EMU revisited

När jag gick på gymnasiet hade jag en "Nej till EG"-pin på min jacka. Jag fick inte rösta men fattade inte alls poängen med det där extra byråkratilagret. Idag har jag ändrat mig. Den 14e september i år är det redan sex år sedan vi sa nej till Euron och jag stod återigen på nej-sidan. Denna gång betdyligt mer insatt än de flesta, mycket p g a att debatten var så stimularnde att följa och delta i.

Kanske är jag nostaligisk, men jag kan inte minnas att jag varken förr eller senare har upplevt en debatt så öppen och fri från stela diskurser (alltså typ inte "inrutad") som den svenska EMU-debatten. Rätt och fel gick fortfarande att definera och skyttegravarna var inte så djupt nedtrampade och cementerade som de brukar vara. Dessutom trängdes folk från höger och vänster i samma läger så alla hade tillgång till fri åsiktsbildning utan att frukta de vanliga åsiktsfrändernas ostracism. Johan Ehrenberg och Sven Hagströmer sade ja medan Lars Ohly och Mats Qviberg var drivande nej-sägare. Statsvetarna var oense. Ekonomerna var oense. Och jag höll med Ohly. Har jag ändrat mig i den här frågan? Nej, det har jag inte, men det står fortfarande och väger precis som för sex år sedan.

Jag skrev på detta inlägg för en dryg månad sedan men kom mig inte för att publicera det eftersom det kändes inaktuellt trots att jag ville föregå debatten. Men oj så rätt jag hade. Se nästa stycke:

Det är idag viktigt att ha sakernas tillstånd klara för sig eftersom vi har ett val till Europaparlamentet att se fram emot i sommar. Detta bland annat för att det gamla idépartiet Folkpartiet, idag omvänt till ett "jag-fick-en-idépartiet" med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att föra upp euron på dagordningen inom kort. (Man har internt vässat argumenten för euron och Björklund var i januari ute och ljög om att finanskrisen drabbar oss extra för att vi har fel valuta).

Sedan dess har Fp:s skit hamnat i fläkten. Nu ångar man på för fullt med synnerligen tendentiösa tolkningar av omvärlden.

Därför tänker jag göra ett inlägg till om euron. I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att enkelt sammanfatta vad jag ser som de huvudsakliga argumenten för och emot EMU. Jag tycker nämligen att bristen i debatten förra gången var att den tenderade att vara antingen komplicerat akademisk (optimala valutaområden/beslutsgångar i EcoFin) eller bedragande simplistisk (slippa växla pengar på Kanariöarna/lägre räntor i Finland). Den senare tendensen verkar få komma att dominera nu eftersom ingen annan än folkpartistiska politiker deltar.

PS1 Visste du att EMU står för Ekonomisk och Monetär Union, (inte Europeiska MU)?
PS2 Jag är medveten om att jag med detta och mitt inlägg om tågbranschen nu börjar gränsa till systematiskt messerschmidtande vilket strider mot Konstitutionen, men detta får tills vidare passera så länge det inte blir en vana.