Snus, statistik och etiketter

Undrar hur många tvehågsna handläggare på Socialstyrelesen som just nu sitter och funderar vad det ska sitta för säljande etiketter på snusdosor. Den etikett som lockade mig att börja i unga år var ”Orsakar cancer”. Nu när jag på planet hem från London tror att jag kanske inte ska börja igen pga hälsoskäl står det ”Denna tobaksvara kan skada din hälsa och är beroendeframkallande”. Inte konstigt att man ryggar. Rökning verkar ju ge betydligt mer VPK, Vardagsedge Per Krona: ”Rökning dödar” gör att det rycker i tändartummen på alla som vill vara lite hårda.

Problemet för socialstyrelsen är som bekant att det inte finns särskilt mycket forskning att stödja sig på vad gäller snus. Men jag, efter att ha pluggat både statistik och beslutsteori tänkte jag att det skulle vara dags att ta något beslut om min framtida status som snusare. Eftersom jag har råd, det är gott, rogivande och stör ingen annan så måste man hitta ganska starka skäl som talar emot. Frågan är alltså om det är farligt och i så fall hur farligt.

Det visar sig att den bästa studien som finns på detta är en studie gjort på svenska byggknegare. De fick kliva ur blåstället för att fylla i några bögiga frågeformulär åt ett litet sillmjölke till pappersvändare varje år i tjugo års tid. På så vis kunde sillmjölket räkna på vad som hände med hälsan om folk började och slutade snusa.

Studien med byggknegarna visar att risken för att få cancer i bukspottskörteln fördubblas om man snusar (eller, förlåt, om manliga byggknegare snusar). Därav dras slutsatsen att snusande ska motverkas. Men saknas det inte en viktig informationsbit här? –Nämligen vad denna fördubbling innebär. Om fördubblingen innebär att gå från en på miljonen till två på miljonen eller från fem per 100 till tio per hundra kan väl tänkas ha viss betydelse? Den vetgirige kan gå bortom tidningarnas mediefilter som bara släpper förbi den i sig närmast irrelevanta informationen om riskfördubblingen. Det visar sig att fördubblingen vi pratar om är ungefär en tredjedels promille. Även oaktat att detta sannolikt är en ganska grov överskattning bör man nog fundera på om inte typ skidliftar, motorcyklar och bostäder i stadskärnor i konsekvensens namn borde vara föremål för socialstyrelsens etikettnissar om risker av den storleken är ett androm till varnagel...

En annan intressant fråga för snusare att filosofera över: Finns det en toleransnivå där snusande är ofarligt i små mängder eller är varje snus lika farlig? Faktum är att här kan vi nog bara gissa. För om man statistiskt kan fastställa att snusande ger ökad risk för cancer så borde det rimligen vara fallet att risken är större för den som kejdesnusar än för den som har testad under fem minuter en gång i sitt liv (samma sak gäller oavsett svaret på frågan ovan). Statistisk beräkning kommer finna att den observerade ökade risken för den som snusar mycket blir "statistiskt signifiant" (vilket betyder att det man observerat sannolikt inte är en slump) medan effekten för den som snusar lite inte blir signifkant, dvs om man ser någon ökad eller minskad risk så kan det lika gärna vara slumpen. Problemet är att vi kommer finna exakt samma sak oavsett om det finns en toleransnivå eller inte. Om det är ofarligt att snusa lite grand får vi nog inte svar på inom vår livstid, och jag själv som alltid varit en måttfull snusare står därför fortsatt utan ledning från vetenskapen inför mitt beslut.

Lögn, välsignat tillstånd och statistik

Att vänta barn är kul bl a för att man får tillfälle att förundras över de statistiska samband som styr den information man tilldelas. Tyvärr har inte MVC-personalen varit särkilt entusiastisk att engagera sig i dessa bryderier så jag får uttrycka mig bloggledes istället.

Enligt consensus estimate ska jag bli far den 16e september. Dataunderlaget för denna bedömning är ett antal skelettmätningar som en något darrhänt men morsk (så klart?) barnmorska genomförde genom att placera ut några prickar på en suddig ultraljudsbild med hjälp av några snabba klick med ultraljudsdatorns mus någon gång i april. Dessa prickar jämfördes med någon standardskala som sedan extrapolerades fram till den 16e september. Resultat av den mer traditionella beräkningsmetoden (sista mens och sånt) sa något annat men den ersattes bryskt av dataålderns förmodade överlägsna precision.

Som den sanningssökare jag är påpekade jag att denna beräkning, den moderna tekniken till trots, måste utgå ifrån att alla foster är i det närmaste exakt lika stora efter arton veckor och frågade om det verkligen är så. Hon hävdade att så var fallet men jag tvivlar fortfarande. Samma barnmorska har nämligen en normaltillväxtkurva på sin dator som vi loggar oss emot och den visar ett ganska brett spann av normal vikt och längd redan i relativt tidigt stadium. Slutsatsen måste bli att de troligtvis har helt fel i sin prognos, även med eknomögon mätt. Undrar om de som sålde mätutrustingen med tillhörande beräkningsalgoritmer har kunnat bevisa sin prognosmässiga överlägsenhet över traditionella metoder eller om skattepengar har kastats i sjön när de köpte in de där grejerna? Verksamhetschefen har i alla fall ingen aning kan jag bedyra.

Sedan är det själva begreppet "beräknat datum". Vad fanken betyder det? Kan någon förklara för mig hur folk kan acceptera påståendet att "förstföderskor i genomsnitt föder åtta dagar senare än förväntat datum"? Vi kan alltså förvänta oss att barnet kommer åtta dagar efter förväntat datum!? Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att orden "förväntat" och "beräknat" otillbörligen blandas ihop av mindre statistiskt sinnade individer.

Tydligen är det så att man räknar med att en mamma bär på sitt barn i fyrtio veckor exakt. Hur vet man då det? Faktum är att det inte är vår biologi som har fått bestämma. -Det är läkarproffessionen som har bestämt att ett barn är färdigt efter fyrtio veckor. Det är därför att de har bestämt detta som de försöker räkna ut det beräknade datumet som är fyrtio veckor efter befruktning. Sedan anser läkarna att bullen är färdiggräddad och tar därmed strid mot förstföderskans natur, dvs med gud vår skapare.

Förstföderskans biologi säger nämligen att hon bär på sitt barn i drygt fyrtioen veckor! Det är detta som man kan räkna ut statistiskt genom att mäta hur lång tid det tar i genomsnitt för naturen att ha sin gilla gång. Detta genomsnitt är det "förväntade" datumet och inträffar alltså åtta dagar efter det beräknade datumet.

Tendensen att inom sjukvården förväxla "beräknat" och "förväntat", eller, vilket är samma sak, förväxla "gud" med "läkarna" har skitdåliga konsekvenser: Vi har, helt felaktigt, ställt in oss på beräknat istället för förväntat och det gör många andra också. Alla som varit där vet hur jobbigt det är att gå och vänta och att därför börja vänta en vecka för tidigt är naturligvis urdumt. Sedan bör väl kanske en ekonom fråga sig hur många färre dagar före förlossning som förstföderskor skulle vara kvar på jobbet om de inte började vänta en vecka för tidigt. Hugaligen vilket BNP-tapp!