De blåblodiga skiter i det blå skåpet!

Kronprincipessan vill alltså bli ledd down the aisle av sin farsa. Man kan göra så. -Men det är ju inte rätt! Där satte hon klacken rakt i mitt klaver och sket i det blå skåpet. Idag är jag republikan.

Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat monarkin med unga och arga medmänniskor och obekvämt behövt konstatera att jag sitter och trängs i en ganska unken ringhörna med fosterlandsromantiker, adelsfacister och Per Bill. Men jag ser helt enkelt inte vidden av det demokratiska problemet: Kungen har vi kvar på grund av riksdagens tysta medgivande. Vi kan när vi vill flytta på pajasen. Den som hävdar att det är odemokratiskt borde rimligen stå på barrikaderna för att ändra den svenska regeringsbildningen eftersom regeringen också by default sitter kvar efter ett riksdagsval. Dessutom finns ett antal fördelar med att ha en (i modern tid) ovald statschef som vår. Denne representerar inte en väljargrupp och har därmed möjlighet att subtilt representera "alla", dvs Sverige. Att byta till en vald statschef i vårt parlamentariska system där statschefen inte har någon makt skulle ge en ickefigur till president. -Vem fan vet vem den tyske presidenten är? Jag tillåter mig också att tro att det är en positiv affär rent pekuniärt.

Men detta resonemang bygger på att hovet håller sig jäkligt mesigt och anstränger sig för att vara någon sorts minsta gemensamma nämnare för det land de ska representera. -Och däri ingår inte att inför hela världen överträffa Anna Anka i att pissa på allt anständigt vi har hajat om mäns och kvinnors lika värde och ställning. Men nu blir det offentligt: Kronprinsessan ska överlämnas som en jävla get.

Och, please, det är inte en privat agnelägenhet. Att vara principessa är inte a la carte eller happy meal. Det är stora menyn och det är bara att tugga och svälja när någon annan står för notan.

Avoiding the guy everybody hates

Still in Frankfurt. I did manage to catch up on the news here without any further misshaps. I read in the FT that the Tory-Liberal Democrat coalition is now a fact and the Lib Dems have secured a referendum on a reform of the voting system. In a previous post (Swedish, sorry) I welcomed this, mainly because I dislike the current system’s strong incentive for tactical voting which messes up the link between voters’ preferences and the actual votes cast. –Even if you look at the voting results, you don’t know what the people of the UK really wants since many votes are deemed to be tactical, i.e. not on their true favourite.

The proposed new system, which is called Alternative Votes System (AVS) is a simpler version of the AVS+ which was previously proposed by a Tony Blair commission on voting system reform. It is probably for the best because the AVS is not very simple as it stands. Coincidently the main benefits of the AVS can be seen by looking at the table I put up before, repeated in English below.

In the AVS, the voter puts a ranking number for as many candidates as she likes. For example each voter would put 1) for the “Like”-candidate and 2) for the “Ok” candidate. Then, the 1s are counted for all candidates. If someone gets a majority of the 1s, he gets elected straight away. Otherwise, the guy with fewest 1s gets eliminated. Then you move on to look who the supporters of the eliminated guy had as number 2 and add votes to this number 2 candidate to see if someone gets a majority. And so on until there is a majority winner.

Assume for example that the voting group A is only slightly larger than B which in turn is slightly larger than C, so when you count the 1s, nobody gets majority. Then, as Charles got the least number of 1s, he gets eliminated. Since the C people voted for Angus as number 2, Angus gets these votes after Charles' elimination. Angus then beats Bernie in the new count and gets elected.

Is this fair? -Or should Charles have been elected? I don't know, the answer is a matter of taste, but since all of the voters' rankings now count there is much less incentive for tactical voting and a much lower risk that a candidate who a majority actually hates is elected.

Consultants don't need vulcanoes to mess up a flight

I am writing this post sitting at Frankfurt airport. Been here for five hours and counting. The original thought was to travel with my father and brother-in-law. We were to arrive in a couple of hours: A small vacation to watch a ice-hockey world championships game which is being played in Germany. Ok, the trip is mainly about beer, but we do have tickets to the game (which is also conducive for beer, btw).

Somehow I managed to book myself on the wrong flight, instead of 3.15 pm I booked 9.15 am. Discovered it when I checked in online last night. This morning, I had messed up the alarm so I woke up (or, was woken up actually) late and had to skip breakfast and half the packing to rush balls out for the underground. This is not the first time either. Any private flight I try to catch is preceded by failing alarms, booking misunderstandings, car battery failure, crazy traffic, just bad planning, or something else. And it is always my own fault. For those who don’t know, or don’t believe it – Professionally I basically get paid to be the most structured guy in the room. Strangely enough, almost everyone I know who are structured professionally are just confusion reincarnated privately. How can this be? I don’t have the answer, so please enlighten me! Until then, I will refer all travel proposals and arrangements to my fiancé.

Vad tycker egentligen en britt?

Det har varit val i mitt senaste utlandshem. Det kallas nästan alltid, och var gång felaktikgt, för Storbritannien. Det har varit val i Förenade kungariket (look it up, det här ska vara ett kort inlägg, remember?).

Nåväl. Tories "vann", Liberaldeomkrater (LD) och Labour "förlorade". I skrivande stund snackar Tories och LD ihop sig för att få ihop en regering med det majoritetsstöd i parlamentet som Tories inte fick ihop självt. Trycket är hårt på LDs ledare Clegg att i dessa samtal inte släppa på kravet på att reformera landets valsystem i grunden. Det skulle inte vara en sekund försent i så fall om du frågar mig.

Idag finns alltså 650 valkretsar som sätter en ledamot vardera i parlamentet. Den med flest röster i en valkrets vinner den valkretsens plats. Second place is the first loser. Ur detta system tenderar det att trilla starka regeringar, dvs sådana som kan göra vad fan de vill utan att fråga någon annan (notera för övrigt att detta "demokratiska värde" maximeras i en diktatur). Det var därför Göran Persson såg upp till detta system där han hade kunnat låtsas att sossarna hade majoritet ett tag till. Mot detta brukar framhållas att styrkeförhållandet i parlamentet sällan speglar vad väljarna sagt på valdagen. -Man kan i teorin t ex få ALLA platser i parlamentet för 10% av rösterna.

Men det största problemet är enligt mig inte hur rösterna reflekteras i parlamentet utan hur folket åsikter avspeglas i själva rösterna. Ett exempel: Det finns tre väljargrupper som är ungefär lika stora i en valkrets där man ska rösta på kandidaterna Angus, Bernie och Charles. Gruppen C får för sig att gruppen B kommer bli större än både A och C. Då kommer grupp A och Bs hatobjekt Bernie att bli vald. Vissa i gruppen C röstar därför för säkerhets skull på Angus istället. Några i gruppen B inser detta och röstar (i sin nervositet över att deras hatobjekt Angus ska bli vald) på Charlie istället.

Und so weiter.. Vi vet alltså inte vad en britt egentligen tycker. Eller vad en Förenade kungarikian tycker heller för den delen.

Nystart utan jobb: First ammendment

Dags för come back. Nästan ett år sedan bloggosfären förärades mina tyckanden.

Några kuriosagrejer att notera: Då, i Storbritannien studerande stipendieförsörjd särbo, i Sverige södermalmsbo. Nu, en filosofiexamen senare, företagskonsultande föräldraledig förortsfarsa, försäkringskasseförsörjd. Steget från Wallenberg till Försäkringskassan som sugar daddy känns helt naturligt. Först nolltaxerar man och sedan lyfter man bidrag. -Alltid provocerar det väl någon.

