Kass skola och omsorg

Man är ganska normal ändå. Som en modern stockholmare i 30-årsåldern tillbringar jag dagarna med att förverkliga mig själv genom att välja fondtapeter och fundera på hur soffan ska stå i nya lägenheten samtidigt som jag diskuterar barnvagnsköp med närmsta vännerna. En del grava problem har uppstått, som att det hade kommit plast i vattenlåset samt att knopparna på badrumsskåpet fick sitta en centimeter lägre än planerat due to technical difficulties.

Ända djupdykningen i existentiella frågor har varit när min fästmö undrade när och varför jag kom på att jag skulle bli ekonom. Hade inget bra svar på det men kom fram till att tidpunkten var strax innan jag började plugga och anledningen var att jag hade insett att man inte fick läsa miljögrejer om man inte hade läst natur och att det enda som jag fattade vad det var av det man fick läsa var just ekonomi. För hur fan ska man veta vad sociologi eller statsvetenskap är för något om man inte kommer från en akademikerfamilj? Varför ska man plugga in vilka grupper som finns i samhället när man kan läsa det i tidningen och varför ska man plugga in vilka partier som finns i länder som man ändå inte röstar i? Ekonomi låter ju som något man kan typ försörja sig på i alla fall. Jag hade ingen koll alls. Fråga mig inte varför. Inser också att jag hajade i trean i gymnasiet att man behövde över 4,0 i betyg för att komma in på vissa högskoleutbildningar. Lät ju helt otroligt eftersom de flesta man kände inte skulle plugga och de flesta som skulle plugga kämpade häcken av sig för att få kassa betyg. Så varför skulle jag behöva tänka på att vara bättre än bäst i klassen? 

Sjuka minnen inser jag. Och jag som trodde att syo-konsulenterna var där av mer symboliska skäl, typ som arbetsförmedlare. Kanske har de en funktion att fylla ändå även om den  som jag snackade med i nian av någon anledning utgick ifrån att jag hade dåliga betyg och därför tyckte att det lät som en bra idé för mig att läsa yrkesförberedande handelsprogrammet, HP, (men det blev aldrig så). 

Antar att jag måste skriva ner min historia om den svenska skolan i sommar. Det kanske blir mitt sommarprat. Men varför bemöda sig med att bidra till internet när det redan finns så här geniala saker att läsa out there. Sanslöst. Raj-Rajs fejjan-status: Vad gör du just nu? "För en ansvarsfull politik för Sverige och dammsuger bakom soffan". Sedan blir det bara roligare.

Sänk lönekostnaderna så vi slipper se invandrarna i landslaget?

Har ni sett SVT:s filmer "10 år med Zlatan"? Jag kommer på mig själv att vara skitnervös för att Wernersson och andra ska säga något jävligt plumpt. Risken är nämligen stor för den som har tillbringat hela sitt liv i den enfaldens högborg som svensk lagidrott utgör och som sedan ska veckla in sig i definitioner av svenskheten på bästa sändingstid. Wernersson förresten, han skulle nog passa bra som ekonom eftersom han aldrig har haft ett rätt och ändå kallas för expert.

Nåallafall, programmen handlar om hur många unga spelare i allsvenskan och juniorlandslagen som numera har invandrarbakgrund, hur denna andel växer snabbt och hur positiv denna utveckling är. På något sätt verkar SVT mena att det är Zlatans förtjänst. Det tror jag inte alls. Inte heller är jag säker på att detta är positivt.

Är inte risken stor att det ligger något i denna (mycket generaliserande) story: Invandrarbarn går i genomsnitt i sämre skolor, bor mer trångbott, har "sämre" sociala nätverk och har föräldrar som inte kan lotsa dem i ett samhälle de själva inte är en del av. De bor i ghetton där gårdens fotbollsplan blir minst lika mycket hem som den trånga lägenheten där varken plats eller hjälp till läxläsning finns. Varken föräldrar eller ungdomar har några jobb, åtminstone inga bra jobb. Du, ungdom i Sverige med fel bakgrund, du har nu två val: Starta en pizzeria med svart arbetskraft och jobba 24/7 eller bli fotbollsspelare.

