för att överföra och lagra musik behövs inte heller skivbolagen för detta ändamål. Det kan väl någon tycka är trist, men själv tycker jag att det är en ganska attraktiv tanke att vanliga människor ska kunna utöka sin musiklyssning utan att detta nödvändigtvis ska leda till att Bert Karlsson och andra ska utöka sitt kråssmörjande i samma takt.

Men musikerna och deras rättigheter då? Upphovsrätt heter det ju. Har man inte rätt att förfoga över det man skapar, precis som han eller hon som byggde den där färjan? Hmm.. Kanske. Men jag har svårt att ta till mig det argumentet. Varför skulle jag ha en medfödd rättighet att muta in en viss sfär i skapanderymden för mig själv? Jag tycker att här ligger bevisbördan på den som eventuellt hävdar det. Dessutom vill jag påpeka: Kulturarbetare som hävdar att de bör beredas möjlighet att leva på sin konst har jag liten förståelse för. Varför skulle man ha någon slags rätt till det? Jag skulle gärna leva på att spela fotboll, men ställer inga krav på att få göra det. Bevekelsegrunden för att stödja kulturaktiviteter måste främst finnas i det allmännyttiga i kulturen, inte i att sponsra enskilda konsnärssjälars speciella drifter. Så vad gäller musik: Ta bort upphovsrättsskyddet. Det gör skada men liten eller ingen nytta.

P.S. Obs! Detta resonemang kan säkert överföras på annat än musik också, men jag är inte för avskaffandet av alla typer av upphovsrättsskydd. Jag inser att storslagna filmer som Sagan om ringen inte kan göras utan en stor budget, och att en stor budget kräver prognoser om framtida vinster som kräver upphovsrättsskydd t ex.