Med denna omvälvande förändring av min ställning i den materiella produktionsstrukuren är det på sin plats att göra ett tillägg i den konstitutionella överbyggnaden. Tillägg ett till Bloggkonstitutionen bygger på en tvehågsen opinion som samtidigt hävdar att jag skriver för långt och uttrycker stort gillande för några av de längsta inläggen. Nåja, det är ju valår, så First ammendment:

Korta inlägg och längre betraktelser. Huvudregeln ska vara korta inlägg så att den normalbegåvade kan läsa och ta till sig innehållet under ett kort okynnessurfande på jobbet. Det Luthererska dåliga samvetet ska inte utgöra ett hinder för den som vill läsa ett inlägg. I undantagsfall, när ämnet så kräver lämnar detta tillägg dock utrymme för längre utsvävningar i betraktelser för läsning under icke avlönad tid.

Nu kör vi.

Snus, statistik och etiketter

Undrar hur många tvehågsna handläggare på Socialstyrelesen som just nu sitter och funderar vad det ska sitta för säljande etiketter på snusdosor. Den etikett som lockade mig att börja i unga år var ”Orsakar cancer”. Nu när jag på planet hem från London tror att jag kanske inte ska börja igen pga hälsoskäl står det ”Denna tobaksvara kan skada din hälsa och är beroendeframkallande”. Inte konstigt att man ryggar. Rökning verkar ju ge betydligt mer VPK, Vardagsedge Per Krona: ”Rökning dödar” gör att det rycker i tändartummen på alla som vill vara lite hårda.

Problemet för socialstyrelsen är som bekant att det inte finns särskilt mycket forskning att stödja sig på vad gäller snus. Men jag, efter att ha pluggat både statistik och beslutsteori tänkte jag att det skulle vara dags att ta något beslut om min framtida status som snusare. Eftersom jag har råd, det är gott, rogivande och stör ingen annan så måste man hitta ganska starka skäl som talar emot. Frågan är alltså om det är farligt och i så fall hur farligt.

Det visar sig att den bästa studien som finns på detta är en studie gjort på svenska byggknegare. De fick kliva ur blåstället för att fylla i några bögiga frågeformulär åt ett litet sillmjölke till pappersvändare varje år i tjugo års tid. På så vis kunde sillmjölket räkna på vad som hände med hälsan om folk började och slutade snusa.

Studien med byggknegarna visar att risken för att få cancer i bukspottskörteln fördubblas om man snusar (eller, förlåt, om manliga byggknegare snusar). Därav dras slutsatsen att snusande ska motverkas. Men saknas det inte en viktig informationsbit här? –Nämligen vad denna fördubbling innebär. Om fördubblingen innebär att gå från en på miljonen till två på miljonen eller från fem per 100 till tio per hundra kan väl tänkas ha viss betydelse? Den vetgirige kan gå bortom tidningarnas mediefilter som bara släpper förbi den i sig närmast irrelevanta informationen om riskfördubblingen. Det visar sig att fördubblingen vi pratar om är ungefär en tredjedels promille. Även oaktat att detta sannolikt är en ganska grov överskattning bör man nog fundera på om inte typ skidliftar, motorcyklar och bostäder i stadskärnor i konsekvensens namn borde vara föremål för socialstyrelsens etikettnissar om risker av den storleken är ett androm till varnagel...

En annan intressant fråga för snusare att filosofera över: Finns det en toleransnivå där snusande är ofarligt i små mängder eller är varje snus lika farlig? Faktum är att här kan vi nog bara gissa. För om man statistiskt kan fastställa att snusande ger ökad risk för cancer så borde det rimligen vara fallet att risken är större för den som kejdesnusar än för den som har testad under fem minuter en gång i sitt liv (samma sak gäller oavsett svaret på frågan ovan). Statistisk beräkning kommer finna att den observerade ökade risken för den som snusar mycket blir "statistiskt signifiant" (vilket betyder att det man observerat sannolikt inte är en slump) medan effekten för den som snusar lite inte blir signifkant, dvs om man ser någon ökad eller minskad risk så kan det lika gärna vara slumpen. Problemet är att vi kommer finna exakt samma sak oavsett om det finns en toleransnivå eller inte. Om det är ofarligt att snusa lite grand får vi nog inte svar på inom vår livstid, och jag själv som alltid varit en måttfull snusare står därför fortsatt utan ledning från vetenskapen inför mitt beslut.

Lögn, välsignat tillstånd och statistik

Att vänta barn är kul bl a för att man får tillfälle att förundras över de statistiska samband som styr den information man tilldelas. Tyvärr har inte MVC-personalen varit särkilt entusiastisk att engagera sig i dessa bryderier så jag får uttrycka mig bloggledes istället.

Enligt consensus estimate ska jag bli far den 16e september. Dataunderlaget för denna bedömning är ett antal skelettmätningar som en något darrhänt men morsk (så klart?) barnmorska genomförde genom att placera ut några prickar på en suddig ultraljudsbild med hjälp av några snabba klick med ultraljudsdatorns mus någon gång i april. Dessa prickar jämfördes med någon standardskala som sedan extrapolerades fram till den 16e september. Resultat av den mer traditionella beräkningsmetoden (sista mens och sånt) sa något annat men den ersattes bryskt av dataålderns förmodade överlägsna precision.

Som den sanningssökare jag är påpekade jag att denna beräkning, den moderna tekniken till trots, måste utgå ifrån att alla foster är i det närmaste exakt lika stora efter arton veckor och frågade om det verkligen är så. Hon hävdade att så var fallet men jag tvivlar fortfarande. Samma barnmorska har nämligen en normaltillväxtkurva på sin dator som vi loggar oss emot och den visar ett ganska brett spann av normal vikt och längd redan i relativt tidigt stadium. Slutsatsen måste bli att de troligtvis har helt fel i sin prognos, även med eknomögon mätt. Undrar om de som sålde mätutrustingen med tillhörande beräkningsalgoritmer har kunnat bevisa sin prognosmässiga överlägsenhet över traditionella metoder eller om skattepengar har kastats i sjön när de köpte in de där grejerna? Verksamhetschefen har i alla fall ingen aning kan jag bedyra.

Sedan är det själva begreppet "beräknat datum". Vad fanken betyder det? Kan någon förklara för mig hur folk kan acceptera påståendet att "förstföderskor i genomsnitt föder åtta dagar senare än förväntat datum"? Vi kan alltså förvänta oss att barnet kommer åtta dagar efter förväntat datum!? Jag har funderat en hel del på detta och kommit fram till att orden "förväntat" och "beräknat" otillbörligen blandas ihop av mindre statistiskt sinnade individer.

Tydligen är det så att man räknar med att en mamma bär på sitt barn i fyrtio veckor exakt. Hur vet man då det? Faktum är att det inte är vår biologi som har fått bestämma. -Det är läkarproffessionen som har bestämt att ett barn är färdigt efter fyrtio veckor. Det är därför att de har bestämt detta som de försöker räkna ut det beräknade datumet som är fyrtio veckor efter befruktning. Sedan anser läkarna att bullen är färdiggräddad och tar därmed strid mot förstföderskans natur, dvs med gud vår skapare.

Förstföderskans biologi säger nämligen att hon bär på sitt barn i drygt fyrtioen veckor! Det är detta som man kan räkna ut statistiskt genom att mäta hur lång tid det tar i genomsnitt för naturen att ha sin gilla gång. Detta genomsnitt är det "förväntade" datumet och inträffar alltså åtta dagar efter det beräknade datumet.