Av hundra som vill bli fotbollsspelare lyckas en. Av 1000 000 som vill bli fotbollsspelare blir högst en Zlatan. Resten blir det inte. För varje ny spelare i allsvenskan finns det många fler som inte kom dit. Ändå är det bra att alla och envar tror att de ska lyckas? Om det är bristen på andra hopp som gör fotbollen till det enda hoppet? Utanförskap och segregation i fotbollens tjänst. Kom inte och säg att det mångkulturella franska landslaget är ett bevis på alla braiga möjligheter man har som afrikan i Marseille. NBA-basket: Titta va bra det går för ungdomarna från ghettot.

De som inte kommer lyckas kan leva länge på hoppet men förr eller senare blir de smärtsamt medvetna om att de inte kommer landa på andra sidan och att de istället befinner sig i fritt fall. Förändringen av fotbollssverige kanske är bra för fotbollen, men det är inget bra tecken för Sverige. Segregationen måste brytas. Därför ska lönekostnaderna sänkas för de i utanförskap. Borgarna har så rätt i detta! Om jag måste välja mellan invandrare i landslaget, och invandrare i samhället väljer jag lätt det senare.

Förrsten 1: jag minns en intervju med Zlatan för länge sedan innan han hade debuterat i landslaget. Det fanns då en teoretisk möjlighet att han skulle spela för Kroatien istället och reportern frågade om han kände sig som svensk eller kroat eller vad? Zlatan undvek frågan men reportern insisterade. Zlatan: (eftertänksamt) "Nääemään...", (sken upp i sitt leende) "ja e Zlatan". Så jävla förlösande! Basta! Du kan försöka trycka in mig i vilken grupp du vill för att bekräfta ditt jävla identitetssystem, men jag är en individ så fuck off!

Förresten 2: Jag tycker att vi ska byta nomenklatur för det här med svensk, invandrare etc. För att inte kontrastera "svensk" mot "invandrare", vilket insinuerar att invandraren inte är svensk, pratar den politiskt korrekte idag om "svenskar" och "nysvenskar ". Men från och med nu kommer jag försöka ta steget fullt ut och byta plats på begreppen så att det blir "svenskar" och "gammelsvenskar". Häng med!

Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

Se hit! En ekonomiexamen on-line (Littorin-style)

Det värsta är över, nu är det nedförsbacke. Ett helt års mikroekonomi och ekonometri avtenterat på tre dagar. Anfäkta och anamma vad jobbigt det var! Men förhoppningsvis lärde man sig något på vägen. Låt mig beskriva kort vad jag har fördjupat mig i och samtidigt ge en bakgrund till varför en ekonom kan bli så förbryllad av att betrakta världen på andra sidan spåret, se bl a här om sjukvård, här om klimatpolitik och här om kompispriser.

Mikroekonomi är samlingsnamnet på en mängd teorier som bygger på samma grundprincip: Först leker man att (man säger iofs "antar att" för att verka lite mallig men det är samma sak) det finns några olika aktörer i världen som gillar olika saker på olika sätt. Sedan funderar man över vad de troligen skulle göra om de fick möjlighet att frivilligt samarbeta och byta grejer med varandra. Ofta gissar man att hon som gillar något, säg en kopp kaffe, lika mycket som hon gillar tio kronor sällan betalar mer än tio kronor för en kopp kaffe. En annan vanlig gissning är att om det kostar mer än tio kronor att få fram en kopp kaffe så kommer inte så många brygga något kaffe åt den som inte betalar mer än en tia. Av detta drar man slutsatsen att om det är dyrt att brygga kaffe så blir priset högt och få köper kaffe.

Ekonometri å sin sida bygger på statistik och är samlingsnamnet för de metoder som ekonomer använder för att kolla om ens gissningslekar faktiskt stämmer med vad som händer i verkligheten. På så sätt blir ekonomin en vetenskap och inte en gissningsfilosofi: Man funderar ut en teori om att det kommer säljas färre koppar kaffe om det blir dyrare att få fram en kopp kaffe. Om det sedan plötsligt blir dyrare på riktigt att brygga en kopp kaffe så springer man ut i verkligheten och kollar med hjälp av sina ekonometriska/statiska metoder om det faktiskt är så att färre koppar kaffe köps och säljs på grund av detta.

