En språkpolis vaknar till liv. Fan också!

Så här mitt i det svenska språkets postmoderna Lindströmska era är det kanske opassande att göra ett språkpolisiärt ingripande. Men jag känner ändå att stämningen från mitt förra inlägg kräver att jag fortsätter lite i moralkonservatismens tecken.

Vi ska tacka Fredrik Lindström för att han har lärt oss att det talade språket föregår det skrivna och därför kan inte det skrivna tjäna som mall för det talade. -Att språket är ett verktyg som vi själva skapar för vårt behov att uttrycka oss och inte en utifrån given mall som ska tillämpas. När vad vi vill uttrycka förändras så förändras också språket och det är inget ont i det, tvärtom.

Det är därför ok att den underordnande konjunktionen innan numera används som substitut för tidsprepositionen före även om det ibland kan vara bra att använda rätt variant (...eftersom Mikael redan innan/före maten kom på bordet hade...), ja, du fattar, efter konjunktionen följer en hel sats, och efter prepositionen bara ett ord. Oftast spelar det ju dock ingen roll och så länge det är tydligt vad man menar så finns ingen logik i att vara paragrafryttare. Detsamma gäller förstås mindre än mig/jag och liknande.

Så långt kan jag inta en ödmjuk hållning till normavvikelser. Men någonstans måste man dra gränsen. Det är åt helvete korkat att i sitt postmoderna rus av lättja supa bort tydligheten i språket och därmed gå miste om dess nyanser. -Och det är här mitt polisiära uppdrag kommer in. En numera för sin språkbegåvning rikskänd vän uppmärksammade mig för sju år sedan på att uttrycket även fast har börjat användas istället för fastän och även om. Sedan dess har det bara blivit värre vilket är dumt och fel. Vi går dit även om det regnar betyder att det antingen är osäkert om det faktiskt regnar och/eller så är det mindre viktigt. Byt ut även om mot fastän så blir det plötsligt säkert och viktigt att det regnar. Varför kasta bort denna del av budskapet?

Sär skrivningar. Jag vet, uttjatat, men för helvete, inte hjälper det! Det var med sorg i bröstet som jag såg skrivihop.nu lägga ner. Jag hade precis börjat engagera mig och drömde om att vi i stockholmskontingenten skulle skapa en antisärskrivningslynchmob. Vi skulle gå in på bilannonserna på Blocket (här finns bara förtappade miffon, kolla själv) och välja ut våra offer, bestämma träff, trevligt ta reda på vad de gör och jobbar med för att sedan lämna den fruktade skrivihop.nu-lappen: "Vi över vakar dig. Inga sned steg.". Men varför bryr jag mig? För att det inte går att läsa vad folk skriver och för att de inte skriver vad de menar. Gå in på fina libanesen uppe på Regeringsgatan, kolla menyn och konstatera att maten enligt deras egen utsago är "fett fattig". Eller bränn upp till Sandviken och luncha på Klaras krog. Beställ en renbögsfile med rom sås.

Problemet är att folk inte kan uttrycka sig, vilket låter som ett snobbigt problem, men det är det fan inte! Betänk vad det betyder egentligen. Det har ingenting att göra med att göra rätt eller att tillfredsställa någon fachistoid svensklärare, språkpolis eller folkpartist. Det handlar om att inte kunna sätta ord på och uttrycka sina egna tankar och känslor. När vi en gång väl har insett att alla språkliga uttryck har ett alibi i att det sätter ord på vad våra tankar, så inser vi lika lätt att tillgången till språket är den viktigaste av tillgångar för att kunna formulera, sortera och förstå nya tankar och kanske framförallt andras tankar.

Ord säger mer än tusen tankar. Jag minns särskilt första gången jag läste begreppet doing gender (vet inte vad det heter på svenska men alltså att utföra handlingar vars främsta syfte är att uttrycka ens manlighet eller kvinnlighet). Det var som en uppenbarelse. Bara genom att lära mig ett nytt ord föll plötsligt hundra tankar på plats som jag inte ens visste att jag hade och med ens fick allt från fotbollsfight till flickfniss en större mening. Det är asbra! Ok, detta exempel kanske faktiskt drar åt det snobbiga och mest tilltalar er som redan är bekanta med begreppet i fråga.

Så ta ett viktigare exemplet istället: Jag läste en essä för ett par år sedan om en stökig ung kille som i rätten skulle beskriva vad som hade hänt vid ett bråk i tunnelbanan. Killen som var 16 år beskrev att jag satt framför honom. Efter några minuters förvirring insåg åklagaren att han menade att jag satt mitt emot men killen förstod inte den språkliga skillnaden. Killen är född i Sverige. Hela vinkeln på artikeln handlade om hur ungdomars problem att uttrycka sig när de inte hade tillgång till ett rikt språk spillde över i en allmän frustration över att inte kunna förstå och ännu mindre vara en del av skeendet omkring sig. Det kallas alienation och är asdåligt.

Det faktum att språkkunskaper är viktiga för att få jobb är bara en detalj i sammanhanget. Att utveckla sitt språk är långt mycket viktigare än så. Språket bestämmer inte bara vilka tankar vi kan uttrycka utan också vilka tankar vi kan tänka. Dessutom är det en stark klassbarriär. -En klassbarriär som inte kommer att brytas av sig själv. Det gör ont för språkknoppar att brista och de kommer att undvika det tills de får hjälp med det. Eller, nej, tills de tvingas till det. Ty den enskildes incitament är alltför svagt för att skapande av möjligheter till lärande ska vara tillräckligt. Jag kan inte hjälpa det, en liberal har besegrat sig själv: Fram för hårdare språkkrav! (Vad nu det betyder i praktiken).