Tendensen att inom sjukvården förväxla "beräknat" och "förväntat", eller, vilket är samma sak, förväxla "gud" med "läkarna" har skitdåliga konsekvenser: Vi har, helt felaktigt, ställt in oss på beräknat istället för förväntat och det gör många andra också. Alla som varit där vet hur jobbigt det är att gå och vänta och att därför börja vänta en vecka för tidigt är naturligvis urdumt. Sedan bör väl kanske en ekonom fråga sig hur många färre dagar före förlossning som förstföderskor skulle vara kvar på jobbet om de inte började vänta en vecka för tidigt. Hugaligen vilket BNP-tapp!

Kass skola och omsorg

Man är ganska normal ändå. Som en modern stockholmare i 30-årsåldern tillbringar jag dagarna med att förverkliga mig själv genom att välja fondtapeter och fundera på hur soffan ska stå i nya lägenheten samtidigt som jag diskuterar barnvagnsköp med närmsta vännerna. En del grava problem har uppstått, som att det hade kommit plast i vattenlåset samt att knopparna på badrumsskåpet fick sitta en centimeter lägre än planerat due to technical difficulties.

Ända djupdykningen i existentiella frågor har varit när min fästmö undrade när och varför jag kom på att jag skulle bli ekonom. Hade inget bra svar på det men kom fram till att tidpunkten var strax innan jag började plugga och anledningen var att jag hade insett att man inte fick läsa miljögrejer om man inte hade läst natur och att det enda som jag fattade vad det var av det man fick läsa var just ekonomi. För hur fan ska man veta vad sociologi eller statsvetenskap är för något om man inte kommer från en akademikerfamilj? Varför ska man plugga in vilka grupper som finns i samhället när man kan läsa det i tidningen och varför ska man plugga in vilka partier som finns i länder som man ändå inte röstar i? Ekonomi låter ju som något man kan typ försörja sig på i alla fall. Jag hade ingen koll alls. Fråga mig inte varför. Inser också att jag hajade i trean i gymnasiet att man behövde över 4,0 i betyg för att komma in på vissa högskoleutbildningar. Lät ju helt otroligt eftersom de flesta man kände inte skulle plugga och de flesta som skulle plugga kämpade häcken av sig för att få kassa betyg. Så varför skulle jag behöva tänka på att vara bättre än bäst i klassen? 

Sjuka minnen inser jag. Och jag som trodde att syo-konsulenterna var där av mer symboliska skäl, typ som arbetsförmedlare. Kanske har de en funktion att fylla ändå även om den  som jag snackade med i nian av någon anledning utgick ifrån att jag hade dåliga betyg och därför tyckte att det lät som en bra idé för mig att läsa yrkesförberedande handelsprogrammet, HP, (men det blev aldrig så). 

Antar att jag måste skriva ner min historia om den svenska skolan i sommar. Det kanske blir mitt sommarprat. Men varför bemöda sig med att bidra till internet när det redan finns så här geniala saker att läsa out there. Sanslöst. Raj-Rajs fejjan-status: Vad gör du just nu? "För en ansvarsfull politik för Sverige och dammsuger bakom soffan". Sedan blir det bara roligare.

Sänk lönekostnaderna så vi slipper se invandrarna i landslaget?

Har ni sett SVT:s filmer "10 år med Zlatan"? Jag kommer på mig själv att vara skitnervös för att Wernersson och andra ska säga något jävligt plumpt. Risken är nämligen stor för den som har tillbringat hela sitt liv i den enfaldens högborg som svensk lagidrott utgör och som sedan ska veckla in sig i definitioner av svenskheten på bästa sändingstid. Wernersson förresten, han skulle nog passa bra som ekonom eftersom han aldrig har haft ett rätt och ändå kallas för expert.

Nåallafall, programmen handlar om hur många unga spelare i allsvenskan och juniorlandslagen som numera har invandrarbakgrund, hur denna andel växer snabbt och hur positiv denna utveckling är. På något sätt verkar SVT mena att det är Zlatans förtjänst. Det tror jag inte alls. Inte heller är jag säker på att detta är positivt.

Är inte risken stor att det ligger något i denna (mycket generaliserande) story: Invandrarbarn går i genomsnitt i sämre skolor, bor mer trångbott, har "sämre" sociala nätverk och har föräldrar som inte kan lotsa dem i ett samhälle de själva inte är en del av. De bor i ghetton där gårdens fotbollsplan blir minst lika mycket hem som den trånga lägenheten där varken plats eller hjälp till läxläsning finns. Varken föräldrar eller ungdomar har några jobb, åtminstone inga bra jobb. Du, ungdom i Sverige med fel bakgrund, du har nu två val: Starta en pizzeria med svart arbetskraft och jobba 24/7 eller bli fotbollsspelare.

Av hundra som vill bli fotbollsspelare lyckas en. Av 1000 000 som vill bli fotbollsspelare blir högst en Zlatan. Resten blir det inte. För varje ny spelare i allsvenskan finns det många fler som inte kom dit. Ändå är det bra att alla och envar tror att de ska lyckas? Om det är bristen på andra hopp som gör fotbollen till det enda hoppet? Utanförskap och segregation i fotbollens tjänst. Kom inte och säg att det mångkulturella franska landslaget är ett bevis på alla braiga möjligheter man har som afrikan i Marseille. NBA-basket: Titta va bra det går för ungdomarna från ghettot.

De som inte kommer lyckas kan leva länge på hoppet men förr eller senare blir de smärtsamt medvetna om att de inte kommer landa på andra sidan och att de istället befinner sig i fritt fall. Förändringen av fotbollssverige kanske är bra för fotbollen, men det är inget bra tecken för Sverige. Segregationen måste brytas. Därför ska lönekostnaderna sänkas för de i utanförskap. Borgarna har så rätt i detta! Om jag måste välja mellan invandrare i landslaget, och invandrare i samhället väljer jag lätt det senare.

Förrsten 1: jag minns en intervju med Zlatan för länge sedan innan han hade debuterat i landslaget. Det fanns då en teoretisk möjlighet att han skulle spela för Kroatien istället och reportern frågade om han kände sig som svensk eller kroat eller vad? Zlatan undvek frågan men reportern insisterade. Zlatan: (eftertänksamt) "Nääemään...", (sken upp i sitt leende) "ja e Zlatan". Så jävla förlösande! Basta! Du kan försöka trycka in mig i vilken grupp du vill för att bekräfta ditt jävla identitetssystem, men jag är en individ så fuck off!

Förresten 2: Jag tycker att vi ska byta nomenklatur för det här med svensk, invandrare etc. För att inte kontrastera "svensk" mot "invandrare", vilket insinuerar att invandraren inte är svensk, pratar den politiskt korrekte idag om "svenskar" och "nysvenskar ". Men från och med nu kommer jag försöka ta steget fullt ut och byta plats på begreppen så att det blir "svenskar" och "gammelsvenskar". Häng med!

Rätt att sponsra invandrare och trotsa facket!

För typ sex år sedan smög jag in på ett seminarium med Ekonomiska Rådet, en liten statlig myndighet som skulle agera bollplank åt Finansdep i vetenskapliga frågor. Det var nog inte meningen att jag skulle vara med, men ung och rebellisk som man var lyckades jag planka in på något sätt (misstänksamma blickar från akademiska potentater är grym vardags-edge med för en ekonom från medelklassen).