Vi ekonomer har genom åren blivit ganska säkra på att det här med tillgång och efterfrågan faktiskt oftast funkar som med kaffet ovan, att om något kostar mer så kommer det finnas mindre av det. Vi har tydligen lyckats övertyga rätt många andra också: Det finns alkohol- och tobaksskatter, diverse dåligheter är belagda med böter och vite och miljöfarlig verksamhet beskattas mer och mer, allt med stöd av insikten om att folk gör mindre av saker som är dyra och mer av saker som är billiga. De flesta av oss använder oss dagligen av denna kunskap. För att se om du besitter den, testa att svara på följande lite kluriga frågor:

A. Om det är dyrt med kaffe så...
1) Kan alla bälga i sig hur mycket som helst
X) Kommer det köpas färre koppar kaffe
2) Vet inte

B. Om folk köper färre koppar kaffe för att det är dyrt så kan de få råd genom att
1) Man satsar några miljarder på en kaffeförmedling
X) Man hjälper dem att betala för kaffet
2) Vet inte

C. Om man hjälper någon att betala för kaffe så det blir billigare för kafégästerna så kommer priset på thé sannolikt att
1) Gå upp eftersom alla hellre vill ha thé nu när kaffet kostar mindre
X) Gå ner eftersom annars får man inget sålt nu när kaffet kostar mindre
2) Vet inte

Rätt svar på alla frågorna är X, och det tror jag att de flesta hade klurat ut. Jag tycker att det är förbryllande hur ofta folk helt bortser från det som de annars tycker är så självklart. När facket, det gamla arbetarpartiet och nu också det nya arbetarpartiet samtidigt tycker att alla ska ha hög lön och att alla ska ha ett jobb så blir jag lite fundersam. Låter det inte, om än bara lite, motsägelsefullt? Det är som att plötsligt svara 1) eller möjligen 2) på fråga A trots att man i alla andra sammanhang kan svaret. Dessutom svarar de konsekvent fel på fråga B.

Varför svarar de fel? -Därför att de faktiskt vet svaret på C. Symboliken i C avser att om man gör det billigare för företag att anställa en grupp på arbetsmarknaden, t ex ungdomar/flyktingar, ("kaffe") så kommer det att sätta press på lönerna för alla andra (priset för "thé"). Denna fråga som jag själv tycker är något svårare än de andra skulle Wanja inte missa ens i sömnen eller på språng mellan två styrelsmöten. Bravo! Men varför låtsas hon att hon inte kan svaret på A och B då? -Därför att hon tar ditt jobb på allvar och då gäller det att företräda sina medlemmar (som till allra största delen är sådana som har jobb redan). De vill ha höga löner och då skiter de visst i att det blir färre jobb och fler arbetslösa vilket man lätt inser om man kan svaret på fråga A. Och då vore det väl synd att paja det genom en effektiv arbetsmarknadspolitik, dvs genom att svara rätt på fråga B.

Det finns en tydlig motsättning mellan de i facket som har jobb och de som ännu inte har det. Man vill inte sponsra de som har det svårt på arbetsmarknaden eftersom det drabbar den stora massan som inte har det svårt. Solidaritet hette det visst.

Före valet 2006 fanns det politiker i Sverige som kunde svaret på A och B men av någon anledning svarade 1) eller 2) på C. Men eftersom svenska folket bara röstar på de som kör LALALALALALA-dövöra på A och B så är de nu så gott som utdöda.

Sådär, nu har man lagt upp smashboll för att som utlovat skriva om facket och invandrarsponsring nästa gång.

En ekonom under uppfostran

En ekonom befinner sig i examinationstider. Jag skriver tentor nästa vecka och kommer därför inte att skriva några fler inlägg förrän efter det. Har dock en del rubriker färdiga som bara behöver en text under sig också. Men det får alltså bli efter nästa vecka. Några teasers dock:

• Konsultblick på restaurang
• En teori om handväskor
• Ett idrottens försvarstal
• En teori mäklarbrickor
• Våga sponsra invandrare och trotsa facket!
• Varför så flata om trans-europeiska bögar?
• Socialstyrelsens lögner om jämställdhet
• Att sänka skatter för de rika
• Lyssna aldrig på myndigheter!

Någon som har åsikter om vad jag ska ta först?

Komik i valrörelsen. Jag har bestämt mig.

