De blåblodiga skiter i det blå skåpet!

Kronprincipessan vill alltså bli ledd down the aisle av sin farsa. Man kan göra så. -Men det är ju inte rätt! Där satte hon klacken rakt i mitt klaver och sket i det blå skåpet. Idag är jag republikan.

Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat monarkin med unga och arga medmänniskor och obekvämt behövt konstatera att jag sitter och trängs i en ganska unken ringhörna med fosterlandsromantiker, adelsfacister och Per Bill. Men jag ser helt enkelt inte vidden av det demokratiska problemet: Kungen har vi kvar på grund av riksdagens tysta medgivande. Vi kan när vi vill flytta på pajasen. Den som hävdar att det är odemokratiskt borde rimligen stå på barrikaderna för att ändra den svenska regeringsbildningen eftersom regeringen också by default sitter kvar efter ett riksdagsval. Dessutom finns ett antal fördelar med att ha en (i modern tid) ovald statschef som vår. Denne representerar inte en väljargrupp och har därmed möjlighet att subtilt representera "alla", dvs Sverige. Att byta till en vald statschef i vårt parlamentariska system där statschefen inte har någon makt skulle ge en ickefigur till president. -Vem fan vet vem den tyske presidenten är? Jag tillåter mig också att tro att det är en positiv affär rent pekuniärt.

Men detta resonemang bygger på att hovet håller sig jäkligt mesigt och anstränger sig för att vara någon sorts minsta gemensamma nämnare för det land de ska representera. -Och däri ingår inte att inför hela världen överträffa Anna Anka i att pissa på allt anständigt vi har hajat om mäns och kvinnors lika värde och ställning. Men nu blir det offentligt: Kronprinsessan ska överlämnas som en jävla get.

Och, please, det är inte en privat agnelägenhet. Att vara principessa är inte a la carte eller happy meal. Det är stora menyn och det är bara att tugga och svälja när någon annan står för notan.

Avoiding the guy everybody hates

Still in Frankfurt. I did manage to catch up on the news here without any further misshaps. I read in the FT that the Tory-Liberal Democrat coalition is now a fact and the Lib Dems have secured a referendum on a reform of the voting system. In a previous post (Swedish, sorry) I welcomed this, mainly because I dislike the current system’s strong incentive for tactical voting which messes up the link between voters’ preferences and the actual votes cast. –Even if you look at the voting results, you don’t know what the people of the UK really wants since many votes are deemed to be tactical, i.e. not on their true favourite.

The proposed new system, which is called Alternative Votes System (AVS) is a simpler version of the AVS+ which was previously proposed by a Tony Blair commission on voting system reform. It is probably for the best because the AVS is not very simple as it stands. Coincidently the main benefits of the AVS can be seen by looking at the table I put up before, repeated in English below.

In the AVS, the voter puts a ranking number for as many candidates as she likes. For example each voter would put 1) for the “Like”-candidate and 2) for the “Ok” candidate. Then, the 1s are counted for all candidates. If someone gets a majority of the 1s, he gets elected straight away. Otherwise, the guy with fewest 1s gets eliminated. Then you move on to look who the supporters of the eliminated guy had as number 2 and add votes to this number 2 candidate to see if someone gets a majority. And so on until there is a majority winner.

Assume for example that the voting group A is only slightly larger than B which in turn is slightly larger than C, so when you count the 1s, nobody gets majority. Then, as Charles got the least number of 1s, he gets eliminated. Since the C people voted for Angus as number 2, Angus gets these votes after Charles' elimination. Angus then beats Bernie in the new count and gets elected.

Is this fair? -Or should Charles have been elected? I don't know, the answer is a matter of taste, but since all of the voters' rankings now count there is much less incentive for tactical voting and a much lower risk that a candidate who a majority actually hates is elected.

Consultants don't need vulcanoes to mess up a flight

I am writing this post sitting at Frankfurt airport. Been here for five hours and counting. The original thought was to travel with my father and brother-in-law. We were to arrive in a couple of hours: A small vacation to watch a ice-hockey world championships game which is being played in Germany. Ok, the trip is mainly about beer, but we do have tickets to the game (which is also conducive for beer, btw).