Det var här jag på riktigt insåg att det faktiskt finns praktpuckon som kan titulera sig. Sillahjärnan och tillika professorn från Gbg som höll föredrag om hur man kunde använda energiskatter för att minska skadlig energikonsumtion menade att industrier fick problem om man beskattade dem. Det var inte bra eftersom dessa då gick i konkurs eller drog utomlands, och man kunde istället öka skatten på fjärrvärme, för det var en mer "stabil skattebas". Förutom att detta till synes vetenskapliga påstående givetvis är etiskt oerhört dubiöst (skatta skiten ur dem som råkar ha fjärrvärme för de kan ändå inte byta) finns en annan uppenbar fråga att ställa. Den ställdes också av Tore Ellingsen som hade stuttit och skruvat på sig länge: "Vad var då poängen med skatten om det räknas som dåligt att vi blir av med verksamheter med hög energianvändning?" Tore är en grymt sansad akademiker som har en självklar förmåga att se skogen och ignorera eventuella skymmande träd. Sådana som inte alltid passar bra med politiker.

Som av en händelse har Tore också pluggat på LSE. Det betyder sannolikt att han liksom jag har försökt köpa kaffe på olika fik och lunchställen här i London. Det är inte alltid lätt. Därför att de på andra sidan disken inte pratar eller förstår engelska särskilt väl. "Kan jag få en Americano fast med lite mindre vatten i så att den blir mindre men starkare?", frågar jag. Inte sällan följs denna enkla beställning av fem minuters förvirring, uthällda blaskkaffe, och en kund som kämpar med att verka tolerant trots att bussen hunnit gå för länge sedan. Samma problem uppstår mer sällan när personen på andra sidan disken faktiskt behärskar språket. Det är tyvärr tydligt, vare sig man vill att det ska vara så eller inte, att det från både kundens och arbetsgivarens perspektiv hade varit mer värdefullt om det inte hade gått åt dubbelt så mycket kaffe och tid för att få fram en kopp kaffe.

I Sverige har vi inte det här problemet. För nysvenskar som inte kan språket har inga jobb. Skönt! Då får man sitt kaffe som man vill ha det. -Nej, det är inte bra, det är ett stort problem!
Och det är dags att sluta hoppas på att arbetsgivaren och kunden ska vilja betala samma pris för kaffet och samma lön till den som inte kan språket som till den som kan språket. Detta har redan visat sig vara en ogrundad förhoppning. Ekonomer har i huvudsak rätt om tillgång och efterfrågan. Och det är lika sant oavsett vilken syn man själv högst personligen råkar ha på "värdet av arbete" som jag tillstår är en komplicerad fråga.

Däför tycker jag att regeringens nystartsjobb med sponsring av flyktingars och många andra invandrares jobb är en grymt bra idé och jag har svårt att förstå kritikerna. Man måste våga se svaren på frågorna A,B och C från mitt förra inlägg i vitögat istället för att begrava huvudet i sanden! Det som kostar mindre kommer vi vilja ha mer av. Hur svårt kan det vara? Därför är det bra att åtminstone prova att varaktigt sänka kostnaderna för ett företag att anställa flyktingar om man vill ta tag i det problemet. Tore Ellingsen uttryckte detta så mycket bättre än jag inför valet 2006. Han skrev så här i Ekonomisk Debatt:

Flyktingar som kommit till Sverige under de senaste femton åren har haft mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten är omfattande och långvarig. Den viktigaste orsaken är uppenbar. Många flyktingar kan helt enkelt inte prestera en arbetsinsats som motsvarar en avtalsenlig
lön. (...)
Om man vill kraftigt reducera arbetslösheten bland flyktingar finns två alternativ. Antingen måste man göra lönebildningen mer flexibel, så att flyktingar kan skaffa ett första jobb till en
lön som motsvarar värdet av deras arbetsinsats, eller så måste man selektivt stödja flyktingars jobb.

Eftersom beslut om lönebildningen till stor del fattas av arbetsmarknadens parter, kan Finansdepartementet bäst gripa in genom att påverka löneskatterna. Redan under mitt första år i Ekonomiska Rådet påpekade jag att en varaktig sänkning av arbetsgivaravgiften för flyktingar bör övervägas om man vill ge dem en chans på arbetsmarknaden. Jag upprepade budskapet som ett mantra under fyra år, men sannolikt helt utan effekt. Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar. Tycker man inte att arbetslöshet bland flyktingar är ett problem, eller är frågan så infekterad att man inte ens vågar diskutera den i slutna rum på Finansdepartementet? Eller ännu värre: Föredrar regeringen att hålla flyktingarna borta från arbetsmarknaden?

Han talar alltså till den förra sosse-regeringen. I sossarna sitter facket i verkställande utskottet. Det gör de inte i alianspartieterna. Därför har det nu hänt något. Tack!

Se hit! En ekonomiexamen on-line (Littorin-style)

Det värsta är över, nu är det nedförsbacke. Ett helt års mikroekonomi och ekonometri avtenterat på tre dagar. Anfäkta och anamma vad jobbigt det var! Men förhoppningsvis lärde man sig något på vägen. Låt mig beskriva kort vad jag har fördjupat mig i och samtidigt ge en bakgrund till varför en ekonom kan bli så förbryllad av att betrakta världen på andra sidan spåret, se bl a här om sjukvård, här om klimatpolitik och här om kompispriser.

Mikroekonomi är samlingsnamnet på en mängd teorier som bygger på samma grundprincip: Först leker man att (man säger iofs "antar att" för att verka lite mallig men det är samma sak) det finns några olika aktörer i världen som gillar olika saker på olika sätt. Sedan funderar man över vad de troligen skulle göra om de fick möjlighet att frivilligt samarbeta och byta grejer med varandra. Ofta gissar man att hon som gillar något, säg en kopp kaffe, lika mycket som hon gillar tio kronor sällan betalar mer än tio kronor för en kopp kaffe. En annan vanlig gissning är att om det kostar mer än tio kronor att få fram en kopp kaffe så kommer inte så många brygga något kaffe åt den som inte betalar mer än en tia. Av detta drar man slutsatsen att om det är dyrt att brygga kaffe så blir priset högt och få köper kaffe.

Ekonometri å sin sida bygger på statistik och är samlingsnamnet för de metoder som ekonomer använder för att kolla om ens gissningslekar faktiskt stämmer med vad som händer i verkligheten. På så sätt blir ekonomin en vetenskap och inte en gissningsfilosofi: Man funderar ut en teori om att det kommer säljas färre koppar kaffe om det blir dyrare att få fram en kopp kaffe. Om det sedan plötsligt blir dyrare på riktigt att brygga en kopp kaffe så springer man ut i verkligheten och kollar med hjälp av sina ekonometriska/statiska metoder om det faktiskt är så att färre koppar kaffe köps och säljs på grund av detta.

Vi ekonomer har genom åren blivit ganska säkra på att det här med tillgång och efterfrågan faktiskt oftast funkar som med kaffet ovan, att om något kostar mer så kommer det finnas mindre av det. Vi har tydligen lyckats övertyga rätt många andra också: Det finns alkohol- och tobaksskatter, diverse dåligheter är belagda med böter och vite och miljöfarlig verksamhet beskattas mer och mer, allt med stöd av insikten om att folk gör mindre av saker som är dyra och mer av saker som är billiga. De flesta av oss använder oss dagligen av denna kunskap. För att se om du besitter den, testa att svara på följande lite kluriga frågor:

A. Om det är dyrt med kaffe så...
1) Kan alla bälga i sig hur mycket som helst
X) Kommer det köpas färre koppar kaffe
2) Vet inte

B. Om folk köper färre koppar kaffe för att det är dyrt så kan de få råd genom att
1) Man satsar några miljarder på en kaffeförmedling
X) Man hjälper dem att betala för kaffet
2) Vet inte

C. Om man hjälper någon att betala för kaffe så det blir billigare för kafégästerna så kommer priset på thé sannolikt att
1) Gå upp eftersom alla hellre vill ha thé nu när kaffet kostar mindre
X) Gå ner eftersom annars får man inget sålt nu när kaffet kostar mindre
2) Vet inte

Rätt svar på alla frågorna är X, och det tror jag att de flesta hade klurat ut. Jag tycker att det är förbryllande hur ofta folk helt bortser från det som de annars tycker är så självklart. När facket, det gamla arbetarpartiet och nu också det nya arbetarpartiet samtidigt tycker att alla ska ha hög lön och att alla ska ha ett jobb så blir jag lite fundersam. Låter det inte, om än bara lite, motsägelsefullt? Det är som att plötsligt svara 1) eller möjligen 2) på fråga A trots att man i alla andra sammanhang kan svaret. Dessutom svarar de konsekvent fel på fråga B.