Tänkte gå och rösta på måndag här i London och ägnar därför lite tid till att surfa runt bland kandidaternas presentationer på nätet. Det är fantastiskt underhållande att betrakta dessa tidstypiska avtryck av Obama-hausen och Timell-effekten. När våra lokala puckon ska försöka apa efter Obamas new campaigning genom hemkokt snickarkonst skapas stor samtidshumor. Några av våra snidigaste PR-konsulter i tajta braller har varit över i D.C. och gått på seminarier om Obamas banbrytande kampanjformer. Sedan har de inte mer än hunnit hem innan det är dags att sjösätta egna föredrag och uppdrag för kunderna i de trötta svenska partimaskinerierna. Eftersom de som beslutar inte hänger med i svängarna släpper de istället fram partikansliens nya fräscha mediemänniskor som fulla av energi får kasta sig över internet, mulitmedia, och direktkommunikation för att förverkliga sig själva. Det blir bara sjukt kul när denna kedja småningom omvandlas i något konkret. Kolla Obamas antites Lena Ek som ska presenteras i en levande skildring på Centerns hemsida. Det skönaste är nästan det där nya fräscha tricket att komma gående mot kameran när man börjar prata.

Och så alliansens unga affischgossar... Är det så här en valbar ung man ser ut 2009? Internatskola möter frikyrkopastor. Fine, jag är ingen renodlad pr-snubbe, det kanske funkar men det är inte svårt att haja att svenska folket tror att det här valet mest är på låtsas när man ser obama-timellmaterialet. Moderaterna är fantastiska: Det är svårt att säga vad som är roligast, Christoffer Fjellners klipp om en finning ung och extremt frånstötande überklasskilles resa från Lundsberg till praoplatsen på pappas jobb i Bryssel där han busar genom att sälja snus. Eller ChristOffer Järkeborns egenskrivna schlagerballad som blir mer osannolik för varje takt som går. Bäst är nog slutet där "Here my voooice, We can change the-e wo-orld" föregår tonartshöjningens "Trust your heaaaart, bless the staaars" i crescendo. Fredrik Malm försöker åtminstone vara seriös, men för mig som gammal kompis till Fredrik är detta ändå sjukt kul. På något sätt är det svårt att se det riktigt statsmannamässiga att lysa igenom i denna fräscha amerikanska direktkommunikation när man känner mannen som en tolvårig fotbollsspillivink.













Nåja, jag kommer att lägga min röst på Isabella Lövin, du vet hon med boken Tyst Hav. Fisket utgör ett klassiskt exempel på två fundamentala missförstånd i den socialistiska läran, nämligen att "allmänningarnas tragedi" inte existerar och att rättet till att få betalt gäller oavsett om man gör någon nytta eller inte: Fiskbestånd (allmänning) som ingen kontrollerar kommer inte att förvaltas frivilligt av någon och alltså blir allmänningen överutnyttjad till allas förtret och i det här fallet katastrof. Om man dessutom subventionerar fiskare för att man tycker synd om folk som kommer och grinar för att de blir av med jobbet när om man säger till dem att sluta paja, då barkar det riktigt åt skogen. Frågan är underprioriterad av EU och därför får Lövin min röst.

En språkpolis vaknar till liv. Fan också!

Så här mitt i det svenska språkets postmoderna Lindströmska era är det kanske opassande att göra ett språkpolisiärt ingripande. Men jag känner ändå att stämningen från mitt förra inlägg kräver att jag fortsätter lite i moralkonservatismens tecken.

Vi ska tacka Fredrik Lindström för att han har lärt oss att det talade språket föregår det skrivna och därför kan inte det skrivna tjäna som mall för det talade. -Att språket är ett verktyg som vi själva skapar för vårt behov att uttrycka oss och inte en utifrån given mall som ska tillämpas. När vad vi vill uttrycka förändras så förändras också språket och det är inget ont i det, tvärtom.

Det är därför ok att den underordnande konjunktionen innan numera används som substitut för tidsprepositionen före även om det ibland kan vara bra att använda rätt variant (...eftersom Mikael redan innan/före maten kom på bordet hade...), ja, du fattar, efter konjunktionen följer en hel sats, och efter prepositionen bara ett ord. Oftast spelar det ju dock ingen roll och så länge det är tydligt vad man menar så finns ingen logik i att vara paragrafryttare. Detsamma gäller förstås mindre än mig/jag och liknande.