Somehow I managed to book myself on the wrong flight, instead of 3.15 pm I booked 9.15 am. Discovered it when I checked in online last night. This morning, I had messed up the alarm so I woke up (or, was woken up actually) late and had to skip breakfast and half the packing to rush balls out for the underground. This is not the first time either. Any private flight I try to catch is preceded by failing alarms, booking misunderstandings, car battery failure, crazy traffic, just bad planning, or something else. And it is always my own fault. For those who don’t know, or don’t believe it – Professionally I basically get paid to be the most structured guy in the room. Strangely enough, almost everyone I know who are structured professionally are just confusion reincarnated privately. How can this be? I don’t have the answer, so please enlighten me! Until then, I will refer all travel proposals and arrangements to my fiancé.

Vad tycker egentligen en britt?

Det har varit val i mitt senaste utlandshem. Det kallas nästan alltid, och var gång felaktikgt, för Storbritannien. Det har varit val i Förenade kungariket (look it up, det här ska vara ett kort inlägg, remember?).

Nåväl. Tories "vann", Liberaldeomkrater (LD) och Labour "förlorade". I skrivande stund snackar Tories och LD ihop sig för att få ihop en regering med det majoritetsstöd i parlamentet som Tories inte fick ihop självt. Trycket är hårt på LDs ledare Clegg att i dessa samtal inte släppa på kravet på att reformera landets valsystem i grunden. Det skulle inte vara en sekund försent i så fall om du frågar mig.

Idag finns alltså 650 valkretsar som sätter en ledamot vardera i parlamentet. Den med flest röster i en valkrets vinner den valkretsens plats. Second place is the first loser. Ur detta system tenderar det att trilla starka regeringar, dvs sådana som kan göra vad fan de vill utan att fråga någon annan (notera för övrigt att detta "demokratiska värde" maximeras i en diktatur). Det var därför Göran Persson såg upp till detta system där han hade kunnat låtsas att sossarna hade majoritet ett tag till. Mot detta brukar framhållas att styrkeförhållandet i parlamentet sällan speglar vad väljarna sagt på valdagen. -Man kan i teorin t ex få ALLA platser i parlamentet för 10% av rösterna.

Men det största problemet är enligt mig inte hur rösterna reflekteras i parlamentet utan hur folket åsikter avspeglas i själva rösterna. Ett exempel: Det finns tre väljargrupper som är ungefär lika stora i en valkrets där man ska rösta på kandidaterna Angus, Bernie och Charles. Gruppen C får för sig att gruppen B kommer bli större än både A och C. Då kommer grupp A och Bs hatobjekt Bernie att bli vald. Vissa i gruppen C röstar därför för säkerhets skull på Angus istället. Några i gruppen B inser detta och röstar (i sin nervositet över att deras hatobjekt Angus ska bli vald) på Charlie istället.

Und so weiter.. Vi vet alltså inte vad en britt egentligen tycker. Eller vad en Förenade kungarikian tycker heller för den delen.

Nystart utan jobb: First ammendment

Dags för come back. Nästan ett år sedan bloggosfären förärades mina tyckanden.

Några kuriosagrejer att notera: Då, i Storbritannien studerande stipendieförsörjd särbo, i Sverige södermalmsbo. Nu, en filosofiexamen senare, företagskonsultande föräldraledig förortsfarsa, försäkringskasseförsörjd. Steget från Wallenberg till Försäkringskassan som sugar daddy känns helt naturligt. Först nolltaxerar man och sedan lyfter man bidrag. -Alltid provocerar det väl någon.