Varför svarar de fel? -Därför att de faktiskt vet svaret på C. Symboliken i C avser att om man gör det billigare för företag att anställa en grupp på arbetsmarknaden, t ex ungdomar/flyktingar, ("kaffe") så kommer det att sätta press på lönerna för alla andra (priset för "thé"). Denna fråga som jag själv tycker är något svårare än de andra skulle Wanja inte missa ens i sömnen eller på språng mellan två styrelsmöten. Bravo! Men varför låtsas hon att hon inte kan svaret på A och B då? -Därför att hon tar ditt jobb på allvar och då gäller det att företräda sina medlemmar (som till allra största delen är sådana som har jobb redan). De vill ha höga löner och då skiter de visst i att det blir färre jobb och fler arbetslösa vilket man lätt inser om man kan svaret på fråga A. Och då vore det väl synd att paja det genom en effektiv arbetsmarknadspolitik, dvs genom att svara rätt på fråga B.

Det finns en tydlig motsättning mellan de i facket som har jobb och de som ännu inte har det. Man vill inte sponsra de som har det svårt på arbetsmarknaden eftersom det drabbar den stora massan som inte har det svårt. Solidaritet hette det visst.

Före valet 2006 fanns det politiker i Sverige som kunde svaret på A och B men av någon anledning svarade 1) eller 2) på C. Men eftersom svenska folket bara röstar på de som kör LALALALALALA-dövöra på A och B så är de nu så gott som utdöda.

Sådär, nu har man lagt upp smashboll för att som utlovat skriva om facket och invandrarsponsring nästa gång.

En ekonom under uppfostran

En ekonom befinner sig i examinationstider. Jag skriver tentor nästa vecka och kommer därför inte att skriva några fler inlägg förrän efter det. Har dock en del rubriker färdiga som bara behöver en text under sig också. Men det får alltså bli efter nästa vecka. Några teasers dock:

• Konsultblick på restaurang
• En teori om handväskor
• Ett idrottens försvarstal
• En teori mäklarbrickor
• Våga sponsra invandrare och trotsa facket!
• Varför så flata om trans-europeiska bögar?
• Socialstyrelsens lögner om jämställdhet
• Att sänka skatter för de rika
• Lyssna aldrig på myndigheter!

Någon som har åsikter om vad jag ska ta först?

Komik i valrörelsen. Jag har bestämt mig.

Tänkte gå och rösta på måndag här i London och ägnar därför lite tid till att surfa runt bland kandidaternas presentationer på nätet. Det är fantastiskt underhållande att betrakta dessa tidstypiska avtryck av Obama-hausen och Timell-effekten. När våra lokala puckon ska försöka apa efter Obamas new campaigning genom hemkokt snickarkonst skapas stor samtidshumor. Några av våra snidigaste PR-konsulter i tajta braller har varit över i D.C. och gått på seminarier om Obamas banbrytande kampanjformer. Sedan har de inte mer än hunnit hem innan det är dags att sjösätta egna föredrag och uppdrag för kunderna i de trötta svenska partimaskinerierna. Eftersom de som beslutar inte hänger med i svängarna släpper de istället fram partikansliens nya fräscha mediemänniskor som fulla av energi får kasta sig över internet, mulitmedia, och direktkommunikation för att förverkliga sig själva. Det blir bara sjukt kul när denna kedja småningom omvandlas i något konkret. Kolla Obamas antites Lena Ek som ska presenteras i en levande skildring på Centerns hemsida. Det skönaste är nästan det där nya fräscha tricket att komma gående mot kameran när man börjar prata.

Och så alliansens unga affischgossar... Är det så här en valbar ung man ser ut 2009? Internatskola möter frikyrkopastor. Fine, jag är ingen renodlad pr-snubbe, det kanske funkar men det är inte svårt att haja att svenska folket tror att det här valet mest är på låtsas när man ser obama-timellmaterialet. Moderaterna är fantastiska: Det är svårt att säga vad som är roligast, Christoffer Fjellners klipp om en finning ung och extremt frånstötande überklasskilles resa från Lundsberg till praoplatsen på pappas jobb i Bryssel där han busar genom att sälja snus. Eller ChristOffer Järkeborns egenskrivna schlagerballad som blir mer osannolik för varje takt som går. Bäst är nog slutet där "Here my voooice, We can change the-e wo-orld" föregår tonartshöjningens "Trust your heaaaart, bless the staaars" i crescendo. Fredrik Malm försöker åtminstone vara seriös, men för mig som gammal kompis till Fredrik är detta ändå sjukt kul. På något sätt är det svårt att se det riktigt statsmannamässiga att lysa igenom i denna fräscha amerikanska direktkommunikation när man känner mannen som en tolvårig fotbollsspillivink.













Nåja, jag kommer att lägga min röst på Isabella Lövin, du vet hon med boken Tyst Hav. Fisket utgör ett klassiskt exempel på två fundamentala missförstånd i den socialistiska läran, nämligen att "allmänningarnas tragedi" inte existerar och att rättet till att få betalt gäller oavsett om man gör någon nytta eller inte: Fiskbestånd (allmänning) som ingen kontrollerar kommer inte att förvaltas frivilligt av någon och alltså blir allmänningen överutnyttjad till allas förtret och i det här fallet katastrof. Om man dessutom subventionerar fiskare för att man tycker synd om folk som kommer och grinar för att de blir av med jobbet när om man säger till dem att sluta paja, då barkar det riktigt åt skogen. Frågan är underprioriterad av EU och därför får Lövin min röst.

En språkpolis vaknar till liv. Fan också!

Så här mitt i det svenska språkets postmoderna Lindströmska era är det kanske opassande att göra ett språkpolisiärt ingripande. Men jag känner ändå att stämningen från mitt förra inlägg kräver att jag fortsätter lite i moralkonservatismens tecken.

Vi ska tacka Fredrik Lindström för att han har lärt oss att det talade språket föregår det skrivna och därför kan inte det skrivna tjäna som mall för det talade. -Att språket är ett verktyg som vi själva skapar för vårt behov att uttrycka oss och inte en utifrån given mall som ska tillämpas. När vad vi vill uttrycka förändras så förändras också språket och det är inget ont i det, tvärtom.

Det är därför ok att den underordnande konjunktionen innan numera används som substitut för tidsprepositionen före även om det ibland kan vara bra att använda rätt variant (...eftersom Mikael redan innan/före maten kom på bordet hade...), ja, du fattar, efter konjunktionen följer en hel sats, och efter prepositionen bara ett ord. Oftast spelar det ju dock ingen roll och så länge det är tydligt vad man menar så finns ingen logik i att vara paragrafryttare. Detsamma gäller förstås mindre än mig/jag och liknande.