Så långt kan jag inta en ödmjuk hållning till normavvikelser. Men någonstans måste man dra gränsen. Det är åt helvete korkat att i sitt postmoderna rus av lättja supa bort tydligheten i språket och därmed gå miste om dess nyanser. -Och det är här mitt polisiära uppdrag kommer in. En numera för sin språkbegåvning rikskänd vän uppmärksammade mig för sju år sedan på att uttrycket även fast har börjat användas istället för fastän och även om. Sedan dess har det bara blivit värre vilket är dumt och fel. Vi går dit även om det regnar betyder att det antingen är osäkert om det faktiskt regnar och/eller så är det mindre viktigt. Byt ut även om mot fastän så blir det plötsligt säkert och viktigt att det regnar. Varför kasta bort denna del av budskapet?

Sär skrivningar. Jag vet, uttjatat, men för helvete, inte hjälper det! Det var med sorg i bröstet som jag såg skrivihop.nu lägga ner. Jag hade precis börjat engagera mig och drömde om att vi i stockholmskontingenten skulle skapa en antisärskrivningslynchmob. Vi skulle gå in på bilannonserna på Blocket (här finns bara förtappade miffon, kolla själv) och välja ut våra offer, bestämma träff, trevligt ta reda på vad de gör och jobbar med för att sedan lämna den fruktade skrivihop.nu-lappen: "Vi över vakar dig. Inga sned steg.". Men varför bryr jag mig? För att det inte går att läsa vad folk skriver och för att de inte skriver vad de menar. Gå in på fina libanesen uppe på Regeringsgatan, kolla menyn och konstatera att maten enligt deras egen utsago är "fett fattig". Eller bränn upp till Sandviken och luncha på Klaras krog. Beställ en renbögsfile med rom sås.

Problemet är att folk inte kan uttrycka sig, vilket låter som ett snobbigt problem, men det är det fan inte! Betänk vad det betyder egentligen. Det har ingenting att göra med att göra rätt eller att tillfredsställa någon fachistoid svensklärare, språkpolis eller folkpartist. Det handlar om att inte kunna sätta ord på och uttrycka sina egna tankar och känslor. När vi en gång väl har insett att alla språkliga uttryck har ett alibi i att det sätter ord på vad våra tankar, så inser vi lika lätt att tillgången till språket är den viktigaste av tillgångar för att kunna formulera, sortera och förstå nya tankar och kanske framförallt andras tankar.

Ord säger mer än tusen tankar. Jag minns särskilt första gången jag läste begreppet doing gender (vet inte vad det heter på svenska men alltså att utföra handlingar vars främsta syfte är att uttrycka ens manlighet eller kvinnlighet). Det var som en uppenbarelse. Bara genom att lära mig ett nytt ord föll plötsligt hundra tankar på plats som jag inte ens visste att jag hade och med ens fick allt från fotbollsfight till flickfniss en större mening. Det är asbra! Ok, detta exempel kanske faktiskt drar åt det snobbiga och mest tilltalar er som redan är bekanta med begreppet i fråga.

Så ta ett viktigare exemplet istället: Jag läste en essä för ett par år sedan om en stökig ung kille som i rätten skulle beskriva vad som hade hänt vid ett bråk i tunnelbanan. Killen som var 16 år beskrev att jag satt framför honom. Efter några minuters förvirring insåg åklagaren att han menade att jag satt mitt emot men killen förstod inte den språkliga skillnaden. Killen är född i Sverige. Hela vinkeln på artikeln handlade om hur ungdomars problem att uttrycka sig när de inte hade tillgång till ett rikt språk spillde över i en allmän frustration över att inte kunna förstå och ännu mindre vara en del av skeendet omkring sig. Det kallas alienation och är asdåligt.

Det faktum att språkkunskaper är viktiga för att få jobb är bara en detalj i sammanhanget. Att utveckla sitt språk är långt mycket viktigare än så. Språket bestämmer inte bara vilka tankar vi kan uttrycka utan också vilka tankar vi kan tänka. Dessutom är det en stark klassbarriär. -En klassbarriär som inte kommer att brytas av sig själv. Det gör ont för språkknoppar att brista och de kommer att undvika det tills de får hjälp med det. Eller, nej, tills de tvingas till det. Ty den enskildes incitament är alltför svagt för att skapande av möjligheter till lärande ska vara tillräckligt. Jag kan inte hjälpa det, en liberal har besegrat sig själv: Fram för hårdare språkkrav! (Vad nu det betyder i praktiken).