Med denna omvälvande förändring av min ställning i den materiella produktionsstrukuren är det på sin plats att göra ett tillägg i den konstitutionella överbyggnaden. Tillägg ett till Bloggkonstitutionen bygger på en tvehågsen opinion som samtidigt hävdar att jag skriver för långt och uttrycker stort gillande för några av de längsta inläggen. Nåja, det är ju valår, så First ammendment:

Korta inlägg och längre betraktelser. Huvudregeln ska vara korta inlägg så att den normalbegåvade kan läsa och ta till sig innehållet under ett kort okynnessurfande på jobbet. Det Luthererska dåliga samvetet ska inte utgöra ett hinder för den som vill läsa ett inlägg. I undantagsfall, när ämnet så kräver lämnar detta tillägg dock utrymme för längre utsvävningar i betraktelser för läsning under icke avlönad tid.

Nu kör vi.

Snus, statistik och etiketter

Undrar hur många tvehågsna handläggare på Socialstyrelesen som just nu sitter och funderar vad det ska sitta för säljande etiketter på snusdosor. Den etikett som lockade mig att börja i unga år var ”Orsakar cancer”. Nu när jag på planet hem från London tror att jag kanske inte ska börja igen pga hälsoskäl står det ”Denna tobaksvara kan skada din hälsa och är beroendeframkallande”. Inte konstigt att man ryggar. Rökning verkar ju ge betydligt mer VPK, Vardagsedge Per Krona: ”Rökning dödar” gör att det rycker i tändartummen på alla som vill vara lite hårda.

Problemet för socialstyrelsen är som bekant att det inte finns särskilt mycket forskning att stödja sig på vad gäller snus. Men jag, efter att ha pluggat både statistik och beslutsteori tänkte jag att det skulle vara dags att ta något beslut om min framtida status som snusare. Eftersom jag har råd, det är gott, rogivande och stör ingen annan så måste man hitta ganska starka skäl som talar emot. Frågan är alltså om det är farligt och i så fall hur farligt.

Det visar sig att den bästa studien som finns på detta är en studie gjort på svenska byggknegare. De fick kliva ur blåstället för att fylla i några bögiga frågeformulär åt ett litet sillmjölke till pappersvändare varje år i tjugo års tid. På så vis kunde sillmjölket räkna på vad som hände med hälsan om folk började och slutade snusa.

Studien med byggknegarna visar att risken för att få cancer i bukspottskörteln fördubblas om man snusar (eller, förlåt, om manliga byggknegare snusar). Därav dras slutsatsen att snusande ska motverkas. Men saknas det inte en viktig informationsbit här? –Nämligen vad denna fördubbling innebär. Om fördubblingen innebär att gå från en på miljonen till två på miljonen eller från fem per 100 till tio per hundra kan väl tänkas ha viss betydelse? Den vetgirige kan gå bortom tidningarnas mediefilter som bara släpper förbi den i sig närmast irrelevanta informationen om riskfördubblingen. Det visar sig att fördubblingen vi pratar om är ungefär en tredjedels promille. Även oaktat att detta sannolikt är en ganska grov överskattning bör man nog fundera på om inte typ skidliftar, motorcyklar och bostäder i stadskärnor i konsekvensens namn borde vara föremål för socialstyrelsens etikettnissar om risker av den storleken är ett androm till varnagel...

En annan intressant fråga för snusare att filosofera över: Finns det en toleransnivå där snusande är ofarligt i små mängder eller är varje snus lika farlig? Faktum är att här kan vi nog bara gissa. För om man statistiskt kan fastställa att snusande ger ökad risk för cancer så borde det rimligen vara fallet att risken är större för den som kejdesnusar än för den som har testad under fem minuter en gång i sitt liv (samma sak gäller oavsett svaret på frågan ovan). Statistisk beräkning kommer finna att den observerade ökade risken för den som snusar mycket blir "statistiskt signifiant" (vilket betyder att det man observerat sannolikt inte är en slump) medan effekten för den som snusar lite inte blir signifkant, dvs om man ser någon ökad eller minskad risk så kan det lika gärna vara slumpen. Problemet är att vi kommer finna exakt samma sak oavsett om det finns en toleransnivå eller inte. Om det är ofarligt att snusa lite grand får vi nog inte svar på inom vår livstid, och jag själv som alltid varit en måttfull snusare står därför fortsatt utan ledning från vetenskapen inför mitt beslut.