Så långt kan jag inta en ödmjuk hållning till normavvikelser. Men någonstans måste man dra gränsen. Det är åt helvete korkat att i sitt postmoderna rus av lättja supa bort tydligheten i språket och därmed gå miste om dess nyanser. -Och det är här mitt polisiära uppdrag kommer in. En numera för sin språkbegåvning rikskänd vän uppmärksammade mig för sju år sedan på att uttrycket även fast har börjat användas istället för fastän och även om. Sedan dess har det bara blivit värre vilket är dumt och fel. Vi går dit även om det regnar betyder att det antingen är osäkert om det faktiskt regnar och/eller så är det mindre viktigt. Byt ut även om mot fastän så blir det plötsligt säkert och viktigt att det regnar. Varför kasta bort denna del av budskapet?

Sär skrivningar. Jag vet, uttjatat, men för helvete, inte hjälper det! Det var med sorg i bröstet som jag såg skrivihop.nu lägga ner. Jag hade precis börjat engagera mig och drömde om att vi i stockholmskontingenten skulle skapa en antisärskrivningslynchmob. Vi skulle gå in på bilannonserna på Blocket (här finns bara förtappade miffon, kolla själv) och välja ut våra offer, bestämma träff, trevligt ta reda på vad de gör och jobbar med för att sedan lämna den fruktade skrivihop.nu-lappen: "Vi över vakar dig. Inga sned steg.". Men varför bryr jag mig? För att det inte går att läsa vad folk skriver och för att de inte skriver vad de menar. Gå in på fina libanesen uppe på Regeringsgatan, kolla menyn och konstatera att maten enligt deras egen utsago är "fett fattig". Eller bränn upp till Sandviken och luncha på Klaras krog. Beställ en renbögsfile med rom sås.

Problemet är att folk inte kan uttrycka sig, vilket låter som ett snobbigt problem, men det är det fan inte! Betänk vad det betyder egentligen. Det har ingenting att göra med att göra rätt eller att tillfredsställa någon fachistoid svensklärare, språkpolis eller folkpartist. Det handlar om att inte kunna sätta ord på och uttrycka sina egna tankar och känslor. När vi en gång väl har insett att alla språkliga uttryck har ett alibi i att det sätter ord på vad våra tankar, så inser vi lika lätt att tillgången till språket är den viktigaste av tillgångar för att kunna formulera, sortera och förstå nya tankar och kanske framförallt andras tankar.

Ord säger mer än tusen tankar. Jag minns särskilt första gången jag läste begreppet doing gender (vet inte vad det heter på svenska men alltså att utföra handlingar vars främsta syfte är att uttrycka ens manlighet eller kvinnlighet). Det var som en uppenbarelse. Bara genom att lära mig ett nytt ord föll plötsligt hundra tankar på plats som jag inte ens visste att jag hade och med ens fick allt från fotbollsfight till flickfniss en större mening. Det är asbra! Ok, detta exempel kanske faktiskt drar åt det snobbiga och mest tilltalar er som redan är bekanta med begreppet i fråga.

Så ta ett viktigare exemplet istället: Jag läste en essä för ett par år sedan om en stökig ung kille som i rätten skulle beskriva vad som hade hänt vid ett bråk i tunnelbanan. Killen som var 16 år beskrev att jag satt framför honom. Efter några minuters förvirring insåg åklagaren att han menade att jag satt mitt emot men killen förstod inte den språkliga skillnaden. Killen är född i Sverige. Hela vinkeln på artikeln handlade om hur ungdomars problem att uttrycka sig när de inte hade tillgång till ett rikt språk spillde över i en allmän frustration över att inte kunna förstå och ännu mindre vara en del av skeendet omkring sig. Det kallas alienation och är asdåligt.

Det faktum att språkkunskaper är viktiga för att få jobb är bara en detalj i sammanhanget. Att utveckla sitt språk är långt mycket viktigare än så. Språket bestämmer inte bara vilka tankar vi kan uttrycka utan också vilka tankar vi kan tänka. Dessutom är det en stark klassbarriär. -En klassbarriär som inte kommer att brytas av sig själv. Det gör ont för språkknoppar att brista och de kommer att undvika det tills de får hjälp med det. Eller, nej, tills de tvingas till det. Ty den enskildes incitament är alltför svagt för att skapande av möjligheter till lärande ska vara tillräckligt. Jag kan inte hjälpa det, en liberal har besegrat sig själv: Fram för hårdare språkkrav! (Vad nu det betyder i praktiken).

Golddiggers.com: När hela samtiden känns anakron

Titeln på det här inlägget är möjligen contradictio in adjecto, dvs motsägelsefull i sig själv, men det känns fasen så idag. Kanske är det bara början. När man fyllt tretio börjar samtiden springa ifrån en och till slut blir man den där som man inte skulle bli. Som fåtöljsittande knyter näven i fickan och nickar så där vaggande ända nere från bröstryggen när Alf Svensson brer på om hur folk "ute i stugorna" känner inför dagens omoral.

Men med den risken i bakhuvudet frågar jag mig vad fan folk håller på med? Här i UK har det varit mediedrev kring landets högsta folkvalda (MPs) efter att journalister fått tag på kvitton som de lämnat in för att få tillbaka pengar av skattebetalarna. Och här snackar vi fan inga Toblerone. Den verkliga puckopokalen tar en pensionerad MP som tyckte att det var rimligt att tjacka på sig en bokhylla för £18 000 (~SEK 200 000 ) två veckor innan han stämplade ut för sista gången. I en radiointervju kan han inte förstå vad som skulle vara fel med det, han behövde den ju i jobbet. Att han pensionerades två veckor senare tycker han tydligen är ett arument för hans "legitimate claim" (krydda det försvarstalet med en posh british accent så klart).

Hela mediedrivet är annars uppenbarligen och som vanligt högst överdrivet om man orkar gå bakom kuliserna och kolla vad de faktiskt anklagas för. Icke desto mindre har Justitieministern tagit någon sorts time-out under pågående utredning av hans kostnader för dubbelt boende, oppositionsledaren Camerons assistent har fått foten och en annan parlamentariker verkar också sitta med skägget i skittunnan.

Riktigt så där british bizarre blir det när jag var inne på BBC och skulle kolla lite nyheter till frukosten och sätter kaffet i vrångstrupen, som man ju gör i Alf Svenssons stugsverige, när jag ser inslaget om modellen och gold-diggern Aaliyah. Unga fröken har en balanserad framtoning och gör anspråk på att vara helt normal när hon går ut med att hon är ute efter att träffa en miljonär (tänk £). Hon är en gold-digger och tillsammans med 680 andra brudar bara i London har hon en profil på golddiggers.uk.com där supposedly snygga brudar (men ack nej, vi snackar England här) kan dejta "affluent" snubbar. En rik snubbe ser till att tillgodose hennes materiella behov och hon bidrar med sin kvinnliga fägring och lite extra anchovies mellan lakanen. Men någon prostitution är det ju inte frågan om. Tjena! Klart att hon är en hora, vilket är helt ok om hon vill vara det men här ute i stugan kallar vi saker vid dess rätta namn.

Efter lite efterforskningar visar det sig att denna parodi på Kejsarens nya kläder med dubbeltydig nakenhet är allt annat än begränsad till ett bisarrt exempel. Råkade nämligen först gå till golddigger.com och hamnar då på en portal för "Sugar Daddy Dating" där diverse virtuella horhus med normaliserande täckmantel huseras. Sverige verkar inte ha något sådant ännu. Men i London finns allt. En av länkarna på denna portal påminner mig om en annons jag läste i en London-magazine i vintras: illicitencounters.com. Professionellt, seriöst och diskret kan man lägga upp en profil och nätdejta för att som stadgad boka diskreta möten med andra stadgade för att krydda vardagen. Sverige verkar inte ha något sådant ännu men här ute i stugorna fasar vi för den dagen då denna tillfällesstruktur för att hava begär till din nästas hustru når vår lilla by.