Lögn, välsignat tillstånd och statistik

Att vänta barn är kul bl a för att man får tillfälle att förundras över de statistiska samband som styr den information man tilldelas. Tyvärr har inte MVC-personalen varit särkilt entusiastisk att engagera sig i dessa bryderier så jag får uttrycka mig bloggledes istället.

Enligt consensus estimate ska jag bli far den 16e september. Dataunderlaget för denna bedömning är ett antal skelettmätningar som en något darrhänt men morsk (så klart?) barnmorska genomförde genom att placera ut några prickar på en suddig ultraljudsbild med hjälp av några snabba klick med ultraljudsdatorns mus någon gång i april. Dessa prickar jämfördes med någon standardskala som sedan extrapolerades fram till den 16e september. Resultat av den mer traditionella beräkningsmetoden (sista mens och sånt) sa något annat men den ersattes bryskt av dataålderns förmodade överlägsna precision.

Som den sanningssökare jag är påpekade jag att denna beräkning, den moderna tekniken till trots, måste utgå ifrån att alla foster är i det närmaste exakt lika stora efter arton veckor och frågade om det verkligen är så. Hon hävdade att så var fallet men jag tvivlar fortfarande. Samma barnmorska har nämligen en normaltillväxtkurva på sin dator som vi loggar oss emot och den visar ett ganska brett spann av normal vikt och längd redan i relativt tidigt stadium. Slutsatsen måste bli att de troligtvis har helt fel i sin prognos, även med eknomögon mätt. Undrar om de som sålde mätutrustingen med tillhörande beräkningsalgoritmer har kunnat bevisa sin prognosmässiga överlägsenhet över traditionella metoder eller om skattepengar har kastats i sjön när de köpte in de där grejerna? Verksamhetschefen har i alla fall ingen aning kan jag bedyra.

Sedan är det själva begreppet "beräknat datum". Vad fanken betyder det? Kan någon förklara för mig hur folk kan acceptera påståendet att "förstföderskor i genomsnitt föder åtta dagar senare än förväntat datum"? Vi kan alltså förvänta oss att barnet kommer åtta dagar efter förväntat datum!? Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att orden "förväntat" och "beräknat" otillbörligen blandas ihop av mindre statistiskt sinnade individer.

Tydligen är det så att man räknar med att en mamma bär på sitt barn i fyrtio veckor exakt. Hur vet man då det? Faktum är att det inte är vår biologi som har fått bestämma. -Det är läkarproffessionen som har bestämt att ett barn är färdigt efter fyrtio veckor. Det är därför att de har bestämt detta som de försöker räkna ut det beräknade datumet som är fyrtio veckor efter befruktning. Sedan anser läkarna att bullen är färdiggräddad och tar därmed strid mot förstföderskans natur, dvs med gud vår skapare.

Förstföderskans biologi säger nämligen att hon bär på sitt barn i drygt fyrtioen veckor! Det är detta som man kan räkna ut statistiskt genom att mäta hur lång tid det tar i genomsnitt för naturen att ha sin gilla gång. Detta genomsnitt är det "förväntade" datumet och inträffar alltså åtta dagar efter det beräknade datumet.

Tendensen att inom sjukvården förväxla "beräknat" och "förväntat", eller, vilket är samma sak, förväxla "gud" med "läkarna" har skitdåliga konsekvenser: Vi har, helt felaktigt, ställt in oss på beräknat istället för förväntat och det gör många andra också. Alla som varit där vet hur jobbigt det är att gå och vänta och att därför börja vänta en vecka för tidigt är naturligvis urdumt. Sedan bör väl kanske en ekonom fråga sig hur många färre dagar före förlossning som förstföderskor skulle vara kvar på jobbet om de inte började vänta en vecka för tidigt. Hugaligen vilket BNP-tapp!