Men i Sverige har vi åtminstone Mats Blückert, elitidioten och fritidskonsulenten från Täby som ska göra gold-diggers av Täbytjejer. Han ska ju iofs bara arra ett oskyldigt Girls And the City-läger men likheterna mellan Sex And the City-idealet och gold-diggern Aaliyah är slående. Minns att hela SAtC-filmen handlar om livet för unga tjejer som kommit till storstaden för att finna "The two L:s -Love and Labels". Någon som tror att Aaliyah inte har växt upp med SAtC? Vad handlar hennes liv om? -Love and Labels!

Europa: Fråga nån som vet istället

Ignorance is a bliss. Allt är så mycket enklare om man inte vet så mycket. Från denna utgångspunkt kommer jag troligen att skriva något mer om parlamentsvalet framöver. För den mer grundligt EU-intresserade kan jag rekommendera denna text på Brakblogg som fick åtminstone mig att känna mig sönderläst angående mitt förhållande till EU. Det är jobbigt med experter men ibland kan de vara bra att ha.

Skit i EMU och snacka EU istället!

Jag har ändrat mig. Jag skriver inget mer om EMU just nu. Varför? -Därför att jag håller med Raj-raj om att det inte har med EU-valet att göra och då ska jag inte ryckas med av att några nervösa allianspartier med opinionsvinden i fejan börjar gripa efter röstmaximerande icke-frågor.

Det är alltid samma visa. När ekonomin går dåligt börjar de små svenskarna ogilla utlänningar. När opinionen går dåligt börjar de små partierna ogilla rim och reson och griper efter substanslösa frågor som man inte riskerar kärnväljare med men som kan vinna ett gäng röster på marginalen. KD och FP ska snacka EMU trots att vi nyss hade folkomröstning och nu ska ha debatt om vad vilka parlamentariker ska driva i Bryssel. Andra exempel är FP som av någon anledning någon gång kom på att de vill gå med i NATO, KD som inför förra valet plötsligt gläfste något om att de skulle sänka bensinskatten och inför valet före det var det FP och språktestet. Synd att det är bröllop på g, annars hade jag kunnat ge mig fasen på att V skulle rycka tag i monarkifrågan om de hamnar på gärdsgården till nästa sommar.

Men det är klart, varför skulle vi väljare förstå att EMU inte har med EU-valet att göra? Enligt moderaternas dubiösa undersökning som Per Schlugmann presenterade på DN-utspel (aka DN-Debatt, men har någon sett någon debatt där?) härom dagen så tycker vi svenskar att Margot Wallström är bäst på att företräda Sverige i EU. Ok, om det är sant borde hon nog få kicken. Hennes jobb som kommissionär är nämligen att bevaka gemensamma europeiska intressen och definitivt inte att företräda Sverige.

Ok, erkänner att min poäng om Wallströms uppdrag är något formalistisk. Som svensk är det lätt att tro att saker funkar som det är tänkt, nämligen att kommissionen är neutral gentemot EU-länderna. Men det får väl vara någon måtta på hur naiv man får bli angående det: Miljöminister Carlgren vill införa en europeisk koldioxidskatt, men tror att det är kommissionen som bestämmer hur stor den ska bli när de lägger fram sitt förslag för medlemsländerna att ta ställning till. Kom igen nu Carlgren, sätt till axeln någon gång istället för att lämna skatten som byte för äckliga franska lobbyister!

I alla fall.. Svenskarnas kunskaper om EU är vidunderligt dåliga. Men det är klart, det tar väl ett tag. Vi har ju bara varit med i snart 15 bast och på EU-nivå bestäms ju bara över Östersjöns miljö, klimatpolitiken, att vi pajar för alla fattiga länder genom jordbrukspolitik och protektionism och några saker till. Rekommenderar därför DNs crash course i EU-kunskap.

EMU revisited

När jag gick på gymnasiet hade jag en "Nej till EG"-pin på min jacka. Jag fick inte rösta men fattade inte alls poängen med det där extra byråkratilagret. Idag har jag ändrat mig. Den 14e september i år är det redan sex år sedan vi sa nej till Euron och jag stod återigen på nej-sidan. Denna gång betdyligt mer insatt än de flesta, mycket p g a att debatten var så stimularnde att följa och delta i.

Kanske är jag nostaligisk, men jag kan inte minnas att jag varken förr eller senare har upplevt en debatt så öppen och fri från stela diskurser (alltså typ inte "inrutad") som den svenska EMU-debatten. Rätt och fel gick fortfarande att definera och skyttegravarna var inte så djupt nedtrampade och cementerade som de brukar vara. Dessutom trängdes folk från höger och vänster i samma läger så alla hade tillgång till fri åsiktsbildning utan att frukta de vanliga åsiktsfrändernas ostracism. Johan Ehrenberg och Sven Hagströmer sade ja medan Lars Ohly och Mats Qviberg var drivande nej-sägare. Statsvetarna var oense. Ekonomerna var oense. Och jag höll med Ohly. Har jag ändrat mig i den här frågan? Nej, det har jag inte, men det står fortfarande och väger precis som för sex år sedan.

Jag skrev på detta inlägg för en dryg månad sedan men kom mig inte för att publicera det eftersom det kändes inaktuellt trots att jag ville föregå debatten. Men oj så rätt jag hade. Se nästa stycke:

Det är idag viktigt att ha sakernas tillstånd klara för sig eftersom vi har ett val till Europaparlamentet att se fram emot i sommar. Detta bland annat för att det gamla idépartiet Folkpartiet, idag omvänt till ett "jag-fick-en-idépartiet" med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att föra upp euron på dagordningen inom kort. (Man har internt vässat argumenten för euron och Björklund var i januari ute och ljög om att finanskrisen drabbar oss extra för att vi har fel valuta).

Sedan dess har Fp:s skit hamnat i fläkten. Nu ångar man på för fullt med synnerligen tendentiösa tolkningar av omvärlden.

Därför tänker jag göra ett inlägg till om euron. I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att enkelt sammanfatta vad jag ser som de huvudsakliga argumenten för och emot EMU. Jag tycker nämligen att bristen i debatten förra gången var att den tenderade att vara antingen komplicerat akademisk (optimala valutaområden/beslutsgångar i EcoFin) eller bedragande simplistisk (slippa växla pengar på Kanariöarna/lägre räntor i Finland). Den senare tendensen verkar få komma att dominera nu eftersom ingen annan än folkpartistiska politiker deltar.

PS1 Visste du att EMU står för Ekonomisk och Monetär Union, (inte Europeiska MU)?
PS2 Jag är medveten om att jag med detta och mitt inlägg om tågbranschen nu börjar gränsa till systematiskt messerschmidtande vilket strider mot Konstitutionen, men detta får tills vidare passera så länge det inte blir en vana.

Football economics

The best thing about football I think is that you can allow yourself to be just unreasonably stupid for 2x45 minutes. Without even thinking, you are an expert, you are convinced, you are true, you have the best sets of eyes and ears on the planet. -And, you always know what he should have done. Empirical evidence against any theory that you might have about the game just lacks importance since it can not measure up to the intuitive insightfulness of your genius. Look at the English for example. It is a bit depressing for me to study econometrics/statistics in this country which infallibly believes it will win the next world cup even though any statistical approach to historical data should reveal the obvious conclusion that they will not.

Since their is no game going on right now, let me seize the opportunity to dwell a bit on a few other, to an economist at least, absorbing aspects of the game:

Corners kicks: Why doesn’t the offensive team ALWAYS have two players out by the corner? The typical set-up of a corner kick is that the defending team draws back all its players except one into their own penalty box to defend. The offensive team leaves four players (including goalie) for defence, one player takes the corner and the rest are in the box. So they are outnumbered 10 to 6 in the box. If they move one player out towards the corner, the defending team should, and always does, follow with two players not to be outnumbered out there if there is a short corner pass. So the offensive team gains the possibility of a short corner and they improve their situation in the box to 8 against 5. Is this not an example of a dominant strategy that is best no matter what the other team does? So why don’t they use it?

Counting goals: During a league game, the team that scores the most goals wins three points and the other team zero points. If the score is even, they get one point each. So the rules are fair, teams are even-handed. Imagine you are offered to change the rules so that you get to play at home for the rest of the season, but you would lose if the score is even in a game. Would you accept? –No, you probably wouldn’t. So why are teams often happy about drawing 0-0 in the away games in Champions league which sets them in this position for the home game? I don’t know!

Football money 1: A friend of mine had the dubious pleasure of writing a masters thesis in Finance a couple of years ago. But he did it in an interesting way: He found that a winning result in the Sunday league game for a team that was listed on the stock exchange, on average made the team’s stock price rise on Monday. By systematically following the odds at the bookmakers, the results, and thereby the movement of the stock, could be predicted. This is the most interesting economics paper I have ever seen: You can actually make money by following football. Set up a mutual fund anyone?

Football money 2: Just a piece of advice to all the “loyal” footballers who claim publicly that they would not want to represent another club. Don’t say that until you have signed the last contract of your career! You don’t need a PhD in negotiation skills to understand that saying so will not be very helpful in wage talks. “Oh, so if we lower your wage you want to stay anyway just to be able to wear that old t-shirt a while longer?!”

P.S. My thought was actually to write about mixed strategy equilibria in penalty shoot-outs, but last time I spoke about it someone convinced me that most people did not find the topic as intriguing as I do. (See articles here and here.)

P.P.S. Watching yesterday's game between Real Madrid and Barcelona was something else. I think FIFA should impose a new rule that prohibits Iniesta and Messi to play on the same team. It is just unfair to have two extraterrestrials out there at the same time. Have you seen those two move the ball together? They make those video games retrospectively realistic. What used to be possible only in the world of computers is now available at a stadium near you. Most notably at Stamford Bridge on Tuesday. I can't wait!

Sköna maj välkommen! -En högtidsantologi

I London vet jag inte om man firar första maj så mycket och valborg har de inte hört talas om så det är bara att acceptera att jag missar firandet av denna högtid i år. Mycket tråkigt eftersom jag gillar våra svenska högtider skarpt. De liksom befriar en från kristendomsarvets bojor och låter en vara hedning igen. Faktum är att oavsett vad etablisemanget har karvat in i kalendern genom århundradena så insåg jag härom året vid en närmare granskning att det finns inget kristet alls i det som min pursvenska släkt har överantvardat till mig i form av traditionalistiskt leverne under årets högtider. Inte ens på julen. Jag vet inte hur andras kalendrar ser ut, men ungefär så här ser högtidsåret ut för min del:

1. Nyårsnatten. Obligatoriska inslag: Först lite dyrare dricka, smart mat, bordsskick, vita dukar, cigarr i rockfickan, framtidsplaner. Sedan super man ner sig. Och tur är väl det eftersom man alltid ska ut och frysa fåtöljen av sig vid tolvslaget och tjoa i falsett åt att någon överförfriskad kompis riskerar livet för att bränna upp ett par tusenlappar i meningslöst pyrotekniskt industristöd.

2. (Påsk) Min sämsta högtid. Jag firar inte påsk så mycket faktiskt. Käkar typ inte godis och har aldrig fattat det där med att trycka i sig en massa ägg. Är det gott eller? Förresten, vad gör hönsen resten av året när folk äter färre ägg? Har de nån slags swat-team med hönor som bara rycker ut på påsken och som sedan går på slakt eller har andra jobb? Eller matar de hönsen med ryssfemor före påsk så att det blir en jävla ägglossning just då? Nåja, annars är det fattigmanskost som gäller. Sill, potäter. (Ingen gräslök till sillen av någon anledning vilket alltid har irriterat mig). På senare år har jag lyckats smyga in mer och mer snaps by association med sillen, men det är något skumt med påsken som gör att stämningen aldrig tillåter att man blir packad.

3. Valborg. Obligatoriska inslag: Jag höll på att säga majbrasa och hela den bagen med tombola, en desarmerad hellre-än-bra-kör och någon lokal föreningsnisse som håller vårtal genom ett felmonterat högtalarsystem i motvind. Men det är egentligen bara supandet som definierar Valborg. Även här för att klara vädret tror jag. Ingen mat hör hit konstigt nog. Man hade ju trott att någon skulle komma på att man kan grilla korv över glöden efter brasan men tydligen inte. Ibland planerar någon en picknick men sedan tappar man bort dem med korgen och slaskar istället i sig en pizza någonstans där man kan värma sig lite.

Första maj firar jag egentligen inte men förra året partajade jag lite i Humlegården genom att hamna i klinch med en fack-pajas som delade ut lappar med ett budskap som jag inte gillade och som han inte förstod sig på. Varför är det ingen som roar sig med att motdemonstrera förresten? Vore sjukt kul att glida in i ledet bakom Wanja med ett "Ropen skalla Bonus åt alla"-plakat eller liknande. Jag minns för övrigt en ganska okänd satirisk bok av Vilhelm Moberg (1953) som jag läste i svenskan i gymnasiet (valde den för att den var kort så klart) där huvudpersonen åker för att studera hur landet "Idyllien" fungerar. Han rapporterar hem att det Statsbärande partiet som hade skaffat sig monopol på makten hade inrättat en helgdag då de som hade makten skulle kunna protestera mot de som inte hade makten. (även i övrigt en mycket läsvärd bok minns jag)

4. Midsommar. Obligatoriska inslag: Landsbygd, sill (med gräslök), nypärer, nedpackade shorts, en upponervänd jättedildo, fylla och patetisk musik (Ulf Lundell, först via landställets gamla mono-stereo (öhh..) och senare via en likaledes patetisk och tillika packad trubadur, ofta jag själv). Man ska inte dricka vin på midsommar. Snaps!. Och öl: Man går in på 2,8, tar i första, höjer optimistiskt till 4,2, och river sedan ut sig i tolfte försöket på 5,0.

5. Ja, sedan är det bara mörker fram till jul. Eller midvinterbloten som man kanske borde kalla den. För min jul definieras av frosseriet. Fett, sötsaker och sprit! Och så familjemys förstås. Jag har en liten morbror som brukar läsa högt ur Röde Orm på julafton för att liksom betona och legitimera våra hedniska förehavanden. Man känner igen sig något mer i det än i något bibliskt evangelium. Gran, materialistisk köphets, tomtar, tecknad film, frosseri och snapsvisor. Undrar om ärkebiskopen skulle endorsa en sån jul i kristenhetens namn? Det enda kristna inslaget brukar vara någon tindrande julskiva med frireligiösa reko-ungar från Adolf Fredriks musikklasser.

Sedan är det bara att börja pressa på kostymen inför nyår.

Ut och demonstrera nu!